Månad: oktober 2006

Domedagsrapport eller glädjebesked?

DN basunerar ut att en ny larmrapport i frågan om riskerna med klimatförändringarna är ”skrämmande och apokalyptisk”. Det handlar om den s.k. Stern-rapporten, som gjorts på uppdrag av den Brittiska regeringen. Den diskussion som fördes om rapporten på BBC World Service RAdio i förrgår hade dock en lite annorlunda ton. Debattörerna menade, nästan i glädje, att den här rapporten var den första som faktiskt skulle kunna få företagsvärlden, och USA:s regering, att svänga i frågan och inse att kostnaderna för att inte göra något kan bli bra mycket högre än att tuffa på i samma gamla vanliga takt. Det finns i rapporten också en prislapp på vad det skulle kosta att ”fixa” problemet: 1% av världens samlade BNP. BBC-folket intervjuade en amerikansk politiker (?) som menade att mycket redan görs på delstatsnivå för att bekämpa utsläpp av fossila bränslen och en inbjuden snubbe från Shell utbrast att teknologin för att satsa på förnyelsebara energikällor redan finns och att det bara handlar om politisk och ekonomisk vilja för att man skall kunna fixa problemet. Enstämmigheten var slående. Så har storkapitalet och världens politiker plötsligt blivit ”gröna”? Knappast. Bör man ändå uppmuntra ett paradigmskifte i klimatfrågan och det påstådda skiftet mot ett ”fossilbränslesnålt” samhälle? Självklart! Men, det ger inte jättarna carte blanche. Det sonar inte gångna brott och det leder inte nödvändigtvis till ett grönare samhälle. Klimatfrågan är ändå bara en liten pusselbit i den planet-destruktion som vi håller på med och jag tror aldrig att jättarna någonsin kommer att gå med på att se sina vinster naggade i kanten, vilket skulle bli fallet om man verkligen började att ta seriöst på problemet, betalade de skador de åsamkar på miljön och började att arbeta för ett hållbart, grönt företagande. Klimatfrågan får därmed inte heller bli den ”fix” för planeten som gör att all annan ”ogrön” verksamhet hamnar i bakgrunden.

Andra bloggar om: , , , ,

Befriande om frihetsbegreppet

Sven Eric Liedman hör defintivt till mina favoriter i svenskt litteraturliv. Hans mästerverk, som man väl får lov att kalla det, ”I skuggan av framtiden”, som tecknar upplysningsprojektets historia i breda drag, tog mig flera månader att ta mig igenom, men det kändes som att ha gått igenom ett reningsbad efteråt. Nu har jag ägnat en del av helgen åt att läsa en av hans senare böcker: ”Tankens lätthet, tingens tyngd: om frihet”, från 2004, i vilken Liedman ägnar sig åt att försöka beskriva frihetsbegreppets historia med alla dess vinklingar och tolkningar. Det är mycket fascinerande läsning, som knappast gör en klokare, men åtminstone mer rustad att bemöta det frihetssvärmeri som många nyliberaler ägnar sig åt, ett frihetssvärmeri som jag alltid tyckt klingat skärande falskt i en värld där 60% av jordens befolkning lever i extrem fattigdom. Liedmans genomgång börjar med John Stuart Mill och slutar med Jaques Derrida. Däremellan har på knappa tvåhundra sidor alla möjliga filosofers åsikter och tankar i frågan om frihetens natur dryftats: Hayek, McPherson, Adorno, Heidegger, Hegel, Marx, Kant, Dewey, Rawls, Locke, Arendt. You name them. De är alla med. Frågan om egendomsfrihet är central i boken eftersom det är kring den som de stora striderna om frihetsbegreppet försiggår, men innehåller också en rejäl genomlysning av uppdelningen i negativ och positiv frihet samt ett avslutande kapitel om hur friheten ”känns”.

