Dags att ut och resa igen, vilket troligen innebär att jag kommer att ta ett kort uppehåll en vecka eller så. Under tiden kan jag rekommendera en ny bekantskap i den amerikanska blogosfären: journalisten Helena Cobban, som har många intressanta artiklar och intervjuer på sin blogg. Jag gillar verkligen hennes inställning till saker och ting.
Postmodern politik och det multikulturella paradigmet
Jag gillar Dan Jönsson. Han uttrycker något slags buttert driv i sina försöka ta reda på de underliggande drivkrafterna till människors val här i livet och hur de valen förhåller sig till helheten. Jag uppskattar verkligen den intentionen. I gårdagens DN försöker han i ett reportage att få en bild av vad som egentligen hände i Landskrona när SD fick sina uppmärksammade 22 procent i kommunalvalet och artikelns rubrik är upplysande: Skånes uppror mot eliterna. I slutet mot artikeln intervjuar han forskaren Göran Adamsson som levererar en intressant förklaring till SD:s framgångar.
Aje Carlbom och Göran Adamson är överens om att Sverigedemokraternas framgångar främst måste förstås just som ”ett uppror mot eliterna”. Adamson, som forskat på Sverigedemokraternas österrikiska systerparti FPÖ, jämför med övriga Europa och ser hur vänstern – framför allt – har övergett idén om likhet för en postmodern diskurs om ”olikhet”. Mångkulturalismen, säger han, har urartat i en välment spegelbild av kolonialismens gamla världsbild, en ”rasism med mänskligt ansikte” som under toleransens täckmantel tycks lika envist upptagen med att dra gränser, göra skillnad. Tanken om etnisk och kulturell identitet har ersatt solidariteten som princip. Högerpopulismens frammarsch måste därför ses som ”konsekvensen av ett demokratiskt misslyckande”.
Man skulle kort sagt säga att det inte bara är ett demokratiskt misslyckande utan ett misslyckande för en postmodern politisk hållning, uttryckt genom det multikulturella paradigmet. Kanske kan man också förklara det som ett misslyckande för en politisk anpassning till globaliseringen. Som jag ser det finns det en diskrepans mellan den globala marknaden och den nationella politiken, en skillnad som jag antar att många politiker anser måste överbryggas. Det har egentligen inget med postmodernitet att göra utan med hårda politiska frågor. Hur hanterar man en ekonomi som tenderar att helt springa förbi den nationella sfären? Som slutar att bidra till samhällets gemensamma resurser? Kanske har multikulturalismen varit ett räddhågset sätt att försöka ta ett grepp på den frågan utan att beröra det som man egentligen behöver hantera: den globala ekonomin. Nu riskerar den att slå tillbaka och driva in nationalstaterna ännu längre in i den nationella fållan genom isolationistiska partier som till exempel SD.
Andra bloggar om: politik, ekonomi, samhälle, sverigedemokraterna, invandring, migration
Andra bloggar om: intressant?
Kommentarsregler!
Jag kan inte hitta mina glamla kommentarsregler så tillåt mig att omformulera dem i den här postningen. Jag vill inte hålla på och stryka kommentarer i onödan och jag kan inte nog poängtera att alla är välkomna att delta i debatten, men jag vill också ha en bra debatt och därför kommer jag att stryka kommentarer som:
1) innehåller omotiverade personangrepp (jag kan inte nog understryka detta!)
2) innehåller länkar till sajter som inte har med diskussionen att göra
3) behandlar sådant som inte har med diskussionen att göra
4) är postade under anonym flagg: uppge ditt namn eller ett alias när du postar och helst också en giltig e-postadress (e-postadressen visas inte)
5) innehåller omotiverad reklam
6) innehåller olaglig information eller länkar till olagliga sajter
7) innehåller inlägg som är omotiverat långa
8) innehåller nedvärderande omdömen eller rasistiska uttalanden
om du känner dig orättvist behandlad, maila till mrbrownskommentar@yahoo.se
En titt i backspegeln: världens mest framgångsrika djurrättsparti
En av de mest intressanta saker som hänt i Europeisk partipolitik inträffade i mitt tycke höstas när Djurpartiet tog 2 mandat i valet till det Holländska parlamentet (179,988 röster, eller 1,8%). Det kan tyckas vara ganska lite med tanke på att parlamentet har 150 platser, men det är ändå något ganska anmärkningsvärt med den här historien, och trots att nyheten är gammal (valet var i november förra året) tycker jag att den är värd att skriva några rader om.
