Hersh om en eventuell attack mot Iran

En deadline tvingade mig bort från både nyheter och bloggande under veckan som gick, men nu är jag tillbaka vid tangenterna igen. Seymour Hersh har precis släppt en intressant och mycket matig artikel som kan läsas på New Yorkers hemsida. I artikeln redogör han bland annat för det spel som pågår i USA:s kulisser rörande en eventuell attack mot Irans militära och nukleära kapacitet och huruvida kärnvapen vore ett godtagbart alternativ för att slå mot underjordiska anläggningar eller inte. Det råder uppenbarligen delade meningar om nyttan med detta inom USA:s militär och underrättelsetjänster.

“There are very strong sentiments within the military against brandishing nuclear weapons against other countries,” the adviser told me. “This goes to high levels.” The matter may soon reach a decisive point, he said, because the Joint Chiefs had agreed to give President Bush a formal recommendation stating that they are strongly opposed to considering the nuclear option for Iran. “The internal debate on this has hardened in recent weeks,” the adviser said. “And, if senior Pentagon officers express their opposition to the use of offensive nuclear weapons, then it will never happen.”

Det som är ytterligt skrämmande är att både USA:s kongress och Bush, å ena sidan och Iranierna å andra sidan verkar vara inställda på krigshandlingar i någon form. Det börjar lukta på precis samma sätt som inför invasionen av Irak. Hur många miljoner måste ut på gatorna denna gång för att få stopp på eländet?


DN om Hersh artikel

Uppdatering: Krigskrönikan har i dag en alldeles utmärkt postning om Iran och den västliga inblandningen i Irans affärer som bland annat ledde till att demokraten Mohammed Mossadegh störtades i en CIA-backad kupp 1953. Läs och begrunda!

Andra bloggar om: , , ,

Dialog om blodbadet i Irak mellan USA och Iran

Dagens citat:

”We’re talking to Iran all the time: We make statements; they make statements.”

Detta dråpliga citat kommer från Bushs säkerhetsrådgivare Stephen J Hadley och återfinns i en artikel i dagens New York Times angående nyheten att Iran och USA skall ha ett möte i Irak om möjligheten att begränsa det blodbad som just nu pågår i landet. Citatet är en utmärkt bild av den fastfrusna diplomatiska situation som råder mellan USA och Iran. Vi talar till Iranierna, inte med dom. Att samtal nu skall föras om krisen i Irak är visserligen positivt, men jag har inga större förhoppningar om att någon is skall brytas. Irans chefsförhandlare Ali Larijani vill att USA skall granska sitt eget beteende i mellanöstern och börja ”lära sig att uppföra sig om man vill vara en supermakt”, det vill säga: sluta att förödmjuka andra nationer. USA i sin tur meddelar genom Condi att samtalen på inga sätt skall ses som förhandlingar om kärnvapen. Misstänksamheten är visserligen ytterligt stor på båda sidor, men intresset är gemensamt. Både USA och Iran torde vilja ha ett slut på det Sunnitiska motståndet i norra och västra Irak. Vad Iran kan erbjuda för att minska våldet är visserligen inte helt klart, men jag är övertygad om att de har en massa trådar att dra i, som inte bara rör IED’s. Genom sitt inflytande över religiösa ledare, som Al-Sistani, kan man påverka attityden hos viktiga grupper som verkar utanför det Irakiska parlamentet.

Några reflektioner över Irans riskkalkyler

I morgon kommer IAEA att behandla Irans kärnenergiprogram, vilket kommer att ställa frågan om sanktioner mot Iran på sin spets. De signaler som kommer från olika håll verkar inte tyda på att den potentiellt farliga krisen på något sätt kylts ned, tvärtom. Iranierna har förkastat Rysslands initiativ till kompromiss kring anrikningen med argumentet att det behöver mogna, samtidigt som Kinas ledning gått ut och uppmanat Iran att rätta sig in i ledet. Att Bush gett sitt stöd till Indiens kärnvapenprogram gör inte saken bättre. Inte heller att Irans förhandlare skryter med att de lekt katt och råtta med EU, och utnyttjat förhandlingarna till att skapa tid för att göra ytterligare installationer vid sin anläggning vid Esfahan, vilket Sunday Telegraph rapporterar i dag. Iran verkar fortsätta sitt potentiellt farliga spel i ett läge där man har allt att tjäna på att göra en ”Kadaffi” för att återigen vinna omvärldens förtroende.

