Kategori: Mänskliga rättigheter

Kontrasternas obscenitet


I the Guardian läser jag i dag att kvinnliga israeliska ministrar reagerat med upprördhet över att det isralelska konsulatet uppmuntrat Israeliska kvinnliga soldater att vika ut sig i herrtdningen Maxim för att ”förbättra blden av Israel utomlands”. Tidningens målgrupp, som man kan anta är män i 20-35 års åldern, bryr sig nämligen för lite om Israel enligt konsulatet. I de mer vapentokiga delarna av USA är sex och vapen uppenbarligen en oslagbar kombination, men för alla oss andra som snarare ser kombinationen av våld och sex som svårsmält är det knappast någon vidare reklam. Och då skall man inte prata om hur eventuella islamister med sin nästan paranoida inställning tll sex i det offentliga rummet reagerar.

Nu behöver man inte gå så långt för att se det obscena i den överväldgande kontrasten mellan bilden av Israel som ett partytokigt, frisksportande, sexigt och romantiskt lyckans land och den tragedi som utspelar sig Gaza. Det räcker med några snabba knapptryckningar på youtube. Jag erkänner att det är en alltför enkel poäng att ställa upp nedanstående videoklipp mot varandra och jag kan förstå att Israelerna så gärna vill se sitt land som det moderna land det ändå är, men är det inte dags att ta bort skygglapparna och förstå att obsceniteten är uppenbar för de flesta? Det bör påpekas att det egentligen inte på något sätt är ett specifikt problem för Israel och Palestina. Situationen kan utan problem jämföras med Rios favelas och Nairobis gigantiska slumoråden.

Man kan prata i evigheter om händelsekedjor. Vem som gjorde vad mot vem och när. Det gör inte obsceniteten mindre tydlig. För den som tycker att denna postning är moralistisk vill jag säga att det inte är så svårt att bli moralist. Pröva!

Andra bloggar om: , , , , ,
Andra bloggar om:

Den militära logiken styr den offentliga debatten

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING: Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Blackwater i Sverige?

Kan de agenter som klädde av, pakterade ihop, drogade och flög ut de två Egytierna Ahmed Agiza and Muhammad al-Zery ur Sverige, ha varit inhyrda legosoldater från det Amerikanska privata säkerhetsföretaget (läs: militärstyrkan) Blackwater? Enligt Jeremy Scahill, som i dagarna kommer ut med en bok om företaget med titeln ”Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army” så finns uppgifter som tyder på att Blackwater varit involverat i det som brukar kallas för ”extraordinary renditions”, den omfattande skeppning av misstänkta terrorister som kritiserats hårt av människorättsorganisationer världen över. Författaren har inga bevis på att så är fallet eftersom så mycket av det som Blackwater gör är hemligstämplat, men mönstren finns där. Jag har inte läst den färska boken så det kan vara ett hugskott, men om Blackwater var anlitat för att sköta avvisningen så är det extra anmärkningsvärt och oroande.

Företagets soldater har nämligen blivit experter på att undandra sig ansvar som vanliga agenter troligen skulle ha svårare att undslippa. Än är man medlemmar av USA:s stridskrafter, än inte, beroende på vem som frågar och vad saken gäller. Vad värre är: denna oklara status utnyttjas av USA för att genomföra svarta operationer utanför landets gränser där det är för känsligt att sätta in den amerikanska armén.

MER INFO

Intervju med Scahill på Democracy Now: Del 1 och Del 2 (real 256k ström)
Bokens promosida: blackwaterbook.com
Scahill i The Nation: Bush’s Shadow Army

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Wael Abbas och uppmärksamheten kring de Egyptiska bloggarna

Här är en av de många videoklipp som den Egyptiske bloggaren Wael Abbas har laddat upp till YouTube, klipp som har skapat rubriker runt om i världen. Jag hörde först talas om dom i förra veckans upplaga av Stockholms Fria (artikeln här). Uppenbarligen har övergrepp filmats av poliser med mobilkameror och dessa klipp har de själva distribuerat på nätet och i mail för att förnedra offret. Sedan Abbas och andra bloggare började lägga upp filmerna på YouTube så har det blivit svårt för den Egyptiska polisen att förneka den systematiska tortyr och det övervåld som den anklagas för. Nu löper Abbas och hans likar att själva bli utsatta för polisens brutalitet.

