Kategori: kriget mot terrorismen

Ett cyniskt och farligt spel

Så har Bush-regimen återigen gjort ett utspel när det gäller det omhuldade kriget mot terrorn (eller vad det nu heter), den här gången i form av en ny handlingsplan mot global terrorism. Fokus ligger som vanligt på Al-Quaida, men gamle hederlige Usama har nu fått sällskap av Ahmadinejad och Nasrallah, vilket visas i det paper där vita huset försöker belysa vad det är ”terroristerna vill”. Det första som slår mig är dels att man i och med detta lämnar det klassiska terrorismbegreppet bakom sig. Iran är som vi vet en stat och Hezbollah en milis med mandat från en stat (Libanon) att inneha vapen. Därmed borde också annan stats-sponsrad terrorism, eller statsterrorism komma ifråga för Mr Bushs aktiviteter, men därom nämns inget. Det andra är att man mer och mer öppet fokuserar enbart på mellanöstern och islamism. Bush verkar inte ens längre anstränga sig för att ha en bra relation med muslimer eller att försäkra dem att islam inte är USA:s måltavla vilket uppmärksammats av bl.a. CAIR (Committee for American – Islamic Relations).

Nu erkänner han dessutom att CIA har haft ett nätverk med förhörscentraler runt om i världen, och låter meddela att de fjorton viktigaste fångarna har flyttats till Guantanamo Bay. Samtidigt föreslår han för kongressen att en speciell militärdomstol skall inrättas för att döma dessa. ”Nobody should fall for the latest gambit in Bush’s war on human rights. It is time to re-embrace the principle on which America was founded. Genuine respect for the rule of law will make everyone safer.” utbrister Clive Stafford Smith i en kolumn i The Guardian. Så sant! Ett rävspel är vad det är för att Busken skall kunna bita sig kvar i sitt krig mot terrorn, slippa lägga ned Guantanamo, och säkerligen kunna behålla sina utländska fångcentraler.

Andra, som forskaren Brigitte Nacos, menar i en intervju med San Francisco Chronicle att Bushy hjälper terroristerna genom att blåsa upp Usama och Al-Quaida till världsstjärnor och därmed åstadkommer en rädsla bland USA:s befolkning som tjänar terroristerna väl. Dom behöver inte längre bomba något för att väcka rädsla, det räcker med att Vita Huset fibblar med terrorvarningarna. För Vita Huset är det förstås utmärkt eftersom det höjer presidentens populäritetssiffror. Och det behövs inför höstens kongressval.

Det är ett cyniskt och farligt spel som vita huset bedriver med den amerikanska befolkningen och resten av världen.

Uppdatering: läs mer om nyheten hos Jinge och Lennart Franzell

Andra bloggar om: , , , , , , ,

The Global War on Christian Fascism? Låter rätt obehagligt…

Så nu vill Busken återigen ändra på namnet på sitt älskade ”krig mot terrorismen”, och allvarligt talat var väl den benämningen aldrig någon höjdare, och det är svårt att tro att en PR-byrå skulle släppt igenom den (eller?). Att säga att man vill föra krig mot en taktik, som ju terrorism är, är ungefär som om en fotbollstränare inför en match skulle säga att ”vi ska gå in och spela för att slå 4-3-3 systemet”. Nå, kanske var det denna brist på logik som fick Busken att övergå till att försöka kalla kriget för ”kriget för frihet och demokrati” eller något liknande. Jag har faktiskt glömt exakt vad det var han ville kalla det, men det spelar i och för sig mindre roll eftersom Busken tydligen vill byta namn på sitt krig nu igen!

Plötsligt börjar begreppet ”islamistisk fascism” att dyka upp frekvent i Bush och andra republikaners tal. Är detta månde ett av de sista halmstrån som Bushevikerna försöker rycka åt sig på sin rodelfärd ned i populäritetsstatistikens undre regioner? Det ser sannerligen ut som ett försök att locka fram associationer till andra världskriget, och USA:s triumf mot nazismen, inför kongressvalet. Att Hezbollah gick stärkta ur libanonkrisen och USA förlorat kontrollen över en stor del av Irak får liknelsen att gnissla betänkligt. Men inte nog med det. Det väcker också ilska hos redan irriterade amerikanska muslimer. ”When the president uses ”Islamic fascists,” it conveys that fascism is rooted in or inspired by Islam. This is the way the Muslims see it, regardless of what Bush may claim he really means.” skriver den Muslimsk-Amerikanska lobby- och aktionsgruppen CAIR i en ledare.

