Mer om den pro-israeliska lobbyn

Kul att Jinge tog upp min postning om den pro-israeliska lobbyn på sin blogg i går. Bland annat tillfogade han en länk från Jerusalem Post om artikeln (tack Jinge!). Det finns en hel del saker att fortsätta skriva vidare om när det gäller temat. En sak som är värd att notera och som författarna till artikeln ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy” tar upp är att det är långt ifrån alla av judisk härkomst i USA som känner sig intresserade av den israeliska saken. Enligt artikeln så visar undersökningar av The Jewish Agency for Israel’s Department of Jewish – Zionist Education att ungefär 36% av Judiska Amerikaner är antingen helt eller delvis känslomässigt obundna till Israel. Författarna påpekar också att flertalet amerikanska judar (the bulk of U.S. Jewry) är för att man gör eftergifter till Palestinierna (företrädare för lobbygrupperna torde hävda motsatsen). Som exempel på en grupp som arbetar hårt för en sådan politik tar de Jewish Voice for Peace, som bland annat jobbar för att Palestinierna skall fortsätta få ekonomiskt stöd från omvärlden.

Det är med andra ord värt att betona att AIPAC är en ”hökig organisation” som drivs av hardliners med nära anknytning till Likud-partiet, och en organisation som har kunnat blåsa upp sin makt på grund av stödet från den amerikanska evangelistiska högern.

Varför stödjer då den evangelistiska högern AIPAC? I artikeln dyker begreppet ”kristen zionism” upp ett flertal gånger. Jag var tvungen att kolla upp det på Wikipedia, som säger följande:

Christian Zionism is the belief among some Christians that the return of the Jews to the Holy Land, and the establishment of the State of Israel in 1948, is in accordance with Biblical prophecy, and is a necessary prerequisite for the return of Jesus to reign on Earth. This belief is commonly, though not exclusively, associated with evangelical Protestants around the world. … Christian Zionism, as a specifically theological belief, does not necessarily entail sympathy for the Jews as an ethnicity or for Judaism as a religion.

Det är med andra ord uppenbart att det råder ett komplext förhållande mellan den evangeliska högern och de judiska zionisterna, men att man uppenbarligen lyckats att överbrygga sina teologiska motsättningar. Frågan kvarstår varför de judiska grupper som lobbar för samarbete och fred i USA (och i Israel) inte kommer fram i debatten? är det återigen 911 som har lagt locket på?

Andra bloggar om:

Intressant om den amerikanska pro-israeliska lobbyn

De amerikanska professorerna John Mearsheimer and Stephen Walt, publicerade i går en mycket intressant artikel i London Review of Books om den pro-israeliska lobbyn i USA, och dess idoga kampanj för att främja israeliska intressen. Författarna visar hur flera olika pro-israeliska lobbygrupper, varav AIPAC (1) är den största, tillsammans har blivit så starka att de har kunnat influera ledamöterna av USAs kongress, och presidenten, att driva en ytterst Israelvänlig politik.

Artikeln finns i en kortare version på London review of Books hemsida, men för den som vill nagelfara artikeln så finns en oredigerad version att ladda ned från Harvards hemsida. 39 av de 83 sidorna är nämligen slutnoter. Antingen har författarna räknat med att deras text skulle komma att bli satt under lupp, eller så är de en smula övernitiska.

Författarna är noga att betona att detta inte handlar om nazianstrukna konspirationsteorier, utan om en grupp med nära band till de nykonservativa i administrationen, som förespråkat en aggressiv politik gentemot Israels grannar och palestinierna, och som har den evangeliska högerns öra, vilken i sin tur är en av Bushs viktigaste väljargrupper. Vissa personer i Bush-administrationen, som t.ex. FN-ambassadören John Bolton är dessutom medlemmar i pro-israeliska lobbygrupper. En av anledningarna till att AIPAC har kunnat influera USAs utrikespolitik är att det inte finns någon annan utländsk lobbygrupp i USA som är tillnärmesevis så stor.

