Just när jag trodde att jag hade hört alla argument i Israel-Libanon konflikten så dyker det här upp: det är bögarna som har orsakat kriget!
Tack till Billmons Whiskey Bar för den länken.
För övrigt bloggar jag från den tyska huvudstaden de närmsta två veckorna, vilket kan bli lite sporadiskt, men ändå.
Det senaste krigsutbrottet i Libanon och Israel har fått vissa bloggar att formligen explodera av aktivitet. Jag tänkte bara kort och i all hast ta upp Louise P’s rant mot de som vill bojkotta Israel, en avklädning som hon visserligen gör med sedvanlig bitskhet, samtidigt som jag anar en lätt uppgivenhet inför kritiken mot Israel. Det är som om hon frågar sig hur man skall tackla alla dessa vänsterfånar som vägrar ta reson. Till Louise:
”Det ska först sägas, att Israel bryter inte mot några folkrättsliga principer. Det ska sedan sägas, att Israel är fördömt hur de än gör … , upprördheten mot Israel är inte att de agerar, utan att de är. Och för det tredje, det finns en assymetri i Israels ageranden; den slår hårdare tillbaka . Men sedan när var försvar en fråga om att inte döda den angripande om det innebär att man själv överlever? Det tycks på ett ytligt plan som om Israel kritiseras för att de är starkare, och slår tillbaka med eftertryck. Det är orättvist. Det är som om Israel måste tolerera angrepp, för att de angrips av svagare parter. Som om sympatin måste ligga i att ta ställning till en svag grupp, inte värden.”
Israel ”är”. Jag vänder på ordet: Israel ”existerar”. Ilskan mot nationen Israel skall alltså vara mot dess existens snarare än handlingar? Ett hat mot existensen i sig? Naturligtvis inte. Problemet är att Israel förlorade mycket stöd när man bestämde sig för att skapa en etniskt ren stat och tog till våld för att driva igenom den. Palestina kunde ha byggts på ett annat sätt, man kunde ha inkluderat araberna i stället för att köra iväg dem och exproprierat deras mark. Man var traumatiserad av förintelsen. Det är förståeligt på sitt sätt. Men om bokens folk lyckats skapa en stat i gemenskap i stället för separation, kan man inte förmoda att fler hade stöttat ett sådant Palestina? Alla vet vad israel ”är”, eller möjligen vad det ”kunde ha varit” men inte vad det ”kan bli”.
När det gäller Louise tredje punkt kan jag bara svara för mig själv. Du har rätt. Jag struntar fullständigt i värden. Inte heller bryr jag mig mycket om Israel har rätten på sin sida. Det som spelar roll är att en nation med backning av världens största militärmakt gång på gång går in för att med överväldigande kraft förstöra så mycket som möjligt. Det gör mig upprörd. Jag lovar, om Hezbollah hade varit i Israels skor hade jag varit lika upprörd. Det finns för övrigt inget som gör mig mer upprörd än förintelsen, som jag ser som det enskilt största brottet i historien. Det finns ingen motsättning mellan sådana ställningstaganden.
Värden är trots allt bara ett sätt att hålla samman en maktsfär eller gemenskap. Visst är jag emot värdesystem som förespråkar våld som det dominerande sättet att lösa konflikter. Min värdegrund är baserad på icke-våldstänkande. Men när den som har den största destruktionskraften väljer att utlösa den fullt ut mot en svagare fiende, och mot oskyldiga, så tar jag automatiskt den senares parti. Om inte någon gjorde det så skulle vi troligen förintat varandra många gånger om redan. Det kanske till och med är vi som ser till att mänskligheten överlever (överdrev jag lite där?).
intressant Andra bloggar om: politik, israel, libanon, hezbollah
För den som vill se Beiruts förstörelse så visas här nedan några bilder från Indymedia DC tagna av Hanady Salman som är redaktör på tidningen As-Safir i Beirut. Jag vill varna känsliga läsare för den översta bilden som visar hur två offer för bombningarna täcks över. Condolezza Rice är på fredsmäklaruppdrag om man får tro DN. ”USA tror på långsiktig vapenvila” ropar rubriken ut men något fredsmäklande i egentlig mening handlar det knappast om utan snarare tvärtom förhandlingar där avsikten är att befästa den ena partens maktposition, vilket i sin tur kan bana väg för Vita Husets önskan om att transformera mellanöstern, först och främst genom att sätta press på Syrien. DN borde ha mer vett än att använda ordet fredsmäkling i sammanhanget.