Precis som Katha Pollitt skriver i the Nation är användandet av Islamofascism en ”hemsk historisk analogi”, förutom det faktum att Vita Huset i begreppet inkluderar allt från Al-Quaida till Iran och vad som helst som kan betecknas som muslimskt, extremt och våldsamt.

”Islamo-fascism” enrages to no purpose the dwindling number of Muslims who don’t already hate us. At the same time, it clouds with ideology a range of situations /…/ we need to see clearly and distinctly and deal with in a focused way. No wonder the people who brought us the disaster in Iraq are so fond of it.”

Detta senaste buzz-ord från Vita Huset må vara riktat mot en amerikansk allmänhet som tror att allt det här bara handlar om Al-Quaida, men det gör det inte mindre osmakligt. Varför inte också krig mot ”Bögfascism”, ”Kristofascism”, ”Judeofascism”, ”Taofascism” eller vad nu för fascism det kan finnas här i världen, kan man undra? Smaka några sekunder på följande mening: ”The Global War Against Christian Fascism.” Det låter rätt obehagligt i våra öron, eller hur?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Undvik att ha t-shirt med arabisk skrift på dig när du ska flyga nästa gång!

Det som den välkända Irakiske bloggaren och människorättsaktivisten Raed Jarrar råkade ut för när han skulle ta ett plan på JFK härförleden visar hur den effektiva propagandaapparaten kring ”kriget mot terrorn” nu får amerikaner att bli livrädda när de ser en t-shirt med arabisk text på en flygplats. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, men jag tror att jag skall försöka få tag på en t-shirt själv och bära den för att visa stöd för de som drabbas av den rasism som det här olycksaliga kriget lockar fram.

Tack Naseer Alkhouri för storyn!

Raeds egen berättelse om händelsen
Köp en t-shirt
Democracy Now om händelsen
Not silent stories

Andra bloggar om: , , , , ,

Bomber och granater

Brittiska terrorister grips innan deras långt gångna planer på att ”fira” ettårsdagen av 911 skall sättas i verket, bomberna fortsätta falla i Libanon och norra Israel. Och någon brandbombade min vännina C:s föräldrars nya fina bil till svart skrot för knappt en vecka sedan, där den stod i stillhet längs med kanalen i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Föräldrarna som hade ilat ned från Sverige för att besöka sin utvandrade dotter fick snopet och ilsket ta sig hem på annat sätt. Ett litet bombdrama mitt i alla stora världshändelser. Så är dessa föräldrar hemliga agenter eller mafiosos eller något annat känsligt, vilket motiverar ett så brutalt skickande av bilen till bilhimmelen? Inte alls, men fadern är i bilbranschen och har därför tillgång till de senaste och snyggaste modellerna av ett känt amerikansk-tyskt märke med viss status. I Berlin kan sådana bilar med lite otur råka ut för ”olyckor” iscensatta av extremister från alla håll och kanter. Attentatet var med andra ord högst troligen inte genomfört med avsikt att hota någon utan helt enkelt att förstöra egendom. Några budskap som kunde visa på eventuella politiska motiv fanns däremot inte kvarlämnade på platsen. Inte verkar någon av stadens tidningar verkat ha bemödat sig om att skriva om händelsen heller, men så är ju en gång så i den här tokiga staden med alla sina motsättningar, att det extrema tenderar att kännas ganska vardagligt.