Jag tror för min egen del att jag i mina egna åsikter hamnar närmast den tyske filosofen Theodor Adorno i frågan om frihetens natur. Liedman menar att Adornos ”negativa dialektik” innebär ett frihetsbegrepp som hela tiden tenderar att utplåna sig själv: för Adorno måste friheten med nödvändighet vara ”negativ”, d.v.s ovillkorlig. Frihet under ansvar är egentligen ingen frihet. Å andra sidan är visionen om friheten i sig en drömbild, en fantasi eller saga som aldrig kan uppnås (utom möjligtvis i korta ögonblick av befrielse). Det är visserligen en mörk bild av människans möjlighet till befrielse, men samtidigt en ”befriande” tanke i sin avsaknad av idealiserande av frihetens fetischer.

Mer om böckerna:
”Tankens lätthet, tingens tyngd: om frihet” på adlibris & Bonniers / ISBN: 9100102628

”I skuggan av framtiden” på adlibris / ISBN: 9100569542

Andra bloggar om: , , , , , ,

Vi behöver verkligen fler murar


Vän av isolationism och murbyggande torde jubla över att George W Bush i går lagfäste beslutet att bygga ett ”säkerhetsstängsel” mot gränsen till Mexiko, i ett futilt försök att försöka stänga ute de idoga ”wetbacks” som ständigt försöker ta sig in i USA för att hitta ett arbete. Människor tycks älska att bygga murar i stället för broar, och speciellt tycks det mig de som redan sitter på makten, pengarna och härligheten. Kinesiska muren är ju det klassiska exemplet och Berlinmuren den mest bisarra i sin ambition att stänga inne. Den mest anonyma skyddsmur jag sett är den som löper mellan arbetarstadsdelarna Falls och Shankhill i nordvästra Belfast, för att skilja protestanter och katoliker åt. Det är en märklig, cirka sju meter hög, historia i korrugerad plåt och betong som slingrar sig mellan de små gulliga husen i tegel. På senare tid har vi Israelernas makabra mur som knappast kommer att hindra varken självmordsbombare och definitivt inte Quassam-raketer eller andra flygande föremål. De som verkligen vill kan nämligen alltid gräva sig under eller flyga över murar. För den som vill se alla upptänkliga sätt som en människa kan passera en mur på så rekommenderas ett besök på Museum am Checkpoint Charlie i Berlin där en mångfald av ”mur-flykts-objekt” finns att beskåda. Min favorit är det hembyggda, ihopfällbara flygplan som en teknikerstuderande byggde hemma i sin minimala studentlägenhet i Östtyskland och en fullständigt livsfarlig linbaneanordning. Ytterligare ett skyddsmurexempel som jag nyligen stött på är en mur som lär finnas uppförd mellan två stadsdelar i en Fransk stad (kanske någon kan fylla i här), nämligen mellan ett rikt och ett fattigt bostadsområde. Vitsen, som jag har förstått det, är att hindra ”buset” från att dra omkring i ”rikingarnas” kvarter.
Och nu får alltså USA sin egen mur. Grattis världen! Vi behöver verkligen fler murar.

Artiklar om detta i Washington Post och The Guardian
Bilder från murmuseet på Bernauer Strasse i Berlin

Andra bloggar om: , , , ,

Republikanernas skräckis med Bin Ladin i huvudrollen

Det är intensiva dagar just nu och tyvärr blir det lite mer sporadiskt postande. Hittade den här ruggiga skräckisen på YouTube som man kan kura ned sig i soffan med. Det är republikanerna som nu försöker föra tillbaka terrorhotet in i kongressvalet. Stackarna, de måste vara desperata nu. Det menar också demokraterna enligt Toronto Star, som skriver att:

Republicans still can’t find Osama bin Laden, but they know how to showcase him. Without a spoken word, but with the skilful use of a ticking time bomb, the governing party has brought fear back into the U.S. congressional election campaign, with all the subtlety of a sledgehammer blow to the solar plexus.

Enjoy!

Först hittat via informed comment

Andra bloggar om: , , , ,

I’m a loser, baby, so why don’t you kill me?