Hur resonerar Irans ledarskap just nu? Vad beräknar man att oddsen är för att USA, Israel eller Nato kommer att genomföra en attack mot Irans kärnanläggningar om man fortsätter trotsa IAEA? Om Iran kallt räknar med att USA varken har kapacitet eller politisk vilja att attackera kärnenergianläggningarna, att man kan slå mot Israel från Libanon och utlösa en tredje intifada samt att man har kapacitet att klara eventuella sanktioner, så kan krisen i princip pågå i åratal.

Går Iranierna till och med så långt att de tror att de kan klara en attack från luften som visserligen skulle slå ut deras anrikningskapacitet under några år, men ändå tillåta dem att fortsätta bygga ut sitt program? Troligen har man sådana riskkalkyler, men då tar man en oerhörd risk. En missil i den snart fullt operativa reaktorn i Bushehr skulle kunna få ytterligt allvarliga konsekvenser, inte bara för Iran utan för hela regionen.

Man skulle kunna uttrycka sig så dramatiskt som att säga att Iran sätter hela det internationella kontrollsystemet för kärnenergi och kärnvapenspridning på spel, samtidigt som man blottar bristerna i det. Iran borde naturligtvis börja samarbeta med IAEA, men om inte västvärlden visar god vilja genom att nedrusta och upphöra med spridning i form av lagring av missiler i andra länder, och om inte NPT-avtalet moderniseras, så kommer man för lång tid framöver att möta hårdnackat motstånd från stater som känner sig orättvist behandlade av det internationella samfundet.

Riskerna med icke-spridningsavtalets urholkning och civlisationskrigsretoriken

Ibland kan man undra vad det är för mening med att upprätthålla internationella avtal när dessa kan brytas så fort vissa stater ser en lösning som gynnar deras ekonomi eller politik. Dessa brott urholkar förstås föreställningen om avtalens legitimitet, och skapar en känsla av att avtalen i grund och botten är baserade på ett illusoriskt samarbete som dikteras av vissa stater utifrån reella maktpositioner. De stater som har en reell maktposition har förstås möjlighet att tvinga mindre starka stater att följa internationella lagar medan det omvända förhållandet inte råder. De stater som agerar utifrån en reell maktposition har möjlighet att också låta sina goda grannar kringgå avtalen.

Vi kan ta icke-spridningsavtalet (NPT) som ett exempel, inte minst i skenet av Bushs flirt med Indien och Irans konflikt med västvärlden rörande kärnvapen och civil kärnteknologi. USAs maktposition tillåter Indien att stå utanför NPT-avtalet och samtidigt förstärka sin kärnvapenarsenal, samtidigt som man pressar Iran att överge sitt kärnprogram, trots att Iran inte brutit NPT-avtalet (vad man känner till). I skuggan återfinns Pakistan, som högst bevisligen varit den stora boven när det gäller att sprida kärnvapenteknologi i Asien genom den ökände AQ Kahn, men trots de flagranta övertrampen bara har mötts av halvhjärtade protester.

De avtal som omgärdar spridningen av civil och militär använding av kärnkraft, verkar plötsligt, i alla fall på ytan, styras av känslomässiga argument snarare än regleringar. Indien kommer inte att göra oss något ont, därför att vi ”vet” att det är bra killar som styr. Iran är ett hot därför att vi ”vet” att regimen är ond. Möjligtvis är det GW Bush som förmedlar bilden av att besluten är känslomässigt styrda till världsopinionen, något han ju är känd för, men samtidigt kvarstår frågan om det urholkar själva principen om internationella avtal.

I fallet med urholkningen av NPT avtalet är det en säkerhetsfråga. Inga länder gillar att ha en massa kärnvapen riktade mot sig. AQ Kahns idoga arbete med att sälja ritningar och centrifuger, och indiernas effektiva anrikningsapparatur, visar att kärnvapen kan sprida sig mycket snabbare än hittills. Det är bara en tidsfråga innan kostnaden för att ta fram kärnvapen minskar drastiskt. Hur många länder kommer att ha kärnvapen om ytterligare tio år? Anden har definitivt krupit ur flaskan och frågan är hur den kan hållas under kontroll. Tror man inte längre på internationella avtal och avspänning utan satsar på unilateralism och konfliktbyggande så är förstås risken stor att världen polariseras ytterligare och att risken för ett kärnvapenkrig ökar. Lösningen torde vara att få alla kärnenerginationer och kärnvapennationer tillbaka i fållan genom att revidera NPT-avtalet så att det fungerar i det nya världspolitiska läget. Naturligtvis borde även Pakistan, Israel och Indien omfattas av avtalet.

