Cold War 2.0

Det är något ödesmättat över hela debatten med Irans kärnvapen som jag på sätt och vis kan förstå. Det handlar inte så mycket om att Iran som stat skulle utgöra ett extraordinärt hot, som en tillbakagång till kalla krigets kärnvapenskräck. Just när vi trodde att spänningen skulle släppa och världen skulle kunna nedrusta dyker en handfull nya kärnvapennationer upp och vill vara med i klubben. Vad dessa länder indikerar är att många fler nationer skulle kunna skaffa sig kärnenergi och kärnvapen och att en terrorbalans skulle bli svår att upprätthålla med så många aktörer på banan.

En annan aspekt som jag tror är svår att svälja för makthavare i väst är tanken på att tredje världens länder nu har ett reellt hot att sätta emot eventuella försök att kontrollera deras förehavanden. Ett kärnvapenbestyckat Iran är i sig inte bara hotfullt i en offensiv mening utan också i en defensiv. Nationen har plötligt en helt annan förmåga att försvara sina resurser, i det här fallet gas och olja, mot angripare. Ett sådant försvar förskjuter förstås maktbalansen både i regionen och i världen, men det visar också att det ekonomiska spelrumet för västvärlden kommer att bli allt mindre i framtiden. Vi kommer kort sagt att få betala högre priser för det som vi tidigare mer eller mindre kunde tvinga oss till att få för en spottstyver.

Sedan spelar det ingen roll om det kommer att ta tio år till för Iranierna att få ihop de restrerande 834 centrifugerna som krävs för att göra kärnvapenplutonium, och om Iran då är en fin och snäll demokrati som vi kan acceptera, för sedan anden släpptes ur flaskan över Hiroshima och Nagasaki så är riskerna plötsligt så mycket högre. Det är kanske inte konstigt att många forskare som då jobbade på det projektet, som t.ex. Prof. Joseph Rotblat, numera är idoga fredsivrare.

Visste ni för övrigt att dessa forskare allvarligt räknade på riskerna att hela jordens atmosfär skulle kunna antändas av atombomben? Man var orolig för att en atombomb av de typer som fälldes över japan skulle kunna förorsaka en kedjereaktion i hela jordens atmosfär och ja, i princip bränna upp hela planeten. Inte ett så kul scenario. Efter flera omberäkningar kom man fram till att marginalen var tillräckligt betryggande för att fortsätta planerna och det gick ju som vi vet bra för alla utom de 200 000 japaner som strök med. Men tanken hisnar. Om detta berättar Prof. Martin Rees, som är en av världens ledande kosmologer och rymdforskare, i den fascinerande boken ”Our Final Century” (ISBN 0434008095).


Bildförklaring (från Wikipedia):
World map with nuclear weapons development status represented by color.

* Red: Five ”nuclear weapons states” from the NPT. (United States, Russia, United Kingdom, France and People’s Republic of China).
* Dark orange: Other known nuclear powers. (India and Pakistan).
* Yellow: States suspected of having possession of, or suspected of being in the process of developing, nuclear weapons and/or nuclear programs. (Israel, North Korea and Iran).
* Purple: States which at one point had nuclear weapons and/or nuclear weapons research programs. (Argentina, Australia, Ukraine, Belarus, Brazil, Egypt, Iraq, Kazakhstan, Libya, Poland, Romania, South Africa, South Korea, Sweden, Switzerland, Republic of China (Taiwan) and Yugoslavia).
* Green: Other states capable of developing nuclear weapons within a short amount of time. (Canada, Germany, Japan, Italy, Netherlands, Lithuania and Saudi Arabia).
* Grey: States which are not believed to have nuclear weapons, nor the capability of developing them quickly.

Andra bloggar om: , , , , ,

Vägarna till demokrati är många

Det här blev ett så långt kommentarssvar att jag kände mig manad att posta det som ett eget inlägg. ”Johnny” skrev i en kommentar till en tidigare postning i dag:

”Sedan måste nya demokratiska ledare ta det lite lugnt med nationaliseringen (med hänvisning till kupperna i Iran -53 och Guatemala -54, min anm.), ett privat företag som investerat 10 miljarder dollar i verksamheten och sedan blir fråntagna äganderätten utan kompensation för investering och framtida vinst, springer hem till senaten och skriker kommunism och sedan blir det problem”.

