Kategori: Uncategorized

Via min tracker så hamnar jag då och då på namedrop.se som är en ganska enkel variant på bloggar.se, och som säkert är gjord för att håva in reklampengar, men som ändå har vissa kvalitéer. Dessutom kan sammanställningen av bloggar som presenteras under ett och samma nyckelord bli ganska absurt intressant. Jimpan och Svenssons utmärkta inlägg om Pomovänstern hittar man följdaktligen under nyckelordet ”postmodern” (liksom mina egna postningar om postmoderna krig) men också länkar till postningar som behandlar postmodern imperialism, postmodern islam och postmodern andlighet. Det slår mig att postmodernism är ett begrepp som för länge sedan lämnat den begränsade filosofiska sfären.

Andra bloggar om: politik, filosofi, postmodernism, pomovänstern, blogosfären

I går dök ett mail från den brittiska tankesmedjan Oxford Research Group ned i inlådan med en länk till deras senaste säkerhetsrapport från Professor Paul Rogers. ORG har blivit kända för sitt analysarbete under Irakkriget och räknas som en av Storbritanniens mest inflytelserika tanesmedjor. Prof. Rogers rapport heter ”Iran: Consequences of a War” och är en intressant 16-sidig skrift som kortfattat listar vilka konsekvenser en attack från USA och/eller Israel mot Iran skulle kunna få och vilka alternativ som dessa stater har till sitt förfogande. Det scenario som Rogers håller för mest troligt är att USA genomför en överraskningsattack under 4-5 dagar med flygvapen och flottan för att slå sönder Irans kärnteknologiska kapacitet, med målet att fördröja eventuell kärnvapenproduktion med cirka 5 år eller längre. Attacken skulle slå till mot reaktorer, utvecklingsanläggningar, nationalgardet och mot kärnenergiprogrammets nyckelpersoner. Alternativt skulle en mindre attack kunna genomföras av Israel som i dag har kapacitet att med lufttankning nå Iran med attackflyg.

Irans svar på en sådan attack skulle enligt Rogers dels riktas mot oljetrafiken i Hormuzsundet för att framkalla en oljekris, men Iranierna skulle säkerligen dra in den Iranunderstödda Hezbollah-milisen i södra Libanon med avsikt att genomföra attacker in i Israel. Iran skulle också med största sannolikhet inleda en snabb kärnvapenutveckling för att så småningom överge icke-spridningsavtalet.

En sådan kortsiktig insats skulle troligen kasta in regionen i ytterligare en utdragen konflikt som skulle dra in Israel, Libanon USA och Irak. Rysslands reaktion skulle säkert bli bister och den muslimska världen skulle troligen reagera med ytterligare uppror och terrorattacker. Framför allt skulle en attack ena Iran bakom den oberäknelige presidenten Ahmadinejad, och tysta oppositionsgrupper i landet, ett faktum som också Andras Malm tar upp i en artikel i DN kultur den 20 februari.

Malm (som också tar upp ORG-Rapporten) skriver om en rad transportstrejker i Iran och förarnas kamp för att organisera sig och menar att vad västvärlden borde göra är att stötta de inhemska krafter som verkar för demokratiska lösningar inom landet i stället för att ge Mullorna en anledning att införa undantagslagar och ena ett land under attack.

”En iransk arbetarrörelse som strider på liv och död mot prästväldet får inte plats i den förhärskande diskurs där en enhetlig islamisk värld med onda uppsåt står mot en frihetsivrande, upplyst civilisation. Men denna rörelse har en unik potential. Om arbetarrörelsen skulle kombineras med bloggosfären, med andra rester av intellektuell och kulturell opposition, med kvinnorörelsen och de radikaliserade etniska minoriteterna – utanför världsmediernas radie fortsätter också ”intifadan” bland araberna i oljeprovinsen Khuzestan – skulle miljonärsmullorna stå inför en kritisk massa. Tecken på en sådan utveckling syns redan.

Det är allt detta som kommer att dödas den dag USA:s flockar av bombplan sänds in över landet. Hur snart det kan ske avslöjades i Daily Telegraph 12/2. Pentagon har långt framskridna planer på ett plötsligt förkrossande blitzkrieg, avlossat i ett slag från de dussintals militärbaser som etablerats i alla väderstreck runt Iran, från hangarerna hemma i USA och i Storbritannien, från stridsfartyg och u-båtar.”

