När jag är ute och letar efter mer info om RAI-dokumentären som säger sig visa attacker med vit fosfor så hittar jag ett par amerikanska bloggare på anti-krigssidan som presenterar ifrågasättanden av en del av de påståenden och antaganden som förs fram i filmen. Eftersom alla är betjänta av att saker och ting dras fram i ljuset så kan de vara bra att ta en titt på.
http://www.needlenose.com/node/view/2295
http://ancapistan.typepad.com/unfairwitness/2005/11/the_white_phosp.html
Den Italienska dokumentären om Fallujah-kampanjen i Irak som inleddes dagarna efter presidentvalet i november förra året kan laddas ned från Information Clearinghouse, som som vanligt gör ett makalöst jobb. Efter att ha sett den undrar man om inte Fallujah riskerar att bli Irak-krigets Song My. Kroppar med helt deformerade ansikten som halvt smält av kranierna, brunsvarta, förvridna, förekommer också i den här filmen. Det är uppenbarligen den vita fosforns verk. Kläderna är ibland skrämmande intakta medan huden är uppfrätt. Jag förstår inte hur alla de som var tvugna att ta hand om dessa kroppar kunnat förbli vid sina sinnens fulla bruk. Det är helt enkelt bortom det mänskliga förnuftets domäner.
Filmen visar två helikoptrar som hovrar över en del av staden och avfyrar kaskader av glödande vit fosfor ned mot byggnaderna under dem. Enligt de marinkårssoldater som intervjuas i filmen undkommer ingen inom 15 meter från där en granat slår ned. Kommer fosforn i gasform i kontakt med huden så brinner den sig inåt mot skelettet. Andas man in det bränns luftvägarna upp. Här täcks hela bostadsområden med den dödsbringande kemikalien. Det är ett urskillningslöst dödande helt i enlighet med Powell-doktrinens användande av överväldigande eldkraft. Säkerligen dödades en massa motståndsmän i den attacken, men hur många instängda civilister, ”collateral damage”, strök med?
Vi pratar vitt och brett om nödvändigheten av demokrati och frihet och om vår förträffliga civilisation samtidigt som regeringar som står oss nära ägnar sig åt massdödande i en konfliktzon som hotar inte bara mellanöstern utan nu också Europa. George monbiot ställer en viktig fråga i dagens The Guardian: Varför har ingen av de hökar som anklagade motståndarna mot kriget för att inte bry sig om Irakiernas väl uttalat sig mot koalitionsstyrkornas användande av okonventionella vapen?
Om vi i väst nu lägger locket på, skakar på huvudet och sätter i gång förnekelseapparaten så visar vi också resten av världen att det är acceptabelt enligt internationell rätt att använda kemisk krigföring vilket i princip innebär att vi är tillbaka till tiden före första världskriget. USA har både skrivit på konventionen om kemiska vapen, och aviserat att man skall förstöra sina lager av kemiska vapen, samtidigt som man använder just sådana. Notera också att kemiska vapen per definition är massförstörelsevapen. Är Vit Fosfor då ett illegalt massförstörelsevapen om det används direkt mot motståndaren? Det är inte helt lätt att utläsa det om man snabbt försöker granska den information om konventionen som finns på t.ex. men jag är övertygad om att det snart kommer att visa sig, för debatten lär inte falna.
Washington Post frågar sig varför det är så viktigt att kalla användandet av vit fosfor ”illegalt”. Mitt svar på den frågan är helt enkelt att det enda sättet att få barbariet att upphöra är att ställa någon till svars för något ”illegalt”. När skall annars dödandet upphöra?
Sedan stormingen av Fallujah i november förra året har det förekommit diskussioner om huruvida Amerikansk militär använt fosforbomber och Napalm på ett otillåtet sätt i striderna. Den 7 november skrev Yabosid om detta och det går också att ladda ned en film från Information Clearinghouse via hans blog. Kanske är det delvis på grund av RAIs dokumentär som storyn, som hittills bara diskuterats på nätet, börjar nå det översta meiaskiktet. The Guardian har i dag en artikel skriven av aktivisten och författaren George Monbiot som berättar storyn bakom storyn vilket i sin tur fått BBC Radio att ta upp den i dag.
De fosforgranater som det handlar om används vanligtvis som lysgranater för att lysa upp stridszoner eller rökridåer. Som sådana är de inte illegala enligt internationella konventioner. Att använda dem mot människor är en annan sak. Fosforn skapar fruktansvärda brännskador för de som överlever, att överleva direktkontakt med vit fosfor verkar däremot inte vara helt enkelt eftersom fosforn brinner i kontakt med luft och sedan i princip kan förtära en människa in till bara benet. Amerikansk militär verkar ha använt den för att ”röka ut” gömda motståndsmän.