USA och Europa har ett stort trovärdighetsproblem. Man kan med visst fog påstå att många länder utanför USA och Europa befinner sig i en postkolonial fas. Länder som Guatemala och Iran ansåg att deras resurser hade lurats och tvingats ifrån dem under en kolonial fas och att de därför hade viss rätt till resurserna. I båda fallen försökte man förhandla med företagen (United Fruits resp. BP) för att komma till en resonabel lösning, men i storföretagskulturen är det uppenbarligen otänkbart att ge bort några som helst tillgångar, och företagen som nu opererade i de nya demokratierna vände sig till sina hemländer för militär hjälp att avsätta den regim som hotade deras intressen.

I USA och Europa må man ha glömt bort detta, men knappast i Iran och Guatemala. Krigföring ses som nykolonialisering oavsett om den i praktiken är det eller ej. Hur skall man då få större trovärdighet? Det är inte helt lätt eftersom utländska företag fortfarande opererar på liknande sätt på andra ställen i världen (Nigerdeltat, Bolivia etc.). Om man städar utanför sin egen dörr innan man tar till brösttonerna så ökar man trovärdigheten.

Vad skall man då göra? Om man inte kan se bortom krigsalternativet och regimskiftesalternativet så har man en alldeles för stor tilltro till storskaliga och vinstmaximerande lösningar och alldeles för lite tilltro till lokala, folkliga och fredsinriktade initiativ. Man måste först av allt respektera den demokrati som finns: Iranierna röstade faktiskt på Ahmadinejad (istället för mer moderata kandidater) och Palestinierna på Hamas. Algerierna röstade på FIS 1988 (osäker på årtalet) men fick aldrig ta makten. Egyptiska muslimska brödraskapet skulle förmodligen få en bra del av makten i Egypten om det vore val i dag. Västmakterna måste våga satsa på partier som man inte nödvändigtvis gillar, annars minskar trovärdigheten. Vem skall tro på snacket om demokrati om man förhindrar den när den fungerar? Islam och demokrati kan mycket väl samsas om vi hjälper till.

Släpp på trycket i stället. Ge Hamas pengarna de behöver i stället för att lagstifta emot dem. Låt Iran utveckla sin kärnkraft men ställ krav på att de följer NPT-avtalet. Häv handelsembargot mot Iran så att Mullorna i sin tur kan lätta på trycket gentemot sin befolkning. Se till att Egypten låter brödraskapet ställa upp i val på lika villkor. Stöd lokala ekonomier och folkliga intiativ. Agera konsekvent. USA bör till exempel själva följa NPT-avtalet. Det är mycket som kan göras i stället för att ta till vapen och det kan göras nu, i dag, om den politiska viljan fanns.

Andra bloggar om: , ,

Democracy Now! om kuppen mot Mosaddeq 1953

Krigskrönikans postning om den Brittisk-Amerikanska kuppen mot den demokratiskt valde Muhammed Mosaddeqs styre i Iran 1953 fick mig att vilja veta mer om vad som egentligen hände (alltid en lika bra känsla), men eftersom jag inte hade tålamod att vänta på boken som Thomas postning handlar om, All the Shah’s Men: An American Coup And The Roots of Middle East Terror, så tog jag i stället en liten vända på nätet och hittade en intervju med dess författare Stephen Kinzer på Democracy Now!s sajt. Inslaget sändes 2003 med anedning av att det hade gått femtio år sedan det första regimskifte som USA genomfört mot en demokratiskt vald regering. Inslaget är cirka en timme långt och innehåller också en gammal BBC-film där några av de som var med när kuppen genomfördes berättar om händelserna. Detta är förvisso säkerligen en lightversion av boken men inte desto mindre intressant för den som vill ha snabba fakta.