Det viktigaste är kanske ändå att sluta underblåsa civilisationskrigs-retoriken som just nu pumpas upp i väst, och används av ledare i mellanöstern. Kan man minska den spänningen så är förstås mycket vunnet även på icke-spridningsområdet.

Skulle Iran verkligen kärnvapenbomba Israel?

Det finns uppenbarligen en föreställning bland många om att Iran, om man fick kärnvapen, skulle kunna sända kärnvapenbestyckade missiler mot Israel, ett argument som blir absurdare ju mer man tänker på det. Nu är jag ingen kärnvapenexpert, och jag antar att de taktiska kärnvapen som numera utvecklas kan användas för användning i begränsad skala, men om man tittar på Israels storlek och dess grannar så förefaller en kärnvapenattack från Iran riktad mot Israel vara ett omöjligt alternativ. Israel är cirka två tredjedelar i storlek jämfört med Småland (20700 km2 resp 29400 km2). En kärnvapenattack skulle därmed vara en oerhörd risk för i princip alla Irans allierade i området, framför allt den Iranstödda Hezbollah-milisen i södra Libanon. Ett radioaktivt moln skulle kunna slå mot i princip vilken som helst av Israels arabiska grannar beroende på vindförhållanden, troligen Syrien eller Jordanien. Möjligtvis skulle en taktisk kärnvapenattack kunna genomföras av Hezbollah från Libanon, men risken för den palestinska befolkningen skulle likväl vara mycket stor. Jag har svårt att tro att Iran skulle vara villiga att riskera deras liv. Precis som de flesta krig de senaste 15 åren visar så är det mycket troligare att en Iransk attack mot Israel skulle ske genom Hezbollah, Hamas och andra grupper, med konventionell gerillakrigföring, för att nöta ned ett eventuellt motstånd och skapa en ny intifada, eller möjligtvis med konventionella missilier.

Det är Irans maktanspråk i regionen som är det största problemet för USA och Israel (och kanske också Saudierna) och dess möjlighet att knyta till sig partners i regionen, inte minst bland Shiiterna i Irak. Om Shiiternas starke man i Irak, Al-Sistani (som har starka band med Iran), gör allvar med sitt hot om att starta en egen milis så innebär det troligen att Iran får ett än större inflytande i Irak. Irans stöd till Hamas är redan det kontroversiellt för västvärlden, men fullt logiskt i Iranska ögon. Vilken partner kan vara bättre för Iran i dagsläget? Irans hegemonianspråk i regionen är förstås en nagel i ögat på USA som helt klart kommer att intensifiera sina ansträngningar att försöka störta regimen. Frågan är om man har militär och politisk kraft att göra det just nu.

Iran går med på Rysk kompromiss?

BBC World Service rapporterade precis att Iran i princip gått med på den kompromiss som föreslagits av Ryssland angående Irans urananrikningsprogram, som innebär att Iran flyttar sin anrikning till Ryssland tills vidare och avbryter liknande aktiviteter på egen mark. Om detta stämmer är det naturligtvis ett stort genombrott i förhandlingarna mellan EU3, IAEA och Irans ledarskap. BBCs reporter i Teheran Francis Gaarrison menar att anledningen till denna omsvängning är att IAEA hotat att dra Iran inför FNs säkerhetsråd vid nästa möte den 6 mars, vilket skulle trappa upp konflikten ytterligare. Det skall noteras att förslaget skall gås igenom i detalj i Moskva under de kommande dagarna och att Iran inte har skrivit under någonting ännu, men det är ändå en hoppfull signal om att den farliga situation som uppstått kan få en åtminstone temporär lösning. Det torde också innebära att Irans ledarskap är allvarligt oroat av de konsekvenser som en fortsatt anrikning skulle innebära och att man ser ett hot om attack som överhängande.

IAEA News Centre

Upptrappning med Iran i stormens öga?

Blogspot låg uppenbarligen nere hela natten till söndagen, vilket jag är den första att beklaga. Det är inte första gången och det är bara att hoppas att Google petar in lite mer pengar i Blogger så att det inte upprepas.

