rasism

Ytterligare en dag i det (o)heliga landet

…och ytterligare en dag i det meningslösa våldets tecken. En dag som sett femton civila döda i det libanesiska flyktinglägret Nahr el-Bared i Libanon, en i Sderot och en i Gaza city.

När jag trodde att jag fått ett någorlunda grepp om de konfliktyor som genomkorsar varandra på en plätt lika stor som två Småland så ramlar jag plötsligt över en artikel på yahoo-news/AFP som berättar att Israel har ett problem med judiska antisemitiska hatbrott. Ja, ni läste rätt.

Enligt artikeln begås uppskattningsvis 500 antisemitiska brott av judar mot judar inom Israels gränser varje år. Förövarna är i de flesta fall invandrade ryska nationalister som identifierar med antisemitiska ideologier. Kort och gott: nynazister.

Och jag som trodde att jag hade hört allt.

Andra bloggar om: politik, libanon, gaza, fatah, hamas, israel, antisemitism, nynazism

Mer om rasismbegreppet, del 2

Jag har precis läst ut ”Rasism: en historisk översikt”, av George M. Fredrickson, som är en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i rasismens historia. Fredrickson uppmanar till en ganska smal använding av begreppet rasism, och verkar helst vilja vika det åt de fall där ett rasbegrepp används i samband med förtryck och herrefolksteorier. Samtidigt har han problem med att hitta en term som kan ersätta rasism, vilket han menar behövs inte minst eftersom begreppet ras nästan helt försvunnit från det samtida samhällslivet som begrepp, eller ideologi. I dag står i dess ställe ”kultur” i centrum som särskiljande begrepp. Begreppsdiskussionen är intressant, inte minst därför att den är applicerbar på den situation vi har i Sverige i dag, där främlingsfientliga partier och politiska aktörer konsekvent använder sig av kulturen som särskiljande faktor i sin argumentation.

Den stora behållningen är dock Fredricksons komparativa studie av de tre samhällen där raslagar spelat en viktig roll under nittonhundratalet: Sydafrika under Apartheid, Tyskland under Nazisternas Nürnberglagar och USA:s sydstater under Jim Crow-lagarna. Fredrickson hinner leverera en rad intressanta jämförelser på de 150 sidorna. Bland annat förvånas han över att det dröjde ända till 1967 innan Jim Crow-lagarna upphävdes i USA, trots att Nazismens grymheter borde ha gjort dessa lagar omöjliga (att Sydafrika tar steget fullt ut med Apartheid 1948 är också anmärkningsvärt). Han konstaterar också att USA var först att förbjuda rasblandning i lag (Sydafrika och Nazityskland införde sådana lagar ungefär samtidigt (1936 resp. 1935)), och att amerikanerna var mycket hårdare än Nazisterna när det gällde vilken grad av rasblandning som var tolerabel. I USA fick det inte förekomma ”en droppe svart blod” i en vit blodslinje. Konsekvenserna av Nazitysklands raslagar fick däremot som vi vet mycket mer katastrofala konsekvenser.

Jämförelsen visar att Nazisternas raslagar ingalunda var ett unikum i världshistorien utan att de snarare utgjorde en kulmen av rasismen som ideologi, en ideologi som var nödvändig för att legitimera kolonisation och imperialism. Sedan portarna till Auschwitz öppnades för allmänhetens ögon har rasismen som begrepp varit tabu inom politiken, på en global nivå (undantag finns förstås, som t.ex. när det gäller rasifieringen av Hutuer och Tutsier i Rwanda). Främligsfientligheten och ”andrafierandet” har däremot inte på något sätt dött ut, utan fortsätter att frodas. Kanske bör man, som Fredrickson menar, förpassa begreppet rasism till historien för att kunna bemöta de främlingsfientliga krafterna i dagens samhälle som lätt glider undan anklagelser om rasism. Vad skulle då kunna vara ett bättre ord? Kulturism? Suprematism? Rasialism? Den som har ett förslag får gärna posta det i kommentarerna.

Uppdatering: Stationsvakt föreslår Etnicist i en färsk postning

Läsning: George M Fredrickson, Rasism: en historisk översikt, historiska media 2003, i pocket sedan 2005, ISBN: 9189442997 eller ISBN: 9185377007.