Andra bloggar om: ,

Bengt Albons tvetydiga påpekande

I gårdagens DN skrev Bengt Albons en artikel om jihadisternas websajter och hur de varit ett viktigt verktyg för rekrytering av nya gudskrigare (verkar inte finnas på nätet). Det är egentligen en ganska bra och informativ artikel om ett fenomen som bör belysas, men en mening får mig att hajja till. Jag har markerat den med fet text i citatet som följer. Bengt skriver att:

Tack vare internet har jihadisterna – de islamistiska så kallade gudskrigarna – funnit en internationellt spridd publik av främst unga och arga muslimska män. De bildar en ny tids muslimsk ummah (församling) men skall inte förväxlas med huvudtendensen inom islam som är fredlig. För även om majoriteten av dagens terrorister är muslimer så är majoriteten av muslimerna inte terrorister.

Visserligen citerar Albons en viss Gary Blunt några meningar ned i artikeln som säger att Jihadisterna är en liten minoritet, men jag undrar om Albons antar att den genomsnittlige DN-läsaren tror att ungefär hälften av alla muslimer (i världen) är terrorister och att motsatsen behövs påpekas? Själv hoppas jag att alla redan vet att terroristerna är en försvinnande liten minoritet av det muslimska samhället, annars får vi nog omdefiniera själva begreppet terrorist att omfatta alla som är lite missnöjda med sakernas tillstånd, och i så fall är vi väl alla terrorister lite då och då?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Från terrorism till rasism

När snart fem och ett halvt år gått sedan kriget mot terrorismen började och tre år gått sedan invasionen av Irak, så kan man fråga sig vad kampen mellan USA och dess allierade och deras motståndare i den muslimska världen egentligen har hamnat. Retoriken från USA och dess allierade handlar numera mycket om vilka länder som är demokratiska, snarare än om terrorism. Samtidigt har rasismen återigen slagit igenom i Europa på politisk nivå, med fremskrittspartiets framgångar i Norge som exempel. Den konkreta hotbild i form av terrorister med ”smutsiga bomber”, som lyftes fram tidigare, har nu avlösts av en mer diffus hotbild som inte längre bara omfattar terrorgrupper utan i princip inbegriper hela den muslimska världen. Symptomatiskt är att Samuel Huntingtons bok ”Civilisationernas Kamp” kommer på Svenska i vår.

Det är svårt att veta hur utbredd rasismen är i det här landet men min känsla är att ett högerpopulistiskt parti skulle kunna ta många röster om det vore val i dag och det är kanske läge att höja ett varnande finger för till exempel SD i höstens val.

Är rasismen ett uttryck för en rädsla för att västvärlden är i upplösning? Inte ens Bush fick igenom sin hamndeal med Dubai, och en kongressledamot menade att anledningen var att den amerikanska allmänheten inte kan skilja mellan de muslimska länder som är USA:s vänner eller fiender. Samma distinktionsproblem verkar råda här i Europa. Långsamt börjar begreppet muslimsk fundamentalism omfatta fler och fler muslimska grupper, ja för vissa troligen alla muslimer. Utsuddandet blir på sätt och vis förstärkt av att ilskan mot USA och Europa växer i den muslimska världen.

Den som inte vill omfamna det multikulturella samhället, kan om den vill stödja sig på demografiska argument. Den ”vita” världen, om man får kalla den så, krymper på grund av minskade födelsetal och för att hålla produktiviteten uppe krävs antingen invandring eller massiv outsourcing. I längden innebär det naturligtvis att Europa kommer att förändras i grunden, och möjligen att Europa kommer att förlora sin nuvarande makt. Nya allianser kommer att bildas. Just nu ser det ut som om våldet är på väg att vinna, men jag är övertygad om att situationen kommer att normaliseras. Att vissa debattörer sedan pratar om att Europa är på väg att bli kolonialiserat av mellanöstern är rena fantasier. Det är bara ytterligare ett sätt att förneka att det fortfarande är vi som är priviligerade i världen. Tvärtom är det multikulturella Europa delvis en frukt av Europas kolonialisering av världen.

Själv tycker jag att det är inspirerande att sverige håller på att bli en smältdegel, och det finns många positiva företeelser att peka på. Jag noterade i höstas med glädje att man numera kan ta kvällskurser i arabiska, bara för att ta ett exempel.