En attack som den Rogers beskriver kan naturligtvis på ytan verka enkel, men både USA och Israel torde vara medvetna om riskerna med en totalt destabiliserad region. Genomför man den här typen av attack så torde det vara destabilitet man eftersträvar, med en katastrof för befolkningen i Iran på kortare sikt som knappast lär få en demokrati på det sättet.

Håhå-jaja,
Det verkar som om historierna med Muhammed-karikatyrerna drar fram de riktiga mörkermännen ur garderoberna, som vädrande morgonluft likt sniffande pitbulls, tar tillfället i akt att vomera över 1) mjäkiga muslimer 2) de svenskar som hotar yttrandefriheten genom att ”vägra” publicera karikatyrerna och 3), den ”politiska korrektheten”. Jag pratar både om de riktigt högerextrema som till och med är beredda att ta till vapen för sin paleokonservativa tros skull, men också om de debattörer som verkar vara uppfödda i något slags naiv tro på vår förträfflighet och/eller bär på något slags hat mot allt som andas vänster, tolerans eller multikulturalism.

Man kan till exempel följa debatten även på den amerikanska högerextrema sajten Paleoconservative Youths hemsida www.smashleftwingscum.com. Ta en extra titt på bilderna i sidhuvudet. Våldsromantik så att det räcker och blir över fullt i paritet med bilder på uppretade mobbar i Damaskus.

Dick Erixon är i full gång för att försöka få någon endaste liten tidning i Svea Rikes avlånga land att publicera Muhammedbilderna.

Eller så kryper man på det där riktigt sliskiga viset, typ Vestmanlands läns tidning: ”Vi vill slå vakt om tryckfriheten. Det är dock en frihet under ansvar. Varje tidning måste själv använda sitt omdöme. VLT har valt att inte publicera Muhammedbilderna.” Och DET är att slå vakt om yttrandefriheten?! Att ägna sig åt självcensur och nervöst och oroligt frågar sig vad man ska våga publicera imorgon?! Vilken yttrandefrihet!

Ursäkta mig, men det låter på Dick som om han snarare förespråkade ”yttrandetvång” än yttrandefrihet. Bulten i Bo desarmerar Dick på följande briljanta sätt:

”Dick – om du nu tycker teckningarna är så bra – publicera dem på din egen blogg, vetja. Låt mig och eventuella chefredaktörer som anser att dessa inte håller måttet få slippa!”

Johan Ekelius är ett annat exempel på en pitbull som morrande från sin krönika i Aftonbladet söker efter ”mjukdelar” att bita tag i:

”För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob”

Jasså? Om ett gäng skinheads går bärsärk i Årjäng eller Linköping är vi Svenskar då Människorna som Utvecklingen Glömde?

Hå-hå-ja-ja

Uppdatering:

Läste precis Johan Ehrenbergs artikel i aftonbladet om yttrandrefrihet, religion och politik (samma som Bulten tar upp i sin postning jag nämner ovan) och jag måste säga att Johan återigen bevisar att han är en av Sveriges mest skärpta journalister:

”Det är precis det som händer internationellt i dag när Europas ledare struntar i att säga A (jag är emot budskapet) utan går direkt på B (budskapet ska få framföras) och därmed ger nya vedträn till fundamentalistiska reaktionära grupper.
Varför gör man det?
För att försvara vår yttrandefrihet? Eller för att säga: ”Vi är mäktigast, vi håller samman, vi lyssnar inte på er.”
Det finns ett missförstånd om yttrande- och tryckfriheten här.
Poängen med den är att man just kan ta avstånd från innehållet – även som politisk ledare.
I en diktatur går inte det. Kritiserar diktatorn en tidning så dör den. Se Kina som aktuellt exempel.
I en demokrati är det en politikers förbannade plikt att kritisera publiceringar han/hon ogillar, även om han så är statsminister eller folkpartiledare.
Det kallas politisk debatt.”