Andra bloggar om: politik, rasism, främlingsfientlighet, usa, sydafrika, nazism, apartheid
Andra bloggar om: intressant

Problemet med rasismen och problemformuleringsprivilegiet

Det slog mig plötsligt när jag precis höll på att läsa den här debattartikeln i Guardian att det som debatten om rasism i många avseenden handlar om är vem som skall formulera vad som är ett rasistiskt beteende: offret eller förövaren (vilket naturligtvis definierar om offret är ett offer eller förövaren en förövare). Det blir verkligen extra tydligt i frågan om Celebrity Big Brother-skandalen, men är också applicerbart på till exempel Villaägarnas ordförande Hr Nylens famösa uttalanden om invandrare eller på förkastandet av Kamalis utredning. När jag kommer till slutet av artikeln så förtydligar Martin Jaques min nyss tänkta tanke på ett briljant sätt.

The test of our behaviour, of how racist we are, is no longer what the white British think. That started to change with the self-awareness and growing confidence of our own ethnic minorities. But the matter does not end there. The test now, in this instance, is what Indians in India think, how they perceive us.

Med andra ord: under imperiets glansdagar sket britterna fullständigt i om de blev kallade rasister, eller snarare: de medgav villigt att de var det eftersom rasismen stod vid sin ideologiska höjdpunkt. I dag när britterna börjar bli beroende av ett land som Indien är det en helt annan femma. Rasismens formuleringsprivilegium har förskjutits något litet från förövaren till offret även om mycket återstår innan rasism kan anses vara ett otyg förpassat till historiens skräphög, om det nu någonsin kommer att inträffa.

Och ett litet tillägg: Gordon Brown och Tony Blair har sett sig nödgade att framhäva britterna som ett tolerant folk inte nödvändigtvis därför att de är ”goda” människor eller ”politiskt korrekta”, utan därför att de är livrädda för att alla indiska callcenters och programmerare ska gå i strejk och det brittiska samhället bryta ihop när ingen britt kan få support när DVD’n fastnat i deras nya Samsung.

Andra bloggar om: politik, rasism, kamali, big brother, storbritannien, indien
intressant ?

Brittiska celebrity big brother i blåsväder på grund av rasism

Jag bryr mig inte särdeles om Big Brother-fenomenet som sådant. Jag såg några avsnitt av den första svenska säsongen och fick en klaustrofobisk, fadd smak i munnen. Det som nu händer i årets upplaga av Brittska Celebrity Big Brother är däremot…ja vad? Intressant? Kanske. Illaluktande? Definitivt. Brittiska motsvarigheten till Radionämnden har tagit emot cirka trettiotre tusen (33000!) anmälningar mot programmet under kort tid, och Channel 4 har polisanmälts av minst 30 personer. Dockor av programmakarna har bränts på gatorna i Indien och debatten rasar. Varför allt detta hullabalå?

Jo, en indiskfödd aktris från Bollywood, Shilpa Shetty, har blivit utsatt för rasistiska påhopp från tre brittiska tjejer som bor tillsammans med henne i BB-huset. I princip pågår något slags utfrysning av den här tjejen, där rasistiskt färgade påhopp som ”åk hem din jävel” och liknande fått den indiska communityn och andra i Sorbritannien att se rött. En av huvudsponsorerna, Carphone Warehouse, har dragit sig ur med motiveringen att ”vissa personer i huset” står för helt motsatta värden än de själva, och den blivande premiärministern Gordon Brown, som är på resa i just Indien, har fått göra ett uttalande som går ut på att britterna minsann är toleranta, samtidigt som han noterar det oroväckande stora antalet anmälningar.

Vad gör då Channel 4, jo försvarar sin omhuldade såpa, som t.ex Direktören Andy Duncan: ”The debate has been heated, the viewing has at times been uncomfortable but, in my view, it is unquestionably a good thing that the programme has raised these issues and provoked such a debate. These attitudes, however distasteful, do persist – we need to confront that truth.” Man gömmer sig som brukligt är bakom den pseudo-sociologiska masken.

Kulturministern Tessa Jowell skräder däremot inte orden: ”I’m disgusted that it has got to this position at all. I think this is racism being presented as entertainment.”

