RGR har samlat ihop och kommenterat ett antal bloggartiklar rörande Pariskravallerna, bland andra den jag skrev i går, och påstår att jag har spårat ur. Jag tänker förstås inte låta hans inlägg gå okommenterat förbi.
Om man aldrig försöker hitta orsakssammanhang i historien så kommer man inte heller att kunna hitta några hållbara lösningar på de problem som Europa nu står inför och som kravallerna i Frankrike är ett uttryck för. Man kan ropa på fler polisiära insatser för att skydda egendom, men det löser bara problemet kortsiktigt. Problemet kan bli större i ett värsta scenario än vad polisen mäktar med och om militären tar över kan vi plötsligt få ett nytt inbördeskrig på halsen i Europa.
Globaliseringen drivs av samma mekanismer som kolonialiseringen och därför är det högst relevant att koppla ihop de två i en orsakskedja. Det är bara mindre accepterat att använda våld när man gör business i dag. Så vad har Pariskravallerna med detta att göra?
De ekonomiska och politiska flyktingar som kommer till Europa i dag grupperar sig ganska generellt efter vilket land som kolonialiserade deras hemland på 1800 talet. Västindier, Pakistanier och Indier vill till England, Västafrikaner till Frankrike, Turkar till Tyskland. Det har inte bara med språket att göra. Genom det underkuvandet har kolonisatörerna arbetat in en bild hos de dominerade av sitt land som en ideal plats. Jag menar att den plundring som kolonisatörerna genomförde för över hundra år senare nu dragit med sig de kolonialiserades ättlingarna till våra gränser. Det är först genom globaliseringen, i den mer generella term som jag använder den, som till exempel afrikaner söder om Sahara har fått möjlighet att ta sig hit. De som önskar välstånd följer efter välståndet dit det färdas, om de kan och även om det tar tre generationer.
I den andra änden av balansräkningen har globaliseringen tillåtit företag i väst att outsourca produktion och bedriva global handel. Likheten är slående: företagen väljer precis som väst- och nordafrikanerna att flytta dit välståndet är som störst, där de förväntade vinsterna kan maximeras. Likheten slutar inte där även om den blir något mer långsökt. Kom ihåg att företag med internationella intressen ofta sett till att få väpnad backning hemifrån när deras tillgångar hotats. På samma sätt tenderar den ökade marginaliseringen att utlösa kriminalitet och våld bland invandrargrupper för att försvara de få tillgångar som finns. För att uppfylla de egna förväntningarna på vinst, för att tala marknadsspråk.
Frågan är vad man skall göra? Det som hänt de senaste åren, med ökade flyktingströmmar i samband med byggandet av fästning Europa har redan nu skapat en rad ohållbara situationer varav den mest omskrivna är det dagliga stormandet av Ceutaenklaven. Nu har vi en landsomfattande kravall på halsen. Tidigare i somras bombattentaten i London.
Jag tror att kostnaderna för att bevara fästning Europa riskerar att bli astronomiska inom den närmsta tioårsperioden, och moraliskt ohållbara. Marknaden vill ha stabilitet, inte social oro. Det skulle vara politiskt och moraliskt ohållbart se enorma flyktingläger växa upp i norra Afrika.
Det finns bättre sätt som balanserar företagens ”nya” globaliserade vinster, med större välstånd för de fattigaste länderna vilket i sin tur minskar statsmaktens ökade utgifter på hemmafronten för flyktingproblemet och därmed minskar skatteintaget som drabbar företagen. Slopandet av jordbrukssubventioneringar är inget universalmedel. I stället borde man stimulera de lokala ekonomierna för de minst gynnade länderna i till exempel västafrika till produktion, skapa investeringsprogram om än på mikronivå för att minimera riskerna för västliga företag, att börja samarbeta politiskt med de utsatta länderna för att minska deras korruption och bidra till stabilitet. Att skapa hopp för de som inte ser någon annan utväg än att komma hit, så att de kan känna stolthet för sina länder och kunna göra något åt situationen i dem.
Vad är alternativet? Att få en konfliktzon i hela västeuropa med rasande marknader och minskad frihet som följd?