”White Phosphorous. WP proved to be an effective and versatile munition. We used it for screening missions at two breeches and, later in the fight, as a potent psychological weapon against the insurgents in trench lines and spider holes when we could not get effects on them with HE [high explosive]. We fired ’shake and bake’ missions at the insurgents, using WP to flush them out and HE to take them out.” skrev Field Artillery Magazine som var den första källa som berättade om den vita fosforn.
Det är naturligtvis bara ytterligare en historia om krigets smutsiga realiteter som ingen egentligen vill höra talas om. Vi har ju Saddam inför rätta! Det är enkelt att prata om fördelarna med krigföring i demokratins namn, men ingen vill egentligen prata om sönderbrända människor. Om ni verkligen, verkligen, vill se hur sådana offer ser ut, så besök den här sajten. Jag utfärdar dock en kraftig varning. Bilderna är fruktansvärda. http://www.uruknet.info/?p=12676.
Det är naturligtvis paradoxalt och skrämmande att USA använder kemiska vapen i Irak när man åkte dit för att avväpna saddam hussein från just sådana och att fångar torteras när man ville befria Irakierna från tyrrani, men den moraliska tit-for-tat diskussionen tänker jag låta vara därhän. Den är given. De som stödde kriget bör dock tänka på att aggressiv krigföring i kombination med lögner och ständiga förnekanden i förlängningen urholkar vår demokrati.
Amir Peretz otippade valvinst över Shimon Peres om ledarskapet i det israeliska arbetarpartiet (Labour eller Aavoda [1]) har skakat om det politiska etablissemanget i Israel. Jag måste säga att det inte är speciellt lätt att hänga med i den Isrealiska politiken, där alla ledare ständigt verkar hänga på en skör tråd. Ariel Sharons balansstycke verkar ha varit extraordinärt. Nu kan den tiden vara över.
Peretz är något så ovanligt som en arbetarledare av gammalt snitt. Som ledare för Histadrut, det Israeliska LO, i många år har han profilerat sig som en arbetarnas man. Som medlem i fredsorganisationer som en duva i konflikten med palestina och arabvärlden. Peretz framställs som en politiker som förmår att entusiasmera sina medarbetare och anhängare och det kan räcka långt i ett land där väljarsympatierna inte är helt förutsägbara.
Peretz viktigaste signal är att han har deklarerat att han vill bryta den koalition med Likud som gett Sharon relativt fria tyglar under det senaste åren, han har betonat att Osloavtalet måste lyftas upp på bordet igen och ges legitimitet. Det är stora anspråk som kan falla platt till marken när realpolitiken sätter in. Men den ger hopp för alla som vill se en varaktig fred i Israel och Palestina.
Arbetarpartiet är i minoritet i dag men i ett politiskt landskap som verkar genomgå stora ändringar framöver verkar det finnas förhoppningar om att Peretz skall kunna leda partiet till regeringsställning. För det krävs att han får med sig de fattigaste av den Israeliska väljarkåren som envist vänt sig till Likud.
Haaretz skriver: ”Ostensibly the poor, the unemployed, the pensioners, the single mothers and the new immigrants did not have and do not have a more suitable, more appropriate leader than Peretz. He comes from an immigrant transit camp, lives in a southern development town, looks like them and talks like them”. [2]
Men vad kan detta innebära för fredsprocessen? Med Benjamin Nethanyahu vid makten lär den förmodligen gå i stöpet. ”Bibi” är en hök av stora mått. Pragmatikern Sharon har kanske kommit till vägs ände. Jag måste säga att jag har slutat att hoppas på något sådant som en effektiv fredssprocess. Ändå finns det så oerhört många i Israel och Palestina som törstar desperat efter fred. Kanske, kanske kan Peretz bli en röst för de personerna och därmed komma att spela en större roll för en reell fred än någonsin Peres, Rabin eller Sharon.
Independent citerar en del av det tal som Peretz höll i Jerusalem för några dagar sedan till minne av den mördade premiärministern Yitzhak Rabin: ”We will not rest until we reach a permanent agreement [with the Palestinians] that would secure a safe future for our children and that would provide us with renewed hope to live in a region where people lead a life of co-operation and not, God forbid, where blood is shed.” [3]
Det är stora ord. Hur skall de kunna omsättas i praktiken?