Den här skandalen kommer i efterskalven av en rad uppslitande debatter i Storbritannien under förra året som rör muslimsk kultur och multikulturalism, där bland annat huvuddukar blivit till slagträn i debatten. CBB-skandalen visar att botten är nådd även när det gäller att tolerera att rasistiska påhopp används i underhållningssyfte. Att ett brittiskt TV-program väcker protester på andra sidan jordklotet på ett sätt som liknar muhammed-karikatyrerna gör att man kan börja prata om en rasismens och motrasismens globalisering på allvar. Rasism är inte med nödvändigtvis längre en intern, nationell historia utan protesterna mot den utanför landets gränser kan numera få digra återverkningar och orsaka diplomatiska fnurror. ”What goes around comes around”, som man säger.

Andra bloggar om: politik, media, strorbritannien, rasism, big brother

Jag vill knappast bli betraktad som svensk i Jimmie Åkessons Sverige

Sverigedemokraternas politiska program skall bemötas med debatt låter det numera efter partiets framgångar i kommunalvalen. Jag är själv inte så säker på att det är en bra idé men har i alla fall försökt att göra en dykning ner i deras program för att se hur de försöker framställa sig själva. Helt klart är det så att man med näbbar och klor försöker bemöta anklagelserna om rasism. En taktik man använder är att särskåda begreppet rasism och anpassa det till partiets syften (vilket man nu också fått hjälp med av Mauricio Rojas). I SD:s ungdomsparti så har man till exempel dragit igång en kampanj med titeln: ”Vägra kallas rasist” där partiodföranden Jimmie Åkesson skriver att:

Vi vill med den här kampanjen sprida kunskap och fakta om den så kallade rasismen. Det är inte rasism att bry sig om sitt land och det är heller inte rasism att kritisera invandringspolitiken. Skulle så vara fallet, skulle man kunna klassa större delen av svenska folket som rasister, vilket naturligtvis vore helt vansinnigt.

Nej, Jimmie, det är inte rasism att bry sig om sitt land eller diskutera integrationspolitik, men det är verkligen inte det jag pratar om när jag kritiserar SD:s politik, utan vad som är tänkt att bli resultatet av den förda politiken. På webbsidan skrivs det att man förordar en gemensam kultur, att man vill att invandrare som inte assimileras till den skall repatrieras, att homogenitet är en grundsten för en fredlig utveckling etc, etc. Delningen mellan vi och dom kan helt enkelt inte missförstås även om principprogrammet är så luddigt formulerad att det är svårt att utläsa vad resultatet skall bli. Om man tittar på de famösa 33 punkterna som Expressen publicerat så framgår det med all önskvärd tydlighet att det är ett segregerat samhälle som SD förespråkar där ”etniska svenskar”, som Rojas uttrycker det, separeras från de invandrare som av ena eller andra anledningen varken kan, vill eller får bli inlemmade i svenskheten.

Om SD skall bedriva politik i praktiken, vilket man nu måste göra i t.ex. Landskrona, så kommer den politiken att behöva innebära segregation mellan svenskar och de andra och det innebär rasism som vi känner begreppet i dag. Så du måste nog börja använda andra argument när du utbildar dina ”jugends” Jimmie, annars kommer deras debattmotståndare att pulvrisera dom.

Sedan måste jag fråga mig vad Jimmie skulle göra med mig om han fick regeringsmakten och jag har inga illusioner att han skulle räkna mig som en Svensk överhuvudtaget. Inte för att jag bryr mig, jag vill knappast bli betraktad som svensk i hans Sverige.

Andra bloggar om: politik, val2006, sverigedemokraterna, rojas, åkesson, rasism, segregation, invandringspolitik, intressant

Belgiska kuppmakare, rädda européer, irakisk demokratur och ilskna amerikaner

Några nyheter uppsnappade ur etern denna stilla septembernatt:

Nyheten att den Belgiska polisen i morse arresterade 17 personer i en terrorcell som planerade attacker för att ”destabilisera” det Belgiska samhället visar återigen att en av de riktigt stora terrorfarorna i Europa kommer från nynazister och högerextrema kretsar. Den här gången rörde det sig om en organisation som uppenbarligen var djupt förankrad i den belgiska militären. Att nyheten inte genererar mer än ett fåtal resultatposter på Yahoo News är kanske inte så förvånande. Vem fasen bryr sig om tränade kuppmakare med militära vapen när man kan titta på en ny Usama-video eller läsa spaltmetrar om ett gäng hembakade brittiska terroristaspiranter? Det är ju dessutom ”våra” pojkar och inga ”svartingar” det handlar om. A few rotten apples m.a.o. Många europeer kommer att få ett mycket bryskt uppvaknande endera dagen.