Den här historien visar vilken politisk sprängkraft bloggen som medium kan ha i ett land där de demokratiska institutionerna är svaga och där media är hårt kontrollerad. Det är här som jag tycker att bloggen som publiceringsverktyg visar sin riktigt starka sida. Säga vad man vill, men i Sverige är vi bloggare inte på samma sätt vid den politiska frontlinjen som i ett land som Egypten även om vi gärna vill tro det. Det är kanske inte så konstigt att vi numera drunknar i modebloggar.

Andra bloggar om: , , , , ,

Terrorism och svartjobb. Ett tecken på att västs dominans är på väg att brytas?

I förrgår var jag på ett ganska intressant samtal om mänskliga rättigheter och terrorism som arrangerades av Amnesty. I panelen satt Tomas Ries från utrikespolitiska institutet, konfliktforskaren Elisabeth Abriri, och Martin Scheinin som arbetat med mänskliga rättigheter för FN. Jag säger att det var ett ganska intressant seminarium, för jag saknade en mer djuplodande anknytning till politiska och ekonomiska frågeställningar, och tyckte kanske att väl mycket energi lades på att reda ut definitioner på terrorism. Grundfrågeställningen för seminariet var ändock mycket intressant. Kan vi minska hotet från terrorism om vi stärker de mänskliga rättigheterna i de länder som är mest utsatta? Inga entydiga svar gavs, men Tomas Ries från UPI tyckte jag formulerade problemställningen på ett kristallklart sätt. Vi står inför ett nytt hot i väst som vi inte riktigt vet hur vi skall hantera, samtidigt som globaliseringen underlättat för terrororganisationerna. Att 60% av världens befolkning lever i fattigdom är en viktig bidragande orsak till att terrororganisationerna enkelt kan finna en rekryteringsbas.

Vad jag saknade i debatten var frågan om huruvida förändringarna i de liberla välfärdssamhällena i väst bidragit till att underlätta för terrornätverken och de para-statliga militära aktörerna. Det är förstås en fråga som hänger samman med globaliseringen, men vad finns under den? Är det kanske så att vi ser den slutgilitiga nedgången för västs dominans på den globala arenan? Att vår dominans nu är hotad på riktigt för första gången sedan kolonialiseringen?

Jag skulle vilja sätta detta påstående i ett riktigt långt historiskt perspektiv och tillåt mig presentera några punkter som skulle kunna visa på en sådan tendens:

1. Vi är inne i en ekonomisk lågkonjunktur som varat sedan slutet på 1950 talet. Detta enligt Kondratieffs lära om de långa kurvorna och hans ständige uttolkare Immanuel Wallerstein. Det bidrar till kapitalflykt, bubblor, outsourcing och massarbetslöshet, samt en uppluckring av statens inflytande och ekonomi.

2. Globaliseringen är delvis en följd av denna nedgång, men den skapar också en medvetenhet om och ett motstånd mot västs dominans i mindre bemedlade hörn av världen, samt infrastruktur (t.ex. internet) som terrorister kan använda sig av.

3. Motståndet kräver i sin tur att väst satsar astronomiska resurser för att försvara sin dominans i form av militära insatser och säkerhet för sina medborgare. I längden kan inte det vara en hållbar utveckling utan snarare en gigantiskt risk där väst riskerar att implodera under trycket av kostnaderna, i samma takt som öst och syd skapar sina egna marknader.

4. I och med att statens roll i väst sakta dräneras på sina traditionella funktioner så kommer också säkerhetssituationen att förändras. Vi kommer att få fler fria säkerhetskonsulter utan annan lojalitet än penningen, vilket urholkar statens våldsmonopol. Min favoritstatsvetare på detta område, Herfried Münkler, menar att krigen i det subsahariska Afrika och 911 skulle kunna vara en försmak till hur vår framtid ser ut. Det vill säga en återgång till ett Europa som det såg ut innan trettioåriga kriget och bildandet av de stora nationalstaterna.