Vad författarna ytterst drar för slutsats av sin faktaspäckade och välargumenterade redogörelse är att lobbygrupperna, genom sitt idoga arbete för att skapa säkerhet för Israel, fått kongressen och presidenten att driva en politik som inte nödvändigtvis gynnar USAs egna intressen, och troligen inte israels långsiktiga intressen heller:

(the Lobby’s) ability to persuade Washington to support an expansionist agenda has discouraged Israel from seizing opportunities – including a peace treaty with Syria and a prompt and full implementation of the Oslo Accords – that would have saved Israeli lives and shrunk the ranks of Palestinian extremists. Denying the Palestinians their legitimate political rights certainly has not made Israel more secure, and the long
campaign to kill or marginalize a generation of Palestinian leaders has empowered extremist groups like Hamas, and reduced the number of Palestinian leaders who would be both willing to accept a fair settlement and able to make it work. This course raises the awful specter of Israel one day occupying the pariah status once reserved for apartheid states like South Africa. Ironically, Israel itself would probably be better off if the Lobby were less powerful and U.S. policy were more evenhanded.
…
Open debate will expose the limits of the strategic and moral case for one – sided U.S. support and could move the United States to a position more consistent with its own national interest, with the interests of the other states in the region, and with Israel’s long – term interests as well.

De fakta som John Mearsheimer and Stephen Walt presenterar är förstås inga hemligheter, men jag tror inte jag läst en så utförlig redogörelse för lobbyns förehavanden tidigare och det är förstås hög tid att dess inflytande diskuteras. Men en sak till slår mig. Varför är den israeliska fredsrörelsen, som var så aktiv på åttio och nittiotalen, så tyst? Den kan väl inte bara ha försvunnit? Är det inte dags att den stiger fram och visar att det finns israeler som vill ha en fredlig lösning på mellanösterns vansinne? En sak torde stå klar: om Ehud Olmert måste gå i koalition med Amir Peretz arbetarparti efter valet i Israel i slutet på mars så kan det förhoppningsvis innebära en radikal omsvängning i Israels politik.

1) AIPAC: American Israel Public Affairs Committee
Andra bloggar om:

Dialog om blodbadet i Irak mellan USA och Iran

Dagens citat:

”We’re talking to Iran all the time: We make statements; they make statements.”

Detta dråpliga citat kommer från Bushs säkerhetsrådgivare Stephen J Hadley och återfinns i en artikel i dagens New York Times angående nyheten att Iran och USA skall ha ett möte i Irak om möjligheten att begränsa det blodbad som just nu pågår i landet. Citatet är en utmärkt bild av den fastfrusna diplomatiska situation som råder mellan USA och Iran. Vi talar till Iranierna, inte med dom. Att samtal nu skall föras om krisen i Irak är visserligen positivt, men jag har inga större förhoppningar om att någon is skall brytas. Irans chefsförhandlare Ali Larijani vill att USA skall granska sitt eget beteende i mellanöstern och börja ”lära sig att uppföra sig om man vill vara en supermakt”, det vill säga: sluta att förödmjuka andra nationer. USA i sin tur meddelar genom Condi att samtalen på inga sätt skall ses som förhandlingar om kärnvapen. Misstänksamheten är visserligen ytterligt stor på båda sidor, men intresset är gemensamt. Både USA och Iran torde vilja ha ett slut på det Sunnitiska motståndet i norra och västra Irak. Vad Iran kan erbjuda för att minska våldet är visserligen inte helt klart, men jag är övertygad om att de har en massa trådar att dra i, som inte bara rör IED’s. Genom sitt inflytande över religiösa ledare, som Al-Sistani, kan man påverka attityden hos viktiga grupper som verkar utanför det Irakiska parlamentet.

Noterat om Israel, antisemitism och det tredje världskriget

Göran Rosenberg har skrivit en av de mest klarsynta kolumner som jag läst på länge i DN: ”Rapport från det tredje världskriget”, där han uttrycker en djup förvåning, och bestörtning, över det faktum att många i Israel ser det tredje världskriget som pågående, här och nu. Hans sammanfattar en känsla som nästan på pricken motsvarar den jag själv har inför föreställningen om ett pågående civilisationskrig.

”Vad som likväl förundrar mig är att så många runt konferensbordet tycks dela uppfattningen att Israels krig också har blivit hela västvärldens krig, eftersom den islamistiska fundamentalismen numera har blivit allas vår gemensamma fiende i ett ändlöst tredje världskrig som redan har börjat.

Jag förundrar mig, eftersom något sådant krig inte existerar i min värld. Vad som existerar i min värld är tills vidare ett huvudsakligen politiskt och socialt fenomen (religiös fundamentalism) och ett huvudsakligen polisiärt och legalt problem (terrorism). Ingetdera kan bekämpas med krig, bådadera tenderar att underblåsas av krig.

Av Israels föreställningar om ändlöst krig har västvärlden därvid ingenting att lära.”

