Månad: september 2005

Nyliberalismens utopiska renhetsiver

Att inskaffa Kenneth Hermeles bok ”Vad kostar framtiden?” var en klockren träff i min pågående ekonomiundersökning. Hermele försöker bl.a förklara precis det som förbryllar mig: varför ekonomins aktörer och journalister agerar som om det bara fanns en lösning på nationella och regionala ekonomiska problem. Ett av svaren är att det konceptuella inslaget i ekonomin har blivit dominerande genom den nyliberala offensiv som vi upplevt sedan 1970-talet. Denna inriktning innebär i korthet att ett idealt ekonomiskt program skall kunna appliceras på alla situationer och i alla länder.

Det som verkar fånga många av denna modernistiska ideologis förespråkare är dess purism, dess renhetsideal. Att omvandla en sådan puristisk filosofi i praktiken brukar betecknas som ”utopiska experiement”, och det är precis sådana utopiska experiment som har tvingats på skuldsatta länder av Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken med delvis katastrofala resultat som följd. Denna inriktning brukar kallas för The Washington Consensus efter staden där Världsbanken och IMF har sina kontor.

Hermele skriver i ett av bokens mer intressanta kapitel att det The Washington Consensus samtidigt varit kontroversiell även i de egna leden. När IMF fick en ny chef i Paul Wolfensohn 1995 så försökte han nyansera ideologin och dämpa de negativa effekterna under stort motstånd. Andra oppositionella inom Världsbanken har tvingats avgå. Det har naturligtvis funnits framstående ekonomer som står i stark opposition mot mot t.ex avregleringar av kapitalmarknaderna, men deras åsikter och teorier och de praktiska tillämpningar som deras teorier lett till förekommer mycket sällan, om någonsin, i de svenska ekonomibilagorna, på ekonominyheterna eller ens på kultursidorna.

Jag har gjort några sajtsökningar på google på några nyckelnamn och företeelser på DN, SvD och Dagens Industris webbupplagor för att belysa detta faktum. Detta är resultatet i antalet artiklar i respektive tidningars arkiv.

John Maynard Keynes, en av USAs mest kända ekonomer efter andra världskriget
SvD: 14
DN: 24
DI: 10

James Tobin, Nobelpristagare 1981, mest känd för ett förslag till skatt på kapitaltransaktioner
SvD: 1
DN: 1
DI: 5

Karl Polanyi, stark motståndare till handel med immateriella tillgångar
SvD: 1
DN: 1
DI: 0

JAK, räntefri svensk bank inspirerad av Polanyis teorier
SvD: 0
DN: 1
DI: 0 (1 återfanns i en läsarkommentar)

Milton Friedman, ekonomipristagare 1976, nyliberal ekonom under Reagan
SvD: 11
DN: 24
DI: 11

Det som man kan notera är att tidningarna, möjligtvis med undantag för DN, verkar vara ganska ointresserade av att diskutera ekonomisk teori på någon bredare och djupare nivå. ”Idrottsekonomin” är det som får ta plats i ekonomibilagorna. Friedman och Keynes förekommer ungefär lika ofta i respektive medier, Tobin lite färre gånger och Polanyi i princip aldrig. Mest förvånande är att JAK-banken inte nämns överhuvudtaget trots att föreningen har över 50.000 medlemmar och numera anlitas av de sociala myndigheterna för att hjälpa skuldsatta personer med att sanera sin ekonomi. DN har en (1) artikel där JAK förekommer i samband med en artikel om proggen.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag bejakar visioner, ideologier och utopiskt tänkande. Jag är också intresserad av applicerad utopism. Problemet uppstår när man tvingar hela länder och befolkningar in i utopiska ekonomiska system mer eller mindre mot deras vilja, vilket är precis det som IMF och Världsbanken gjort med sin utpressningspolitik gentemot hårt skuldsatta länder.