Så har jag äntligen tagit tag i en av de där betydelsefulla böckerna som man hoppas kommer att hjälpa en att få ett grepp om samtiden. Den är visserligen skriven 1995-1999 men ändå kusligt aktuell. Immanuel Wallerstein är berömd framför allt för sina böcker om världssystemet. Det här är en essäsamling, och som sådan en betydligt tunnare volym, som heter Liberalismens död: Slutet på den rådande världsordningen. Jag är bara i början på denna mycket intressanta skrift men kände att jag var tvungen att plocka ut ett citat som mycket väl förebådar de upplopp som just nu pågår i Europa. Wallerstein tror att de kommande åren kommer att bli betydligt mer våldsamt än kalla krigets epok. En bidragande faktor är migrantsituationen som Wallerstein menar skiljer sig från tidigare epokers.

”Det kommer att uppstå en statistiskt signifikant grupp migrantfamiljer som kommer att vara dåligt avlönade, socialt disintegrerade och nästan säkert utan politiska rättigheter. Dessa människor kommer att utgöra arbetarklassens bottenskikt i alla länder. Om detta är fallet så är vi tillbaks i situationen före 1848 i västeuropa – en urban underklass utan rättigheter och med mycket stora klagomål, och denna gång klart etniskt definierad.”

Med andra ord: det vore fel att tro att en klasskamp, som socialister brukar formulera det, har försvunnit. Den tycks bara ha förskjutits. Efter det kommunistiska ”spökets” två faser, den första 1848-1917 och den senare 1917-1991 så kan samtidens händelser tolkas som om att ett tredje folkligt liberaliseringsprojekt nu är i vardande, ett projekt som till en början kan få ett våldsamt förlopp, men så småningom kommer att anta en politisk form för att till sist etableras som en maktfaktor bland andra. Man skulle kunna gå så långt att man hävdar att den islamistiska rörelsen med dess terrorfraktioner är en del av denna utveckling. Man kan fördöma det urskillningslösa våldet och försöka att undertrycka den ilska som finns hos migrantgrupperna, man kan försöka stänga gränser och införa terrorlagar, men jag tror att bollen nu är i obeveklig rullning mot något som så småningom kommer att bli en ny värld.

Jag kommer att införa hårdare kommentarsregler framöver för att främja debatten och jag använder mig av Jinges utmärkta system. Alla kommentarer skall ha en giltig e-post adress knuten till sig för att det skall bli en fair debatt. E-posten syns inte i kommentaren och sökspindlar kommer därmed inte åt den, men den skall vara giltig. Personangrepp, oförskämdheter eller länkar till olagliga sajter ryker direkt. Jag har inget emot långa inlägg, men spamma inte forumet och håll er gärna någorlunda till ämnet. Det blir intressantare så fär alla.

Ett klipp från dagens the Guardian. Inte så mycket att kommentera: snacket står Ali och hans kompis för.

”It’s so easy,” said Ali, 16. ”You need a beer bottle, a bit of petrol or white spirit, a strip of rag and a lighter. Cars are better, though, when the tank goes. One of you smashes a window, the other lobs the bottle.”

Ali’s friend was an Arsenal fan: ”Thierry Henry, man! But he never scores for France.” Does he feel French? ”We hate France and France hates us,” he spat, refusing to give even his first name. ”I don’t know what I am. Here’s not home; my gran’s in Algeria. But in any case France is just fucking with us. We’re like mad dogs, you know? We bite everything we see. Go back to Paris, man.”

Sylla summed it up. ”We burn because it’s the only way to make ourselves heard, because it’s solidarity with the rest of the non-citizens in this country, with this whole underclass. Because it feels good to do something with your rage,” he said.

”The guys whose cars get torched, they understand. OK, sometimes they do. We have to do this. Our parents, they should understand. They did nothing, they suffered in silence. We don’t have a choice. We’re sinking in shit, and France is standing on our heads. One way or another we’re heading for prison. It might as well be for actually doing something.”

