Stridigheterna i Gaza: Tony Karon om Fatahs nya maktaspirant

Det här är en ”must-read” artikel (hur översätter man must-read? måsteläsnings?) om de pågående stridigheterna mellan Fatah och Hamas som är skriven av Tony Karon (rootless cosmopolitan). Trots att medierna föredrar att prata om Abu Mazen (Abbas) så finns det uppenbarligen andra personer inom Fatah driver på det politiska spelet i Palestina för att en gång för alla bringa Hamas på knä. Karon lyfter fram krigsherren Mohammed Dahlan som den person inom Fatah som kontrollerar de paramilitärer som han menar dragit i gång den senaste våldsspiralen.

The Fatah gunmen who are reported to have initiated the breakdown of the Palestinian unity government and provoked the latest fighting may profess fealty to President Abbas, but it’s not from him that they get their orders. The leader to whom they answer is Mohammed Dahlan, the Gaza warlord who has long been Washington’s anointed favorite to play the role of a Palestinian Pinochet. And while Dahlan is formally subordinate to Abbas, whom he supposedly serves as National Security Adviser, nobody believes that Dahlan answers to Abbas — in fact, it was suggested at the time that Abbas appointed Dahlan only under pressure from Washington, which was irked by the Palestinian Authority president’s decision to join a unity government with Hamas.

Jag har svårt att bedöma om Karon har rätt, men vissa oklarheter rörande de senaste dagarnas händelser faller onekligen på plats när man läser Karons artikel. Det tycks onekligen som om vi pratar om en samordnad ansträngning av Dahlan och hans milismän att med hjälp av USA en gång för alla slå Hamas ur brädet. Abbas, som accepterat att dela makten med Hamas kan bara titta på medan händelserna rullar på mot avgrundens rand.

En annan sak som förbryllat mig under de senaste dagarna är varför Qassam-brigaderna, som är en väpnad gren av Hamas, valt att intensifiera sin beskjutning av Israeliskt territorium när det varit uppenbart att det skulle öppna en andra front, eftersom en motattack av Israel skulle vara oundvikligt. Det kan bara tyda på att Hamas har ett enormt självförtroende just nu som inte minst blåsts upp av israels misslyckade insats i Libanon förra sommaren. Det är slående att man använder samma militära taktik som Hezbollah. För mig ser det ut som om man satsar på att bli strået som knäcker Ohlmerts rygg samtidigt som man kan öka sin popularitet ytterligare i arabvärlden.

DN, Guardian, Maan och Haaretz om konflikten

Andra bloggar om: , , , , , ,

Dagens begrepp: Gross National Happiness

Är inte ”Gross National Happiness” ett underbart begrepp? Jag snappade upp det när jag lyssnade på BBC i dag och blev så perplex att jag var tvungen att slå upp begreppet i Wikipedia:

Gross National Happiness (GNH) is an attempt to define quality of life in more holistic and psychological terms than Gross National Product.

The term was coined by Bhutan’s King Jigme Singye Wangchuck in 1972. It signaled his commitment to building an economy that would serve Bhutan’s unique culture based on Buddhist spiritual values. Like many worthy moral goals it is somewhat easier to state than to define, nonetheless, it serves as a unifying vision for the Five Year planning process and all the derived planning documents that guide the economic and development plans to the country.

While conventional development models stress economic growth as the ultimate objective, the concept of GNH claims to be based on the premise that true development of human society takes place when material and spiritual development occur side by side to complement and reinforce each other. The four pillars of GNH are the promotion of equitable and sustainable socio-economic development, preservation and promotion of cultural values, conservation of the natural environment, and establishment of good governance.

Tyvärr har tydligen Bhutaneserna ett dalande GNH eftersom de har problem med rasism. Men det är en annan story.