Partiet är det första i världen som har tagit platser i ett parlament med djurens välfärd som den viktigaste punkten på sin agenda. Jag ser Djurpartiets framgång som ytterligare en fördjupning av demokratin och som ytterligare ett tecken på att de etiska frågorna spelar en allt viktigare roll i de västliga välfärdsstaterna, trots att medierna tycks koncentrera sig mest på vad väljaren får i plånboken efter valet. Det nya är med Djurrättspartiet är att det faktiskt ger de holländska djuren representation i parlamentet, vilket är högst relevant och följer en tydlig linje från 1848 års revolutioner och framåt. Mycket förenklat skulle man kunna dra dra upp en tidslinje som börjar med borgarklassens representation vid makten, sedan folkets (männen), sedan kvinnornas, sedan miljöns och nu djurens representation.
På ett annat sätt skulle man kunna säga att den makt åt det arbetande folket som den socialdemokratiska rörelsen utlovade nu är infriat och att det företrädare för grupper som är särskilt utsatta börjar att alltmer stå på egna ben, värva medlemmar, hitta finansiering och framför allt: få väljarna att rösta på dom. Att vi i nästa val kommer att få se ett framgångsrikt invandrarparti är jag övertygad om. Kanske får vi ett djurrättsparti även här, även om jag tror att det är mindre troligt (i förra riksdagsvalet fick pertierna ”Djurpartiet” respektive ”Djurens rätt” en (1) röst var). Men jag låter mig gärna överraskas.
Bilder:
Överst t.h. Djurpartients grundare Marianne Thieme
Nederst t.v. kampanjmaterial
Partiets hemsida
Wikipedia om Djurpartiet
Wikipedia om ledaren Marianne Thieme
Ekot
BBC
Andra bloggar om: politik, samhälle, djurens rätt, djurrättsrörelsen, djurpartiet, holland, demokrati
Debatten om JAS fortsätter
Jag vill bara i all hast rekommendera en debattartikel av Frida Blom och Bengt Krstiansson i dagens SvD där de är skarpt kritiska till militärens vilja att sätta in JAS i våra militära utlandsäventyr, för att till exempel stötta ISAF styrkorna i Afghanistan. De formulerar också på ett bra sätt hur en annan väg för ISAF skulle kunna se ut:
Det finns ett tredje mer hoppfullt alternativ, som bygger på att ISAF avhåller sig från offensiv krigföring och istället agerar som en trovärdig säkerhetsfrämjande styrka. ISAF:s soldater ska finnas till för den afghanska befolkningen; patrullera, bistå lokala krafter, lösa människors vardagsproblem och utbilda polis och annan personal som stärker säkerheten för gemene man. Sverige måste nu ta initiativ som gör en sådan positiv utveckling möjlig.
För det första bör krav ställas på en snabb översyn av FN:s mandat för ISAF och ett stopp för ”amerikaniseringen” av styrkan. För det andra bör Sverige verka för betydande mer bistånd till Afghanistans återuppbyggnad. För det tredje bör initiativ tas till en bredare sammanhållen strategi med mer diplomati, förhandlingar, lokal förankring, kulturell anpassning och mobilisering av traditionella afghanska strukturer.
Min åsikt är att denna amerikanisering verkligen är ett problem. Som det ser ut i dag blir det allt svårare att dra en gräns mellan ISAF och USA:s Operation Enduring Freedom. Vi bör med andra ord ha klart för oss vad det innebär innan vi den här operationen går alltför långt. För det andra pekar Blom och Kristiansson på det som jag har berört tidigare: det finns andra vägar att gå för militära insatser av den här typen. Militären måste också den kunna tänka ”ur låddan” och fungera på ett annat sätt än på traditionellt vis. Om det någonsin är dags att pröva radikalt nya metoder så är det nu. Anledningen att vi svenskar kan göra något sådant med trovärdighet är just vår långa period av fred och relativ neutralitet.