Om nyheten på BBC och AFP/Yahoo

Rgr med bloggen Om Utrikespolitik har jämfört en rad olika undersökningar som alla handlar om västvärldens rädsla för terrorism. Mycket intressant läsning. Mycket välresearchat. Folk är verkligen rädda. Så långt har det alltså gått.

Ilskan i USA över att den förre Iranske presidenten och reformvännen Khatami bjudits in för att föreläsa på Harvard i New York på sin resa i USA verkar vara så stor bland en del amerikaner att fartvinden känns ända hit och medierna är fulla av uttalanden som alla är varianter på ”vi-är-för-yttrandefrihet-men…(fyll på med haranger om kärnvapen, terrorsponsring, hezbollah eller liknande)”. Jag framhåller hellre en intervju som BBC gjort med en av de män som hölls fångna under ambassaddramat i Teheran 1979, som menade att Khatamis besök är en sällsynt möjlighet att bygga broar mellan den muslimska och kristna världen. Det behövs knappast påpekas att ingen i administrationen är intresserade av att träffa Khatami. Att bygga broar är ju obehagligt.

Och till sist stänger nu Iraks regering ned den arabiskspråkiga TV-kanalen Al-Arabiya av okänd anledning. Förmodligen har det att göra med att kanalen var öppet kritisk mot en minister i den Irakiska regeringen. Al-Jazeera är bannlysta i landet sedan 2004. Så mycket är den Irakiska ”demokratin” värd. Demokratur är ett nytt ord jag lärt mig som borde passa bättre i sammanhanget.

Andra bloggar om: politik, usa, khatami, nynazism, terrorism, nazism, irak, hezbollah, iran
Technorati: politik, usa, khatami, nynazism, terrorism, nazism

Folkpartiets anti-rasistiska politik under lupp

De senaste dagarnas intensiva debatt med Lennart Regebro om huruvida folkpartiet fiskar i så kallade grumliga vatten har inte bara genererat en massa nya intressanta ord med prefixet brun (som t.ex. brunskåpet, brunmålning, brunstämpling och brunvandring) utan också att jag tagit mig en närmre titt på vad folkpartiet de facto säger om sin integrationspolitik. En sak som jag ville undersöka var hur fp tacklar svenskars diskriminering och rasism mot invandrare. Hur politiskt korrekt det än kan verka så är väl ändå rasismen en fråga man inte kan negligera om man vill ta integrationsfrågan på allvar? I den information som jag (visserligen rätt snabbt men ändå) studerat på FP:s hemsidor finns det lite information om detta, även om det inte ingår som en åtgärdspunkt på partiets ”kravlista”. Det står bland annat att:

”Rasism och främlingsfientlighet är ett hot mot demokratin. All diskriminering och rasism måste bekämpas på ett kraftfullt sätt.”

Och det låter ju vettigt även om de följande punkterna har en liten skönhetsfläck, eller vad man nu skall kalla det:

Folkpartiet vill:
* Avidentifiera jobbansökningar
* Samla lagstiftningen mot diskriminering
* Höja skadeståndsbeloppen – det ska kosta att diskriminera
* Införa en mångfaldsutbildning för domstolspersonal
* Bekämpa antisemitismen

Bekämpa antisemitismen? Enligt vad jag lärt mig är antisemitism en form av rasism, riktad mot Judar. Man kunde m.a.o. ha skrivit bekämpa rasismen i stället. Jag överlämnar åt er att kontemplera innebörden av denna skönhetsfläck.(1)

Mer skruvat blir det dock när man tittar på de artiklar som FP:s representanter i invandrings- och integrationsfrågor, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni, presenterar på sina respektive avdelningar på sajten. Man hittar inte mycket som handlar om svenskars rasism och diskriminering mot invandrare. Sabuni skriver mest om frågor som handlar om slöjor, hedersmord, könsstympning och religiösa friskolor. Rojas verkar å sin sida bedriva något av ett personligt korståg mot rasismbegreppet i några polemiska artiklar mot bl.a statens integrationsutredare Masoud Kamali (vars utredning jag f.ö. inte läst) och det är i en av dessa artiklar som nyligen publicerats i DN som jag hittar en intressant definition av fp:s antidiskrimineringspolitik.