Bild: knesset
Gårdagens brutala attack mot flera hotell i Jordaniens huvudstad Amman är en stor tragedi, men kanske också en vändpunkt för regionen. Enligt Guardian och andra källor gick tusentalet upprörda jordanier ut på gatorna i en protest mot våldet vilket i sin tur ledde till en intressant respons från det som kallas Al-Quaida i Irak och som förutsätts vara Zarqawis terrornätverk. Uppenbarligen förstod man att risken fanns att man nu har gått för långt eftersom man gjort flera postningar till en webbsajt med motiveringar till varför detta mål valdes ut, något som anses ovanligt för att vara den här gruppen. Det kan tyda på flera saker. Dels att det verkligen var Zarqawis grupp som genomfört just det här dådet, dels att gruppen nu fruktar att komma under stort tryck från den arabiska världen att lägga ner sina vapen. Tidigare kanske Zarqawi kunnat hävda att man har haft ett visst folkligt stöd. Jordaniernas reaktioner visar på motsatsen. Enligt vissa källor finns det dessutom en spricka inom Al-Qaida, vars andreman Al-Zawahiri lär ha tagit avstånd från Zarqawi av okända anledningar.
Alla terrornätverk har en brytpunkt då risken att den splittras upp i fraktioner blir överhängande. Möjligtvis har Al-Quaidas kärntrupp nått dit.
Det som hänt i Jordanien kan få kraftiga återverkningar i landet. I dag efter fredagsbönen har oppositionspartier och fackföreningsgrupper arrangerat en demonstration för att manifestera sin avsky för våldet. Det är naturligtvis också en protest för ökad demokratisering även om det inte är uttalat. Al-Zarqawi kan ha satt i gång en motrörelse som kan förändra Joranien och regionen i grunden.
Så har jag äntligen tagit tag i en av de där betydelsefulla böckerna som man hoppas kommer att hjälpa en att få ett grepp om samtiden. Den är visserligen skriven 1995-1999 men ändå kusligt aktuell. Immanuel Wallerstein är berömd framför allt för sina böcker om världssystemet. Det här är en essäsamling, och som sådan en betydligt tunnare volym, som heter Liberalismens död: Slutet på den rådande världsordningen. Jag är bara i början på denna mycket intressanta skrift men kände att jag var tvungen att plocka ut ett citat som mycket väl förebådar de upplopp som just nu pågår i Europa. Wallerstein tror att de kommande åren kommer att bli betydligt mer våldsamt än kalla krigets epok. En bidragande faktor är migrantsituationen som Wallerstein menar skiljer sig från tidigare epokers.
”Det kommer att uppstå en statistiskt signifikant grupp migrantfamiljer som kommer att vara dåligt avlönade, socialt disintegrerade och nästan säkert utan politiska rättigheter. Dessa människor kommer att utgöra arbetarklassens bottenskikt i alla länder. Om detta är fallet så är vi tillbaks i situationen före 1848 i västeuropa – en urban underklass utan rättigheter och med mycket stora klagomål, och denna gång klart etniskt definierad.”
Med andra ord: det vore fel att tro att en klasskamp, som socialister brukar formulera det, har försvunnit. Den tycks bara ha förskjutits. Efter det kommunistiska ”spökets” två faser, den första 1848-1917 och den senare 1917-1991 så kan samtidens händelser tolkas som om att ett tredje folkligt liberaliseringsprojekt nu är i vardande, ett projekt som till en början kan få ett våldsamt förlopp, men så småningom kommer att anta en politisk form för att till sist etableras som en maktfaktor bland andra. Man skulle kunna gå så långt att man hävdar att den islamistiska rörelsen med dess terrorfraktioner är en del av denna utveckling. Man kan fördöma det urskillningslösa våldet och försöka att undertrycka den ilska som finns hos migrantgrupperna, man kan försöka stänga gränser och införa terrorlagar, men jag tror att bollen nu är i obeveklig rullning mot något som så småningom kommer att bli en ny värld.
Jag kommer att införa hårdare kommentarsregler framöver för att främja debatten och jag använder mig av Jinges utmärkta system. Alla kommentarer skall ha en giltig e-post adress knuten till sig för att det skall bli en fair debatt. E-posten syns inte i kommentaren och sökspindlar kommer därmed inte åt den, men den skall vara giltig. Personangrepp, oförskämdheter eller länkar till olagliga sajter ryker direkt. Jag har inget emot långa inlägg, men spamma inte forumet och håll er gärna någorlunda till ämnet. Det blir intressantare så fär alla.
Ett klipp från dagens the Guardian. Inte så mycket att kommentera: snacket står Ali och hans kompis för.