Andra bloggar om: , , , , ,

Våldet fortsätter i Gaza

SVD rapporterar att Israeliska Flygvapnet bombat ett hus där en Hamas-styrka har haft sitt huvudkvarter. The guardian rapporterar att Israeliska tanks gjort en kort inträngning i Gazaremsan vid tvåtiden i dag som svar på den fortsatta kassam-bombningen från Gaza. Hamas och Fatah proklamerade båda ensidiga vapenvilor, som nästan omgående bröts. Vad som händer härnäst är oklart, men det verkar som om de båda koalitionsparnerna försöker få de stridande grupperna under kontroll samtidigt som bombningarna av Israeliskt territorium fortsätter. Det ser verkligen inte ljust ut.

Jag har trots detta försökt att hitta några positiva händelser i nyhetsrapporteringen. I går fick jag höra om en Palestinsk marsch mot våldet som skulle ha ägt rum i går och jag har försökt att hitta artiklar om den händelsen och fann denna artikel på Haaretz hemsida som berättar om ett dussintal fredsaktivister som som ställt sig mellan de stridande fraktionerna och kommit under beskjutning. Trots att Gaza verkar vara överbelamrat med till tänderna rustade milismän som ”skjuter på allt som rör sig” så vågar sig alltså ett litet antal människor ut för att protestera mot detta genom att ställa sig emellan de stridande parterna. Om inte det är mod så vet jag inte vad som är det. Jag skulle gärna vilja veta mer om vem eller vilka som stod bakom den här aktionen.

Jag rekommenderar också ett besök hos Anna Vedeer, som dragit igång en diskussion om vad som kan göras för att minska våldet i Gaza utan att man hemfaller åt det vanliga ”blame-gamet”. Den typen av initiativ är verkligen något som jag efterlyser. Debatten är annars så oerhört ensidigt inriktad på att skylla våldet på ”den andre”.

Andra källor:
http://www.maannews.net/en/
http://www.a-mother-from-gaza.blogspot.com/

Andra bloggar om: , , , ,

Icke-spontan explosion i Gaza

Nu pratas det allt högre om inbördeskrig i Gaza och även om det är svårt att avgöra om det här våldsutbrottet är allvarligare än något av de andra vi har sett under det senaste halvåret så verkar det mer och mer som om det är på väg att spåra ur. Hamas belägrar Fatahs kontor, skjuter Qassam-raketer på Sderot vlket föranleder Israel att i sin tur attackera Hamas-ledare (etcetera).

Nathan Sachar, med hemvist på högerkanten, rapporterar i DN att den ryska mångmiljonären Arkadij Gaydamak bekostat en evakuering av kvinnor och barn från Sderot. Detta verkar inte vara något som den Israeliska staten verkar vara intresserade av att göra. Tydligen förväntar man sig att ens medborgare riskerar livet för en symbol. Denne Gaydamak verkar vara en person man bör kolla upp. Sachar låter inte sin syn på saken gå obemärkt förbi:

Sderot har blivit den israeliska politikens hetaste fråga. Det enda sättet att sätta punkt för raketelden är att skicka marktrupper in i Rafah, staden i södra Gazaremsan där de flesta ramperna finns.

Verkligen? Det enda sättet? Avsaknaden av källhänvisning och nyansering är slående.

Den palestinsk-amerikanska journalisten och bloggerskan Laila El-Haddad skriver på Guardians ”Comment is Free” att Gazas explosion inte är en spontan sådan.

To quote Alistair Crooke, ”the US is not only not interested in dealing with Hamas, it is working to ensure its failure” – a policy promoted and openly acknowledged by the American deputy national security adviser Elliott Abrams.
In his meetings with a group of Palestinian businessmen last January, Abrams said the US had to support Fatah with guns, ammunition and training, so that they could fight Hamas for control of the Palestinian government. And just over a week ago, a 16-page secret American document was leaked to a Jordanian newspaper outlining an action plan for undermining and replacing the Palestinian national-unity government. The document outlines steps for building up Abbas and his security forces, leading to the dissolution of the parliament, a strengthening of US allies in Fatah in the lead-up to new elections.
Events have unfolded according to plan, with not so much as a peep or word of protest from the major world governments.

El-Haddads blogg rekommenderas för övrigt.