RealMedia-fil (256 k stream) >
Länk till artikeln på Democracy Now! >

Andra bloggar om: , ,

Hersh om en eventuell attack mot Iran

En deadline tvingade mig bort från både nyheter och bloggande under veckan som gick, men nu är jag tillbaka vid tangenterna igen. Seymour Hersh har precis släppt en intressant och mycket matig artikel som kan läsas på New Yorkers hemsida. I artikeln redogör han bland annat för det spel som pågår i USA:s kulisser rörande en eventuell attack mot Irans militära och nukleära kapacitet och huruvida kärnvapen vore ett godtagbart alternativ för att slå mot underjordiska anläggningar eller inte. Det råder uppenbarligen delade meningar om nyttan med detta inom USA:s militär och underrättelsetjänster.

“There are very strong sentiments within the military against brandishing nuclear weapons against other countries,” the adviser told me. “This goes to high levels.” The matter may soon reach a decisive point, he said, because the Joint Chiefs had agreed to give President Bush a formal recommendation stating that they are strongly opposed to considering the nuclear option for Iran. “The internal debate on this has hardened in recent weeks,” the adviser said. “And, if senior Pentagon officers express their opposition to the use of offensive nuclear weapons, then it will never happen.”

Det som är ytterligt skrämmande är att både USA:s kongress och Bush, å ena sidan och Iranierna å andra sidan verkar vara inställda på krigshandlingar i någon form. Det börjar lukta på precis samma sätt som inför invasionen av Irak. Hur många miljoner måste ut på gatorna denna gång för att få stopp på eländet?


DN om Hersh artikel

Uppdatering: Krigskrönikan har i dag en alldeles utmärkt postning om Iran och den västliga inblandningen i Irans affärer som bland annat ledde till att demokraten Mohammed Mossadegh störtades i en CIA-backad kupp 1953. Läs och begrunda!

Andra bloggar om: , , ,

Om Israel, Palestina, Pipes och det omöjliga kriget

Jag brukar dra mig från att kommentera Israel-Palestinafrågan av det enkla skälet att det går alldeles för snabbt att glida in i en position där man börjar legitimera våld. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att de röster som förspråkar fred, dialog och brobyggande obönhörligen hamnat i skymundan i denna konflikt utan slut.

Min hållning är annars att det är fullt möjligt att de-eskalera konflikten, men det måste göras under lång tid, vilket kräver tålamod och timing. Ett sådant tålamod verkar vara svårt att uppbringa både i väst och i mellanöstern och vem kan egentligen klandra de otåliga med tanke på att konflikten pågått i snart sextio år?

Däremot är att det inte är säkert att en freds- och demokratiseringsprocess går snabbare bara därför att man trycker på hårdare, inför sanktioner, unilaterala tillbakadraganden eller startar massiva väpnade insatser. Det kräver också det rätta demografiska klimatet, vilket bland annat konflikten på Nordirland visar. När en ung generation otåliga slagskämpar har börjat bilda familj finns det extra bra förutstättningar för ett fredsavtal. Detta skulle snart kunna vara aktuellt när det gäller den andra intifadans stenkastande tonåringar. Den Israeliska fredsrörelsen verkar å andra sidan behöva föryngras betydligt, vilket bl.a. en Israelisk Meretzanhängare påpekar i en artikel i Stockholms Fria i går.

Men det går att hitta röster på båda sidor som tar klart och tydligt avstånd från ”det tredje världskrigets” retorik och praktik, och en sådan röst hittade jag på Haaretz engelskspråkiga hemsida. Bradley Burston har läst en artikel av den neokonservative författaren och journalisten Daniel Pipes som anklagar Israelerna för att deras val visar att de inte vill vinna kriget mot palestinierna. Pipes skriver att Israelerna bara administrerar detta krig och därmed underminerar målet att få Israel att bli erkänt av sina arabiska grannar. Pipes verkar med andra ord tro att det finns ett militärt sätt att fullständigt betvinga Palestinierna, att få dem att kapitulera totalt. Burston skriver med något som liknar avsky att:

”After reading Dr. Pipes, I’m not sure I can be an American Jew anymore. I guess, at long last, I’ve become an Israeli. Unlike Dr. Pipes, I can’t bring myself to win the war against the Palestinians. At least not the way Dr. Pipes would have me do so. I guess the guy’s right. My friends in my IDF (IDF=Israeliska Armen) battalion couldn’t do it either…Daniel Pipes is a new kind of Israel-basher. He is an equal-opportunity hater of Israelis. None of us is good enough for him. We lack the will to fight like the man he quotes as a role model for us, Douglas MacArthur. From unilateralism to transfer, nothing we come up with is good enough for him. Try as we might, we just can’t seem to win his war for him. I guess he’ll just have to do it by himself.”