För att få lite perspektiv på det här med ”karikatyrerna” så tittade jag in hos Juan Cole på Informed Comment som har en utmärkt analys av Jyllandspostenhärvan som är väl värd att läsa. Jag tror att hans åsikt delas av många som har sympati för muslimers strävan efter vår respekt.

Westerners cannot feel the pain of Muslims in this instance. First, Westerners mostly live in secular societies where religious sentiments have themselves been marginalized. Second, the Muslims honor Moses and Jesus, so there is no symmetry between Christian attacks on Muhammad and Muslim critiques of the West. No Muslim cartoonist would ever lampoon the Jewish and Christian holy figures in sacred history, since Muslims believe in them, too, even if they see them all as human prophets.

Intressant också att då och då besöka al-Hayat som ofta har bra analyser ur ett mellanösternperspektiv. I artikeln Siege and Starvation knyter Abdel Wahab Badrakhan ihop Hamas valseger, Irans motstånd mot det internationella samfundet och karikatyrerna.

In light of the miserable ”Danish series,” the outbreak of the Iranian nuclear file, and the repercussions of ”Hamas'” victory in the Palestinian elections, it becomes clearer that the dispute between the West and East can go a long way. It is not only an era of ”civilized hurling insults,” nor is it only a stage of decisive hegemony. It is as if we moved from the phase of western pressure fro democratization and freedom to a phase of dealing with the electoral outcome by punishing the peoples fore their choices. It is weird that elections marked by violations and forgery, are considered with understanding and disregard, while elections, deemed to be free and acceptable by everybody, are met with threats.

Hur långt det kan gå är väl just den fråga som många ställer sig i dag. Om Iran agerar med en handelsbojkott av de länder som publicerat bilderna så kan det bli mycket kännbart för länder som Frankrike som importerar mycket olja från Iran, och om en sådan bojkott blir effektiv så vet Iranierna att de har ett verktyg med vilket de kan betvinga länderna i väst. Det ökar ju naturligtvis risken för krig mellan västmakterna och Iran. Jag blir mer och mer övertygad om att Ahmajinedad är beredd att gå mycket långt för möjligheten att bli den som slutligen tvingar USA på knä. Han kommer inte att bli mindre stärkt i den uppfattningen av de senaste dagarnas händelser i Damaskus och Beirut.

Samarbeten med Iran i det fördolda

När man läser om Iran så glömmer man ofta att landet är en av regionens stormakter. När Afghanistan är dominerat av krigsherrar så till den grad att dess president knappast kan lämna huvudstaden, och Irak är en krigszon med allt vad det innebär, så framstår Iran som tämligen stabilt. Faktum är att väst vid flera tillfällen, om än motvilligt, bett Iran om favörer. Ibland har det skett på officiell väg, oftast i hemlighet.

USA bad Iran om hjälp inför kriget mot Afghanistan med både underrättelser och användande av territorium vilket de också fick. I vilken omfattning är oklart och jag måste kolla upp det ytterligare. Detta utbyte verkar ha lett till bitterhet bland många Iranier i det allt kyligare klimatet emellan USA och Iran, men man skulle ockå kunna ange Iraniernas tillmötesgående som ett skäl till att USA faktiskt inte pressat Irans regering så hårt som förväntat.

1993, under kriget i Bosnien, ”smugglade” Iran vapen till den Bosnisk-Kroatiska koalitionen med USAs godkännande. Ofta framförs åsikten att detta var en infiltration av Iranska Muhajeedin-krigare men enligt Jürgen Elsässer som i år kommit ut med boken Wie der Dschihad nach Europa kam. Gotteskrieger und Geheimdienste auf dem Balkan var koalitionen mellan Kroatien och Bosnien noga med att fråga USAs sändebud om det var acceptabelt att köpa vapen från Iran. De fick ett förbryllande icke-nej. När de ville ha ett förtydligande fick de svaret ”Lyssna inte bara på vad jag säger utan också vad jag inte säger”. Grönt ljus med andra ord. Iran flög in ungefär åtta plan i månaden med vapen, materiel och rådgivare till Bosnien under 1993.

När detta uppdagades blev det ramaskri i USAs kongress. Hade USA hjälpt till att få in jihadister i Europa? Saken verkar inte ha fått några större efterverkningar, kanske därför att det faktiskt aldrig fanns några ”jihadister” på Bosnisk mark.