Hoppsansa

Min artikel om reaktionerna på det tyska valet hamnade på ekots bloggkrönika i dag, tillsammans med Jinge, Annika Tiger och Daniel Lundh. För det första känns det lite märkligt att massmedia kommenterar utövare av ”citizen journalism”, men det är väl bara ett tecken på att fenomenet verkligen fått genomslagskraft, för det andra är det lustigt att höra speakern läsa upp ens text. Ett förslag till SR: ni skulle kunna göra bloggkrönikan mycket intressantare om bloggcommunityn hade fått möjlighet att kommentera våra inlägg direkt. Det hade dessutom gett många andra bloggare chansen att komma fram med sina åsikter.

Jakten på den perfekta fairtrade-espresson, del 1

Trots det magnifika utbudet på varor i våra förträffliga butiker och ett stort genomslag för ekologiska produkter, så finns det en vara som är attans svår att få tag på: rättvisemärkt malet espressokaffe. Fairtrademarknaden verkar i huvudsak vara inriktad på att arbetsplatser skall köpa mellanrost till sina kaffebryggare och det är oftast det man hittar på hyllorna. Mellanrost tar jag inte i med tång, vad jag är ute efter är ett bra kaffe att stoppa i min espressobryggare utan att behöva köpa bönor. Att hitta ett sånt är inte omöjligt men svårt om man verkligen vill ha ett gott kaffe. Långt bättre är det i Tyskland. Min absoluta favorit hittills kan man nämligen köpa lite överallt, både i s.k. bioladens och på stormarknader. Märket heter Italiensischer Espresso Öko och saluförs av den Tyska firman Gepa. Kostnaden för ca 225 g är cirka 4,50 Euro.

Chingada, detta är ett gott kaffe! Djupt mörk och samtidigt avrundad smak. Bra crema. Inte för mycket chokladsmak. Ett riktigt räcerkaffe som får dig att gå från 0-100 på sju sekunder på morgonen. Det är förbaskat synd att man inte kan få tag på det i Sverige bara. Nu är det så att Gepas produkter säljs av hälskosthandlarna genom importören North & South Fairtrade AB i Hjo, men av någon anledning inte detta kaffe. Inte går det att beställa det från Gepa’s hemsida heller om man inte bor i Tyskland. Schade, men fortsättning följer.

Här hittar du kaffet

Vad säger till exempel Zoegas om fairtrade? Jag mailade deras kundkontakt för att höra vad dom har för planer för att möta fairtrademarknaden och fick ett A4-långt statement till svar. Summan av kardemumman är att Zoegas försöker betala rimliga priser för sitt kaffe men om de kan kolla leverantörerna är en öppen fråga. Det är just det som fairtrademärkningen är bra för.

Johan Norberg och reformeringen av reformpolitiken

Jag har verkligen blivit en smula besatt av ekonomiska teorier för tillfället, men jag vill så gärna försöka förstå hur ekonomerna och de nyliberala tänker. Det är inte helt lätt ska jag säga och det beror naturligtvis på en tidigare ignorans från min sida.

Tysklandsvalet är intressant att analysera av flera orsaker: polariseringen av det Tyska samhället, Tysklands roll i Europa och de förväntningar på landet som en av dess viktigaste ekonomier. Det är säkert riktigt att det som sker i Tyskland påverkar konjunkturerna och marknadens förväntningar. Dessa förhållanden borde kräva en grundlig analys och jag blir därför rätt förvånad av alla ideologiskt färgade och enögda tolkningar.

Johan Norberg skriver på sin blogg att valresultatet i Tyskland ställer frågan ”om det finns ett läge då beroendet av staten har gått så långt att väljarkåren är mer intresserade av att försvara goda villkor för arbetslöshet än att skapa möjligheter för tillväxt och arbeten”. Om det finns en efterfrågan för stagnation ”kommer politikerna inte att tveka att tillgodose det”.