Sanningen är väl den att ingen i väst vill ha med Hamas att göra och att vad vi återigen ser är ett slags desperat proxykrig för att betvinga Hamas, som inte bara lamslår den Palestinska myndigheten och hotar att förgöra deras innevånare utan också hotar att polarisera mellanöstern ytterligare.

I morgon går Algeriet till valurnorna och det känns på ett sätt som att återvända till den punkt då hela den här vansinnga kulturkrigshistorien startade: när den Islamska Räddningsfronten utestängdes från den regeringsmakten som man var på väg att vinna stort i valen 1992 och som följdes av ett fullständigt vanvettigt blodbad på civila som pågick i flera år och en stenhård repression från den Algeriska regimen. Om demokratin spårar ur igen i Algeriet kan samma våldsspiral sätta hela arabvärlden i brand.

För mig är det egentligen omöjligt att förstå varför inte islamistiska partier kan tillåtas att komma till makten på demokratisk väg. Det är hög tid att världen får se en islamsistisk demokratiskt vald regim fungera och regera, utan att man omdelbart försöker att störta den. Jag brukar ju ta Somaliland som ett exempel på en sådan stat, men landet är ju ännu inte erkänt som nation av något annat land trots att man varit de facto självständiga sedan 1991. Nu verkar Afrikanska Unionen vilja ändra på den saken och jag hoppas innerligt att man också gör det.

Uppdatering: Anna Vedeer presenterar en utmaning som nog är svårare än den kan verka.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Celebert besök från FRA


Nu på förmiddagen när jag kollade min tracker upptäckte jag ett celebert besök från Försvarets Radioanstalt (FRA) som hade hamnat på bloggen från en kommentar hos Jinge. Jag kan inte precis säga att besöket gjorde mig särdeles bra till mods. Visst kan det vara någon anställd på FRA som sitter och bloggsurfar på arbetstid, men det troligaste är väl att FRA håller på att samla in information om bloggar av intresse för rikets säkerhet. Jag vet inte om jag borde bli smickrad av besöket eller inte.

Jag undrar också om jag i och med detta fortfarande kan betraktas som en ”vanlig svensk” eller ej? Hanne Kjöller skrver utmärkt i DN om de ”missförstånd” som FRA anser sig vara utsatta för och där man hävdar att man är ointresserade av ”av vanliga svenskar”. Det förvånar mig inte att underrättelsetjänstens arbete handlar om ”normalitet” versus ”abnormalitet”, men uttrycket ”vanliga svenskar” luktar av någon anledning inte speciellt bra. Är jag en vanlig svensk om jag är en transperson som går på Entombed-konserter? Är jag en vanlig svensk om jag köper sex eller laddar ner porrvideos? Är jag en vanlig svensk om jag lånar Björn Kumm’s ”Terrorismens historia” på biblioteket? Är jag en vanlig svensk så fort jag fått ett giltigt uppehållstillstånd? När går jag från vanlig till ovanlig?

Niklas Ekdahl påvisar också han i en kolumn på DN’s ledarsida vilka problem FRA med sina formuleringar

Att FRA har problem med argumentationen framgår när formuleringarna på hemsidan ändras. En ursprunglig rubrik löd ”Inga svenskar – oavsett namn”. Den justerades till ”Inget inrikes – oavsett namn”.

Två meningar försvann: ”Varken svenska folket eller svenska företag ska avlyssnas” och ”FRA varken kan, vill eller får avlyssna svenskar”.

Skälet till redigeringen är enkelt: FRA:s påståenden var fel. I regeringens proposition finns inget uttalat förbud mot avlyssning av svenskar som kommunicerar med utlandet.

Uppenbarligen är det mer förvirrat än så eftersom formuleringen ”Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn” fortfarande finns kvar på FRA’s hemsida.