”It’s so easy,” said Ali, 16. ”You need a beer bottle, a bit of petrol or white spirit, a strip of rag and a lighter. Cars are better, though, when the tank goes. One of you smashes a window, the other lobs the bottle.”
Ali’s friend was an Arsenal fan: ”Thierry Henry, man! But he never scores for France.” Does he feel French? ”We hate France and France hates us,” he spat, refusing to give even his first name. ”I don’t know what I am. Here’s not home; my gran’s in Algeria. But in any case France is just fucking with us. We’re like mad dogs, you know? We bite everything we see. Go back to Paris, man.”
Sylla summed it up. ”We burn because it’s the only way to make ourselves heard, because it’s solidarity with the rest of the non-citizens in this country, with this whole underclass. Because it feels good to do something with your rage,” he said.
”The guys whose cars get torched, they understand. OK, sometimes they do. We have to do this. Our parents, they should understand. They did nothing, they suffered in silence. We don’t have a choice. We’re sinking in shit, and France is standing on our heads. One way or another we’re heading for prison. It might as well be for actually doing something.”
Efter att ha haft en kort diskussion med Annie och Federley så måste jag fråga mig varför den kampanj för fri lönesättning och mot den ”oflexibla” arbetsmarknaden som förs från högerhåll är så paradoxal. Den är inte mindre intressant. Argumentet är att en flexibel arbetsmarknad och lägre löner bidrar till ökad sysselsättning och därmed ökat välstånd, något som på pappret kan verka logiskt men som har sina brister. Arbetsmarknaden är precis som det sägs en marknad. Arbetsgivare köper arbetskraft från arbetstagare. Förhandlingar förs varje år hur mycket det skall få kosta. Staten reglerar de skatter som arbetsgivare och arbetstagare skall betala till det allmänna. Om man bortser från statens del i det hela och fokuserar på den business som sker mellan löntagare och företagare så kan man konstatera att de förhandlingar som styrt den så kan man konstatera följande:
Under hela efterkrigstiden fram till åttiotalet i princip så styrde Saltsjöbadsandan förhandlingarna d.v.s att företagen köpte arbetsmarknadsfrid i utbyte mot en solidarisk lönepolitik. Företagens ombud är därmed till viss del medskyldiga till den oflexibiliteten. Att man nu vill omförhandla denna deal (om man verkligen vill det) kan förstås utifrån att man tycker sig verka utifrån en styrkeposition nu när så många företag lägger ner sin produktion i Sverige och flyttar den till låglöneländer samtidigt som arbetslösheten är rekordstor. Frågan är om det verkligen finns en reell styrka bakom.
Samtidigt är löntagarnas organisationer starkt pressade av den ökande arbetslösheten. Man kan däremot inte som Annie gör, vädja till vänstern att man skall ”förstå” att en låglönepolitik är bra för även för dem själva. Det är att underskatta vänsterns och fackens förhandlingsposition, som inte är så svag som den verkar. Det är som att gå till en tv-handlare och vädja till honom att sälja dig en tv för halva priset och förklara att han måste ”förstå” att dealen är bra för hans business. Han skulle göra det bara om han var riktigt desperat. Du skulle kanske kunna få 5 eller 10 procents rabatt eftersom det finns inräknat i företagets budgetkalkyler.
Man skulle kunna säga att facket är hårdare än TV-handlaren på ett ytligt plan, men i själva verket tvingas också facket till lägre krav under tuffare tider. Att däremot tro att facket skulle lägga sig platt för företagens krav på fri lönesättning är att vädja till arbetstagarnas ”moral”. Det är definitivt en återvändsgränd. Som att TV-handlaren något tillspetsat skulle säga: men ta Tv-n då, du får den!
Facken i dag är inte så pressade att de inte kan vänta ut den situation som nu råder utan att göra alltför stora eftergifter, det visar inte minst tunnelbanestrejken nyligen. Facken kommer inte att stödja en låglönepolitik om man inte får något substantiellt i gengäld, därför att de har råd att förhindra den än så länge och så länge de ser att företagen går bra. Tvärtom så tror jag att fackföreningarna kommer att bli internationellt offensivare i framtiden för att minska löneklyftorna med låglöneländerna även om det i dag är oklart hur det skall kunna ske.
I skenet av allt detta kan man säga att varken företagen, arbetstagarna och staten är betjänt av att saker och ting flippar ur, som de nu gör i Frankrike. En låglönepolitik kan i skenet av detta bli ytterst kostsam inte bara för arbetstagarna utan också för företagen. Ju mer man ökar klyftorna desto mindre marginal till gränsen för social oro.