Bilderna nedan är Public Domain och för de som vill återanvända dem rekommenderas att fotografens namn nämns. 
Uppdatering: såg precis att jinge publicerat liknande (och ruggigare) bilder. Följ inte länken om du är kräsmagad.
Andra bloggar om: intressant, politik, libanon, israel, usa
Pacifism är provocerande eftersom det verkar som om den ställer den rationalitet på ända som säger att man under alla omständigheter måste försvara sitt hus, sin familj, sin by, sin stad, sitt land, sin jord, sitt universum. Hotet mot den realiteten visar sig inte minst i de kniviga frågor man ställs inför som vapenvägrare, något jag själv gått igenom. Den minst sagt uttråkade psykolog som tvingades fråga ut ytterligare en finnig och lätt ångestladdad tonåring (mig) levererade ett batteri frågor av typen ”några-fiender-är-på-väg-att-döda-din-syster-och-du-har-ett-vapen-vad-gör-du?” varpå intervjuobjektet lätt lindade in sig i komplexa resonemang, och psykologen som förväntat sig något mer spännande svar denna gång, suckade, skrev en kråka i protokollet och gick vidare till nästa fråga som handlade om bomber, broar och andra ruggiga scenarier som jag knappt kan minnas. Jag fick ingen vapenfri tjänst i första omgången, men skrev ett blodfullt överklagande som gick igenom.
Det är hur som helst pacifismen som jag vill plocka fram igen nu när Libanon raseras. Vad annat finns att luta sig mot när världen tycks fast besluten att driva sig mot ett tredje världskrig? Vet vi inte redan vad konsekvenserna är? Måste jag stötta Hezbollah om jag inte stöttar Israel? Inte alls. Som pacifist har båda ovan nämnda ”organismer” för länge sedan diskvalificerat sig som legitima rörelser.
Man må prata väldigt lite om ickevåldsmetoder, pacifism och civil olydnad i dag. Det verkar som begreppen fallit i en dammhöljd glömska sedan Per Herngren och company i plogbillsrörelsen genomförde sina spektakulära avrustningsaktioner i mitten på 1980-talet. Kanske finns det ett momentum för en sådan rörelse just nu. Så otroligt många människor har redan visat sin avsky mot det ”civilisationernas krig” som nu förs, i de största samlade globala demonstrationer som någonsin genomförts på denna jord. Är det inte dags att ta ett steg till och föra upp pacifismen från sin oförtjänta tillvaro som orealistisk naivism till att bli den enda realistiska vägen?
Själv kommer jag att hädanefter med stolthet att kalla mig för pacifist.
Intressant? Andra bloggar om: politik, pacifism, israel, libanon, hezbollah, hizbollah
Irritationen och ilskan i arabvärlden över Israels nedmalande av Libanon riskerar nu att göra västs vänner till fiender. Den bottenlösa arrogans mot den arabiska världen som genomsyrar väst blir därmed allt mer tydlig. Kontrasterna hårdnar. Om Edward Said hade levt i dag hade han kanske ångrat att han en gång försökte ta död på myten om orientalismen.
I går var det Iraks premiärminister Nouri Kamel al-Maliki som for ut i ett skarpt tal mot den Israeliska invasionen på en presskonferens. New York Times betraktar hans ställningstagande som uppseendeväckande.