Vi i väst tenderar att bli vettskrämda inför tanken på samarbeten med länder i mellanöstern. De är totalitära, islamistiska, terrorister och jihadister, och sällan något annat. Kanske är det tvärtom så att det enda sättet att sprida demokrati i mellanöstern är att i stället för att hota med bomber och underblåsa skräckpropagandan faktiskt närma sig länderna i fråga och visa respekt, och inte bara fråga efter hjälp när det kniper. Bosnien skulle faktiskt kunna bli ett land som skulle kunna öppna upp för ett sådant samarbete.

För den som gillar tyska finns ett utdrag ur Elsässers bok att läsa i det Tyska onlinemagasinet Freitag.
En intressant artikel om Bosnien som också tar upp Iran.
Iran Press Service Public Forum: vad iranier tycker om symbiosen med USA, på engelska

Iran vill ha fred fast dom egentligen har kärnvapen! … Om tio år … kanske

Ett litet ”men” kan ju tyckas ganska oskyldigt. Jag studsar ändå till när det dyker upp på underliga ställen som i dagens Svenska Dagbladet i en artikel om Irans nyinsvurne president Mahmoud Ahmadinejad.

”När den 49-årige ultrakonservative Mahmoud Ahmadinejad installerades i presidentämbetet förklarade han att Iran vill ha fred och vädjade om ett slut på framställningen av massförstörelsevapen.
– Jag kommer att kämpa för att alla massförstörelsevapen förstörs, sade Ahmadinejad.
Men [min kursivering] direkt efter ceremonin meddelade en talesman för högsta nationella säkerhetsrådet att Iran hoppades kunna återuppta sin omstridda konvertering av uran redan på onsdagen”.

Detta lilla men verkar så oskyldigt men knyter ack så effektivt samman Irans ”nukleära ambitioner” med massförstörelsevapen. Metoden brukar vanligtvis kallas för ”guilt by association”. Kan man tolka det så att Svenska Dagbladet tycker att den käre Mahmoud ljuger? Att han visserligen säger att han vill göra sig av med atomvapen (gissningsvis) men att hans medarbetare tvärtom meddelar motsatsen genom att hålla fast vid de ”nukleära ambitionerna”. Det kan verka som en petitess men i själva verket är det på det sättet man steg för steg bygger upp en känsla hos allmänheten om en omedelbart förestående fara. Tillslut blir detta uppblåsta kärnvapenprogram beskrivet som ett reellt hot mot västvärlden och vips, då är det lika bra att invadera landet i fråga innan vi alla bränns till aska. Kommer någon ihåg de 45 minuterna som sadisten Saddam kunde slänga iväg sina massförstörelsevapen på? Innan du var klar med lunchen skulle antraxet och botulinet vara väg.

Nu är artikelns inledning är överlag rätt obegriplig. Vilka massförstörelsevapen talar Mahmoud om, världens, Israels, USA:s? Lite senare i artikeln så blir artikeln lite mer informativ. Iran ”hävdar” att man inte har något kärnvapenprogram, men västmakterna ”misstänker” det meddelar SvD. Enligt en Amerikansk Underrättelserapport som släpptes för några dagar sedan hävdas det att Iran visserligen troligtvis bedriver hemlig nukleär verksamhet men att det kommer att ta tio år innan Iran skulle kunna ta fram de ”nyckelingredienser” som behövs för kärnvapenframställning. Rapporten kontrasterar skarpt mot Bushs upprepade påstående om att Iran har kärnvapen om fem år. Jag tror inte att jag har läst något om den rapporten i Svenskan trots att jag plöjer den dagligen. Min högst personliga teori är förstås att man väljer att publicera det man tycker att deras läsare vill ta del av, d.v.s. den eggande tanken på framtida krig och i deras tycke obegripliga ortodoxa Shiitiska ledare.

Annars kanske det största kärnvapenhotet kommer från USA enligt den alltid lika inspirerande Billmon på the Whiskey Bar. USA har nämligen på väg att besluta att lätta på restriktionerna för export av höganrikat uran som kan användas i atombomber till förmån för en Kanadensisk firma. Var sådant uran sedan hamnar har ju inte direkt USA någon koll på.

Annars är dagens blogtips Billmons obevekliga verbala massaker på GW Bush. Det är riktigt rolig läsning!

