Plame, Libby, Rove, Cheney och WHIG

Varför är frågan om vem som läckte CIA agenten Valery Plames namn till pressen och därmed blåste hennes ”cover” så viktig? Jo, det är förmodligen ett av de få återstående möjligheterna att få reda på hur de fabricerade ”bevis” som låg till grund för USAs beslut att invadera Irak formulerades och spreds, och ställa någon till ansvar, eftersom att läcka sådana uppgifter till pressen kan vara åtalbart enligt amerikansk lag. Britterna har haft sin Hutton-rapport som frikände Blair men som av många kallas för en ”whitewash”. Bush vill sprida demokrati till alla hörn av världen, men sättet han gjort det på är inte den bästa reklam för demokratin i fråga. Man kan förmoda att även amerikanerna tycks anse det eftersom stödet för honom är så lågt just nu.

Bevisen pekar nu långt in i Vita Huset, ända in på vicepresidenten Dick Cheneys stol, om man får tro journalisten Mike Whitney. Att det skall framkomma några egentligt nya uppgifter bör man nog inte hoppas för mycket på. New York Times journalisten Judith Miller, som enligt Whitney troligen agerat som ”desinformatör” för White House Iraq Group (WHIG), som tog fram ”bevisen” mot Saddam Hussein, tog 65 dagar i fängelse för att skydda sin källa och har sedan dess drabbats av ”minnesförlust”. Miller blev känd när hon skrev om de ökända aluminiumtuberna i Irak, vilket togs som bevis för att Irak tagit fram WMD-bärande missiler.

Riverbend om folkomröstningen i Irak

Riverbend slet uppenbarligen hårt för att få iväg en postning till sin blog Bagdhad Burning dagen innan folkomröstningen i Irak i Söndags. Riverbends post är som alltid personlig och informativ. Läs den.

”So the referendum is tomorrow- well, technically speaking, today. We’ve been having more than the usual power outages. Government officials were saying ‘power problems’, ‘overload’, etc. for the last two days and then suddenly changed their minds today and claimed it was ‘sabotage’. It’s difficult to tell. All we know is that large parts of Baghdad are literally in the dark. We’re currently on generator electricity. Water has been cut off for the last two days with the exception of an occasional dribble that lasts for ten to fifteen minutes from a faucet in the garden. We have a nice big pot under it to catch as much water as possible.”

Omröstningen i Irak visar märkliga siffror

BBC rapporterade nyss att Irakiska myndigheter inte kommer att tillkännage ett resultat av omröstningen om den nya konstitutionen i Irak innan man har kollat upp vissa statistiskt extraordinära siffror. Via Today in Iraq hittade jag följande artikel på Back to Iraq:

BAGHDAD — Ninevah province, home to the mixed city of Mosul and the besieged city of Tal ‘Afar, is seeing some very strange numbers. I’ve done back of the Excel envelope calculations and have found this:

* In the January election, which was boycotted by Sunnis, there were 165,934 votes cast, according to the Independent Electoral Commission of Iraq.
* In October, according to AP’s preliminary results, there were 419,804 votes cast in Ninevah, an increase of 253,870 votes, or +152.99 percent.
* The number of people voting for the constitution in Ninevah, according to the AP, was 326,774 (78 percent), with 90,065 voting against it (21 percent). Less than 1 percent, or 2,965 votes, was disqualified.

By way of comparison, Tamim province, home to the disputed city of Kirkuk, saw 542,000 votes cast — an increase of 35.2 percent over January — with 341,611 voting “yes” (63 percent) and 195,725 voting “no” (36 percent). You mean we’re supposed to believe that in Tamim, which is also a mixed province but which has had a steady stream of Kurds moving in for the last two-and-a-half years, had more than twice as many no votes as Ninevah? And with the Kurds already pretty much owning Kirkuk? Color me skeptical.


Juan Cole har också en hel del info om omröstningen.

Vänstern och Irak: del 4, intern vänsterdebatt

För att visa vilken debatt som just nu förs inom de vänstergrupper som arbetar med Irakfrågan så ber jag att få citera den utmärkte författaren och aktivisten Andreas Malm från Arbetaren 9/2005. Läs för guds skull också Andreas Malms bok ”När kapitalet tar till vapen”. Den bästa Svenska boken om kriget i Irak imo!