Det paradoxala i dessa svepande uttalanden visar bloggaren sic est i ett inlägg som inleds med:

om man ska ta FRA på orden — hur ska man kunna avslöja några vanliga svenssons som bor grannar och som är fullfjädrade terrorister om man resonerar som FRA “Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn.“. Här får man också en ganska delikat definitionsfråga: Vilka är vanliga svenskar? Är t.ex. Ingvar Åkesson en vanlig svensk? Nja, knappast. Vare sig efternamnet eller att vara chef för FRA är speciellt vanligt. Och kombinationen är definitivt ovanlig; borde alltså vara intressant för FRA. Frågan är om det överhuvudtaget finns några vanliga svenskar, eller människor för den delen. Och är det inte så att en stor del av alla brott (inklusive terrorism) begås av just till synes vanliga människor.

Om FRA fortsätter att måla in sig i dessa märkliga etniska hörn och svepande defnitioner lär man få stora problem i framtiden. Möjligen är det så att FRA är mycket väl medvetna om de här formuleringarna och att de är ämnade att lugna en eventuell medelsvensson om att han/hon/den/det kan vara lugn. Argumentet är väl känt, men problemet som jag ser det är att det knappast lugnar någon. Det skapar bara en berättelse om en ”normalitet” som inte finns och skapar därför bra mycket mer oro än vad som eventuellt var avsett, eller eventuellt precis lika mycket oro som var avsett.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Oops, we did it again!

Hoppsan, det pågår visst ett nytt krig i världen. Och vi satsade som vanligt på fel häst, men eftersom de inte var islamister så gör det nog inte så mycket. Och det är ju än så länge bara 1300 döda så det är ju ingen idé att riva upp himmel och jord för den sakens skull. Från Sydafrikanska Mail & Guardian/reuters

Michael Weinstein, a US expert on Somalia at Purdue University, said the international community had tied itself up by backing a government without a broad national constituency.

President Abdullahi Yusuf’s administration was set up at internationally endorsed peace talks in Kenya in 2004 in the 14th attempt to restore central rule so Somalia since 1991.

”For the major [world] leaders, there is a tremendous embarrassment over Somalia,” he said. ”They have committed themselves to supporting the interim government — a government that has no broad legitimacy, a failing government.

”This is the heart of the problem. … But Western leaders can’t back out now, so of course they have 100% no interest in bringing global attention to Somalia.

”There is no doubt that Somalia has been shoved aside by major media outlets and global leaders, and the Somali diaspora is left crying in the wilderness.” —

Andra bloggar om: , , , ,

Karzai tappar tålamodet efter NATO och USA:s misstag

Man måste säga att Afghanerna är ett folk med cohones, och då pratar jag inte om eventuella Talibaner, utan om de vanliga bybor som bestämt sig för att själva slå tillbaka mot NATO:s och de amerikanska styrkorna. Jag antar att de är vana att sköta sitt eget försvar sedan lång tid tillbaka. Förutom alla inbördes strider mellan klaner och krigsherrar har Afghanerna haft jobb med att hålla Europeerna stången. Britterna invaderade första gången redan 1839 men gav upp efter det tredje Anglo-Afghanska kriget 1919. Sedan hade Afghanistan det tydligen relativt lugnt tills dess att Sovjet invaderade 1979 och sen dess har det gått i ett.

Trots den ständiga utländska närvaron tycks ingen få kontroll över landet. I dag säger till exempel en hög militär till New York Times att det kapital i form av goodwill som NATO-styrkorna trots allt haft är på väg att ”spenderas i en skrämmande snabb takt”. Anledningen är bland annat att NATO-styrkorna gjort en rad felbedömningar som lett till många civila dödsoffer: enligt officiella siffror 132 dödade civila i sex incidenter sedan i början på mars (siffrorna är troligen högre). Vad som tycks ha hänt i flera av dessa fall är att bybor som blivit utsatta för vad de ser som övergrepp av amerikanska styrkor på marken beslutat sig för att göra väpnat motstånd och därmed dragit på sig raketattacker från amerikanskt stridsflyg som trott att de haft med motståndsrörelsen att göra. I vissa fall har säkert Talibanerna vart inblandade, men i andra fall handlar det uppenbarligen om händelser av Asterix och Obelix-karaktär (ni vet, en liten by som gör uppror mot hela romarriket), med skillnaden att byborna inte har någon trolldryck att tillgå, bara gevär och enstaka raketgevär. Resultatet har blivit massakrer från luften av civila.