5. Till sist en intressant tendens. Europa kunde bygga sin dominans på en biopolitisk faktor, nämligen att alla de kom i kontakt med dog som flugor i importerade sjukdomer, om de inte dog av förtrycket i sig. Sedan i början på nittonhundratalet har dessa befolkningsgrupper långsamt återhämtat sig rent demografiskt och börjar nu också närma sig makten i vissa delar av världen. I Bolivia är ett maktövertagande redan ett faktum.

Så vad kan man göra åt allt detta? Mitt svar är att man bör göra det bästa man kan för att lindra fallet så att det inte blir en kraschlandning. Vår dominans kommer att ta slut, men om vi inte gör det slutet så lindrigt som möjligt så riskerar vi en katastrof i form av en serie långvariga krig på vår egen hemmaplan. Ett sätt att lindra fallet är att hoppa av militärismtåget och tron på att man skall kunna bekämpa terrorism och annat motstånd med vapenmakt. Att sluta att försvara dominansen med näbbar och klor. Satsa i stället på t.ex. Human Security – fältet. Bygg förtroenden och skapa legitimitet. Freedom House undersökningar visar t.ex. att 75% av 67 länder som gått från diktatur till demokrati gjort det med fredliga medel, byggt på samarbete. Våld är med andra ord en del av problemet.

Till sist: stärk staten och förtroendet för det allmänna. Terrorismen är också nyliberalismens slutliga död eftersom den blottar en av de mest fundamentala principerna för en välfärdsstat: frågan om medborgarnas säkerhet. Svartjobbsskandalerna inom regeringen är bara ytterligare ett tecken på att förtroendet för staten minskar och att vi långsamt är på väg mot dominansens slut. Något överdrivet skulle man kunna påstå att sverige också snart kan bli en s.k. ”failed state”, där korruption och den informella sektorn till slut blir den dominerande (från 2% till 20% av BNP på fyrtio år enligt MUF). Det kommer inte att hända i morgon, men kanske redan om femtio år. Det kanske är dags att börja tänka lite på det innan det är försent?

PS. Det här blir en lång postning och jag kommer att lägga till länkar lite senare DS

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat till:

Republikanernas nya lagförslag tullar på USA:s demokrati

Lennart Franzells postning om Buskens nya lagförslag måste läsas. Här har alltså denne idoge president lyckats få igenom ett lagförslag i USA:s kongressen som ytterligare inskränker de mänskliga rättigheterna och som kan få vådliga konsekvenser för USA:s framtid. Lagen förvägrar ”illegala kombattanter” (läs: fångarna på Guantanamo Bay) rätten att pröva de bevis som finns mot dem i domstol, det som i juridiska termer kallas för Habeas Corpus. Om jag har fattat det rätt så innebär detta att de här personerna kan dömas till döden i slutna militärdomstolar utan att bevisen mot dem överhuvudtaget granskas. Möjligen kan de gå till högsta domstolen med ett överklagande, men de reublikaner som knackat fram det här förslaget har gjort det tydligt för högsta domstolen att de inte skall lägga sig i. För en lekman på det juridiska området är det inte helt lätt att hänga med i svängarna, men det verkar troligt att USA nu, som Lennart Frantzell skriver ”tar steget in i rättsmörkret”

Att den amerikanska kongressen har kapitulerat inför Bush-regeringen och gått med på att införa det här lagvridiga förfarandet betyder slutet för USA som rättsstat. Bush vill börja avrätta muslimska fångar så snart som möjligt och resultatet kommer att bli att hela USA nu får blod på händerna i ett snabbt eskalerande religionskrig.