”Ett stort antal svenskar förknippar just nu det irakiska motståndet med oförsvarliga terrordåd. Om man går till dem och säger ”stöd det irakiska motståndet”, punkt och inget mer, kommer de att rygga tillbaka. Om man däremot klart och tydligt markerar avstånd från terrorn har man en betydligt större chans att också nå fram med andra, centrala argument: motstånd mot en främmande ockupationsarmé är legitimt, det är USA som har förstört Irak och utsått kaos, och så vidare, och så vidare. Om nu solidaritetsrörelsen ”självklart” är emot terrorn – så behöver det också sägas. Rörelsen har inget att förlora på det. Tvärtom har den en skärpa att vinna: hur stor skada har inte ett ökänt uttalande som America Vera-Zavalas stöd till attacker mot Röda korset gjort för antikrigsrörelsens trovärdighet? Så länge sådant förekommer – och det gör det – har vi, för vår egen skull, ett behov av att slå fast vår motvilja mot terrorn”.

Vänstern och Irak Del 3: Värderingar och Handlingar.

Den 14 oktober skriver Magnord om Paul Bermans bok Terror and Liberalism och jämför den med Imperial Hubris. Jämförelsen är mycket intressant.

Det är intressant att notera att Berman kommer fram till en annan slutsats än den som levereras i Imperial Hubris. Bermans tes är att det faktiskt räcker med att USA och västvärlden står för värden som liberalism, frihet och demokrati för att bli hatade (av den muslimska världen, min anm), medan det i Imperial Hubris hävdas att detta inte räcker, man måste också se till handlingarna, alltså hur främst USA agerar på den internationella scenen. Kanske finns här ingen motsättning, agerandet förstärker förmodligen ett redan befintligt hat.

Kan värderingarna frikopplas från handlingarna? Jag tycker inte det är svårt att se att oförsonligheten mellan höger och vänster i frågan om kriget i Irak och terrorismen handlar just om dessa två parametrar. Där högern betonar nyttan av värdesystemets förträfflighet så ser vänstern mer till handlingarna. För stora delar av vänstern är dessutom värderingarna icke önskvärda vilket gör motståndet starkare. Detsamma gäller uppenbarligen i stora delar av den muslimska världen. Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra, tvärtom menar jag att man måste väga in båda parametrarna men ytterst är det en klassisk moralfråga. En intressant fråga är också vem som står för värderingarna och vem som utför handlingarna. Även om man vill hävda att USA och västvärlden står för vissa ”goda” värderingar rent generellt så är det för den skull inte säkert att man nödvändigtvis anser att USA:s administration står för liberalism, frihet och demokrati. Det kan verka som ett barockt uttalande, men om man läser de policydokument som författats av Dick Cheney, Colin Powell och Paul Wolfowitz sedan 1990 så framstår bilden av ett USA som kräver global dominans genom en överväldigande militärmakt. ”I want to be the bully on the block”, sade Colin Powell inför the House Armed Services Committee 1992 och menade att USA aldrig skulle låta sig utmanas. Liberalt, demokratiskt och frihetssträvande? Inte enligt mitt sätt att se det.

Kalla krigets sista utpost: Nordkorea

Jag fick helt klart korn på ett möjligt långsökt orsakssammanhang i går natt när sömnen inte ville infinna sig som rör USAs ibland förbryllande besatthet av Nordkoreafrågan och Nordkoreas likaledes förbryllande reaktioner. Medan hela världen genomgår förändringar fortgår i denna lilla del av världen en liten bit av det kalla kriget, nästan som en museal insitution. Varför detta intresse för Nordkorea just nu? Ett svar kan vara att Nordkorea har varit en varnagel i ögat på vissa politiker i USA ända sedan 1953. I Koreakriget visade USA sin svaghet för första gången på den internationella arenan och svaghet är något förbjudet inom en Amerikansk utrikespolitik som bygger på militär dominans som den formulerats av Powell, Cheney och Wolfowitz. Intresset verkar ha svalnat i olika perioder, men i kölvattnet av Bush-doktrinen verkar man nu sett chansen att göra upp räkningen med Kim Jong Il, och den förlorade hedern, en gång för alla.

Eftersom det är svårt att veta vad som skett bakom kulisserna sedan 1953 så är det svårt att döma ut detta som en konspirationsteori. Det verkar som om USA aldrig släppt Nordkorea helt utan fortsatt med hemligstämplade så kallade ”Svarta” och Psykologiska Operationer (PSYOPS) ända sedan vapenstilleståndet. Ett av syftena verkar ha varit att hota Nordkorea med atomvapenbombningar och därmed hålla regimen i Pyongyang och befolkningen i skräck. Nordkoreas ledning har förstås sett möjligheten att behålla sin absoluta makt över befolkningen genom att spela på den skräcken. En av operationerna benämns ”Operation Team Spirit” i en artikel av George Katsiaficas på Defenestrator:

Since the armistice of 1953, US aggression has continued unabated. From 1976 to 1993, ”Operation Team Spirit” threatened invasion and nuclear war on the DPRK (Nordkorea). According to the DPRK, every day US planes capable of dropping nuclear weapons approach the 38th parallel and, at the last minute, veer off. For people in the DPRK, the possibility of a US nuclear attack has thus been a daily reality for decades. In the 1980s and 1990s, North Korea reports that there were more than 7900 provocative acts per year, and the US admits to daily high-altitude surveillance flights over North Korea.

