Sida 23 – Arkiverade långsökta orsakssammanhang från 2005-2008

Vänd för höge farao inte politiken ryggen!

En skandal till har nu briserat vid ett taktiskt korrekt tillfälle. Intrång denna gång, hatmail och spioneri tidigare. ~~Motvallstanten~~ Kerstin Berminge måste ha fullt upp med att lägga in nya poster i sin skandalkalender. Själv måste jag säga att jag har slutat att förvånas över smutskastningen och det taktiska rävspelet och att de stora partiernas uppenbara makthunger gör att jag finner valkampen allt mindre aptitlig. DN:s Henrik Brors menar i en snabbanalys av intrånget på socialdemokraternas intranät att sådana här skandaler bidrar till att politikerföraktet växer, ”och riskerar att leda till att fler väljare vänder politiken ryggen”.

Kanske har vi de politiker vi förtjänar, men jag kan ändå inte låta bli att utbrista: vänd gärna politikerna ryggen, men för höge faraos skull inte politiken!

Andra bloggar om: politik, val2006, val 2006, socialdemokraterna, folkpartiet, moderaterna

Är Irak på väg att bryta samman?

Pentagon lämnade den 29 augusti in en kvartalsrapport rörande ekonomin och säkerhetsläget i det krigshärjade Irak till USA:s kongress. Det är bitvis intressant men djupt deprimerande läsning. Även om man (som brukligt är) lägger i mitt tycke alldeles för stor vikt vid den organisation som brukar kallas Al-Quaida i Irak och som numera ingår i paraplyorganisationen Mujahedeen Shura så försöker Pentagon ändå ta ett helhetsgrepp när man beskriver säkerhetssituationen och antyder för första gången öppet att stridigheterna skulle kunna benämnas inbördeskrig. Det är i sanning avskräckande läsning som visar på en färd rakt ner i helskottat för ett Irak som numera visserligen har en vald regering men där ett komplicerat krig mellan en rad olika kontrahenter rasar för fullt och där våldet ständigt ökar.

15% fler attacker mot koalitionsstyrkor och civilia har genomförts under den senaste tremånadersperioden, 51% fler civila har fått sätta livet till under samma period. Antalet sekteristiska incidenter har femdubblats sedan i januari och antalet dödade i dessa incidenter mer än fördubblats. De undersökningar som gjorts bland Irakier visar att framtidstron är i dalande. Markant fler är rädda för sekteristiskt våld och inbördeskrig. Bara 1% av de tillfrågade anser att det ekonomiska läget är ”utmärkt”. Cirka 2% anser att säkerheten blivit bättre under de senaste tre månaderna i Bagdad jämfört med 20% i februari i år.

Kort sagt: Irak tycks hålla på och bryta samman, eller splittras upp i tre delar, och varken koalitionsstyrkorna eller den irakiska armen tycks kunna göra så mycket åt det. För trots att de olika grupperna fightas inbördes och konkurrerar om makten så är koalitionsstyrkorna det främsta målet för deras attacker, sunni som shia (90% av attackerna är riktade mot Koalitionsstyrkorna och den Irakiska Armén).

Tittar man lite närmre på de miliser som verkar i landet, så kan man ana framväxten av nästa stora muslimska para-statliga rörelse i mellanöstern, liknande Hezbollah eller Hamas, i form av den så kallade Mehdi-armén som tar sina order från huset Sadr och dess ledare Muqtada Al-Sadr, som lär ha mellan 2 och 5 miljoner anhängare i det Shiitiska Irak. Precis som Hezbollah har Sadr-rörelsen sina anhängare i de fattigare delarna av landet, i Bagdad framför allt i Sadr City. Mehdi-armen har varit i strid med koalitionsstyrkorna tidigare, men avhållit sig från att attackera efter det att den inflytelserike och moderate religiöse ledaren Al-Sistani mäklade fred 2004. Nu läser jag i Brittiska the Telegraph att Sistani givit upp sina försök att få gehör för sin moderata linje, eftersom ingen längre tycks lyssna på honom. Det är extremt dåliga nyheter för de som vill se ett fredligt Irak.

Det är hög tid för amerikaner och britter att plocka hem sina styrkor från Irak.

Washington Post om Pentagons rapport.
Rapporten som PDF

Andra bloggar om: Politik, irak, usa, shia, sunni, krig, hamas, hezbollah, mehdi, sadr
Technorati Tags: Politik, irak, usa, shia, sunni, krig, hamas, hezbollah, mehdi, sadr

intressant?