Planerar USA för en oprovocerad kärnvapenattack mot Iran?

Planerar USA för en oprovocerad kärnvapenattack mot Iran?

Billmons senaste analys på sin blog ”The Whiskey Bar” är minst sagt skarp men också omskakande. Irak och Irans nytända vänskapsrelationer har uppenbarligen skapat en del turbulens i USAr och Billmon försöker på sitt sedvanligt personliga sätt att bringa ljus över frågan. Jag skall bara kort sammanfatta hans rätt långa artikel som i sin tur är en kommentar till Juan Coles artikel på www.salon.com ”The Iraq war is over and the winner is …. Iran”

Uppenbarligen har förhandlingarna mellan Iran och Irak gällt det mesta, bland annat lär regimen i Teheran ha erbjudit sig att bygga tre pipelines mellan länderna. Dealen är att Irakierna skickar råolja till Iran som raffinerar den och returnerar bensin och fotogen. Iran har också erbjudit sig att förse Irak med el.

Att Irak faktiskt är tvingade att söka starka partners i regionen är ett viktigt argument för deras återupptagna affärsförbindelse med Iranierna. Det är ett logiskt val både på grund av kulturell samhörighet och på grund av geografisk närhet.

”Ett Iran med kärnvapen och möjligheter att influera Iraks politik är en strategisk mardröm, inte bara för USA utan också för dess klientstat Israel och Saudierna som har antytt att de kommer att skaffa Kärnvapenkapacitet om Iranierna gör det”, skriver Billmon. En sådan nya terrorbalans med en rad kärnvapenstater i Mellanöstern och Asien är förstås ett scenario där vad som helst kan hända. Billmon spekulerar till exempel i det bisarra faktum att Kineserna antytt att de skulle vara beredda att ta en kärnvapenattack för att få möjlighet att slå till först mot Taiwan. Perspektivet hisnar.

Men det är i Billmons tillägg till artikeln som innehåller den mest spektakulära nyheten, nämligen att Dick Cheney har gett United States Strategic Command (STRATCOM) i uppdrag att ta fram en handlingsplan för att som skulle sättas i verket vid en ny terroristattack mot USA liknande 9/11 och att denna handlingsplan innehåller planer på ”en storskalig flygattack mot Iran som inbegriper både konventionella stridsspetsar såväl som taktiska kärnvapen”. Nyheten har rapporterats i dag av den neokonservativa tidningen The American Conservative. Nedan ett citat:

Within Iran there are more than 450 major strategic targets, including numerous suspected nuclear-weapons-program development sites. Many of the targets are hardened or are deep underground and could not be taken out by conventional weapons, hence the nuclear option. As in the case of Iraq, the response is not conditional on Iran actually being involved in the act of terrorism directed against the United States.

Several senior Air Force officers involved in the planning are reportedly appalled at the implications of what they are doing — that Iran is being set up for an unprovoked nuclear attack — but no one is prepared to damage his career by posing any objections.

Kortfattat: oavsett om Iran har något med en eventuell attack på amerikansk mark att göra eller inte och oavsett om Iran själva har kärnvapen så förbereder sig USA för möjligheten att genomföra en offensiv oprovocerad attack med taktiska Kärnvapen på Iran. Billmon vet inte själv riktigt vad han skall tro. Det luktar mediemanipulering, men frågan är varför har Cheney i så fall läckt falska uppgifter till just NC?

Själv drar jag mig till minnes alla uppgifter (en del kanske överdrivet konspiratoriska) som pekat på att den neokonservativa klicken som nu regerar USA sedan länge inväntat ett krigstillstånd för att kunna expandera. Den neokonservativa tankesmedjan ”Project for a New American Century” som bland andra haft Wolfowitz, Cheney och Rumsfeld som medlemmar publicerade redan 2000 i en rapport med namnet ”Rebuilding Americas Defenses” att en inriktning mot en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik ”…förmodligen skulle be en lång process försåvida inte en katastrof skulle agera katalysator, som till exempel ett nytt Pearl Harbour.(1)” Redan ett år senare kom terrorattackerna på World Trade Center. De neokonservativa hökarna som nu var vid makten var inte sena att utnyttja det läget till fullo.

1) Rebuilding America’s Defenses, s.51, Project for a New American Century www.newamericancentury.com. Se också http://en.wikipedia.org/wiki/Project_for_the_New_American_Century