Efter att ha haft en kort diskussion med Annie och Federley så måste jag fråga mig varför den kampanj för fri lönesättning och mot den ”oflexibla” arbetsmarknaden som förs från högerhåll är så paradoxal. Den är inte mindre intressant. Argumentet är att en flexibel arbetsmarknad och lägre löner bidrar till ökad sysselsättning och därmed ökat välstånd, något som på pappret kan verka logiskt men som har sina brister. Arbetsmarknaden är precis som det sägs en marknad. Arbetsgivare köper arbetskraft från arbetstagare. Förhandlingar förs varje år hur mycket det skall få kosta. Staten reglerar de skatter som arbetsgivare och arbetstagare skall betala till det allmänna. Om man bortser från statens del i det hela och fokuserar på den business som sker mellan löntagare och företagare så kan man konstatera att de förhandlingar som styrt den så kan man konstatera följande:

Under hela efterkrigstiden fram till åttiotalet i princip så styrde Saltsjöbadsandan förhandlingarna d.v.s att företagen köpte arbetsmarknadsfrid i utbyte mot en solidarisk lönepolitik. Företagens ombud är därmed till viss del medskyldiga till den oflexibiliteten. Att man nu vill omförhandla denna deal (om man verkligen vill det) kan förstås utifrån att man tycker sig verka utifrån en styrkeposition nu när så många företag lägger ner sin produktion i Sverige och flyttar den till låglöneländer samtidigt som arbetslösheten är rekordstor. Frågan är om det verkligen finns en reell styrka bakom.

Samtidigt är löntagarnas organisationer starkt pressade av den ökande arbetslösheten. Man kan däremot inte som Annie gör, vädja till vänstern att man skall ”förstå” att en låglönepolitik är bra för även för dem själva. Det är att underskatta vänsterns och fackens förhandlingsposition, som inte är så svag som den verkar. Det är som att gå till en tv-handlare och vädja till honom att sälja dig en tv för halva priset och förklara att han måste ”förstå” att dealen är bra för hans business. Han skulle göra det bara om han var riktigt desperat. Du skulle kanske kunna få 5 eller 10 procents rabatt eftersom det finns inräknat i företagets budgetkalkyler.

Man skulle kunna säga att facket är hårdare än TV-handlaren på ett ytligt plan, men i själva verket tvingas också facket till lägre krav under tuffare tider. Att däremot tro att facket skulle lägga sig platt för företagens krav på fri lönesättning är att vädja till arbetstagarnas ”moral”. Det är definitivt en återvändsgränd. Som att TV-handlaren något tillspetsat skulle säga: men ta Tv-n då, du får den!

Facken i dag är inte så pressade att de inte kan vänta ut den situation som nu råder utan att göra alltför stora eftergifter, det visar inte minst tunnelbanestrejken nyligen. Facken kommer inte att stödja en låglönepolitik om man inte får något substantiellt i gengäld, därför att de har råd att förhindra den än så länge och så länge de ser att företagen går bra. Tvärtom så tror jag att fackföreningarna kommer att bli internationellt offensivare i framtiden för att minska löneklyftorna med låglöneländerna även om det i dag är oklart hur det skall kunna ske.

I skenet av allt detta kan man säga att varken företagen, arbetstagarna och staten är betjänt av att saker och ting flippar ur, som de nu gör i Frankrike. En låglönepolitik kan i skenet av detta bli ytterst kostsam inte bara för arbetstagarna utan också för företagen. Ju mer man ökar klyftorna desto mindre marginal till gränsen för social oro.

Epilog

Till och med Niccolo Machiavelli, som skrev den berömda furstespegeln ”Fursten” 1513, förstod att påpeka att fursten måste hålla frid på ”arbetsmarknaden” för att kunna behålla makten, annars kunde han få ett besvärligt bondeuppror på halsen. Han fick gärna utföra grymheter i ett tidigt stadium av sitt härskande men måste sedan visa välvilja gentemot folket. That’s realpolitik folks!

RGR har samlat ihop och kommenterat ett antal bloggartiklar rörande Pariskravallerna, bland andra den jag skrev i går, och påstår att jag har spårat ur. Jag tänker förstås inte låta hans inlägg gå okommenterat förbi.

Om man aldrig försöker hitta orsakssammanhang i historien så kommer man inte heller att kunna hitta några hållbara lösningar på de problem som Europa nu står inför och som kravallerna i Frankrike är ett uttryck för. Man kan ropa på fler polisiära insatser för att skydda egendom, men det löser bara problemet kortsiktigt. Problemet kan bli större i ett värsta scenario än vad polisen mäktar med och om militären tar över kan vi plötsligt få ett nytt inbördeskrig på halsen i Europa.