Undvik att ha t-shirt med arabisk skrift på dig när du ska flyga nästa gång!

Det som den välkända Irakiske bloggaren och människorättsaktivisten Raed Jarrar råkade ut för när han skulle ta ett plan på JFK härförleden visar hur den effektiva propagandaapparaten kring ”kriget mot terrorn” nu får amerikaner att bli livrädda när de ser en t-shirt med arabisk text på en flygplats. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, men jag tror att jag skall försöka få tag på en t-shirt själv och bära den för att visa stöd för de som drabbas av den rasism som det här olycksaliga kriget lockar fram.

Tack Naseer Alkhouri för storyn!

Raeds egen berättelse om händelsen
Köp en t-shirt
Democracy Now om händelsen
Not silent stories

Andra bloggar om: politik, terrorism, kriget mot terrorn, irak, usa, rasism

”Utrikespolitik medelst rapportkort”

Attempts to explain the vehemence of anti-U.S. feeling abroad correctly home in on Iraq and other unpopular policies of the current administration. But over the past three decades the kudzu-like growth of another U.S. practice, used by Congress and by Democratic and Republican administrations alike, has nurtured seething resentment abroad.

This is what might be called ”foreign policy by report card,” the issuing of public assessments of the performance of other countries, with the threat of economic or political sanctions for those whose performance, in our view, doesn’t make the grade. The overuse of these mandated reports makes us seem judgmental, moralistic and bullying.

Det här skriver John R. Hamilton, som varit USA:s ambassadör både i Guatemala och Peru, i dag i en ledare i Washington Post under rubriken ”Scold War Buildup: The Perils of Foreign Policy by Report Card”. Hamilton menar att USA har gått för långt i sina försök att agera både polis, jury och domare i internationella frågor. De många bevakningslistorna över andra länders uppförande (och medföljande hot om olika typer av sanktioner) bortser alltför ofta från de ekonomiska och politiska realiteterna i dessa länder, och skapar därmed ilska och frustration eftersom ländernas ledare och befolkning aldrig tycks kunna göra tillräckligt bra ifrån sig för att uppfylla den enda stormaktens krav. Resultatet är ”demoralisering, ilska och buttert motstånd [i länder] där vi annars skulle kunna ha haft gemensamma målsättningar.” Hamilton föreslår att det här verktyget undviks i framtiden och att USA börjar att agera i sina hjärtefrågor genom multilaterala organisationer i stället för att alltid agera på egen hand.

Äntligen finns det alltså ett ord för det fenomen som jag funnit så irriterande när det gäller USA:s utrikespolitik, nämligen det moraliska översitteri som manifesteras i de många listor över andra länders beteenden som ständigt refereras till. Dessa listningar som också ~~USA:s~~ Bushadministrationens vänner i det här landet ständigt rapar upp som om de vore något slags moraliska stentavlor givna från gud, med vilka de oupplysta vildarna skall straffas till bättring. ”Utrikespolitik medelst rapportkort” kan man kanske översätta det till.

Andra bloggar om: politik, usa, samhälle
Pingat till: intressant

Ovärdigt återtåg för ockupationsstyrkorna utan fred

I går var den första gången på flera månader som jag besökte bloggen Today in Iraq. För bara två år sedan var bloggen, som skrivs av fem personer varav några är veteraner, en av mina främsta nyhetskällor när det gäller kriget. Bloggen fungerar i princip som en telegrambyrå som varje dag sammanställer information om det pågående kriget från etablerade och alternativa källor. Ofta ur ett anti-krigsperspektiv skall tilläggas.

Diagram djuplänkade från BBC

Irak-kriget har blivit ansiktslöst igen, var min första reaktion vid besöket. När fokus förflyttats till Libanon, Syrien och Iran glider nyheterna från Irak in i samma formlösa dimma som den gjort tidigare. När Zarkawi dödades försvann västmedias fixpunkt i kriget från scenen. Den storm av sekteristiskt våld som oförminskat fortsätter att skörda massor av människoliv i Irak leder till utmattande rubriker där man till slut bara ser numret på antalet döda. Jaha, skulle man kunna utbrista, bara 25 döda i dag! Som vanligt rapporterar medierna sällan några detaljer om illdåden. Vem som utfört den senaste attacken och varför. Om man vill få en lite mer nyanserad bild av läget får man gå till den brittiska pressen, till the Guardian eller the Independent.