”It is a significant split with American policy toward Israel. It has been the Americans’ hope that Iraq would become President Bush’s staunchest ally among Arab nations. The Americans arranged a series of elections that ended up putting Shiite parties in power, and the White House helped boost Mr. Maliki by pushing last spring for the ouster of the prime minister at the time, Ibrahim al-Jaafari. Mr. Maliki relies on the presence of 134,000 American troops in Iraq to stave off the insurgency led by Sunni Arabs, who ruled over the majority Shiite Arabs for decades.”
Sunniterna har uppenbarligen varit mindre benägna att ta till så skarpa ord. Man fruktar förstås en ännu starkare shiitisk dominans i regionen om Hizbollah lyckas stärka sin makt i Libanon.
Underskattar Israel och USA möjligen den Shiitiska endräkten? Shiiternas sammanhållning verkar i alla fall utifrån sett oerhört stark, sammankittad som den är i en känsla av att vara en underdog i den arabiska världen, som nu seglat upp som en dominerande kraft i mellanöstern. Bushevikerna må ha myglat, ljugit och förlett för att få till stånd ett krig i Irak, men deras största misstag kanske i slutändan blir att de blev tvungna att satsa på fel häst därför att deras fiende nummer ett kom ifrån fel etnisk grupp.
Andra bloggar om: politik, libanon, irak, israel, usa, hizbullah, hizbollah, hezbollah
Ibland söker folk svar. Som denna anonyma besökare till Mr Browns Kommentar som fick upp en av mina artiklar på 12:e plats när han sökte på ”Måste vi bry oss om mellanöstern?” i Google. Kära anonyma besökare i vårt avlånga land. Jag vill bara säga till dig att jag i alla fall tycker att vi måste göra det.
Uppdatering: Esbati och Olydig har listat sina favoriter bland googlesökningarna. Ja, det är poetiskt.
För de som gillar konspirationsteorier så finns det mycket att gotta sig i dessa dagar. Jag menar inte att vara sarkastisk. Tvärtom så måste man alltid fråga sig vad som ligger bakom vissa skeenden som förefaller nästan slumpaktiga och hur drivkrafterna egentligen ser ut snarare än att lita till de officiella versionerna. Låt oss ta den nuvarande Libanon-krisen som exempel och glöm för hundan bort allt snack om tillfångatagna soldater och fångutväxlingar och andra rökridåer. Det har inget med saken att göra.
Washington:
Det är uppenbart att framför allt USA:s hökar gillar det som händer i Libanon just nu så länge som Israelerna inte störtar den sittande Libanesiska regeringen och lämnar plats för nytt Syriskt inflytande i landet. Eller? Kanske är det så att USA ser möjligheten att äntligen ”göra något åt” Syrien om landets militär och underrättelsetjänst flyttar fram sina positioner i Libanon.
Att nykonnarna i Washington jublar över Israels uppgörelse med Hezbollah torde inte vara någon överdrift med tanke på att det bygger ett starkare ”case” mot Iran. Ingen torde av den senaste tidens medierapportering ha missat att Hezbollah använder sig av Iransk militärteknologi. Dessutom håller konflikten liv i kriget mot terrorn just när det verkade bedarra. Man skulle till och med kunna gå så långt som att säga att konflikten i Libanon är ett proxy-krig mellan USA och Iran. En liten demonstration av vad som kan komma.
Teheran:
Mullorna i Iran torde å andra sidan också de vara ganska nöjda. Det är högst troligt att de varit förvarnade om attacken och godkännt den, om de inte till och med varit med och planerat den. Attacken, som enligt Hezbollahs ledare Nasrallah varit planerad i fem månader, har inte bara vänt världens blickar bort från frågan om Irans kärnenergiprogram utan också visat att de har styrka att genom ombud slå till mot Israel om det skulle vara så att USA vill invadera Iran.