Rojas resonemang är lite snårigt men går i korthet ut på följande: Genom att invandrare inte kan svenska och inte får lära sig om den svenska kulturen (i t.ex skolan) får de en minoritetsnackdel, vilket leder till utslagning. Om jag har förstått honom rätt så menar han att den antidiskrimineringspolitik som Masoud Kamali förfäktar innebär att man gör ”majoritetens kulturarv, från moraliska grundvärderingar och historiska referenspunkter till språket”, irrelevant.

Rojas vill i stället för denna ”ansats” förespråka en ”liberal integrationspolitik”. Genom att se till att alla får tillgång till den svenska kulturen och det svenska språket (genom t.ex. en litteraturkanon) så kan invandrarna lyftas ur utanförskapet.

”Det motsatta förhållningssättet prioriterar själva integrationen och det är det som Cecilia Wikström fångar så väl med sina förslag om att förstärka svenska språket och kunskaperna om den litteratur som ger språket både djup och liv. I stället för att se majoritetskulturen som ett hinder att ta bort, vill Wikström ge alla svenskar, infödda eller invandrade, tillgång till den och det språk som är dess bärare.”

”Att förändra de institutioner som i dag dömer en inte försumbar del av den svenska befolkningen till krympta livschanser är, utifrån ett sådant synsätt, en av antidiskrimineringspolitikens främsta uppgifter.”

Vad är det som Rojas faktiskt säger här? Jo, det är att en av de främsta uppgifterna för antidiskrimineringspolitiken är att förändra institutioner, som t.ex. skolan, så att man kan lära alla invandrare om det svenska språket och den svenska kulturen. Och min slutledning av detta resonemang är att i FP:s värld är det egentligen bara staten och dess institutioner som diskriminerar invandrare, plus det paradoxala faktum att invandrarna diskriminerar sig själva. Att några speciella åtgärder skulle behöva vidtas mot svenskars rasism eller hatbrott mot invandrare förefaller inte nödvändigt, i alla fall om man skall tro Rojas, och därmed visar sig inga sådana program heller i FP:s kravlista. Tvärtom är punkter som t.ex ”Språket är nyckeln till integration” uppenbarligen en del av FP:s antidiskrimineringspolitik.

Det stärker bara mig i min uppfattning att FP:s integrationspolitik är ämnad att lugna oroade svenskar.

Notera: jag har inte plöjt HELA FP-sajten, så den som hittar något som motsäger ovanstående får gärna ge mig info. Jag har BARA tittat på FP och inte på något annat parti.

1) En liten faktaruta. Enligt brå var mindre än 5% av alla hatbrott 2005 relaterade till antisemitism.

Andra bloggar om: politik, folkpartiet, integration, val2006, rojas, rasism

FP:s skruvade antidiskrimineringspolitik

De senaste dagarnas intensiva debatt med Lennart Regebro om huruvida folkpartiet fiskar i så kallade grumliga vatten har inte bara genererat en massa nya intressanta ord med prefixet brun (som t.ex. brunskåpet, brunmålning, brunstämpling och brunvandring) utan också att jag tagit mig en närmre titt på vad folkpartiet de facto säger om sin integrationspolitik. Och vad som slår mig är att det verkar som om man faktiskt saknar ett åtgärdsprogram för att tackla svenskars diskriminering och rasism mot invandrare. Hur politiskt korrekt det än kan verka så är detta väl ändå en åtgärd man inte kan negligera om man vill ta integrationsfrågan på allvar?

I den information som jag (visserligen rätt snabbt men ändå) studerat på FP:s hemsidor sägs inget om något sådant program i detalj. Visserligen sägs det på några ställen att man måste bekämpa diskriminering (t.o.m oförsonligt), men ingår inte som en åtgärdspunkt på partiets ”kravlista” som jag hittar i PDF:en integrationslösningar.