Fortfarande hävdar försvare av kriget att den amerikanska och brittiska armen måste vara kvar för att ”avsluta jobbet”, men vad som skall avslutas är oklart. Militära mål kan det väl knappast handla om längre när inte ens 140.000 soldater ur världens starkaste armé kan hålla bagdad säkert? Nej det enda realistiska ”avslut” av sådana här ”jobb” som samtidshistorien lär oss är möjlig, är att skapa en fredsuppgörelse mellan alla stridande parter och sekteristiska grupper.

Ur det perspektivet måste USA och Storbritannien först medge att ett inbördeskrig pågår och den Irakiska regeringen börja föra förhandlingar direkt med de stridande. Innan en sådan process kommer igång kommer de blodiga rubrikerna att fortsätta stirra oss i ansiktet. Det kommer dessutom inte att bli något speciellt hedervärdigt återtåg för de utländska styrkorna.

Andra bloggar om: politik, irak, usa, krig, progressivt, Pingat till: intressant

Utrikesminister i bloggregeringen

Mattias, med bloggen ”Utsikt från höjden”, har sammanställt sitt eget val till en blogg-regering, och jag finner mig vara föreslagen till utrikesministerposten, vilket förstås är en komplimang och en stor ära. Jag har redan lovat Mattias att tacka ja till posten om vi bloggare vinner valet i höst! En som annars hade varit en het kandidat till posten i mitt tycke hade varit Thomas ”krigskrönikan” Lindström, som tyvärr försvunnit ur bloggrymden. Krigskrönikan var trots allt länge den enda riktigt bra rent utrikespolitiska bloggen i sverige.

När det gäller svt:s bloggval har det väl knappt undgått någon i sfären att Jinge och SannBlogg hoppat av efter misstanke om att webbröstningssystemet går att manipulera. Det tog några dagar innan deras namn plockades bort ur listan, men nu är det gjort. Klantigt f.ö. av Svt. Dels är bloggare bra på att leta digitala kryphål, men framför allt förtjänar de utvalda bloggarna att tas på lite större allvar än så här.

Andra bloggar om: blogosfären, bloggosfären, politik, val2006, bloggregeringen

Gläd er, snart går klädpriserna upp!

Och vad är det att glädjas åt, kanske den budgetmedvetne shopparen frågar sig. Låt mig förklara. I Bangladesh utbröt i maj i år en omfattande vild strejk bland textilindustriarbetare som spred sig snabbt till hela landet och till slut kom att omfatta arbetare i cirka 4000 fabriker. Striden var en kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden och eftersom Bangladesh får 80% av sina exportinkomster från textilindustrin som opererar i så kallade frihandelszoner så kan ni lätt förstå att det inte handlade om någon liten konflikt. Den var dessutom hård. 16 fabriker brändes ned under protesterna. Flera människor dog av polisvåld.

Men protesterna fick resultat. Innan konflikten var minimimånadslönen för en okvalificerad textilarbetare cirka 90 kronor, en lönenivå som legat fast sedan 1994. I juni tillsatte Bangladeshs Regering en minimilön-utredning. Och sedan dess har fabriksägarna gått med på en höjning av minimilönen till 130 kronor i månaden vilket verkar vara det som gäller just nu, även om arbetarna kräveren höjning till ca 300 kr i månaden vilket motsvarar inflationshöjningen sedan 1994. Men inte nog med detta. Vi vet alla hur globaliseringen fungerar. Om inte företagen får de lägsta priserna så flyttar de någon annanstans. Det rapporteras att Bangladesh regering nyligen lyckades få försäkringar från flera av sina största kunder, som t.ex. GAP och Wal-mart att godta en höjning av klädpriserna med 10-20%, och detta är glädjande även om höjningen kunde varit större.

GAP och Wal-Marts godtagande av priserna visar att globaliseringens mekanismer inte nödvändigtvis gäller om arbetarna är så välorganiserade som i Bangladesh, och strejkerna så omfattande så att de riskerar att kasta ett helt land till katastrofens brant. Att det skall krävas att 16 fabriker bränns ned för att det skall hända känns bara ledsamt och man kan fråga sig hur lång tid det skall ta innan nästa lönehöjning. Globaliseringsförespråkare som Johan Norberg brukar hävda att globaliseringen höjer hela länder ur fattigdom. Andra, som Ted Trainer, menar att det kanske stämmer men att det kommer att ta hundratals år för några få länder att nå vår nivå med den här takten.