Andra bloggar om: politik, jas, militärt, försvaret, nordic battle group, krig, fred, afghanistan
Noterat om mötet mellan Saudiarabien och Iran
Jag försökte hitta information om det möte som hölls mellan Irans president Mahmoud Ahmadinjead och den Saudiske kung Abdullah bin Abdel-Aziz i Riyadh i helgen, men hittade till min förvåning inget i varken DN eller Svenskan. Det är lite anmärkningsvärt eftersom man i mellanöstern tycks se detta som ett historiskt möte. Om man klarar av att ta ett första steg mot att överbrygga de motsättningar mellan shiiter och sunniter som framför allt plågar Irak i form av ett allt tilltagande sekteristiskt våld, så är mycket värt. Jag har samlat några kommentarer från olika mediakällor nedan.
Dar al Hayat skriver att: Any Saudi-Iranian summit can be viewed as an important event, given what both countries represent. The current summit, however, can be considered, without any exaggeration, exceptionally important. och menar att Iran nu har chansen att försäkra inte bara arabvärlden, utan också hela ”planeten” om att de kan samarbeta och bidra till säkerhet i regionen.
Daily Star (libanon) har liknande positiva tongångar, och berättar bland annat vad toppmötet kan få för resultat för Libanon. Bland annat funderar man på att pröva mordet på Rafik Hariri i den internationella brottmålsdomstolen.
Al Jazeera: Saudi commentators described the Iranian leader’s visit to the kingdom as a positive sign of the two countries’s willingness to ease regional tensions at a time when the Islamic Republic is facing mounting international pressure led by the United States and the European Union over its nuclear activities and Riyadh is trying hard to avert a possible U.S.-Iran war that would destabilize the entire region.
Och till sist en mer skeptisk röst från New York times: ”Skeptics, however, said the absence of any tangible resolutions or initiatives, coupled with Mr. Ahmadinejad’s continuing aggressive speech, suggested that the meeting was more a public relations offensive meant to help Iran improve its image at home and in the Arab world as its confrontation with the United States appears to be escalating”.
Andra bloggar om: politik, mellanöstern, saudi-arabien, iran, ahmadinejad, usa, libanon
En kamp mellan estetiska synsätt
Ett par dagar tog det för den frireligiösa sekten Fadershuset att sätta igång med rivningen av ungdomshuset på Jagtvej 69 som varit under strid i Köpenhamn de senaste dagarna. Fadershuset köpte uppenbarligen byggnaden bara för att visa ungdomarna som huserade i den att de är förtappade. Rivningen var ett slags offentlig reningsakt från efterlämningarna av ondskans femtonåringar. Enligt uppgift skall Fadershuset andlige ledare Ruth Evensen ha fått en ingivelse av Gud att köpa huset och uppenbarligen var anledningen inte enbart ekonomisk förtjänst utan en möjlighet att utdela ett guds straff till ungdomarna. Fadershuset tackade också nej till att sälja vidare fastigheten till en stiftelse med knytning till ungdomshuset trots att de fick ett fett anbud som vida överskred deras inköpspris.
Nu säger Evensen till Politiken att hon hoppas att ungdomarna skall få ”nya praktfulla hus där de kan spela musik och som har riktiga kök där de kan laga mat”. Det är knappast så att ungdomarna från Jagtvej vill ha den kristna, svalt avskalade och välputsade estetiken. De senaste dagarnas kamp har i mina ögon lika mycket varit en kamp mellan olika estetiska sysnsätt som mellan moraliska.
Artiklar från Politiken i dag:
Politiker reagerar på rivningen
Ungdomshuset rivs
Fadershusets ledare i intervju
Och i DN
Andra bloggar om: politik, samhälle, köpenhamn, ungdomshuset, jagdtvej
Hildebrandt tappar fattningen
”Jävla skitungar – engagera er i något vettigt!” är den minst sagt bombastiska rubriken på Johanne Hildebrandts kolumn i Aftonbladet. Hildebrandt är så arg att hon kokar och tappar på vägen bort all journalistisk skärpa. Det gäller förstås kravallerna kring det omtvistade ungdomshuset i Köpenhamn och de aktivister som är ”kåta som troll på att slåss med snuten”. Nu är det visserligen inte till Aftonbladet som jag går när jag skall ha information om saker och ting även om jag gillar Gillous krönikor, men kan inte tidningen producera bättre artiklar än så här så får man väl anta att den snart kommer att vara förpassad till den journalistiska bakgården.