Jag kan bara tolka ovanstående på så sätt att Johan Norberg är fullständigt fartblind i ett läge då reformpolitiken helt tydligt måste analyseras och korrigeras. Uttalandet är förolämpande för alla de människor som inte tror att reformer kommer att ge dem arbete, ens på längre sikt. Skall inte valresultatet snarare tolkas så att förtroendet för marknadens förmåga att hantera ekonomin är urholkat och att folk föredrar att statsmakten hanterar arbetslöshetsfrågan m.m ? Om marknaden skall kunna vinna folkets förtroende krävs helt andra tongångar. Man kan börja med slänga bort föraktet för de som inte varit så lyckligt lottade (en inte föraktlig del av inpumpandet av pengar i östra Tyskland har gått till att locka investerare genom att bygga skrytbyggen i huvudstaden). Man kan försöka sluta se nationell ekonomi som ett slags internationell idrottstävling.

PJ Anders Linder kommenterar Johan Norbergs inlägg på SvD med att säga att ”Folk vill ha trygghet hellre än frihet, och när resultatet blir stagnation kräver de ännu mer trygghet. Och så vidare.” Vem behöver inte trygghet? Marknaden är till exempel beroende av den. Alla ekonomijournalister pratar om hur viktigt det är med förutsägbarhet för att inte allt skall rasa. Kanske gäller samma sak för vanliga medborgare? Att ställa frihet mot trygghet som ett motsatspar är för övrigt ren dumhet.

Ekonomer, nyliberaler och ekonomijournalister: ta för guds skull bort skygglapparna och titta upp från börsnoteringarna! Det finns människor därute i världen. Jag vet att en del av er är utopister som vill bygga en bra värld för alla, men är de heliga medlen verkligen eftersträvansvärda? Är det inte dags att reformera reformpolitiken?

Stötta alla som vill bli av med sitt TV-beroende!

Djupt inspirerad av gårdagens diskussion med Jinge m.fl sätter jag nu igång med en kampanj för att minska lidandet i samband med övergången till digital-TV nätet och ge stöd till de personer som vill sluta att titta på TV men känner obehag inför ett sådant drastiskt steg. Jag tror att det är många därute i stugorna som länge kännt att TV-n tar alldeles för stor del av deras tid, att de slutar upp att umgås med sina nära och kära och att reklamen och de ofta undermåliga program som erbjuds urholkar deras livsglädje. För dessa människor borde man upprätta olika former av stödorganisationer som kan underlätta övergången till ett TV-fritt liv. Precis som Jinge vittnade om i går kan övergången lätt leda till abstinens den första tiden och då bör det finnas ett nätverk till hands som kan supporta den som vill sluta. Att trappa ner TV-tittandet kan vara svårt och det bästa är ofta att bestämma ett stoppdatum någon månad i förväg och förbereda sig noga. På stoppdatumet hivar man helt sonika sin TV-apparat i grovsopen eller liknande avskrädesutrymme.

För dom som har försökt att slänga ut TV-n i flera år utan att lyckas kan det krävas stöd för att våga ta steget. För att hjälpa dessa personer kan man starta en hotline med ett betalfritt 020 nummer. Det är bara att ringa så kommer två personer och bär ut din tv till grovsoprummet eller närmaste container. Om du vill ha ett mer effektfullt avslut kan TV-n med fördel kastas från fönster eller balkong. Supportpersonerna tar då med extrahjälp som spärrar av och vaktar gatan och ser till att ingen blir skadad medan apparaten hivas ut på sin sista färd mot trottoaren.

För att manifestera starten på kampanjen inbjuds alla som vill bli av med sina TV-apparater att ta med den till Sergels Torg i Stockholm den 1:a oktober kl 13.00 för att i en gemensam manifestation slänga dem unisont i backen.

Bildkälla

Ekonomerna och tyskarnas val

I går natt satte jag igång att läsa Kenneth Hermele’s bok ”Vad kostar framtiden?” från 2002 som i korthet handlar om samtida ideologiska motsättningar. Eftersom jag somnade med boken på bröstet (vilket inte säger något som helst om dess kvalitet) så får jag återkomma med en mer fullödig recension vid ett senare tillfälle. Jag vill bara citera en passus ur bokens introduktion angående debatten kring det nyss avslutade förbundsdagsvalet i Tyskland.

