Det finns dom som glädjer sig åt att Timbro-tänket nu kommer in i regeringen i from av Cecilia Stegö Chilo som kulturminister och att kultureliten nu får ”darra” som Bloggen Bent så sarkastiskt uttrycker det i en postning nyligen.
”Då är det riktigt, riktigt roligt att den nya regeringen har utsett Stegö Chilo till att ansvara för det verksamhetsfält inom ekonomin som har kommit att bli hemvist för vänstereliten – nämligen kulturen.”
Äntligen får högerns ilskna debattörer en möjlighet att sätta dit de ”rödvinsintellektuella” och ”flumvänstern” vars blotta existens provocerar så till den milda grad. Samtidigt är det uppenbart att varken de, eller kulturministern själv, har en aning om vad de pratar om när det gäller kulturproducenters villkor och drivkrafter. Fru Stegö ställde till exempel bidragstagande mot kreativitet i sitt första uttalande och klampade därmed direkt in i det minfält där hon kommer att befinna sig under den närmsta mandatperioden.
Man kan välja att se kulturskapare som permanenta bidragstagare – eller som självständiga, starka individer. Jag väljer det senare. Jag har en enorm respekt för kulturskapare, för deras möda, och jag vet att de vill ha större frihet.
Det låter ju bra för den oinitierade men bevisar bara hur fundamentalt okunnig kvinnan är om sitt område. Nyckelordet här är just bidragstagare, ett ordval som egentligen visar på ett förakt för kulturproduktion. Skulle man till exempel säga att forskare på karolinska institutet var bidragsberoende därför att de får anslag för sin forskning? Knappast. Skulle man påstå att medicinsk forskning skulle bli kvalitativt bättre om man drog in anslagen för forskarna? Knappast. Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag.
Kanske hänger det samman med att hon tycks tro att kulturlivet är ”politiserat”och att staten sätter gränser för vad som kan uttryckas, vilket återigen är helt knas och uppåt väggarna. Vi lever numera på 2000-talet och inte på sjuttiotalet då kulturlivet verkligen var genompolitiserat.
Timbroismen lyser dessutom igenom i påståendet att det inte är statens uppgift att finansiera kulturproduktion vilket är ytterligare en befängd tanke i den nyliberala självgodhetens tecken. Tvärtom står statens finansiering för en diversifiering av kulturlivet som dels möjliggör forskning inom kulturområdet och dels risktagande experiment. Allt detta på en avancerad nivå som näringslivet varken vill eller kan klara. Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.
Stegö har serverat en bitter frukt till kulturvärlden och hon kommer långsamt att få äta upp den under de närmasta fyra åren. För en minister som öppet föraktar de personer hon skall tänkas arbeta för kommer inte att få det lätt. Snarare kan man tänka sig att kulturvärlden radikaliseras betydligt under hennes mandatperiod. Det skall bli spännande att se det hända.
Mer på DN om kulturministern här, här och här . Och här på SvD
Andra bloggar om: politik, cecilia stegö chilo, stegö, kultur, regeringen