I dag har också Forum för levande historia kommit ut med en rapport om antisemitism i Sverige. Rapporten visar att 41% av deltagarna i enkäten visar upp en negativ eller djupt negativ bild av judar, och att 5% visar upp en helt negativ bild. Det är förstås ett skrämmande resultat, som bekräftar min misstanke om att rasismen går djupare än vad man tror i det här landet. Under året kommer Forum för levande historia att genomföra två undersökningar om islamofobi respektive homofobi. Det skall bli mycket intressant att se vad resultatet blir.

En film att se om!

Det är mycket sällan jag går på en film tre dagar efter premiären, men jag hade liksom en känsla av att den skulle vara något extra och holy baloney, jag tror inte att Syriana kommer att ge mig någon lugn och ro framöver. Jag kommer definitivt att se den igen så snart som möjligt för att försöka reda ut trådarna. A attans bra film. Men vad hände egentligen på slutet???

recension på bloggywood
the movie database
Hemsida på Warner bros.

Från terrorism till rasism

När snart fem och ett halvt år gått sedan kriget mot terrorismen började och tre år gått sedan invasionen av Irak, så kan man fråga sig vad kampen mellan USA och dess allierade och deras motståndare i den muslimska världen egentligen har hamnat. Retoriken från USA och dess allierade handlar numera mycket om vilka länder som är demokratiska, snarare än om terrorism. Samtidigt har rasismen återigen slagit igenom i Europa på politisk nivå, med fremskrittspartiets framgångar i Norge som exempel. Den konkreta hotbild i form av terrorister med ”smutsiga bomber”, som lyftes fram tidigare, har nu avlösts av en mer diffus hotbild som inte längre bara omfattar terrorgrupper utan i princip inbegriper hela den muslimska världen. Symptomatiskt är att Samuel Huntingtons bok ”Civilisationernas Kamp” kommer på Svenska i vår.

Det är svårt att veta hur utbredd rasismen är i det här landet men min känsla är att ett högerpopulistiskt parti skulle kunna ta många röster om det vore val i dag och det är kanske läge att höja ett varnande finger för till exempel SD i höstens val.

Är rasismen ett uttryck för en rädsla för att västvärlden är i upplösning? Inte ens Bush fick igenom sin hamndeal med Dubai, och en kongressledamot menade att anledningen var att den amerikanska allmänheten inte kan skilja mellan de muslimska länder som är USA:s vänner eller fiender. Samma distinktionsproblem verkar råda här i Europa. Långsamt börjar begreppet muslimsk fundamentalism omfatta fler och fler muslimska grupper, ja för vissa troligen alla muslimer. Utsuddandet blir på sätt och vis förstärkt av att ilskan mot USA och Europa växer i den muslimska världen.

Den som inte vill omfamna det multikulturella samhället, kan om den vill stödja sig på demografiska argument. Den ”vita” världen, om man får kalla den så, krymper på grund av minskade födelsetal och för att hålla produktiviteten uppe krävs antingen invandring eller massiv outsourcing. I längden innebär det naturligtvis att Europa kommer att förändras i grunden, och möjligen att Europa kommer att förlora sin nuvarande makt. Nya allianser kommer att bildas. Just nu ser det ut som om våldet är på väg att vinna, men jag är övertygad om att situationen kommer att normaliseras. Att vissa debattörer sedan pratar om att Europa är på väg att bli kolonialiserat av mellanöstern är rena fantasier. Det är bara ytterligare ett sätt att förneka att det fortfarande är vi som är priviligerade i världen. Tvärtom är det multikulturella Europa delvis en frukt av Europas kolonialisering av världen.

Själv tycker jag att det är inspirerande att sverige håller på att bli en smältdegel, och det finns många positiva företeelser att peka på. Jag noterade i höstas med glädje att man numera kan ta kvällskurser i arabiska, bara för att ta ett exempel.

För övrigt rekommenderas ett besök i den Iranska engelskspråkiga blogosfären om man vill ha lite perspektiv på propagandan. En utmärkt startsida är blogs by iranian

Kanske USA:s nästa fiende, enligt Ledeen

På rgr:s blog hittade jag en länk till en tre år gammal artikel i National Review som visar hur långt de neokonservativa i Washington gått i sin totala brist på självkritik och nyansering. Vi pratar inte om vilka dönickar som helst, utan om människor som influerar politiska beslut som påverkar miljontals människor. Artikeln är skriven av Michael Leeden, som arbetar på tankesmedjan American Enterprise Institute, har varit rådgivare åt både Reagan och GW Bush och anses vara en av de drivande krafterna bakom beslutet att invadera Irak. Ledeen intervjuas bland annat i filmen the Power of Nightmares som jag skrivit om tidigare.