Räkneexperiment: om cirka 100 år är Bangladesh textilarbetare uppe i en lön på ca 1400 kr i månaden med den här takten.

Länkar
Yahoo News: Firms agree to higher Bangladesh garment prices
DAily Star: Tk 3,000 minimum wage for RMG sector suggested
Libcom: Garment workers revolt in Bangladesh

Andra bloggar om: politik, ekonomi, textilindustrin, samhälle, bangladesh, progressivt

Folkpartiets anti-rasistiska politik under lupp

De senaste dagarnas intensiva debatt med Lennart Regebro om huruvida folkpartiet fiskar i så kallade grumliga vatten har inte bara genererat en massa nya intressanta ord med prefixet brun (som t.ex. brunskåpet, brunmålning, brunstämpling och brunvandring) utan också att jag tagit mig en närmre titt på vad folkpartiet de facto säger om sin integrationspolitik. En sak som jag ville undersöka var hur fp tacklar svenskars diskriminering och rasism mot invandrare. Hur politiskt korrekt det än kan verka så är väl ändå rasismen en fråga man inte kan negligera om man vill ta integrationsfrågan på allvar? I den information som jag (visserligen rätt snabbt men ändå) studerat på FP:s hemsidor finns det lite information om detta, även om det inte ingår som en åtgärdspunkt på partiets ”kravlista”. Det står bland annat att:

”Rasism och främlingsfientlighet är ett hot mot demokratin. All diskriminering och rasism måste bekämpas på ett kraftfullt sätt.”

Och det låter ju vettigt även om de följande punkterna har en liten skönhetsfläck, eller vad man nu skall kalla det:

Folkpartiet vill:
* Avidentifiera jobbansökningar
* Samla lagstiftningen mot diskriminering
* Höja skadeståndsbeloppen – det ska kosta att diskriminera
* Införa en mångfaldsutbildning för domstolspersonal
* Bekämpa antisemitismen

Bekämpa antisemitismen? Enligt vad jag lärt mig är antisemitism en form av rasism, riktad mot Judar. Man kunde m.a.o. ha skrivit bekämpa rasismen i stället. Jag överlämnar åt er att kontemplera innebörden av denna skönhetsfläck.(1)

Mer skruvat blir det dock när man tittar på de artiklar som FP:s representanter i invandrings- och integrationsfrågor, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni, presenterar på sina respektive avdelningar på sajten. Man hittar inte mycket som handlar om svenskars rasism och diskriminering mot invandrare. Sabuni skriver mest om frågor som handlar om slöjor, hedersmord, könsstympning och religiösa friskolor. Rojas verkar å sin sida bedriva något av ett personligt korståg mot rasismbegreppet i några polemiska artiklar mot bl.a statens integrationsutredare Masoud Kamali (vars utredning jag f.ö. inte läst) och det är i en av dessa artiklar som nyligen publicerats i DN som jag hittar en intressant definition av fp:s antidiskrimineringspolitik.

Rojas resonemang är lite snårigt men går i korthet ut på följande: Genom att invandrare inte kan svenska och inte får lära sig om den svenska kulturen (i t.ex skolan) får de en minoritetsnackdel, vilket leder till utslagning. Om jag har förstått honom rätt så menar han att den antidiskrimineringspolitik som Masoud Kamali förfäktar innebär att man gör ”majoritetens kulturarv, från moraliska grundvärderingar och historiska referenspunkter till språket”, irrelevant.

Rojas vill i stället för denna ”ansats” förespråka en ”liberal integrationspolitik”. Genom att se till att alla får tillgång till den svenska kulturen och det svenska språket (genom t.ex. en litteraturkanon) så kan invandrarna lyftas ur utanförskapet.

”Det motsatta förhållningssättet prioriterar själva integrationen och det är det som Cecilia Wikström fångar så väl med sina förslag om att förstärka svenska språket och kunskaperna om den litteratur som ger språket både djup och liv. I stället för att se majoritetskulturen som ett hinder att ta bort, vill Wikström ge alla svenskar, infödda eller invandrade, tillgång till den och det språk som är dess bärare.”

”Att förändra de institutioner som i dag dömer en inte försumbar del av den svenska befolkningen till krympta livschanser är, utifrån ett sådant synsätt, en av antidiskrimineringspolitikens främsta uppgifter.”