För övrigt rekommenderas ett besök i den Iranska engelskspråkiga blogosfären om man vill ha lite perspektiv på propagandan. En utmärkt startsida är blogs by iranian

Kanske USA:s nästa fiende, enligt Ledeen

På rgr:s blog hittade jag en länk till en tre år gammal artikel i National Review som visar hur långt de neokonservativa i Washington gått i sin totala brist på självkritik och nyansering. Vi pratar inte om vilka dönickar som helst, utan om människor som influerar politiska beslut som påverkar miljontals människor. Artikeln är skriven av Michael Leeden, som arbetar på tankesmedjan American Enterprise Institute, har varit rådgivare åt både Reagan och GW Bush och anses vara en av de drivande krafterna bakom beslutet att invadera Irak. Ledeen intervjuas bland annat i filmen the Power of Nightmares som jag skrivit om tidigare.

I artikeln frågar sig Ledeen om Tyskland och Frankrikes motstånd mot Irak-kriget egentligen är ett led i en hemlig operation att försöka slå ut USA militärt med hjälp av Islamistiska extremister: ”The Franco-German strategy was based on using Arab and Islamic extremism and terrorism as the weapon of choice, and the United Nations as the straitjacket for blocking a decisive response from the United States”.

”If this is correct”, avslutar han artikeln ”we will have to pursue the war against terror far beyond the boundaries of the Middle East, into the heart of Western Europe”.

Konspirationsteorier florerar, inte minst när det gäller 11 september, men det här är första gången jag läst någon antyda att Frankrike och Tyskland skulle ligga bakom terrorattacker mot USA. Man kanske skulle vara road om ”teorin” kom från någon konspirationssugen bloggare, men man bör vara oroad när den kommer från en av presidentens rådgivare.

Nu har Ledeen vittnat i Representanthuset om Iran. Hans förslag är att skapa revolution i Iran så snart som möjligt: ”faster, please” är hans uppmaning till Bush. Jag säger ironiskt, precis som Timothy Garton Ash: ”det är ju modigt att uppmana andra människor att riskera sina liv”.

Sen har vi ju krigshetsning a la suedoise via Dick Erixon, som blodstörtat utbrister: ”Man kan inte fortsätta dalta med den här typen av regimer. Deras kärnvapenambitioner måste krossas. Om andra metoder inte fungerar återstår bomber. Alternativet är otänkbart: ett Iran med kärnvapen blir repris på 1930-talets Europa, uppladdning tills det totala kriget bryter ut.” Jag darrar av skräck, Dick (inte)

Skrämselpropagandan är i full gång. Vad kan man säga? Har världen blivit totalt galen? Nå, det hjälper lite att läsa den här kolumnen av Timothy Garton Ash i the Guardian.

//tack RGR för länken

Paul Bermans Liberalism och Terror

Jag tror att det var Pelpet som rekommenderade mig att läsa Paul Bermans bok Terror och Liberalism som kom ut 2003 (på svenska 2005). Berman fokuserar i boken på bakgrunden till den radikala islamismen och terrorismen och även om Berman ofta hemfaller till att kåsera snarare än att analysera så måste jag säga att många av hans argument är både intressanta och övertygande trots att hans grundupplägg har sina problem, och även om han ger sig på många öppna dörrar. Att läsa boken i samma veva som jag återigen tittar på Adam Curtis dokumentär ”The Power of Nightmares” är speciellt värdefullt eftersom Bermans och Curtis historieskrivningar berör varandra på många punkter även om de på andra skiljer sig diametralt från varandra.

Berman argumenterar för att den radikala islamismen, så som den formulerades av egyptiern Sayyid Qtub på 50-talet och som på många sätt utgör den ideologiska grunden för dagens al-Quaida, är sprunget ur Europas stora totalitära rörelser på 1900-talet: fascismen kommunismen och nazismen. Han pratar om dessa rörelser som fixerade vid död, våld och destruktion, ett slags perverterat samhällstänkande där förändring drivs av heliga, renande krig mot otrogna och oliktänkande. Berman passar på att ge vänstern en hel del skopor ovett, där framför allt Noam Chomskys tankemodell står i skottgkuggen. Samtidigt hävdar han, en smula paradoxalt, att det inte är hans syfte med boken att kritisera vänstern.