Insikten att kriget mot arabvärlden inte kan vinnas är kanske fredsivrarnas största hopp. Även om man smulade sönder alla hus på Gazaremsan, tog kål på alla Palestinska ledare, blockerade alla bankkonton och hamnar och kapslade in Gaza och Västbanken i betong så skulle kriget fortsätta. Israelerna visade, genom att förkasta Likud i valet, att man vill ta ytterligare ett steg bort i från krigspolitiken. Jag tror inte Ehud Olmert är någon duva, men förhoppningsvis inser han det omöjliga i situationen.

Jinge tog i går upp idén om ett enat Israel och Palestina på sin blogg, med andra ord ett förkastande av tvåstatslösningen. Det kan verka som ett omöjligt förslag, men frågan är om det ändå inte är den enda hållbara vägen mot fred i regionen, eftersom det är en lösning som måste vara baserad på samexistens. Det ohållbara med tvåstatslösningen är att den är baserad på våld. Som sådan kommer den därför troligen att fortsätta att generera våld för lång tid framöver.

Andra bloggar om: , ,

Kanske ett nytt namn att lägga på minnet: al-Baghdadi

Det är en mycket, mycket suddig bild som förmedlas i västmedia av vilka det egentligen är som står bakom de ständiga självmordsbombningarna i Irak just nu. Zarkawi har på ett märkligt sätt kommit att bli den enda person som egentligen symboliserar denna undanglidande guerrilla trots att det uppenbarligen är många grupper som agerar oberoende av varandra eller med okänd grad av koordination. Att Zarkawi fått denna status är troligen på grund av hans tidigare samröre med Al-Quaidas ledarskap, vilket av naturliga skäl får västmedia att blåsa upp hans ryktbarhet. Al-Quaida är trots allt en av de få islamistiska väpnade grupper som människor i väst kan namnet på.

Det är annars kanske dags att lägga ett annat namn på minnet: NY Times rapporterade för några dagar sedan att det beryktade ”Al-Quaida i Irak” i slutet på januari gick samman med fem andra grupper i ett ”råd av heliga krigare”: Mohajedeen Shura, vars ledare skulle vara den betydligt mindre kände Abdullah Rashid al-Baghdadi. Gruppen har redan tagit på sig attacker mot USA:s armé och den Irakiska armén, men har inte tagit ansvaret för attacker mot civila. Som vanligt är den här typen av uppgifter ytterligt svåra att verifiera, men det verkar högst troligt att grupperna nu omformerar sig. Huruvida det är bra eller dåliga nyheter för USA och Iraks arméer återstår att se. Mer omfångsrika guerillagrupper är också lättare att hitta och förgöra.

Mer info:
Site institute
The Jamestown Foundation: Internal Jihadist Criticisms of the War in Iraq
The Jamestown Foundation: Al-Zarqawi’s Group Under Pressure and Seeking Allies

Andra bloggar om:

Kolonialism och ideologi, del 6: Brittiska lik i garderoben

Sedan den förra delen i den här lilla miniserien, som jag började köra i januari så har jag bland annat plöjt igenom större delen av den bok som vållade viss debatt när Per Wirten skrev om den i början av februari: Mike Davis Svält och Kolonialism. Även om boken är mastig så är den verkligen upplysande. I princip så beskriver den två händelser som orsakades av det stora väderlekssystem som benämns ENSO, eller med andra ord El Niño och La Niña, händelser som fick förödande konsekvenser för befolkningar världen över, men kanske allra mest för Indien och Kina. Under 1876-78 och 1896-1902 drabbades dessa länder av uteblivna monsuner och grav torka, vilket ledde till massdöd av monstruösa proportioner. Vi pratar om dödstal i stoleksordningen 30-60 miljoner människor bara i Indien, Kina och Brasilien under dessa två tillfällen. Indierna var kolonialiserat av Storbritannien under de två torkperioderna och Kineserna ansatta av ”kanonbåtsdiplomater” och utländska invasioner.

