Kategori: mellanöstern

I bland undrar jag hur man skall kunna kräva vidsynthet av sin medmänniska när världens ledare knappt ens kan prata med andra ledare utan att det måste motiveras eller underdrivas in absurdum. Hur vi skall kunna överse med andra människors fel och brister och därmed i förlängningen undvika fascismens avgrund när megapolitikerna tycks ha enorma svårigheter att ens mötas och därefter tvingas att motviera sina samtal för hemmaopinionen till bristningsgränsen. Som till exempel Vita Husets presstalesman Tony Snow som uppenbarligen varit tvungen att fäkta bort misstänksamheten från amerikanska reportrar angående Condi Rice trettio minuter långa samtal med sin Syriske kollega Walid al-Moallem:

“That’s still informal and not bilateral,” Mr. Snow said, after being pressed. Finally, he concluded: “It’s a conversation. Yes, it’s a conversation. In fact, conversations happen. It’s a good thing.”

Damn right, Tony Snow. Det är en alldeles utmärkt sak att USA nu pratar med Syrien och att USA och Iran åtminstone befinner sig på samma möte i Sharm El Sheik. Det är en minst sagt efterlängtad utveckling i det grundmurade ställningskrig som så länge pågått mellan USA och länderna i mellanöstern och jag hoppas innerligt att detta bara är början på en utvidgad avspänningsprocess. Let conversations happen!

Mer i DN om mötet

Andra bloggar om: politik, usa, syrien, irak, mellanöstern, iran, condoleezza rice, condi

Jag försökte hitta information om det möte som hölls mellan Irans president Mahmoud Ahmadinjead och den Saudiske kung Abdullah bin Abdel-Aziz i Riyadh i helgen, men hittade till min förvåning inget i varken DN eller Svenskan. Det är lite anmärkningsvärt eftersom man i mellanöstern tycks se detta som ett historiskt möte. Om man klarar av att ta ett första steg mot att överbrygga de motsättningar mellan shiiter och sunniter som framför allt plågar Irak i form av ett allt tilltagande sekteristiskt våld, så är mycket värt. Jag har samlat några kommentarer från olika mediakällor nedan.

Dar al Hayat skriver att: Any Saudi-Iranian summit can be viewed as an important event, given what both countries represent. The current summit, however, can be considered, without any exaggeration, exceptionally important. och menar att Iran nu har chansen att försäkra inte bara arabvärlden, utan också hela ”planeten” om att de kan samarbeta och bidra till säkerhet i regionen.

Daily Star (libanon) har liknande positiva tongångar, och berättar bland annat vad toppmötet kan få för resultat för Libanon. Bland annat funderar man på att pröva mordet på Rafik Hariri i den internationella brottmålsdomstolen.

Al Jazeera: Saudi commentators described the Iranian leader’s visit to the kingdom as a positive sign of the two countries’s willingness to ease regional tensions at a time when the Islamic Republic is facing mounting international pressure led by the United States and the European Union over its nuclear activities and Riyadh is trying hard to avert a possible U.S.-Iran war that would destabilize the entire region.

Och till sist en mer skeptisk röst från New York times: ”Skeptics, however, said the absence of any tangible resolutions or initiatives, coupled with Mr. Ahmadinejad’s continuing aggressive speech, suggested that the meeting was more a public relations offensive meant to help Iran improve its image at home and in the Arab world as its confrontation with the United States appears to be escalating”.

Andra bloggar om: politik, mellanöstern, saudi-arabien, iran, ahmadinejad, usa, libanon

Det Progressiva USA har alltid välresearchade och intressanta inlägg om amerikansk inrikes- och utrikespolitik. För några dagar sedan skrev Lennart om Bush-administrationens avsaknad av en konstruktiv politisk strategi i Mellanöstern, en artikel som bland annat innehåller några förslag för hur USA skulle kunna arbeta för fred och demokrati i den konflikthärjade regionen:

”På samma sätt kunde Bush-regeringen idag ta ett djärvt initiativ och lägga grunden för att börja lösa Mellanösterns många djupgåpende problem genom en ny Marshallplan. Genom att investera lika i Israel och Palestina kunde man t.ex. på sikt lösa en av jordens farligaste konflikter.
Man kan också hjälpa till att bygga demokratiska infrastrukturer istället för att som idag enbart fokusera på fria val. Bush-regeringens oförmåga att klart formulera mål bortom kriget har idag blivit dess största belastning. Man skall vinna kriget, men vad som händer sedan är det ingen som talar om.”

Raghida Dergham har skrivit en intressant artikel i Al-Hayat om Iraks framtid med utgångspunkt från de senaste veckornas händelser rörande kriget i Irak. I centrum för debatten står den konferens som nyligen arrangerades av The Arab League i Kairo för att försöka skapa enighet i landet. Det som oroar arabvärlden verkar vara att en fortsatt splittring skall komma att leda till ytterligare blodsutgjutelse och sprida sig till hela regionen. Artikeln ger uttryck för det dilemma som den arabiska världen nu ställs inför: hur skall man få bukt med situationen utan att ytterligare splittra den bräckliga arabiska enigheten.