• Inför en jobb- och utvecklingsgaranti
med krav på motprestation
• Tredubbla antalet närpoliser i utanförskapsområden
• Inför en kunskapsgaranti i skolan
• Avidentifiera jobbansökningar
• Värna det demokratiska samhällets
värdegrund
• Krafttag mot hedersvåld, könsstympning
samt barn- och tvångsäktenskap
• Språket är nyckeln till integration
• Inför språkkrav för medborgarskap

När man tittar på de artiklar som FP:s representanter i invandrings- och integrationsfrågor Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni har skrivit så hittar man mycket lite som har med svenskars rasism och diskriminering att göra. Sabuni verkar mest titta på frågor som handlar om hur man skall kunna begränsa utövande av muslimsk kultur i Sverige, visserligen ibland behjärtansvärt som i fallet med hedersmord och könsstympning. Rojas verkar å sin sida verkar bedriva något av ett personligt korståg mot rasismbegreppet i några polemiska artiklar mot bl.a statens integrationsutredare Masoud Kamali (vars utredning jag f.ö. inte läst) och det är i en av dessa artiklar publicerad i DN som jag tror jag hittar lösningen på varför antidiskrimineringspolitiken saknas i FP.s program.

”Det är vad en antidiskrimineringspolitik ska syfta till, att skapa lika möjligheter genom att för alla praktiska ändamål göra irrelevant allt det som hör till majoritetens kulturarv, från moraliska grundvärderingar och historiska referenspunkter till språket. Det är en sådan ansats som exempelvis regeringens integrationsutredare, Masoud Kamali, förfäktar.”

Rojas vill i stället för detta förespråka en ”liberal integrationspolitik”. Genom att se till att alla får tillgång till den svenska kulturen och det svenska språket (genom t.ex. en litteraturkanon) så kan invandrarna lyftas ur utanförskapet.

Vad är det som Rojas faktiskt säger här? Jo, det är att en av de främsta uppgifterna för ett antidiskrimineringsprogram är att förändra institutioner som t.ex. skolan så att man kan lära alla invandrare om det svenska språket och den svenska kulturen. Och min slutledning av detta resonemang är att i FP:s värld är det bara institutionerna och invandrarna själva som diskriminerar invandrare. Att några speciella åtgärder skulle behöva vidtas mot Svenskars rasism eller hatbrott mot invandrare förefaller inte nödvändigt om man skall tro Rojas, och därmed visar sig inga sådana program heller i FP:s kravlista. Tvärtom är punkter som t.ex ”Språket är nyckeln till integration” uppenbarligen en del av FP:s antidiskrimineringspolitik. Det stärker bara min uppfattning att FP:s integrationspolitik är ämnad att lugna oroade svenskar.

Notera: jag har inte plöjt HELA FP-sajten, så den som hittar något som motsäger ovanstående får gärna ge mig info. Jag har BARA tittat på FP och inte på något annat parti.

Om arbetarrörelsens koma i globaliseringsfrågan

Så när vi ändå håller på att diskutera rasism så är det då kanske dags att ta upp också vänsterns rasism, eller kanske snarare klassism, som utlösts av den i särklass viktigaste frågan i valet som jag ser det, den om arbetslösheten. Just nu pågår en mycket intressant diskussion om detta på Johan Sjölanders blogg som kan rekommenderas. Rasism bland arbetare är inget nytt fenomen i industrialismens historia. Jag skulle säga att rasism alltid riskerar att frodas när resurserna är knappa och olika befolkningsgrupper tvingas konkurrera med varandra om jobb och mark. Jag kommer osökt att tänka på den rasism som vita arbetare utävade mot indianer, asiater och svarta vilket Howard Zinn berättar om i sin bok om det amerikanska folkets historia. Den internationella solidariteten dyker visserligen upp på scenen på riktigt under dekolonialiseringen, men under en tid när ekonomin i väst är god, och arbetslösheten tämligen marginell. Invandringen från tredje världen har inte heller riktigt tagit fart. Immanuel Wallerstein brukar beteckna 1968 som slutet på de goda efterkrigsåren och början på den långa recessionskurva som vi nu befinner oss i. Och där någonstans börjar också globaliseringen att få genomslag.