Vad i detta är Nordkoreansk skräckpropaganda? Det är naturligtvis oerhört svårt att veta. Nordkorea är en totalitär stat och USA har inte offentliggjort allt material. Det finns väldigt lite information på nätet om t.ex. Operation Team Spirit även om den omnämns på vissa veteransajter och forum. Att operationerna skulle ha slutat 1993 är inte ologiskt eftersom Nord och Sydkorea började bryta isen i sina relationer omkring 1992, möjligtvis också på grund av Clinton-erans avspänningspolitik. Efter 911 hamnar frågan på bordet igen och spänningingen stiger dramatiskt. Man brukar uppge Nordkoreas övergivande av icke-spridningsvtalet som en startpunkt för den ökade spänningen men det kan lika gärna vara revanschism från USA:s sida som utlöst den i och med hökarnas intåg i Vita Huset. Varför Nordkorea valt att förklara sig kapabla att framställa kärnvapen nu är förstås svårt att förstå men det finns definitivt mer bakom det beslutet än en bindgalen diktator beredd att störta världen i armageddon.

Vänsterns engagemang i Irak: PS

Dick Erixon kommenterar Hitchens artikel på just det dialoglösa, propagandistiska sätt som jag syftar på i den förra postningen:

”Ja, varken vänstern eller EU, åtminstone det gamla Europa inklusive Sverige, lägger två strån i kors för hjälpa till att skapa demokrati i Mellanöstern, där demokrati verkligen står på spel just nu. Den historiska domen kommer att bli hård”.

FEL 1: Personer och organisationer på vänsterkanten lägger massor med strån i kors, men inte som Erixon vill att de skall läggas, och under stor personlig risk.

FEL 2: EU kan få större handlingsutrymme utan kanonbåtsdiplomatin flåsande i ryggen gentemot t.ex. Iranierna. Förhandlingar förs as we speak!

FRÅGA: Mot vem kommer den historiska domen bli hård?

Hitchens och vänsterns motstånd mot Irakkriget

Phew, det har inte varit mycket tid eller ro för bloggande de senaste dagarna. Det som nu fått mig att slita mig från pappershögarna och de exponentiellt ökande windowsmapparna är Christopher Hitchens debattartikel om vänsterns förhållande till kriget i Irak i Expressen den 11 oktober.

Hitchens skriver att ”För det mesta finner jag att mitt stöd för störtandet av Saddam Hussein väcker störst fientlighet inom ”vänstern”. Självklart är även extremhögern och den ”realistiska” pro-Kissinger-högern i USA och Storbritannien också häftiga motståndare till kriget, men det tycker jag är mindre förvånande.” Hitchens listar åtta skäl varför vänsterns motstånd irriterar honom. Det är mycket intressant läsning, och jämförelsevis med andra debattörers vädjanden och hackanden på samma tema både insiktsfullt och djuplodande. För visst finns det ett problem här som jag tror många vänsteranhängare är medvetna om, vilket bland annat uttrycks i kommentarerna till en av mina tidigare postningar.

Hitchens undrar bland annat om det inte är ”en del av vänsterns tradition att erbjuda solidaritet med kamrater i andra länder, särskilt när dessa är utsatta för våld och terror?” angående Irakiska kommunisters tidigare kamp mot Baathregimen. ”Är vänstern inte villig att acceptera en seger för icke-spridning av massförstörelsevapen om den har sitt ursprung i Washington?” undrar han vidare. ”Under ändlös smärta och stora svårigheter försöker det irakiska och kurdiska folket utforma riktlinjerna för en federal och demokratisk konstitution. … Borde man inte stå på deras sida i den processen?” Han underar också om man kan stå neutral inför en hotande ”Talibanisering” av Irak eller risken för invaderande trupper från Iran, Saudiarabien eller Turkiet.

