Den nya korruptionsskandalen kring Saab/BAE:s affärer med JAS Gripen som DN började gräva i för ett tag sedan verkar ha smält bort i sommarvärmen. I alla fall i svensk media. I Storbritannien är det däremot fullt medialt pådrag kring storkoncernen BAE:s korrupta vapenaffärer som också involverar Saab eftersom BAE varit Saabs partner i marknadsföringen av JAS i bland annat Sydafrika. The Guardian har en uppsjö artiklar och presentationer för den som vill sätta sig in affärerna.

Det är en svårforcerad härva med miljardbelopp i rullning. Bara Saab har enligt anklagelserna betalat 19 miljarder kronor (!) till agenter och mellanhänder som inte specat sina utgifter varför man kan anta att det delvis rör sig om mutor för att smörja affären. Nu synar åklagare i Storbritannien vapenaffärer med bland annat Tjeckien, Quatar,Sydafrika, Saudiarabien och Rumänien m.fl. länder och skandalen verkar bara växa.

Så bör vi bry oss om detta? ”Det är så här det går till i den internationella vapehandeln” får man ju hela tiden höra. Föreställer att ett statligt verk hade betalat ut 19 miljarder i oredovisade belopp till ”konsulter”. Det skulle leda till både hudflängnngar, åtal och avgångar en masse. Nu handlar det ju förstås om ”rikets säkerhet” (även om man kanske i stället borde prata om ”Saabs säkerhet”), och då vill man kanske argumentera för att det är befogat med sekretess och skumraskaffärer. Jag skulle i stället vilja påstå att det är befogat med större transparens, eller glasnost för att använda Gorbatschovs utmärkta term. För vår säkerhets skull (och för andras säkerhets skull med för den delen) bör vi väl ändå få veta vilka vi lierar oss med, vilka som får våra vapen, hur de används och hur mycket de kostar?

Tycker vi då i detta avlånga land vi har problem med korruption? Jag har tagit en snabb titt på Transparency Internationals globala korruptions-barometer och fann till min förvåning att det inte alls bara är medborgare i tredje världen som upplever korruption som ett problem. Till exempel upplever afrikaner att deras regeringar är mycket mer effektiva i sitt arbete med att få bukt med korruption än t.ex europeer. Och svenskarna är riktgt pessimistiska. Däremot betalar europeen väldigt lite mutor på vardagsnivå i jämförelse med afrikanen och upplever att korruption är ett problem i politiken och i näringslivet där afrikaner och sydamerikaner t.ex. anger korruption inom polisväsendet som ett stort problem.

Statistik säger förstås inte allt, och jag har inte gjort någon djupdyknng i materialet för att få en förklaring till olikheterna. Men en sak är klar, vi behöver glasnost och motåtgärder för korruption också i sverige och en bra början vore att verkligen gå till botten i JAS-träsket.

LÄS MER!
Transparency Internationals globala korruptionsbarometer
Rapporten som PDF
DN om JAS-affären: översikt, kritik, kostnader, fackstöd

Guardians BAE Files
Guardian Flash-presentation
Tidskriften Analys & Kritik, flera artiklar

Andra bloggar om: politik, samhälle, korruption, jas, saab, bae, ekonomi, handel, sydafrika, afrika

Det har blivit en hel del diskussioner om vad G8-ländernas utfästelser om ytterligare bistånd på 60 miljarder dollar för att bekämpa AIDS, TB och Malaria i Afrika egentligen innebär. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam menar att det egentligen bara är ett litet tillskott på 3 miljarder i förhållanden till de löften som gavs vid G8-mötet i Gleneagles 2005 eftersom G8 länderna inte verkar kunna leva upp till sina utfästelser att dubbla biståndet till 2010. Dessutom menar Oxfam att G8-ländernas intentioner att stärka immaterialrätten kommer att strypa tillförseln av generiska mediciner till de länder som mest behöver dem och därmed bli kontraproduktivt i förhållandet till utfästelserna att bekämpa AIDS.

Andra åtgärder som är inbakade i de här pengarna är dessutom minst sagt kontroversiella: USA står för den största delen av den ”nygamla” kakan vilket kan tyckas vara gott och bra, men man bör veta att 7% av de pengar som kongressen nyligen beviljade för aidsbekämpning i världen skall gå till undervisning i avhållsamhet. 7% av 40 miljarder är en hel del pengar och man kan lätt föreställa sig att en del av sedelbuntarna kommer att gå till att betala resor till amerikanska ”avhållsamhetslärare” (läs: missionärer), glassiga broschyrer om hur man undviker att ha sex och dylikt, som smittade afrikaner måste stå ut med för att få sina livsuppehållande mediciner.

Så hur skall vi kunna veta att de länder som avgett dessa storstilade löften verkligen håller vad de lovat? Det verkar inte vara det lättaste, i alla fall om man får tro värdsbankens chefsekonom för afrika, John Page, som i en intervju för AllAfrica menar att det visserligen finns offentliga dataset som visar hur mycket varje land ger i bistånd i förhållande till vad som utlovats, men att definitionerna som styr dessa dataset gör att det krävs en noggrann granskning för att få fram korrekta siffror ur materialet.

”What the advocacy groups need to do – and what some of them are already doing – is use… data available in the public domain… [to] apply stricter accounting standards that you would think of as being sensible definitions of development assistance, and then try to help the ministries of finance and development in the creditor countries more accountable for what’s going on. I don’t think we necessarily need a monitoring system; we simply need more intelligent use of the data that the DAC puts out.”

Risken finns med andra ord att utfästelserna blir ytterligare ett i raden av tomma löften och att resultatet inte blir det förväntade därför att problemet ligger på ett annat plan och så står vi där 2015 och undrar hur katten det kunde komma sig att inte AIDS är utrotat.

Bild: de minst utvecklade länderna i världen enligt FN

Andra bloggar om: politik, g8, heiligendamm, afrika, bistånd, aids, värdsbanken, ekonomi
intressant?