Tel Aviv
Är Israelerna nöjda? 86 % av landets befolkning stöttar attacken mot Libanon, vilket visar att man anser den vara korrekt och rättfärdig. Hökarna i Knesset lär vara överlyckliga för att äntligen ha fått en anledning att krossa Hezbollah. De som dessutom ser det som att de är involverade i ett tredje världskrig kan väl heller inte klaga på att ha fått sitt första riktiga slagfält. Att sedan Libanon är en munsbit är en annan sak. Vill Israel starta en brand i mellanöstern för att få Europa och USA att gå in i deras världskrig så kan det vara en bra början att slå Libanon i spillror. Det är ju allvarligt talat en barnsligt enkel uppgift.
Bryssel
Europas ledare verkar vara mer ambvivalenta. Många är nog mer än villiga att ge Israel lite tid att göra upp räkningen med Hezbollah. Det skadar ju inte om en terroristorganisation som kanske också hotar Europa får smaka lite bly, men inte till vilket pris som helst förstås.
Beirut:
De enda som torde vara 100% missnöjda med scenariot är väl därmed Libaneserna. De har en svag regering och militär och en vacklig demokrati med många etniska och religiösa grupper att hålla ordning på. Nu får man dessutom infrastrukturen bombad sönder och samman och en civilbefolkning på flykt. Vad kan man göra som en liten, liten bricka i stormaktspelet?
Andra bloggar om: politik, libanon, usa, israel, iran, hezbollah,hizbollah
Det blev ett mycket längre avbrott i bloggandet än vad jag egentligen hade tänkt mig, men nu knattrar tangenterna på min laptop igen. I’m back, Jack!
Vanvettet är löst igen i våldets näste och jag får flashbacks av nyhetsbilder från 80-talet med ett söndertrasat Beirut under ständig granatbeskjutning. Israel har (igen) tagit till med hårdhandskarna i Powell-doktrinens anda av ”overwhelming force” och kollektiv bestraffning och är samtidigt pressat från två håll. Om man nu överhuvudtaget är pressat av något annat än sin interna vilja att visa omvärlden att man inte tvekar att bomba allt sänder och samman om någon rör ett hårstrå på en soldat. Kunde kidnapparna i Palestina och Libanon ha förutsett reaktionen? De borde i alla fall vara vana vid den. De senaste dagarnas händelser visar på en ny taktik från väpnade organisationer som Hamas och Hezbollah. Borta är självmordsbombarna och i stället ser vi granatattacker och kidnappningar, kort sagt en mer öppen krigföring. The Guardian menar att Hezbollah nu tar större risker för att förstärka sina positioner i Libanon, men frågar sig också vilka strategiska beslut som ligger bakom attacken som är den första i sitt slag på mycket länge. Frågan som dyker upp är förstås hur mycket Iran är inblandat, och följdfrågan man måste ställa sig är hur mycket vi i väst vill att Iran skall vara inblandat. Tyvärr riskerar de som önskar krig mot Iran få bensin på sin kvarn om Hezbollah fortsätter sina attacker.
Så glider regionen igen långsamt ned i våldets träsk, och jag är på intet sätt förvånad även om jag hade hoppats på en ny fred. Jag trodde framför allt inte att Israel var beredda att försöka krossa Hamas efter deras valseger, och detta just då det verkade som om den politiska organisationen började bereda sig för att slå in på diplomatins väg (den militära verkar vilja annorlunda). Alla stora ord om demokrati i mellanöstern är nu förgäves och det är uppenbart att de byggts på västliga dagdrömmar och liberala fantasier. Återigen verkar det (o)heliga landet stå inför en slutstrid, som så många gånger förr. Precis som alla dessa andra gånger kommer det bara att leda till ytterligare misär, död och förintelse. Är det inte dags att skicka in en massiv FN styrka i hela regionen på ett ”chapter 7”- uppdrag?
Bild: Hezbollahs flagga hämtad från Wikipedia. Licens: GNU FDL
Andra bloggar om: politik, israel, palestina, hezbollah, hizbullah, hamas, libanon, israel