Det som Davis återkommer till är hur kolonialväldet på ett närmast makabert sätt förstärkte svältkatastrofen bortom allt förnuft, bara för att hålla igång exportmaskineriet. I Indien saknades det inte mat, men den exporterades hem till britterna. Man vägrade blankt sälja spannmål till de svältande till underpris eftersom det var emot frihandelns princip. Man minskade matransonerna till de s.k. kulierna som arbetade för kolonialisterna till det minimala. Järnvägar och andra moderniteter var inte på något sätt en garant för nödhjälp och hjälpinsatserna minimala. Man höll stenhårt på att alla skatter och arrenden skulle drivas in trots den obarmärtiga torkan. Hjälppengar gick till att föra krig i Afghanistan. Kort sagt: Kolonialstyret struntade i om Indierna dog så länge de inte gjorde uppror. De tjänstemän som protesterade fick focken. Britterna var helt enkelt blinda för allt annat än vinsterna. Inget fick rubba vinsterna. Inget fick rubba frihandeln.

Men Davis går längre än så. I kapitlet ”Tredje världens ursprung” tar Davis upp omfattande statistiska studier gjorda av Paul Bairoch m.fl. som visar att ”skillnaderna i välstånd och inkomst mellan sjuttonhundratalets stora civilisationer var relativt obetydliga”. Bairoch menar till och med att det ”är mycket troligt att levnadsstandarden i Europa under mitten av sjuttonhundratalet var en aning lägre än i resten av världen”. Efter 100 år av kolonisation hade ”tredje världens” andel av världens samlade BNP sjunkit från 65% 1850 till 22 % 1960. Davis slår därmed hål på myten om dessa länder som traditionella ”hungerekonomier”. Det var i och med kolonialiseringen dom blev det.

Jag förstår varför Wirtén tar upp boken i sin artikel. Om och om igen matas siffrorna fram: Stalin dödade 20 miljoner kulaker, Hitler dödade 6 miljoner judar. Vi kunde också lägga till: Britterna dödade 20 miljoner indier. Visst är det att handskas vårdslöst med siffror. Jag håller med. Men det är inte poängen. Om det är ett land inom vår kultursfär som har orsakat ”lite” massdöd, så är det väldigt lätt att det sopas under mattan.

En sak till blir tydlig: det är lätt för oss att prata om tillväxt, frihandel och ekonomiska reformer. Vad Davis bok visar är att vi byggt en stor del av vårt välstånd på likhögar och underutveckling av andra länder. Det är tyvärr fortfarande till stor del så.

Mike Davis: Svält och Kolonialism: hur tredje välden underutvecklades. Leopard förslag ISBN: 91-7343-019-6

Tidigare postningar:

Kolonialism och ideologi, del 5
Kolonialism och ideologi, del 1
Kolonialism och ideologi, del 2
Liberalismens paradoxala självförstöringsmekanism, KoI: del 3
Kolonialism och ideologi, del 4

Kriget i Irak, nu på fjärde året

När kriget i Irak nu passerat sitt tredje år kan man bara konstatera att ingenting verkar ha gått som hökarna i Washington tänkte sig, om det inte möjligtvis är så att de mycket väl kunde tänka sig att Irak kunde hamna i det kaos det nu är. Möjligen underskattade man sin fiende och vilka konsekvenser ett krig kunde få i regionen, möjligtvis led man av ”imperiell hybris”. Inte nog med detta, den försvarsdoktrin som Cheney och Powell utmålade på nittiotalet – där den amerikanska militären skulle kunna verka på flera olika fronter samtidigt – verkar vackla betydligt, och bakslagen på hemmafronten verkar nu komma allt tätare. ”Who does he think he’s f’n foolin?” utbrister MSNBCs Keith Olbermann om Bushs försök att glida undan anklagelsen om att han aldrig försökt koppla ihop Saddam Hussein med Al-Quaida. Men det kanske i första hand är Rummy som är i skottgluggen. ”A former US army general yesterday called for Donald Rumsfeld to resign on grounds of incompetence in Iraq, hours after Ayad Allawi, the former US-backed Iraqi prime minister, dec
lared the country to be in the thick of a civil war that could soon ’reach the point of no return'”, rapporterar The Guardian. Det var kanske inte helt oväntat att militären skulle ropa på Rummys avskedande. Det fanns stark kritik mot honom redan under krigets inledning, inte minst därför att han inte tillgodosåg militärens krav på en större truppstyrka på marken i Irak.