Adam Curtis dokumentär har just det som Berman saknar, nämligen en mycket intressant jämförelse mellan den nykonservativa rörelsen i USA och den radikala islamismen. Han grundar precis som Berman sin berättelse på Sayyid Qtubs historia och tänkande men ställer Qtub sida vid sida med den amerikanske tänkaren Leo Strauss, vars inflytande på den nykonservativa rörelsen i USA inte bör underskattas. Både Qtub och Strauss såg en fara i den obegränsade individuella friheten i det liberala samhället och försökte samla en liten kärna med med anhängare (ett avantgarde), som skulle kunna tackla den faran. Medan Leo Strauss anhängare så småningom kom till makten i USA under Reaganåren och senare under GHW Bush och Bush Jr så fängslades och torterades anhängare av det Egyptiska muslimska brödraskapet, som Qtub var en av de framträdande ledarna av. Qtub själv hängdes 1966 och året efter skapades fröet till Al-Quaida av studenten Al-Zawahiri, som numera betraktas som organisationens operativa ledare.

PROBLEMEN

Här kommer vi till det som jag anser vara problemet med Bermans bok. Medans hans analys av Qtubs skrifter är grundlig och i stora stycken utmärkt, och parallellerna till europas totalitära rörelser högst relevant så saknas en djuplodande analys av västvärldens (och Israels) motsvarigheter till al-Quaida. Timothy McVeigh nämns bara i en bisats. Zionistisk extremism nämns inte alls. Inte heller de högerextrema krafter som verkar för en ”arisk revolution” i Europa och USA. Dessa grupper skulle med lätthet kunna passa in i Bermans resonemang. Ändå verkar det som han vill att västvärlden skall förbli obefläckad. Det ”onda” skall förläggas till ”de andra”.

Berman rättar därmed in sig i den talkör som hävdar att ”våra grabbar kanske gör kanske ett misstag då och då men i grund och botten är de hyggliga och jobbar för det goda.” Det är med andra ord en väldigt amerikansk bok för en amerikansk publik och som sådan kanske moderat i ett polariserat USA. Som analys haltar den däremot betänkligt utan ett självkritiskt perspektiv. Vad värre är: den legitimerar terrorism i ett längre perspektiv.

Berman går visserligen igenom Bush misstag med Irakkriget alldeles i slutet, men han gör det på ett svepande och föga djuplodande sätt. Hans bok synkar sig därmed utmärkt med de amerikanska röster som utmålar den europeiska politiken som vag och feg, FN som irrelevant och den amerikanska politiken som i grunden korrekt även om presidenten kanske gort en del felbedömningar (varken Cheney, Wolfowitz eller Rumsfeld nämns vid namn).

SJÄLVKRITIK?

Så är denna självkritik verkligen nödvändig? Är vi inte alla ense om att det ”liberala” demokratiska samhället, eller snarare den parlamentariska demokratin, är det bästa politiska systemet? Nej, det är vi tyvärr inte. Många vill ha större regional makt, andra överstatlighet, återigen andra direkt- eller konsensusdemokrati. Sydamerikanerna kunde till och med tänka sig en stark ledare om det förbättrade deras levnadsvillkor i en nyligen genomförd undersökning. Dessa viljor kommer att driva på nya förändringar av demokratin.

Vad värre är att man kan misstänka att demokratin missbrukas av de folkvalda och det är här som Adam Curtis kritik mot västvärldens politiker är ett värdefullt tillskott. Curtis menar att vi har blivit påförda en ”skrämselns politik” efter den 911, en politik som motiverar svarta operationer, inskränkningar i individens rättigheter och höjda militärutgifter. Det är en tendens i västliga demokratier som i alla fall jag inte kan se som odelat ”god”. I en del fall börjar tendensen dra åt riktigt obehagliga håll. Till och med Berman erkänner det när han skriver att många Europeer känner sig skrämda av USA:s dominansförsök.