Så lyder refrängen i Beck Hansens enda egentliga hit, Loser, från den fantastiska lo-fi-skräprock-folk plattan Mellow Gold. Den enda raden är som en moralfilosofisk dörröppnare. Visserligen var ”losern” en trendig figur under några år i mitten på nittiotalet, vilket förstås är en paradox, ”losern” kan aldrig upphöjas ur sitt eget underläge. Själv lär Beck sällan sjunga ovanstående rad live utan byter ut ”loser” och ”kill” mot andra ord. Nog om Beck. Det var egentligen citatet från en tidigare postning som jag ville avhandala: ”Vänstersympatisören är motståndare till idén om konkurrens därför att djupt därinne så känner han sig som en förlorare”. Den som sagt så är Theodore Kaczynski, mer känd som UNA-bombaren, som spred skräck i USA i mitten på 1990-talet genom att skicka brevbomber till de som han såg som representanter för det moderna, teknokratiska samhälle han kämpade mot. Citatet förekommer i det manifest som han utpressade sig till att få publicera i Washington Post och New York Times kort innan han greps.


Så stämmer det? Sympatiserar människor med vänstern därför att de känner sig som förlorare? Man kan vända på frågan: antar man vänsteråsikter därför att man känner sig hopplöst underlägsen, därför att man förnekas vissa rättigheter? Inte nödvändigtvis skulle jag säga. Paradoxalt nog kan man uppenbarligen lika gärna anta högeråsikter om man känner sig förtryckt av samhället. Som i exemplet jag tog i den tidigare postningen: att många fattiga i USA röstar republikanskt kan vara just därför att de inte vill se sig själv som förlorare.

Begreppet i sig antyder snarast ett karaktärsdrag: är du en förlorare finns inget hopp för dig. Du är för evigt dömd till ett liv i obarmhärtig misär. Inget du företar dig kommer någonsin att bära frukt. Att i en sådan situation vända sig vänsterut skall väl snarast ses som ett styrkedrag där man har tagit ett steg mot att styra sitt eget öde. Vänder man sig till konservatismen måste man ju lita på ”naturhärskarnas” goda vilja. Just därför skulle jag säga att om man ”gör motstånd mot idén om konkurrens” så har man redan lämnat tanken på en inneboende ”loserhet” bakom sig.

Men det viktigaste att påpeka är nog ändå att man kan ifrågasätta hela konceptet med konkurrens och dikotomin vinnare-förlorare. Rent ytligt sett kan det verka verklighetsfrånvänt: ingår vi inte alla i ett spel om makten, från vaggan till graven, från familjestriderna till världskrigen? Jo, förvisso, men i ”våra” moderna samhällen i väst är de flesta faktiskt inte tvingade till det, trots att det verkar så. Vi behöver inte åka hem och hämta en AK-4 om vi blir ratade i krogkön. Vi behöver inte erövra chefspositionen. Vi behöver inte visa att vi har rätt hela tiden. Tvärtom så har vi friheten att säga: ”jag avstår från makten”, eller till och med ”jag avsäger mig makten”. Det är inte lätt, men är fullt möjligt. Det finns de som har lyckats. Detta gäller däremot svårligen de som riskerar att förlora allt om de avsäger sig den lilla makt de har. Därför borde man också enligt min åsikt skapa ett slags system för maktbalansering, a la Keynes ”international clearing union”, som var tänkt att föra pengar tillbaks till fattiga nationer från de rika, ett förslag som Keynes lade fram under Bretton-woods konferensen 1946 1944, men vars genomförande skrotades efter effektivt motstånd från den part som hade mest makt för tillfället: USA.

Som jag ser det ingår idén om konkurrensen som samhällets drivkraft, och med den dikotomin vinnare-förlorare, i ett i grunden fascistiskt tankemönster. Det är den fascismen som Beck, i mina öron, anspelar på i sin refräng. Det är den fascismen som UNA-bombaren ger uttryck för när han antyder att det finns en inneboende ”loserhet” hos människan.