Globaliseringen drivs av samma mekanismer som kolonialiseringen och därför är det högst relevant att koppla ihop de två i en orsakskedja. Det är bara mindre accepterat att använda våld när man gör business i dag. Så vad har Pariskravallerna med detta att göra?

De ekonomiska och politiska flyktingar som kommer till Europa i dag grupperar sig ganska generellt efter vilket land som kolonialiserade deras hemland på 1800 talet. Västindier, Pakistanier och Indier vill till England, Västafrikaner till Frankrike, Turkar till Tyskland. Det har inte bara med språket att göra. Genom det underkuvandet har kolonisatörerna arbetat in en bild hos de dominerade av sitt land som en ideal plats. Jag menar att den plundring som kolonisatörerna genomförde för över hundra år senare nu dragit med sig de kolonialiserades ättlingarna till våra gränser. Det är först genom globaliseringen, i den mer generella term som jag använder den, som till exempel afrikaner söder om Sahara har fått möjlighet att ta sig hit. De som önskar välstånd följer efter välståndet dit det färdas, om de kan och även om det tar tre generationer.

I den andra änden av balansräkningen har globaliseringen tillåtit företag i väst att outsourca produktion och bedriva global handel. Likheten är slående: företagen väljer precis som väst- och nordafrikanerna att flytta dit välståndet är som störst, där de förväntade vinsterna kan maximeras. Likheten slutar inte där även om den blir något mer långsökt. Kom ihåg att företag med internationella intressen ofta sett till att få väpnad backning hemifrån när deras tillgångar hotats. På samma sätt tenderar den ökade marginaliseringen att utlösa kriminalitet och våld bland invandrargrupper för att försvara de få tillgångar som finns. För att uppfylla de egna förväntningarna på vinst, för att tala marknadsspråk.

Frågan är vad man skall göra? Det som hänt de senaste åren, med ökade flyktingströmmar i samband med byggandet av fästning Europa har redan nu skapat en rad ohållbara situationer varav den mest omskrivna är det dagliga stormandet av Ceutaenklaven. Nu har vi en landsomfattande kravall på halsen. Tidigare i somras bombattentaten i London.

Jag tror att kostnaderna för att bevara fästning Europa riskerar att bli astronomiska inom den närmsta tioårsperioden, och moraliskt ohållbara. Marknaden vill ha stabilitet, inte social oro. Det skulle vara politiskt och moraliskt ohållbart se enorma flyktingläger växa upp i norra Afrika.

Det finns bättre sätt som balanserar företagens ”nya” globaliserade vinster, med större välstånd för de fattigaste länderna vilket i sin tur minskar statsmaktens ökade utgifter på hemmafronten för flyktingproblemet och därmed minskar skatteintaget som drabbar företagen. Slopandet av jordbrukssubventioneringar är inget universalmedel. I stället borde man stimulera de lokala ekonomierna för de minst gynnade länderna i till exempel västafrika till produktion, skapa investeringsprogram om än på mikronivå för att minimera riskerna för västliga företag, att börja samarbeta politiskt med de utsatta länderna för att minska deras korruption och bidra till stabilitet. Att skapa hopp för de som inte ser någon annan utväg än att komma hit, så att de kan känna stolthet för sina länder och kunna göra något åt situationen i dem.

Vad är alternativet? Att få en konfliktzon i hela västeuropa med rasande marknader och minskad frihet som följd?

Jag fick helt klart korn på ett möjligt långsökt orsakssammanhang i går natt när sömnen inte ville infinna sig som rör USAs ibland förbryllande besatthet av Nordkoreafrågan och Nordkoreas likaledes förbryllande reaktioner. Medan hela världen genomgår förändringar fortgår i denna lilla del av världen en liten bit av det kalla kriget, nästan som en museal insitution. Varför detta intresse för Nordkorea just nu? Ett svar kan vara att Nordkorea har varit en varnagel i ögat på vissa politiker i USA ända sedan 1953. I Koreakriget visade USA sin svaghet för första gången på den internationella arenan och svaghet är något förbjudet inom en Amerikansk utrikespolitik som bygger på militär dominans som den formulerats av Powell, Cheney och Wolfowitz. Intresset verkar ha svalnat i olika perioder, men i kölvattnet av Bush-doktrinen verkar man nu sett chansen att göra upp räkningen med Kim Jong Il, och den förlorade hedern, en gång för alla.