Such an initiative certainly requires Arab governments to mobilize and make ready to send their military forces to Iraq, in order to gradually replace US and UK forces and take on difficult, complex and contradictory missions. This vision should be clear about the beginning and the end of the process, with guarantees so that the Arab League is not merely used for a transitional phase and cast aside if local or international ambitions impede its work in Iraq. The idea is to effect a qualitative change in Arab thinking about responsibilities and duties instead of continuing to look on as an angry and astonished observer that refrains from participation.
/…/
Certainly, it will be difficult to agree to send Arab armies to Iraq to fight a war against Arab and Muslim terrorist forces in that country. But there is no escaping such a decision, provided that it is built clearly on ending the US occupation of Iraq and its national resources.
Therefore, we must study the strategic vision of the Arab initiative very precisely, to take into account all of the players and all of the possible obstacles. One of the most important players in this phase is Iran, so there should be an Arab strategy to interact or negotiate with Iran when it comes to Iraq, particularly in the absence of a direct American channel with Iran.
/…/
The strategy’s success does not depend on more divisions, but on benefiting from the opportunity to remove the Iraq issue from the isolation and unilateralism to which it has been subjected, and put it on the track of ”renewing internationalization” based on an Arab political decision.

Man kan lätt se hindren i den process som Al-Hayat beskriver. För att en internationell arabisk styrka skall kunna agera i Irak krävs att USA-koalitionen släpper sitt militära grepp om landet. Risken för en än mer komplex situation skulle annars kunna uppstå. Att få arabiska länder att bidra med trupp för att slåss mot det svårdefinierade motståndet i Irak är helt klart en kontroversiell fråga. Att få med Iran i processen är förmodligen inte svårt men hur ställer sig Ahmadinejad till ett sådant initiativ? Hans minst sagt odiplomatiska stil inger inte direkt förtroende och den omstrukturering av Irans ledning som han har satt igång kan i sig leda till instabilitet.

Det är lätt att se varför Arab League har dragit sig för det här steget tidigare och det är kanske först nu som det är möjligt. Jag har hävdat tidigare att jag tror att en arabisk process är den enda utvägen för att få till en varaktig fred i regionen och jag hoppas att organisationen får stöd från de håll som behövs för att utvärdera den möjligheten,d.v.s i första hand USA och EU.

Det Ottomanska imperiet 1683. Bild Wikipedia, licens: GNU 1.2

Efter en diskussion med Marcus om jämförelsen med gula faran och dagens islamofobi bestämde jag mig för att utöva en av mina favoritsysselsättningar, att hitta långsökta orsakssammanhang. Den här gången gäller det Turkiets eventuella EU-inträde och speciellt Österrikarnas motvilja. Det hände sig nämligen så att det Ottomanska imperiets härskare Suleiman den Magnifike stod vid Wiens portar 1529. Ottomanska imperiets kärna var det nuvarande Turkiet och dess huvudstad var Konstantinopel som i dag heter Istanbul. Det Ottomanska riket hade expanderat under ett par hundra år och omfattade under sin höjdpunkt delar av nordafrika, mellanöstern samt i princip hela balkan (se kartan). Det germanska europa blev skräckslaget över denna islamistiska intervention och lyckades mota Suleimans attacker på Wien både 1529 och 1532 varpå den senare gav upp och det Ottomanska imperiet till slut krympte ihop. Sitter detta fortfarande i kvar i det Österrikiska nationella medvetandet eller följer man bara sin främlingsfientliga tradition? BBC World Service kastar fram frågan precis nu när jag skriver det här. En Paul Taylor menar att det sitter djupt i det Österrikiska psyket att Turkiet inte är något Europeiskt land.

För den som vill dyka djupare i förhållandet mellan Turkiet och Västeuropa rekommenderas en gammal artikel från den amerikanska tankesmedjan Foreign Policy Research Institute av Walter A. McDougall.

”So it was that the Turks first terrorized Europe, after which Europe bullied the Turks, after which Turks and Europeans alike sought mutual respect. Even Hitler and Stalin thought better of challenging Turkish neutrality during World War II, and one would expect that present relations between Turkey and the West would be exceptionally warm given that Turkey stood up to the Soviet Union in the late 1940s, supported with blood the United Nations war effort in Korea, held down NATO’s southeastern flank throughout the Cold War, made serious sacrifices to support the Gulf War, cracked down on political Islam inside Turkey, and now offers a rare hand of friendship to Israel. One would expect that, but one would be mistaken.”

Det är klart, vi hade inte något 911 när den här artikeln skrevs, men man kan påstå att det varken gör till eller ifrån. Turkiet och resten av Europas business går längre tillbaks än så.