American Civil Liberties Union (ACLU) skräder inte orden när de kritiserar det nya lagförslaget:

”Nothing could be less American than a government that can indefinitely hold people in secret torture cells, take away their protections against horrific and cruel abuse, put them on trial based on evidence that they cannot see, sentence them to death based on testimony literally beaten out of witnesses, and then slam shut the courthouse door for any habeas petition,” said Christopher Anders, an ACLU Legislative Counsel. ”But that’s exactly what Congress just approved.”

Det finns också andra effekter av det här beslutet som kan få oanande konsekvenser. För det första kan det bli mycket svårare för USA att spela polis i resten av världen och peka finger åt regimer för att de håller summariska rättegångar. Det blir m.a.o sista spiken i kistan på Buskens demokratiseringsoffensiv.

En ytterligare effekt är hur lagen kan tänjas i framtiden. Jag drar mig till minnes ett exempel på hur en amerikansk lag ändrats för att passa helt andra syften än det var tänkt, och det är tillägget i konstitutionen om egendomsrätten, som tillkom för att ge fattiga svarta rätt till egendom efter det att slaveriet var över i USA. Senare har den lagen i stället åberopats av företag för att hindra inskränkningar i deras rätt att äga vad det nu månde vara. Kommer vi att få se en serie av summariska rättegångar med påföljande avrättningar i USA i framtiden i samma klass som Kina, Iran eller Saudiarabien, baserade på helt andra grunder än kriget mot terrorismen?

Och varför detta hemlighetsmakeri kan jag inte låta bli att fråga mig? Vad är det som inte får komma fram i ljuset? Tortyr? Bristande bevis?

Mer om detta på LA Times

Andra bloggar om: , , , ,

Mänsklighetens misslyckande

Jag tillbringade helgen i litterärt sällskap med Romeo Dallaire, den Kanadensiske general som ledde den underdimensionerade FN-styrkan under folkmordet i Rwanda 1994. Hans redogörelse för sina fruktansvärda erfarenheter, ”Shaking hands with the Devil: the Failure of humanity in Rwanda”, är en läsning som får en att ifrågasätta nationalismens blinda klantänkande, men också FN-systemets tröga byråkrati. Dallaire försöker förtvivlat få saker att hända, men går hela tiden in i en mur av ovilja, samtidigt som han bevittnar slakten som pågår kring honom. Det är en anklagelseakt som riktar udden i första hand mot Huturegimens folkmördare men också mot Belgien, Frankrike och USA. Jag ville inte lägga ifrån mig boken när jag var klar. Den är bara för stark.

Det är därför med blandade känslor jag läser att FN nu står berett att ta över från de underfinansierade fredsbevarande styrkorna från Afrikanska Unionen i Sudan enligt ett förslag som väckts nu i februari. Afrikanska Unionen har haft 7000 man på plats men ändå inte kunnat skydda civilbefolkningen från övergrepp. Att sätta in en FN styrka med betydligt större resurser är naturligtvis önskvärt, även om Sudans regering kraftigt motsätter sig det. Frågan är om de har något val. Alternativet torde vara att ge tillräckligt med resurser till AU-initiaivet, men FN lär knappast ösa pengar över AU trupperna. Att något måste göras är helt klart. NYT och Human Rights Watch rapporterar att den fruktade janjaweed-milisen nu attackerar också de omfattande flyktinglägren i angränsande Tchad. Redan beräknas över 300.000 människor, kanske det dubbla, ha dött i konflikten.

Frågan hänger ändå i luften: vad skall vi göra med de nationer i väst som negligerar folkmorden och inte erbjuder tillräckligt med resurser till FN? Ibland når frågan bisarra proportioner som när en amerikansk tjänsteman berättar för Dallaire att det skulle krävas 85.000 döda Rwandier för att USA skulle acceptera en enda död soldat. Afrikas sak är uppenbarligen inte vår.