Epilog
Till och med Niccolo Machiavelli, som skrev den berömda furstespegeln ”Fursten” 1513, förstod att påpeka att fursten måste hålla frid på ”arbetsmarknaden” för att kunna behålla makten, annars kunde han få ett besvärligt bondeuppror på halsen. Han fick gärna utföra grymheter i ett tidigt stadium av sitt härskande men måste sedan visa välvilja gentemot folket. That’s realpolitik folks!
RGR har samlat ihop och kommenterat ett antal bloggartiklar rörande Pariskravallerna, bland andra den jag skrev i går, och påstår att jag har spårat ur. Jag tänker förstås inte låta hans inlägg gå okommenterat förbi.
Om man aldrig försöker hitta orsakssammanhang i historien så kommer man inte heller att kunna hitta några hållbara lösningar på de problem som Europa nu står inför och som kravallerna i Frankrike är ett uttryck för. Man kan ropa på fler polisiära insatser för att skydda egendom, men det löser bara problemet kortsiktigt. Problemet kan bli större i ett värsta scenario än vad polisen mäktar med och om militären tar över kan vi plötsligt få ett nytt inbördeskrig på halsen i Europa.
Globaliseringen drivs av samma mekanismer som kolonialiseringen och därför är det högst relevant att koppla ihop de två i en orsakskedja. Det är bara mindre accepterat att använda våld när man gör business i dag. Så vad har Pariskravallerna med detta att göra?
De ekonomiska och politiska flyktingar som kommer till Europa i dag grupperar sig ganska generellt efter vilket land som kolonialiserade deras hemland på 1800 talet. Västindier, Pakistanier och Indier vill till England, Västafrikaner till Frankrike, Turkar till Tyskland. Det har inte bara med språket att göra. Genom det underkuvandet har kolonisatörerna arbetat in en bild hos de dominerade av sitt land som en ideal plats. Jag menar att den plundring som kolonisatörerna genomförde för över hundra år senare nu dragit med sig de kolonialiserades ättlingarna till våra gränser. Det är först genom globaliseringen, i den mer generella term som jag använder den, som till exempel afrikaner söder om Sahara har fått möjlighet att ta sig hit. De som önskar välstånd följer efter välståndet dit det färdas, om de kan och även om det tar tre generationer.
I den andra änden av balansräkningen har globaliseringen tillåtit företag i väst att outsourca produktion och bedriva global handel. Likheten är slående: företagen väljer precis som väst- och nordafrikanerna att flytta dit välståndet är som störst, där de förväntade vinsterna kan maximeras. Likheten slutar inte där även om den blir något mer långsökt. Kom ihåg att företag med internationella intressen ofta sett till att få väpnad backning hemifrån när deras tillgångar hotats. På samma sätt tenderar den ökade marginaliseringen att utlösa kriminalitet och våld bland invandrargrupper för att försvara de få tillgångar som finns. För att uppfylla de egna förväntningarna på vinst, för att tala marknadsspråk.
Frågan är vad man skall göra? Det som hänt de senaste åren, med ökade flyktingströmmar i samband med byggandet av fästning Europa har redan nu skapat en rad ohållbara situationer varav den mest omskrivna är det dagliga stormandet av Ceutaenklaven. Nu har vi en landsomfattande kravall på halsen. Tidigare i somras bombattentaten i London.
Jag tror att kostnaderna för att bevara fästning Europa riskerar att bli astronomiska inom den närmsta tioårsperioden, och moraliskt ohållbara. Marknaden vill ha stabilitet, inte social oro. Det skulle vara politiskt och moraliskt ohållbart se enorma flyktingläger växa upp i norra Afrika.
Det finns bättre sätt som balanserar företagens ”nya” globaliserade vinster, med större välstånd för de fattigaste länderna vilket i sin tur minskar statsmaktens ökade utgifter på hemmafronten för flyktingproblemet och därmed minskar skatteintaget som drabbar företagen. Slopandet av jordbrukssubventioneringar är inget universalmedel. I stället borde man stimulera de lokala ekonomierna för de minst gynnade länderna i till exempel västafrika till produktion, skapa investeringsprogram om än på mikronivå för att minimera riskerna för västliga företag, att börja samarbeta politiskt med de utsatta länderna för att minska deras korruption och bidra till stabilitet. Att skapa hopp för de som inte ser någon annan utväg än att komma hit, så att de kan känna stolthet för sina länder och kunna göra något åt situationen i dem.
Vad är alternativet? Att få en konfliktzon i hela västeuropa med rasande marknader och minskad frihet som följd?