Vad är det som Rojas faktiskt säger här? Jo, det är att en av de främsta uppgifterna för antidiskrimineringspolitiken är att förändra institutioner, som t.ex. skolan, så att man kan lära alla invandrare om det svenska språket och den svenska kulturen. Och min slutledning av detta resonemang är att i FP:s värld är det egentligen bara staten och dess institutioner som diskriminerar invandrare, plus det paradoxala faktum att invandrarna diskriminerar sig själva. Att några speciella åtgärder skulle behöva vidtas mot svenskars rasism eller hatbrott mot invandrare förefaller inte nödvändigt, i alla fall om man skall tro Rojas, och därmed visar sig inga sådana program heller i FP:s kravlista. Tvärtom är punkter som t.ex ”Språket är nyckeln till integration” uppenbarligen en del av FP:s antidiskrimineringspolitik.

Det stärker bara mig i min uppfattning att FP:s integrationspolitik är ämnad att lugna oroade svenskar.

Notera: jag har inte plöjt HELA FP-sajten, så den som hittar något som motsäger ovanstående får gärna ge mig info. Jag har BARA tittat på FP och inte på något annat parti.

1) En liten faktaruta. Enligt brå var mindre än 5% av alla hatbrott 2005 relaterade till antisemitism.

Andra bloggar om: politik, folkpartiet, integration, val2006, rojas, rasism

FP:s skruvade antidiskrimineringspolitik

De senaste dagarnas intensiva debatt med Lennart Regebro om huruvida folkpartiet fiskar i så kallade grumliga vatten har inte bara genererat en massa nya intressanta ord med prefixet brun (som t.ex. brunskåpet, brunmålning, brunstämpling och brunvandring) utan också att jag tagit mig en närmre titt på vad folkpartiet de facto säger om sin integrationspolitik. Och vad som slår mig är att det verkar som om man faktiskt saknar ett åtgärdsprogram för att tackla svenskars diskriminering och rasism mot invandrare. Hur politiskt korrekt det än kan verka så är detta väl ändå en åtgärd man inte kan negligera om man vill ta integrationsfrågan på allvar?

I den information som jag (visserligen rätt snabbt men ändå) studerat på FP:s hemsidor sägs inget om något sådant program i detalj. Visserligen sägs det på några ställen att man måste bekämpa diskriminering (t.o.m oförsonligt), men ingår inte som en åtgärdspunkt på partiets ”kravlista” som jag hittar i PDF:en integrationslösningar.

• Inför en jobb- och utvecklingsgaranti
med krav på motprestation
• Tredubbla antalet närpoliser i utanförskapsområden
• Inför en kunskapsgaranti i skolan
• Avidentifiera jobbansökningar
• Värna det demokratiska samhällets
värdegrund
• Krafttag mot hedersvåld, könsstympning
samt barn- och tvångsäktenskap
• Språket är nyckeln till integration
• Inför språkkrav för medborgarskap

När man tittar på de artiklar som FP:s representanter i invandrings- och integrationsfrågor Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni har skrivit så hittar man mycket lite som har med svenskars rasism och diskriminering att göra. Sabuni verkar mest titta på frågor som handlar om hur man skall kunna begränsa utövande av muslimsk kultur i Sverige, visserligen ibland behjärtansvärt som i fallet med hedersmord och könsstympning. Rojas verkar å sin sida verkar bedriva något av ett personligt korståg mot rasismbegreppet i några polemiska artiklar mot bl.a statens integrationsutredare Masoud Kamali (vars utredning jag f.ö. inte läst) och det är i en av dessa artiklar publicerad i DN som jag tror jag hittar lösningen på varför antidiskrimineringspolitiken saknas i FP.s program.

”Det är vad en antidiskrimineringspolitik ska syfta till, att skapa lika möjligheter genom att för alla praktiska ändamål göra irrelevant allt det som hör till majoritetens kulturarv, från moraliska grundvärderingar och historiska referenspunkter till språket. Det är en sådan ansats som exempelvis regeringens integrationsutredare, Masoud Kamali, förfäktar.”

Rojas vill i stället för detta förespråka en ”liberal integrationspolitik”. Genom att se till att alla får tillgång till den svenska kulturen och det svenska språket (genom t.ex. en litteraturkanon) så kan invandrarna lyftas ur utanförskapet.