En generaliserad bild av en superdemokrati som kan införas överallt i hela världen leder till ett slags McDemocracy-produkt som inte alls behöver vara speciellt bra för de länder i vilka de införs. Detta är ett perspektiv som verkligen måste upp till diskussion och just därför rekommenderar jag verkligen att man läser Paul Bermans bok parallellt med att man ser Adam Curtis dokumentär.

Bomba bort dina problem


Ett sätt att lösa problem är att bomba bort dem. Man kan bomba allt möjligt: skolor, polisstationer, kyrkor, moskeer, människor man inte gillar, ja det finns ingen hejd på vad man kan bomba för att lätta på trycket. Om man inte gillar TV programmen så är det en baggis att bomba TV stationen bara man har tillgång till det rätta ”gearet”. Antingen kör man med några B-52 or och tar det hela från hög höjd eller varför inte en exocet-missil från lite närmre håll, helst laserstyrd. Har man lite mindre resurser kan man göra en mix av konstgödsel och dieselolja som blir rätt effektiv och funkar inte det så är det ju bara att googla en stund för att hitta ett bra recept.

Har man pengar finns det ju ett kollosalt produktutbud att välja på: daisy Cutters, atombomber,vätebomber, napalm, TNT, Semtex, uranspetsade pansarbrytande missiller, borrande bunkerbomber, anti-personminor eller klusterbomber. You name it. Allt för att tillfredsställla vårt behov av att bomba. Har man väl bombat en gång så vill man ju gärna göra det igen, vilket förstås inte gäller för självmordsbombare, även om man ju inte med 100% visshet kan påstå att det inte bombas i himlen Alla dessa moln vi ser på himlen är kanske bombkrevader i en ständigt pågående himmelsk blitz.

Nu ville ju Bush bara bomba al-Jazeera förstås, eftersom han inte gillar de prsbelönta TV-program som de sänder. Det kan verka upprörande, men för honom är det ju en baggis. Han är van, han har bombat förr. För oss vanliga dödliga är steget ändå rätt långt från att tända smällare på nyår till att gå åstad och rasera det lokala kommunhuset som i man gjorde i Oklahoma, men att bomba saker och ting kan börja bli ett folkligt fenomen i vissa delar av världen. Det är inte speciellt uppmuntrande.

Bild: Bombningen av Oklahomas federala center 1995. Källa: Wikipedia

Reaktioner på bombningarna i Amman

Gårdagens brutala attack mot flera hotell i Jordaniens huvudstad Amman är en stor tragedi, men kanske också en vändpunkt för regionen. Enligt Guardian och andra källor gick tusentalet upprörda jordanier ut på gatorna i en protest mot våldet vilket i sin tur ledde till en intressant respons från det som kallas Al-Quaida i Irak och som förutsätts vara Zarqawis terrornätverk. Uppenbarligen förstod man att risken fanns att man nu har gått för långt eftersom man gjort flera postningar till en webbsajt med motiveringar till varför detta mål valdes ut, något som anses ovanligt för att vara den här gruppen. Det kan tyda på flera saker. Dels att det verkligen var Zarqawis grupp som genomfört just det här dådet, dels att gruppen nu fruktar att komma under stort tryck från den arabiska världen att lägga ner sina vapen. Tidigare kanske Zarqawi kunnat hävda att man har haft ett visst folkligt stöd. Jordaniernas reaktioner visar på motsatsen. Enligt vissa källor finns det dessutom en spricka inom Al-Qaida, vars andreman Al-Zawahiri lär ha tagit avstånd från Zarqawi av okända anledningar.

Alla terrornätverk har en brytpunkt då risken att den splittras upp i fraktioner blir överhängande. Möjligtvis har Al-Quaidas kärntrupp nått dit.

Det som hänt i Jordanien kan få kraftiga återverkningar i landet. I dag efter fredagsbönen har oppositionspartier och fackföreningsgrupper arrangerat en demonstration för att manifestera sin avsky för våldet. Det är naturligtvis också en protest för ökad demokratisering även om det inte är uttalat. Al-Zarqawi kan ha satt i gång en motrörelse som kan förändra Joranien och regionen i grunden.

Listan på de dödade kan hittas här