Eftersom det är svårt att veta vad som skett bakom kulisserna sedan 1953 så är det svårt att döma ut detta som en konspirationsteori. Det verkar som om USA aldrig släppt Nordkorea helt utan fortsatt med hemligstämplade så kallade ”Svarta” och Psykologiska Operationer (PSYOPS) ända sedan vapenstilleståndet. Ett av syftena verkar ha varit att hota Nordkorea med atomvapenbombningar och därmed hålla regimen i Pyongyang och befolkningen i skräck. Nordkoreas ledning har förstås sett möjligheten att behålla sin absoluta makt över befolkningen genom att spela på den skräcken. En av operationerna benämns ”Operation Team Spirit” i en artikel av George Katsiaficas på Defenestrator:

Since the armistice of 1953, US aggression has continued unabated. From 1976 to 1993, ”Operation Team Spirit” threatened invasion and nuclear war on the DPRK (Nordkorea). According to the DPRK, every day US planes capable of dropping nuclear weapons approach the 38th parallel and, at the last minute, veer off. For people in the DPRK, the possibility of a US nuclear attack has thus been a daily reality for decades. In the 1980s and 1990s, North Korea reports that there were more than 7900 provocative acts per year, and the US admits to daily high-altitude surveillance flights over North Korea.

Vad i detta är Nordkoreansk skräckpropaganda? Det är naturligtvis oerhört svårt att veta. Nordkorea är en totalitär stat och USA har inte offentliggjort allt material. Det finns väldigt lite information på nätet om t.ex. Operation Team Spirit även om den omnämns på vissa veteransajter och forum. Att operationerna skulle ha slutat 1993 är inte ologiskt eftersom Nord och Sydkorea började bryta isen i sina relationer omkring 1992, möjligtvis också på grund av Clinton-erans avspänningspolitik. Efter 911 hamnar frågan på bordet igen och spänningingen stiger dramatiskt. Man brukar uppge Nordkoreas övergivande av icke-spridningsvtalet som en startpunkt för den ökade spänningen men det kan lika gärna vara revanschism från USA:s sida som utlöst den i och med hökarnas intåg i Vita Huset. Varför Nordkorea valt att förklara sig kapabla att framställa kärnvapen nu är förstås svårt att förstå men det finns definitivt mer bakom det beslutet än en bindgalen diktator beredd att störta världen i armageddon.

Djupt inspirerad av gårdagens diskussion med Jinge m.fl sätter jag nu igång med en kampanj för att minska lidandet i samband med övergången till digital-TV nätet och ge stöd till de personer som vill sluta att titta på TV men känner obehag inför ett sådant drastiskt steg. Jag tror att det är många därute i stugorna som länge kännt att TV-n tar alldeles för stor del av deras tid, att de slutar upp att umgås med sina nära och kära och att reklamen och de ofta undermåliga program som erbjuds urholkar deras livsglädje. För dessa människor borde man upprätta olika former av stödorganisationer som kan underlätta övergången till ett TV-fritt liv. Precis som Jinge vittnade om i går kan övergången lätt leda till abstinens den första tiden och då bör det finnas ett nätverk till hands som kan supporta den som vill sluta. Att trappa ner TV-tittandet kan vara svårt och det bästa är ofta att bestämma ett stoppdatum någon månad i förväg och förbereda sig noga. På stoppdatumet hivar man helt sonika sin TV-apparat i grovsopen eller liknande avskrädesutrymme.

För dom som har försökt att slänga ut TV-n i flera år utan att lyckas kan det krävas stöd för att våga ta steget. För att hjälpa dessa personer kan man starta en hotline med ett betalfritt 020 nummer. Det är bara att ringa så kommer två personer och bär ut din tv till grovsoprummet eller närmaste container. Om du vill ha ett mer effektfullt avslut kan TV-n med fördel kastas från fönster eller balkong. Supportpersonerna tar då med extrahjälp som spärrar av och vaktar gatan och ser till att ingen blir skadad medan apparaten hivas ut på sin sista färd mot trottoaren.

För att manifestera starten på kampanjen inbjuds alla som vill bli av med sina TV-apparater att ta med den till Sergels Torg i Stockholm den 1:a oktober kl 13.00 för att i en gemensam manifestation slänga dem unisont i backen.

Bildkälla