Jag tror först och främst att Hitchens underskattar den totala besvikelse och ilska som Irakkriget utlöste, inte bara i vänsterkretsar utan också bland liberaler, vilket gjort att det är oerhört svårt för väldigt många att ställa sig på USAs sida i Kriget. För dessa personer var de bevis som lades fram för att motivera en aggression långt ifrån tillräckliga för att man skulle kunna tänka sig att ”släppa frågan”, vilket delvis skedde när det gällde kriget i Afghanistan. De enorma demonstrationer som genomfördes den 13 mars i hela världen är om något ett bevis för detta. I USA och Storbrittannien så är ilskan bara för stor. Om Bush och Blair vill få med vänstern i dansen så måste man också ge något tillbaka till de besvikna: en uppriktig ursäkt för missledande och ”uppsexad” information (nigerian yellowcake, Saddam kan avfyra WMD inom 45 minuter etc.), men också erbjuda ett sätt för krigets motståndare i alla läger att kunna engagera sig i frågan. Man kan väl inte på allvar mena att folk från fredsrörelsen skall gå in i USAs arme? Då har man ett och annat att lära. Om inte dialogen öppnas av hökarna så kommer stödet aldrig att komma. För mycket ont blod har redan utgjutits. Hitchens skall ha all heder av att försöka sig på en sådan dialog.

Därmed inte sagt att ingenting görs, och där har Hitchens inte riktigt koll, eller vill inte se! Till exempel var jag i augusti på ett informationsmöte på Olof Palmecenter i Stockholm för organisationer som vill hjälpa till att stötta det civila samhället i Irak. Inbjudan var riktad till organisationer som har partners i Irak och för dem finns möjligheten att söka pengar för projekt som kan bygga upp infrastruktur, skolor, föreningar och andra civila organisationer. I grund och botten är detta ett SIDA-projekt som Palmecenter organiserar. Palmecenter är en arbetarrörelsedriven organisation, d.v.s. ”vänster”. Jag är också övertygad om att det finns ett mycket stort stöd till Kurderna från Svenska vänsterorganisationer. Det finns också en seriös debatt inom vänstern angående stödet till det väpnade motståndet och jag tror att de som förespråkar våld är en minimal, isolerad grupp. Det överhängande problemet är att bristen på säkerhet gör allt civilt arbete i Irak, förutom möjligen i Kurdistan, till en mardröm och många som försökt göra något har dödats. Man står med andra ord och stampar på ruta ett. Vapnens lag är den som gäller.

”Freedom is messy” sade Rumsfeld angående de plundringar som följde på USA-armens intåg i Bagdad. Nu finns det väldigt lite frihet i Irak men det är fortfarande ”messy”. Vem skall städa upp i den röran? I första hand naturligtvis ”de villigas koalition”. Om de vill ha hjälp så måste de börja prata ett annat språk. Jag har svårt att se det hända av en enkel anledning: det skulle kunna bli Bush and Blairs fall. ”Irakkriget är ett jävla skit, men nu har vi baxat det ända hit” för att parafrasera Kjell Olof Feldt. De kan svårligen överge sin hårda linje. Att de flesta krigsmotståndare skulle önska att det rådde fred och demokrati i Irak tror jag dock att få tvivlar på. Målen kan på ett ytligt plan verka liknande men medlen är ljusår från varandra.

Kubakriser och Global Utveckling

Medan den kyliga höstluften drar in över landet så kan man fundera på om världen verkligen blir bättre? Som världsförbättrare och utopist så är det frågor som man hela tiden måste ställa sig. Vad är då bättre än att ladda ner en bok som heter just ”Blir världen bättre?” som jag hittade på Staffan Landins blogg. Boken ges ut av UNDP – United Nations Development Program – i Sverige och de svar den ger är i princip att: ja, mycket har blivit bättre, men inte tillräckligt bra. Fattigdomen har minskat i många länder, framför allt i Asien, men också ökat i andra, som i Afrika. Utvecklingen går framåt, men inte tillräckligt snabbt.

UNDP har jobbat med ett företag som heter Gapminder för att ta fram en grafisk presentation som gör den här utvecklingen tydlig. Ett besök kan verkligen rekommenderas. Det är både snyggt, intrikat, lärorikt och fascinerande.

Jag har har tagit mig friheten att kopiera nedanstående grafik från UNDPs bok. Det verkar som om UNDP vill att materialet skall spridas så jag gör väl det då. Om UNDP, Gapminder eller Staffan Landin vill att jag skall ta bort den så gör jag det förstås utan dröjsmål.

Angående den uppblossande debatten om Kuba i kölvattnet av Lars Ohlys avhopp från Svensk-Kubanska föreningen så är det intressant att konstatera var landet befinner sig i koordinatsystemet. När det gäller BNP per capita så ligger landet långt efter OECD-nationerna men i fråga om medellivslängd helt i paritet med land som Sverige och Singapore.