Andra bloggar om: , , , , ,

USA har visat ”arrogans och dumhet i Irak” enligt Alberto Fernandez

Man kan undra hur stark stormen mot Irak-kriget kan bli i USA, men den verkar tillta allt mer. Enligt BBC har nu Alberto Fernandez som är chef för offentlig diplomati vid utrikesdepartementets mellanösternavdelning (”director of public diplomacy in the state department’s Bureau of Near Eastern Affairs”), sagt till Al-jazeera i en tv-sänd intervju att USA har visat ”dumhet och arrogans” i Irak och ”att kriget är ett misslyckande”. Vita husets dementiapparat säger att Fernandez blivit felciterad vilket motsägs av BBC:s egna översättning (Fernandez talar nämligen arabiska). Det är egentligen ganska anmärkningsvärt att en man på just den posten uttalar sig på det här rättframma sättet och man kan bara lyfta på hatten för herr Fernandez frispråkighet. Hur många andra som känner som honom inom Bush-administrationen men som aldrig skulle våga säga det offentligt kan man väl bara ana.

A senior US state department official has said that the US has shown ”arrogance and stupidity” in Iraq.

Alberto Fernandez made the remarks during an interview with Arabic television station al-Jazeera.

The state department says Mr Fernandez was quoted incorrectly – but BBC Arabic language experts say Mr Fernandez did indeed use the words.

Till BBC:s artikel

Andra bloggar om: , ,

Apropå civil olydnad


Efter alla obetalda tv-licenser som våra nya ministrar nu skyndat att pynta in så dyker frågan om vad som är civil olydnad upp i debatter och man kan bara konstatera, enligt Marcus utmärkta betraktelser i frågan, att det är knappast är frågan om civil olydnad om man, som Cecilia Stegö Chilo, utövar den i lönndom. Och, handen på hjärtat, Sverige är ändå inte en diktatur, även om skattmasen kan upplevas som nog så obehaglig för de som vill smyga undan lite av sina inkomster. Nej låt mig i stället peka på en modig grupp äldre brittiska medborgare som utan att blinka konfronterat den brittiska statens fögderi genom att helt öppet vägra betala skatt för deras lands militärutgifter. Gruppen som kallar sig för Peace Tax Seven yrkade helt enkelt att få göra skatteavdrag för militära utgifter som de inte kände att de kunde ha på sitt samvete. Vissa i gruppen har gjort ett tioprocentigt avdrag på sin skattsedel sedan slutet på 1980-talet och skänkt pengarna till NGO:er som Oxfam i stället. Sedan några år tillbaks har gruppen varit involverad i en segdragen rättsprocess med den brittiska staten som man nu tar till Europadomstolen, ett fall som skall bli intressant att följa. Så Cecilia, om du verkligen vill utöva civil olydnad mot den svenska statens ”översitteri” så bör du kanske kolla upp deras verksamhet, eller varför inte gå till Per Herngrens relativt nystartade blogg? Per är ju en av de mest erfarna personer som finns i det här landet när det gäller frågor som rör civil olydnad.

Andra bloggar om: , , , , ,

Dagens citat: Om vänstern, men av vem?

Nedanstående citat har en intressant avslutning som jag kommer att ägna lite mer tid åt i en kommande bloggpost. Det intressanta är användandet av begreppet ”loser”. Om man vill såra någon i själ och hjärta: varför inte använda tillmälet ”din j****a loser”. Det brukar kunna ta hårdare än det mesta. När jag läste citatet nedan så kom jag direkt att tänka på ett svenskt tv-inslag om valrörelsen i USA för två år sedan där man försökte förklara varför så många fattiga röstade republikanskt. En av anledningarna skulle vara att det ”inte ville se sig själva som förlorare” (jag citerar från minnet: det kan ha varit ”att de inte ville inse att det var förlorare”, nå, ni förstår poängen). Jag tänkte inte analysera denna jämförelse utan gå till citatet:

”The leftist is antagonistic to the concept of competition because, deep inside, he feels like a loser.”

Och vem har skrivit ovanstående? Ett tips är att titta under rubriken ”läser just nu” i högermenyn.