”Ekonomer spelar en viktig för att inte säga dominerande roll i dessa strider om hur det är och hur det blir. Så har det inte alltid varit i det svenska politiska samtalet. Tidigare – säg för tjugo, trettio år sedan – gav framför allt statsvetare men även övriga samhällsdebattörer viktiga infallsvinklar när det gällde politik, den offentliga sektorn, den svenska modellen och tillväxtens gränser. /…/ Ekonomerna har med andra ord lyckats erövra problemformuleringsprivilegiet, de bestämmer nu hur frågorna skall ställas, och därmed också till stor del vad svaren blir. Det är därför av intresse att fundera på hur just ekonomer gör när de diskuterar, vad de ser när de tittar sig omkring och – lika viktigt – vad de inte ser eller väljer att bortse från.”

När man hör på debatten kring ”katastrofen” i det tyska förbundsvalet så är det just de ekonomiska aspekterna som hamnar i förgrunden. Åsikten att Tysklands ekonomi måste reformeras framförs gång på gång och med hela handen. Det är ett måste med ett ekonomiskt starkt Tyskland för hela Europas välfärd och det kräver en besk medicin. Den offentliga sektorn måste skäras i, arbetsrätten tullas på, lönerna sänkas. Europa måste hålla tätpositionen i den kommande kampen mot tigerekonomierna i Asien.

Det är nästan som om det snarare är det problemformuleringsprivilegium som Kenneth Hermele pratar om står på spel. Tysklands problem är nämligen långt ifrån bara av ekonomisk natur utan också kulturell och CDU’s ”valnederlag” visar på att alla försök att bara genomföra ekonomiska omstruktureringar utan att också ta tag i de kulturella problemen ofelbart kommer att förkastas av väljarna. Tyskland behöver terapi också av ett helt annat slag än den av typen ”shock” som ekonomerna förordar och valet speglar detta behov. Ekonomerna verkar dock avsky att tala om såna saker, det kan ju rubba marknadens förtroende, gud förbjude. I val gäller dock lite andra förutsättningar. Det är snarare folkets förtroende man skall vinna.

Arbetslöshetssiffror i Tyskland i maj 2005

Jag hittade denna tabell på infoslurp som kanske kan vara intressant att titta på samtidigt som man begrundar varför de flesta tyska väljare inte gillar hårda ekonomiska tag, nyliberalt tänkande och trots allt väljer rot-grün framför CDU och FDP. Det är inga trevliga siffror. De gamla östländerna har en arbetslöshet på i snitt 18,9 %, de övriga 9,7%. Berlin har nästan 20 procents arbetslöshet. I två s.k. Bezirk (Stadsdelar) i östra Berlin som har nästan 20% arbetslöshet, Lichtenberg och Marzahn, fick vänsterpartiet Linkspartei en majoritet med cirka 34%. Detta partis väljare är inga ”vänsterextremister” som många vill hävda utan vanligt folk som känner sig som andra klassens medborgare i ett enat Tyskland. Varför skulle de rösta på ett parti, vars väljarkår som hånar dem som ossis och losers? Om CDU skall kunna få ett grepp om Östra Tyskland krävs inte bara att man skaffar en partiledare som är uppväxt i öst utan också medkännande och en förståelse för att den reformpolitik som man vill genomföra måste justeras mot de speciella förhållanden som råder i dessa regioner.

Bilden av Tiina Rosenberg

Det slår mig hur speciellt en bild som media tidigare publicerat av den nu hårt ansatta Tiina Rosenberg från Feministiskt Initiativ bidrar till att demonisera deltagarna i Fi och därmed feminismen. Den bild jag tänker på har florerat i media i månader, speciellt tidigare under året. Bilden är tagen i starkt motljus vilket får Tiina att kisa och hårda skuggor att slå i hennes ansikte. Hon drar ihop ansiktet i en stenhård min. Som pressbild betraktat är den faktiskt usel, men som symbol förmedlar den utmärkt bilden av en amazonkvinna som är beredd att skövla för att nå sitt mål, d.v.s. att krossa patriarkatet. Bilden passar utmärkt in i föreställningen av Fi som företrädare för en monsterfeminism som folk älskar att hata.