Nu börjar Hamid Karzais tålamod att tryta och det har höjts röster inom det Afghanistanska parlamentet för att inleda fredssamtal med olika grupperingar inklusive Talibanerna.

Från New York Times:

Afghan, American and other foreign officials say they worry about the political toll the civilian deaths are exacting on President Hamid Karzai, who last week issued another harsh condemnation of the American and NATO tactics, and even of the entire international effort here.

What angers Afghans are not just the bombings, but also the raids of homes, the shootings of civilians in the streets and at checkpoints, and the failure to address those issues over the five years of war. Afghan patience is wearing dangerously thin, officials warn.

The civilian deaths are also exposing tensions between American commanders and commanders from other NATO countries, who have never fully agreed on the strategy to fight the war here, in a country where there are no clear battle lines between civilians and Taliban insurgents.
…

This week Afghan’s upper house of Parliament recommended that the government start peace talks with the Taliban, and that foreign forces cease all offensive operations. While the chances of passage as worded are unlikely, the proposal was one measure of the rising popular anger.

Andra bloggar om: , , , , ,

Politikens reklamifiering ett hot mot demokratin

Det finns en hel del att invända mot att Göran Persson nu skall agera konsult åt pr-byrån JKL, men det handlar för min del inte om hur mycket GP får i lön utan om demokratins framtid. Visst kan man hävda att det är så här det politiska rummet ser ut i dag, men jag är dock ytterst skeptisk till att låta pr-byråer hantera den politiska agendan och det finns verkligen anledning att vara en smula paranoid. Kommer ni ihåg kampanjen mot Robin Hood-skatten som Carl Cederschiöld anlitade Prime PR för att mota i grind 1999? Prime PR organiserade bland annat ett pr-stunt i form av ett upprop som valsade runt i media i veckor och fick en rad kändisar att skriva under. Och media hakade villigt på. Janne Dan Josefsson skriver på sin hemsida att:

Ett antal intet ont anande kändisar lurades att skriva på ett upprop mot skatten, vilket helt enligt Prime PR:s på förhand uppgjorda plan publicerades på DN:s debattsida. Undertecknarna hade själva ingen aning om att de ingick i en betald kampanj, och det fick inte heller läsarna veta. Samtidigt skrev framför allt Expressen och Svenska Dagbladet allt mer negativa artiklar om skatten, också detta sannolikt en effekt av kampanjen. Begreppet ”Robin Hood-skatt” ersattes snabbt med ”straffskatt” på löpen.

När det så småningom kom fram att det hela hade gått till på ett minst sagt dubiöst sätt ledde inte det till att några huvuden rullade utan bara till en pinsam tystnad från alla inblandade.

Min inställning är att pr-byråernas arbete med poltiska frågor är ett hot mot demokratin och att deras verksamhet på det politiska området bör vara helt transparent. Deras kontrakt med politiker bör vara lika offentliga som alla andra offentliga handlingar och deras arbete med politiska frågor bör presenteras i detalj. De bör vara lika ansvariga inför oss väljare som någonsin politikerna. Det är vår demokrati och våra pengar som står på spel när politiken ”reklamifieras”.