I artikeln frågar sig Ledeen om Tyskland och Frankrikes motstånd mot Irak-kriget egentligen är ett led i en hemlig operation att försöka slå ut USA militärt med hjälp av Islamistiska extremister: ”The Franco-German strategy was based on using Arab and Islamic extremism and terrorism as the weapon of choice, and the United Nations as the straitjacket for blocking a decisive response from the United States”.

”If this is correct”, avslutar han artikeln ”we will have to pursue the war against terror far beyond the boundaries of the Middle East, into the heart of Western Europe”.

Konspirationsteorier florerar, inte minst när det gäller 11 september, men det här är första gången jag läst någon antyda att Frankrike och Tyskland skulle ligga bakom terrorattacker mot USA. Man kanske skulle vara road om ”teorin” kom från någon konspirationssugen bloggare, men man bör vara oroad när den kommer från en av presidentens rådgivare.

Nu har Ledeen vittnat i Representanthuset om Iran. Hans förslag är att skapa revolution i Iran så snart som möjligt: ”faster, please” är hans uppmaning till Bush. Jag säger ironiskt, precis som Timothy Garton Ash: ”det är ju modigt att uppmana andra människor att riskera sina liv”.

Sen har vi ju krigshetsning a la suedoise via Dick Erixon, som blodstörtat utbrister: ”Man kan inte fortsätta dalta med den här typen av regimer. Deras kärnvapenambitioner måste krossas. Om andra metoder inte fungerar återstår bomber. Alternativet är otänkbart: ett Iran med kärnvapen blir repris på 1930-talets Europa, uppladdning tills det totala kriget bryter ut.” Jag darrar av skräck, Dick (inte)

Skrämselpropagandan är i full gång. Vad kan man säga? Har världen blivit totalt galen? Nå, det hjälper lite att läsa den här kolumnen av Timothy Garton Ash i the Guardian.

//tack RGR för länken

BBC om det militärindustriella komplexet

In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist.
We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes. We should take nothing for granted. Only an alert and knowledgeable citizenry can compel the proper meshing of the huge industrial and military machinery of defense with our peaceful methods and goals so that security and liberty may prosper together.

Orden, som är den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhowers, är en tydlig varning riktad till det amerikanska folket i det avgångstal han höll 1961. USAs försvarsvarsutgifter växte stadigt efter andra världskrigets slut och Dwight D såg en fara i hur militär, försvarsindustri och politiker samverkade, och hur deras intressen riskerade att urholka medborgarnas rättigheter.

Det militärindustriella komplexet är också temat för BBC-dokumentären Why We Fight, som finns att se i Realmedia format på informationclearinghouse.info, denna ständiga källa till ”nyheter som man inte hittar på CNN”. Den 1 timme och 40 minuter långa filmen innehåller en lång rad intervjuer med både militärer, säkerhetsanalytiker, pentagonanställda, nykonservativa och liberala opinionsbildare. Speciellt i dessa tider när vi i värsta fall har ett nytt amerikanskt krig på gång mot Iran är den väl värd att ta en titt på. Om man står ut med den dåliga upplösningen förstås.

Öppna filmen med Real Player
Se filmen på informationclearinghouse.info

Om argumentet för ett nytt Demokratiernas Förbund


”Man får aldrig förvänta sig något från FN. Och på det sättet vägrar FN tyvärr att förvåna. Ingen vet detta bättre än kanadensaren Romeo Dallaire, som var befälhavare över den lilla fn-styrkan i Rwanda 1994. Den som inte under några villkor fick ingripa och stoppa masslakten på en miljon tutsier. Kan någon känna sig mer maktlös?”

Citatet, som är hämtat från Jonny Nilssons blogg, är ytterligare en röst i kören av de som verkar tycka att det är trendigt att anklaga FN. Men vilka är det de egentligen anklagar? Om Jonny hade gjort lite research så hade han förstått att det j’accuse som Roméo Dallaire utslungar i sin bok om FN-uppdraget i Rwanda inte är riktad i första hand mot FN-systemet i sig. Han uttrycker visserligen stor frustration över DPKO:s (Department of Peace Keeping Operations) svårigheter att förmå FN:s medlemsnationer att ge honom det han behöver, men den stora anklagelsen är riktade mot folkmördarna, och inte långt efter kommer de nationer som vägrade att bidra med trupper och materiel, och de som satte in trupp för att flytta ut alla vita men lämnade de svarta att dö. Mest ovett får den forna kolonialmakten Belgien, men varken USA eller Frankrike skonas.