Så vad göra nu, när Irak slits sönder av alltmer intensiva strider mellan olika fraktioner? Iraq Body Count rapporterade nyligen att 2005 troligen var krigets blodigaste år. Juan Cole menar att upprorsmännens senaste fritagning av 32 fångar i Miqdadiyah antyder ”att gerillans kapacitet och fräckhet är större än någonsin” (200 man användes i operationen).

Det är uppenbart att Washington måste ändra riktning på ett eller annat sätt för att få med sig Irakierna och övriga världen. Lennart Frantzells förslag om en Marshallplan för mellanöstern är ingen dum ide men hur uppnå tillräckligt med säkerhet för att sätta en sådan plan i verket? Och skulle USA:s arvfiender i regionen verkligen godta en sådan plan? USA måste i så fall svika sin partner Israel och det är svårt att se det hända med den här administrationen.

Flera ledare i Irak försöker få igång samtal och något slags försoningsprocess, vilket är bra, men utgången är förstås ytterligt oviss. Irans religiöse ledare Khamenei uttalade i går sitt stöd för samtal med företrädare för Bush-administrationen om Irak-frågan vilket också är positivt, om de båda nationernas ledare nu överhuvudtaget kan prata med varandra.

Skulle FN kunna gå in med en så kallad Chapter 7-operation, som har större befogenheter än en fredsbevarande styrka? Möjligen om koalitionen drog bort sina styrkor, men med tanke på att FN redan tidigare varit ett legitimt mål i Irak så verkar det vara ett mindre troligt alternativ.

På sätt och vis känns det tyvärr som om vi som demonstrerade mot kriget i februari 2003 fick rätt. Våldet mot Irakierna skulle obönhörligen leda till mer våld. Kriget skulle kunna riskera att få svåra efterverkningar. Kanske är det dags även för militärer och makthavare att börja lyssna på fredsrörelsen, om fredsrörelsen nu kan svälja en sådan invitation. EU tänker troligen redan i de banorna när det gäller den planerade insatsstyrkan ERRF. Nästa gång ett land skall invaderas, sätt upp de mest klartänkta och prominenta fredsivrarna och människorättskämparna på lönelistan!

bild: USAs DoD/The Memory Hole

En Marshallplan för Mellanöstern?

Det Progressiva USA har alltid välresearchade och intressanta inlägg om amerikansk inrikes- och utrikespolitik. För några dagar sedan skrev Lennart om Bush-administrationens avsaknad av en konstruktiv politisk strategi i Mellanöstern, en artikel som bland annat innehåller några förslag för hur USA skulle kunna arbeta för fred och demokrati i den konflikthärjade regionen:

”På samma sätt kunde Bush-regeringen idag ta ett djärvt initiativ och lägga grunden för att börja lösa Mellanösterns många djupgåpende problem genom en ny Marshallplan. Genom att investera lika i Israel och Palestina kunde man t.ex. på sikt lösa en av jordens farligaste konflikter.
Man kan också hjälpa till att bygga demokratiska infrastrukturer istället för att som idag enbart fokusera på fria val. Bush-regeringens oförmåga att klart formulera mål bortom kriget har idag blivit dess största belastning. Man skall vinna kriget, men vad som händer sedan är det ingen som talar om.”

Varmt och vackert

Jag har faktiskt fått nog av vintern nu! Jag är helt enkelt ingen fan av kyla. Var är stockholmsslasket och den milda brisen? Var är småregnandet och tussilagoknopparna och var i hälsingland är uteserveringarna? För att få lite syntetisk värmemeterapi så började jag i går att skanna in en drös bilder från olika resor och jag började förstås med den varmaste (och vackraste) platsen: Joshua Tree nationalpark i Kalifornien, samma ställe där Anton Corbijn tog bilderna på U2 för omslaget till plattan som bär namnet Joshua Tree. Hoppas bilden värmer er också.