Jag skulle inte säga att dagens arbetarrörelse och socialdemokrati är uttalat rasistisk, men rörelserna står inför ett dilemma, som lätt lockar fram restriktiva åtgärder i invandringsfrågor. Sossarna och facket har målat in sig i ett hörn där de bara kan se hur deras solidaritetsbygge raseras bit för bit. Vad är då dilemmat? Företagsflyttar av produktion till låglöneländer bidrar till fenomenet job-less growth. Mer vinster kommer in, men det skapas inga nya jobb. Företagen får högre vinster och staten mer utgifter. Facken verkar vara så förlamade inför den här situationen att man verkar ha stängt in sig i en skyddande bubbla, och gått i koma bakom klassbarriären, där man inväntar polska pigor och afrikanska gästarbetare med skiftnycklarna i högsta hugg. Högern säger att lösningen är att minska arbetsgivaravgifter, införa låglönejobb, sämre villkor för studenter etcetera. Och de blir inte motsagda!

Lösningen som jag ser det är inte nödvändigtvis att sänka svenska löner, utan att höja lönerna i låglöneländer, och att göra Svenska företag ansvariga för de arbetare de använder sig av i Pakistan, Kina och Indonesien. Och nu pratar jag inte om några flimsiga csr-program eller certifikat utan om lagstiftning. Rätt och slätt. Redan i dag pågår protester i Kina och Pakistan mot de usla lönerna, protester som vi aldrig hör talas om. De enda som verkar bry sig är den globala rättviserörelsen som gång på gång avslöjar miserabla förhållanden för arbetare i sweatshops och lyckas få företag att införa bättre arbetsförhållanden. Socialdemokraterna är så rädda för att irritera företagen att de hellre väntar ut katastrofen än att förbereda både arbetare och företag på tuffare tider. För katastrofen kommer. När kinesiska arbetare börjar att få bättre löner, så är det slut med billiga plastbaljor till folket.

Så vad väntar ni på, Sveriges arbetarrörelse? Ut och demonstrera och strejka för att era kinesiska och indonesiska kollegor skall få bättre betalt för sitt arbete!

Jag har skrivit om detta förut.

Andra bloggar om: politik, val2006, arbetarrölrelsen, globalisering, arbetsmarknad, ekonomi

intressant

Begreppet rasism under lupp

Begreppet rasism flyger som en oljad gatsten genom luften i dessa dagar. Leijonborg och Meissner duckar vilt och hivar tillbaks motanklagelser. Det är helt klart inte särdeles rumsrent att betecknas som rasist i dagens samhälle, samtidigt som många verkar gå och bära på en ilska mot det man kallar det multikulturella samhället. Den fråga som många verkar tampas med är hur man skall kunna förorda en segregerande politik utan att framstå som rasist. Och svaret är enkelt: det går inte. Varför? Jo, därför att segregering utefter etniska linjer är själva essensen i rasism-begreppet som vi använder det i dag. I svenska Wikipedia kan man läsa följande:

”I det engelska språket används här två uttryck: racism respektive racialism. /…/ Det senare uttrycket beskriver vad många av de som i dagens Sverige kallas rasister strävar efter; nämligen att alla raser i och för sig ska anses som likvärdiga, men att rasfrågan ändå ska ha en grundläggande politisk betydelse, och starkt tala emot migration mellan olika länder, rasblandning och integration. Uppfattningen var fram till mitten på 1900-talet spridd bland annat USA:s sydstater, som tillämpade principen ”separate but equal”, samt i Sydafrika där den utgjorde ideologisk grund för apartheid.”

Låt oss därför vara rättvisa mot Leijonborg och Meissner. FP:s förslag till språktester är inte med nödvändighet baserat på rasism eftersom det syftar till integration. Det är å andra sidan få som verkligen kallat dem rasister i den offentliga debatten, och det är därför ett slags rökridå att som Leijonborg gör gå ut och försvara sig mot ”rasism”-anklagelserna. Varför gör man det? Kanske därför att man vet att man flirtar med en del av väljarkåren som faktiskt har rasistiska åsikter. Genom att vifta bort anklagelserna om rasism bemöter man inte sina kritiker, utan skickar snarare en signal till dessa väljare: ”det ni tycker är inte rasism”. Långsökt? Det är valtider!

Att däremot, som Lennart Regebro, påstå att ”det i sverige är rasistiskt att diskutera invandringspolitik” är en begreppslig kullerbytta utan like. Detsamma med de som försöker bevisa att Nyléns uttalanden härförleden inte är rasistiska.

Andra bloggar om: politik, rasism, folkpartiet, leijonborg, meissner
intressant?