Andra bloggar om: , ,

Busken, Tet och Irak

Det är egentligen ganska remarkabelt att Bushie nu erkänner att motståndets offensiv i Irak som dödat omkring 73 amerikanska soldater bara i oktober kan liknas vid nordvietnamesernas tet-offensiv som visserligen innebar en förlust för Vietcong men som vände opinionen i USA mot kriget. Antingen har karln fått ett meddelande från Gud att det är dags att sluta babbla om att ”hålla kursen” och medge att krävs ett nytt tänk när det gäller hans Irak-äventyr, eller så försöker han desperat att vinna röster inför det kongressval den 7 november som riskerar att sätta demokraterna i majoritet. Den nya pressekreteraren i Vita Huset, Tony Snow, går i spinn för att försöka förklara bort jämförelsen mellan Bush och President Lyndon Johnson.

”The important thing to remember is that the president is determined it’s not going to happen with Iraq, because you have a president who is determined to win,”

M.a.o: Bush har beslutat sig för att vinna och därför har Bush beslutat sig för att inte förlora. Huh? Snömoset når nya höjder.

Att det är en offensiv det handlar verkar vara ett korrekt antagande. Enligt USA:s arme har attackerna ökat med 22% under ramadan-månaden, bara i Bagdad. Vilket ungefär motsvarar ökningen i antalet civila offer jämfört med i maj i år. Nu har Iraks premiärminister också beslutat att inte längre lämna ut statistik över dödade från bårhus och begravningsplatser till FN vilket kan ses som ett beslut att lägga locket på när det gäller omfattningen av våldet.

Om Vita Huset söker efter en ny strategi i Irak så finns det en som ännu är oprövad: ta hem trupperna nu!

Andra bloggar om: , ,

Amerikansk informationsteknik i jihadisternas tjänst


Sent i går natt så hittade jag till en ”blogg” på blogspot som används för att pumpa ut pressmeddelanden av Mujahedeen Shura (Motståndskämparnas råd), där numera det så kallade Al-Quaida i Irak ingår. Eftersom bloggen redan anmälts som olämplig fann jag det för gott att spara ner informationen. Pressmeddelandena listar bland annat de hundratals attacker som motståndsrådet genomfört bara under den senaste månaden och innehåller länkar till propagandavideos. Informationen visar helt klart på deras kapacitet. Informationens äkthet må vara svår att bevisa men det är inte heller min poäng. Snarare vill jag peka på det paradoxala i att det faktiskt är amerikansk (och från början militär) teknik som nu används av jihadisterna för att sprida deras budskap. Det handlar inte bara om blogspot utan om massvis av ”web2.0” tjänster. Ovanstående videostill, som visar ett attentat utfört av rådet, hittade jag till exempel på YouTube där man framför allt kan hitta massor med videosekvenser inspelade av amerikanska militärer. En sajt som publicerar jihadisternas videos för att balansera västmedias snuttifierade bild av kriget är Terroristmedia.com. Sedan har vi sajter som Ogrish.com som samlar de mest våldsamma videoklipp man kan hitta på nätet i en salig röra där bilolyckor samsas med filmade mord, halshuggningar och krigsscener, och jihadisternas egna hemsidor som för en ständig katt och råtta-lek med pro-amerikanska nätaktivister och myndigheter.

Baudrillard kunde hävda att det första Gulfkriget aldrig ägde rum eftersom medias tillgång till kriget var begränsat till skakiga IR-bilder. Så är inte längre fallet. Snarare är revolutionen i högsta grad televiserad och det är tjänster som blogspot, youtube och andra tjänster som används för att sprida det revolutionära budskapet rakt in i västvärldens sovrum. Det som gör informationen svårtolkad och fragmentiserad är bristen på ett kultrellt ramverk som kan förklara och tolka innehållet i dessa propagandavideos. Många sajter och videos är för det första på arabiska och uppenbarligen ämnade för att rekrytera nya soldater eller visa för hemmaopinionen. För det andra tar västs media inte i dessa dokument med tång trots att de skulle kunna visa hur kriget faktiskt ser ut på marken. Kanske gör man det inte därför att man inte kan kolla källorna, eller för att man av princip inte vill bli ett propagandaverktyg, men jag tror att det framför allt är därför att vi vill att den amerikanska bilden av kriget skall vara den förhärskande och att alla detaljer som rör jihadisterna därför måste vara oskarp och omfattningen av deras förstörelse okänd.

Andra bloggar om: , , , , ,