Vad är det som Rojas faktiskt säger här? Jo, det är att en av de främsta uppgifterna för ett antidiskrimineringsprogram är att förändra institutioner som t.ex. skolan så att man kan lära alla invandrare om det svenska språket och den svenska kulturen. Och min slutledning av detta resonemang är att i FP:s värld är det bara institutionerna och invandrarna själva som diskriminerar invandrare. Att några speciella åtgärder skulle behöva vidtas mot Svenskars rasism eller hatbrott mot invandrare förefaller inte nödvändigt om man skall tro Rojas, och därmed visar sig inga sådana program heller i FP:s kravlista. Tvärtom är punkter som t.ex ”Språket är nyckeln till integration” uppenbarligen en del av FP:s antidiskrimineringspolitik. Det stärker bara min uppfattning att FP:s integrationspolitik är ämnad att lugna oroade svenskar.

Notera: jag har inte plöjt HELA FP-sajten, så den som hittar något som motsäger ovanstående får gärna ge mig info. Jag har BARA tittat på FP och inte på något annat parti.

Om arbetarrörelsens koma i globaliseringsfrågan

Så när vi ändå håller på att diskutera rasism så är det då kanske dags att ta upp också vänsterns rasism, eller kanske snarare klassism, som utlösts av den i särklass viktigaste frågan i valet som jag ser det, den om arbetslösheten. Just nu pågår en mycket intressant diskussion om detta på Johan Sjölanders blogg som kan rekommenderas. Rasism bland arbetare är inget nytt fenomen i industrialismens historia. Jag skulle säga att rasism alltid riskerar att frodas när resurserna är knappa och olika befolkningsgrupper tvingas konkurrera med varandra om jobb och mark. Jag kommer osökt att tänka på den rasism som vita arbetare utävade mot indianer, asiater och svarta vilket Howard Zinn berättar om i sin bok om det amerikanska folkets historia. Den internationella solidariteten dyker visserligen upp på scenen på riktigt under dekolonialiseringen, men under en tid när ekonomin i väst är god, och arbetslösheten tämligen marginell. Invandringen från tredje världen har inte heller riktigt tagit fart. Immanuel Wallerstein brukar beteckna 1968 som slutet på de goda efterkrigsåren och början på den långa recessionskurva som vi nu befinner oss i. Och där någonstans börjar också globaliseringen att få genomslag.

Jag skulle inte säga att dagens arbetarrörelse och socialdemokrati är uttalat rasistisk, men rörelserna står inför ett dilemma, som lätt lockar fram restriktiva åtgärder i invandringsfrågor. Sossarna och facket har målat in sig i ett hörn där de bara kan se hur deras solidaritetsbygge raseras bit för bit. Vad är då dilemmat? Företagsflyttar av produktion till låglöneländer bidrar till fenomenet job-less growth. Mer vinster kommer in, men det skapas inga nya jobb. Företagen får högre vinster och staten mer utgifter. Facken verkar vara så förlamade inför den här situationen att man verkar ha stängt in sig i en skyddande bubbla, och gått i koma bakom klassbarriären, där man inväntar polska pigor och afrikanska gästarbetare med skiftnycklarna i högsta hugg. Högern säger att lösningen är att minska arbetsgivaravgifter, införa låglönejobb, sämre villkor för studenter etcetera. Och de blir inte motsagda!

Lösningen som jag ser det är inte nödvändigtvis att sänka svenska löner, utan att höja lönerna i låglöneländer, och att göra Svenska företag ansvariga för de arbetare de använder sig av i Pakistan, Kina och Indonesien. Och nu pratar jag inte om några flimsiga csr-program eller certifikat utan om lagstiftning. Rätt och slätt. Redan i dag pågår protester i Kina och Pakistan mot de usla lönerna, protester som vi aldrig hör talas om. De enda som verkar bry sig är den globala rättviserörelsen som gång på gång avslöjar miserabla förhållanden för arbetare i sweatshops och lyckas få företag att införa bättre arbetsförhållanden. Socialdemokraterna är så rädda för att irritera företagen att de hellre väntar ut katastrofen än att förbereda både arbetare och företag på tuffare tider. För katastrofen kommer. När kinesiska arbetare börjar att få bättre löner, så är det slut med billiga plastbaljor till folket.

Så vad väntar ni på, Sveriges arbetarrörelse? Ut och demonstrera och strejka för att era kinesiska och indonesiska kollegor skall få bättre betalt för sitt arbete!

Jag har skrivit om detta förut.

Andra bloggar om: politik, val2006, arbetarrölrelsen, globalisering, arbetsmarknad, ekonomi

intressant