Jag har skrivit om pr-byråerna tidigare:
Isitts intressanta blå lista
Självets århundrade…

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Andra bloggar om:

Mina lyckönskningar till Paisley och McGuiness

Det omöjliga kan uppenbarligen inträffa, för det känns som en fullständig omöjlighet att Rev. Ian Paisley nu skall regera Nordirland tillsammans med den forna IRA-ledaren Martin McGuiness. När det första kortlivade samregerandet genomfördes så var det de betydligt mer moderata krafterna från UUP (protestantiskt moderat parti) och SDLP (katolskt socialdemokratiskt parti) som delade majoriteten i parlamentet. Här pratar vi om en pastor som blivt känd för sin totala kompromisslöshet och hetsande retorik och en man som varit ledare för vad vissa betecknar som en terrororganisation (motståndsarmé för andra förstås). Alla som har följt den här bloggen vet att jag har en gammal flört med Nordirland och när jag vill påminna mig om hur den protetantiska dialekten låter brukar jag tänka på Ian Paisleys mullrande röst: ”Ve vieel neva nigoschieee wet Schenn Feeen!” Nu har den skräckinjagande pastorn valt att förhandla med just Sinn Fein tjugofyra timmar om dygnet om den Nordirländska politiken (hate will no longer rule). Världen upphör aldrig att förvåna.

Till syvene och sist är det dock folket på Nordirland som bestämmer om detta konvenansäktenskap skall hålla. Om ungdomarna i Derrys och Belfast arbetarstadsdelar, de mäktiga protestantiska ordnarna och de paramilitära splintergrupper som fortfarande är aktiva bestämmer sig för att det är dags för skilsmässa kan paret Paisley-MacGuiness kasta in handduken. Belfast och Derry är fortfarande segregerade städer och det kommer att ta årtionden innan misstron mellan protestanter och katoliker börjar att lösas upp. En viktig indikator på om spänningarna minskat är att se hur marsch-säsongen (juli-augusti) förlöper. Det ser dock ljusare ut på länge och det har inte bara med de politiska framgångarna och generationsskiften att göra. Tiden då den gröna ön var en av Britterna undertryckt u-region är sedan ett tjugotal år tillbaks historia.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Nationell identitet: nationalstatens sista suck?

Så det blev Sarkozy som vann det franska presidentvalet till slut. Esbati är inte förvånad och knappast jag heller även om jag nog hade en liten förhoppning att fru Royal skulle kunna knipa platsen i Elyséepalatset. Men så saknade hon uppenbarligen det stöd från den franska arbetande landsbygdsklassen som numera hellre lägger sina röster på populister med lag och ordning och eventuella civilisationskrig på agendena än socialister. Jag undrar just hur lång tid det kommer att ta innan nya kravaller bryter ut bland det ”avskum” som avskyr Sarko in i benmärgen (inte så lång tid uppenbarligen).

Att Sarko skall inrätta en ministerpost för ”nationell identitet” måste få folkpartiet att dregla av förtjusning. Gissa om dom kommer att slänga upp den på bordet i nästa valrörelse. För mig låter ett sådant förslag däremot som ett sista desperat försök att hålla kvar vid ett förgånget nationalstatskoncept där nationen var individens första identitet. Ja det är ytterligare en rond i en pågående kamp mellan vad man skulle kunna kalla för isolationister och internationalister som går på tvärs mot hela klasssystemet. Den konservativa överklassen har gjort gemensam sak med den arbetslöshetshotade arbetarklassen i Frankrike (i alla fall enligt DN’s analys) och mönstret är obehagligt likt det svenska exemplet med det nya arbetarpartiet moderaterna (som också gratulerar). På andra sidan står en ohelig allians med internationalister, akademiker, ”kultureliten”, religiösa grupper, invandrare och andra som bejakar det globala samtalet framför den nationella identiteten. Socialism tycks inte längre fylla den till medelklass migrerade arbetarklassens behov längre. Nationell eller Europeisk identitet är slagordet för dagen.

Kanske är det så att globaliseringen har blivit för mycket för alltför många, och jag kan på sätt och vis förstå det. Världen kan verka alltför stor för att försöka förstå eller omfatta, men enligt min åsikt är detta inte en lämplig tid att stoppa huvudet i sanden inför de globala utmaningarna utan i stället en tid att utvidga det globala samtalet till alla hörn av galaxen. Alla dessa ministerposter, utredningar och kampanjer för nationell och europeisk identitet visar att nationell enhet som koncept är en dinosaurie som tar sina sista stapplande steg på denna jord.

Andra bloggar om: , , , , , , ,