Bilden här nedan har nu börjat dyka upp i media och den porträtterar en helt annan Tiina. Ljuset är balanserat och mjukt, ansiktet öppet, avslappnat och glatt. Fotot är en pressbild från Fi och att man väljer att publicera just den här bilden är kanske inte så konstigt, frågan är snarare varför media hållit fast vid bilden av den stenhårda Tiina så länge.

Kära Peter Wolodarski, var inte ledsen


Jag vet att man kan bli besviken över utgången i ett valresultat. Du skriver att resultatet av söndagens tyska förbudsdagsval är ”ledsamt”. Jag vet hur det känns. Ens känslor blir lätt påverkade, man dras ned i ett bedrövat tillstånd, känner sig förvirrad och kan inte förstå vad det är som har hänt. Men oroa dig inte, det brukar bli bättre, håll bara huvudet kallt. Det måste du som journalist och ledarskribent annars kan det du skriver bli svårbegripligt. Som till exempel att: ”Just när Tyskland behöver ledarskap sviker väljarna. I östra delen av landet gick var fjärde röst till det extrema vänsterpartiet, som blandar gamla kommunister med besvikna socialdemokrater.” Hur skall man tolka det? Vem menar du att väljarna svek? Sig själva? Du menar kanske att de inte förstod vilket ledarskap som var nyttigt för dem?

Du blir i alla fall lite glad när du skriver att ”Den enda glädjen från valet är att det åtminstone finns en chans att Schröder avgår som förbundskansler”. Jag unnar dig verkligen att få uppleva en gnutta ljus denna mörka dag. Han är ju som du säger ändå en ”dvärg”. Jag hoppas bara inte att du sätter för stora förhoppningar till att han försvinner från makten i Tyskland, risken finns ju fortfarande att det kan bli en röd-röd-grön koalition i den Tyska förbundsdagen. Grusade förhoppningar kan leda till depression, vet du.

Jag blir också lite förvirrad när du skriver att ”Tyskarna önskade sig förändringar men svek förändringsbenägna politiker”. Här blir jag precis som du lite fundersam. Om väljarna ville ha förändringar varför röstade dom då för tusan inte på dom politiker som står för förändring? Det är ju obegripligt. Blev dom lurade eller felinformerade? Möjligtvis kan man misstänka valfusk.

Peter, jag tror att allt kommer att klarna framöver så ta det lugnt och försök att inte ta åt dig så hårt av det som hänt.

Din förtrogne Mr Brown

Studiebesök på Skogskyrkogården

I gnistrande sol gjorde jag ett studiebesök till ett av de tre platser i Stockholm som står på UNESCO:s världsarvslista; Skogskyrkogården. Trots att mina farföräldrar ligger begravda här har jag inte varit på platsen på många år, något jag ångrar denna dag för det är helt enkelt bara överväldigande vackert. Ni måste tro att jag skojar men jag får faktiskt en naturupplevelse, ett säkert tecken på att jag sitter alldeles för mycket framför datorn. En sak som jag inte förväntade mig att hitta var en muslimsk avdelning av begravningsplatsen, alldeles längst ned i kyrkogårdens hörn, bredvid en avdelning med ganska nya gravar. På ett ställe såg det ut som om gravsättningar precis hade gjorts. Av någon anledning blev jag speciellt rörd härnere bland de unga och de ”nyas” gravar. Trots att jag känner mig lite tveksam till att visa bilder på gravstenarna här bestämde jag mig ändå för att publicera några. Eventuella familjemedlemmar som råkar se det här och tar anstöt ber jag så hemskt mycket om ursäkt.