Det finns många just nu som vill att FN skall gå i sank, men innan man riktar in kanonen borde frågan vara: kommer världens nationer verkligen bli mer villliga att ingripa i konflikter och vid massmord och svältkatastrofer utan en vakthund som FN? Finns det något som talar för att ett nytt förbund av demokratiska stater skulle vara villiga att utan dröjsmål ingripa i länder där man inte har några ekonomiska intressen? De som pratar om ett nytt ”Demokratiernas Förbund”, menar att ett utträde ur FN skulle kunna bidra till att stoppa folkmord på ett mer effektivt sätt, men hur det skulle gå till i praktiken går man inte in på. Det är själva tillbakadragandet från FN som framhävs, inte hur man skulle bidra till en fredligare värld.

Visst behöver FN reformeras grundligen, men som jag ser det är kraven på en ny organisation, som utesluter fattiga, krigsdrabbade och diktaturtyngda länder bara ett sätt att slippa ha vakthunden gläfsande i nacken och samtidigt skapa ett legitimt försvar för att slippa ingripa i oroshärdar där man inte har ekonomiska intressen. Det är i så fall knappast ett bättre alternativ. Den som är av annan åsikt får gärna förklara för mig, på vilket sätt det skulle vara det.

Bild: Wikipedia, licens GNU FDL

Jag har skrivit om Rwanda och Romeo Dallaires bok ”Shaking Hands with the Devil” tidigare:
Folkmord och katolicism
Mänsklighetens misslyckande

Några reflektioner över Irans riskkalkyler

I morgon kommer IAEA att behandla Irans kärnenergiprogram, vilket kommer att ställa frågan om sanktioner mot Iran på sin spets. De signaler som kommer från olika håll verkar inte tyda på att den potentiellt farliga krisen på något sätt kylts ned, tvärtom. Iranierna har förkastat Rysslands initiativ till kompromiss kring anrikningen med argumentet att det behöver mogna, samtidigt som Kinas ledning gått ut och uppmanat Iran att rätta sig in i ledet. Att Bush gett sitt stöd till Indiens kärnvapenprogram gör inte saken bättre. Inte heller att Irans förhandlare skryter med att de lekt katt och råtta med EU, och utnyttjat förhandlingarna till att skapa tid för att göra ytterligare installationer vid sin anläggning vid Esfahan, vilket Sunday Telegraph rapporterar i dag. Iran verkar fortsätta sitt potentiellt farliga spel i ett läge där man har allt att tjäna på att göra en ”Kadaffi” för att återigen vinna omvärldens förtroende.

Hur resonerar Irans ledarskap just nu? Vad beräknar man att oddsen är för att USA, Israel eller Nato kommer att genomföra en attack mot Irans kärnanläggningar om man fortsätter trotsa IAEA? Om Iran kallt räknar med att USA varken har kapacitet eller politisk vilja att attackera kärnenergianläggningarna, att man kan slå mot Israel från Libanon och utlösa en tredje intifada samt att man har kapacitet att klara eventuella sanktioner, så kan krisen i princip pågå i åratal.

Går Iranierna till och med så långt att de tror att de kan klara en attack från luften som visserligen skulle slå ut deras anrikningskapacitet under några år, men ändå tillåta dem att fortsätta bygga ut sitt program? Troligen har man sådana riskkalkyler, men då tar man en oerhörd risk. En missil i den snart fullt operativa reaktorn i Bushehr skulle kunna få ytterligt allvarliga konsekvenser, inte bara för Iran utan för hela regionen.

Man skulle kunna uttrycka sig så dramatiskt som att säga att Iran sätter hela det internationella kontrollsystemet för kärnenergi och kärnvapenspridning på spel, samtidigt som man blottar bristerna i det. Iran borde naturligtvis börja samarbeta med IAEA, men om inte västvärlden visar god vilja genom att nedrusta och upphöra med spridning i form av lagring av missiler i andra länder, och om inte NPT-avtalet moderniseras, så kommer man för lång tid framöver att möta hårdnackat motstånd från stater som känner sig orättvist behandlade av det internationella samfundet.