Amnesty International, Irene Kahn och frågan vad som egentligen är Gulag

Medias kritik mot Amnesty Internationals ordförande Irene Kahn för hennes användande av formuleringen ”Amerikas Gulag” i förordet till AI:s årsrapport 2005 har varit hård och kommit från många olika håll. Kahn använde formuleringen för att beskriva den godtycklighet som råder på de fängelser som USAs regering skapat utanför sitt territorium för att hålla så kallade ”olagliga kombattanter” utan rättegång på obegränsad tid, framför allt på Camp X-Ray på Militärbasen i Guantanamo Bay men också i Afghanistan och Irak (nya sådana läger lär vara planerade att byggas i Jemen och Saudiarabien). Kritiken mot Kahn tillspetsning må vara formellt berättigad. Ordet Gulag är ytterst känsloladdad och kritikerna har helt klart rätt i att övergreppen på Guantanamo inte motsvarar omfattningen av utrensningarna i Josef Stalins Gulagakipelag. Att använda begreppet om just USAs handlingar är oerhört kontroversiellt för den Amerikanska högern som menar att liberalerna försöker förneka förekomsten av kommunistisk terror.

Frågan är bara om Irene Kahn någonsin velat göra den jämförelsen och vad begreppet ”Gulag” egentligen betyder i dag? Kahn är inte den förste att göra jämförelsen. Sidney Blumenthal, rådgivare till förre presidenten Bill Clinton, använde begreppet i en artikel i Brittiska the Guardian redan den 6 maj 2004. Artikeln hade rubriken ”Detta är det nya Gulag: Bush har skapat ett nätverk av utom-lagliga och hemliga fängelser med tusentals fångar.” Denna artikel har inte väckt speciellt mycket uppmärksamhet i jämförelse med Amnestys rapport (en googling på gulag+guantanamo+blumenthal ger 930 träffar medan motsvarande sökning med amnesty i stället för blumenthal ger över 76,000 träffar). Jonathan Steele använde termen på nytt i the Guardian den 14 januari 2005 i artikeln ”A Global Gulag to Hide the War on Terror’s Dirty Secrets”.

Att använda begreppet Gulag för en omfattande och delvis godtycklig fängsling av ”terrorister” eller ”politiska motståndare” på många utspridda platser är med andra ord ingen ovanlighet. Ett exempel hittar man I dagens Svenska Dagbladet där Pernilla Ståhl kriver om Caroline Elkins omfattande avhandling om Brittiska interneringar av Kikuyu-folket under Mau-Mau upproret i Kenya på 50-talet. Boken heter ”Britain’s Gulag. The Brutal End of Empire in Kenya”. Man skulle kunna säga att begreppet Gulag för länge sedan lämnat den specifikt Sovjetiska historien och inlemmats i en allmän politisk termonologi. 770000 människor behöver inte ha avrättats i läger för de skall kallas för Gulag. Den geografiska spridningen, hemlighetsmakeriet, godtyckligheten, övergreppen som kan jämställas med tortyr och inspärrning utan tidsbegränsning räcker. Antingen kan man kritisera Kahn för denna förändring av begreppet, eller så kan man tacka henne för att hon flyttar fram den moraliska gränsen för vad som kan anses acceptabelt i ett civiliserat samhälle.

Problemet är att Irene Kahn har använt termen för USAs behandling av fångar och att hon därmed har blottat sig för kritik som rör henne snarare än sakfrågan vilket hennes politiska motståndare nu utnyttjar med full kraft. Det är slarvigt från hennes sida. Hon tampas med krafter som är oerhört starka och det talas redan om att Amnesty International som helhet har förlorat i trovärdighet. Detta är förstås en stor överdrift, men de mörkermän vars främsta uppgift är att leta upp blottor hos politiska motståndare och försöka förvandla dem till förstasidesstoff kommer att fortsätta att hamra in ”Gulagfadäsen” i den offentliga debatten så fort Amnesty kommer på tal.

Länkar
AI:s årsrapport 2005:
Washington Posts kritik mot Kahn
Kahns svar i Washington Post
Brittiska The Observers kritik mot Kahn
Sidney Blumenthals artikel i the Guardian 6 maj 2004
Jonathan Steeles artikel i The Guardian, 14 jan 2005