En annan aspekt på artikeln är att den gör det tydligt hur accepterat det är att använda ett både nedvärderande och fult språk när det kommer till ungas kamp mot vad man anser vara ett orättfärdigt samhälle. För jag tror inte att Hildebrant skulle skriva något likande om andra frågor som rör konflikter. Föreställ er att Hidebrants kolumn handlat om konflikten mellan Hamas och Fatah i stället. Skulle hon då ha skrivit ”Jävla skitpalestinier – engagera er i något vettigt!”? Knappast. Ta ungdomarna på allvar jävla skitjournalister!
Andra bloggar om: politik, samhälle, aftonbladet, ungdomshuset, köpenhamn, jagtvej, hildebrandt, media
Ett fascinerande förslag: interparlamentariskt samarbete
Jag tycker att den lilla tidningen Stockholms Fria blir allt bättre och matigare. Under hösten och vintern har man haft en mycket intressant serie om EU och framtiden med titeln ”ett annat Europa” (finns tyvärr inte på nätet), där man har stött och blött EU-projektets framtid och låtit både EU-motståndare och federalister komma till tals. I dag föreslår Anders Erkéus en mycket intressant och visionär modell för internationell samverkan som skulle kunna fungera med eller utan EU eller parallellt med detsamma. I korthet går det som Erkéus kallar för ”interparlamentariskt samarbete” ut på att nationella parlament skulle kunna lägga förslag om lagändringar i andra nationers parlament. Motioner och lagförslag skulle inges till ett Internationellt Parlament (IP) som väljer ut och bereder förslagen innan de går ut till alla andra invoverade parlament inom samarbetet som i sin tur är skyldiga att rösta i frågan. De länder som gillar förslagen inför dem.
Erkéus modell är klart fascinerande. I stället för den likriktning av nationella lagar och förordningar som utgår från EU så förespråkar han ett slags dynamisk mångfald som bygger på att de nationella parlamentens självständighet i kombination med ett utökat internationellt samarbete.
Uppdatering: länk till Erkeus förslag på Engelska.
Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholms fria tidning, anders erkeus, eu, europa
Börsens fall och Iran-krisen
Så nu faller börserna runtom i världen. USA drar med sig Kina, som drar med sig Sverige och Europa som igen drar med sig Kina etcetera. Antingen är det en ”korrigering” eller en djupare recession får vi veta. Kanske är vi på väg in i en ”björnmarknad” med en lång nedgång i ekonomin. Varför föll börserna, frågade jag mig i går, och försökte hitta ett tillfredsställande svar i mediefloran. Det verkar som om det enda svaret är att det inte går att ge något svar. Ändå repeteras en rad olika orsaker i media, varav vissa verkar ha tenderat att bli till sanningar. Jag har samplat några:
En bidragande orsak till den dystra öppningen (på Stockholmsbörsen) var New York-börsernas nedgångar på över 3 procent på tisdagskvällen. Nasdaq och Dow Jones tyngdes av svagare orderstatistik än väntat och ett dystert tal av den förre centralbankschefen Alan Greenspan som pekade på en snar recession i USA. (Karin grundberg www.di.se/nyheter)
Nervositeten tilltog under tisdagen av en oväntat svag rapport om industrins orderingång för varaktiga varor som föll med hela 7,8 procent under januari. Därtill fördystrades börsstämningen av negativa politiska nyheter, som det osäkra läget i Irak och Afghanistan och Irans trotsiga försäkringar om att gå vidare med landets nukleära program, inklusive egen anrikning av uran. (Lennart Pehrson, DN)
Det är en kraftig nedgång i Kina och i hela Asien, som skapar oro i hela aktiemarknaden och många gör vinsthemtagningar, säger Anders Bruzelius, analyschef på Swedbank. (Anna-Karin Storwall, e24)
The sell-off on global stock markets has continued today amid fears over the US and Chinese economies – the twin engines of global growth – and possible US airstrikes against Iran. (Julia Kollewe, Guardian)
Recent increases in oil prices, edginess about the standoff over Iran’s pursuit of nuclear technology, and expectations of a slowing U.S. economy added to a string of losses that have pushed the Dow down steadily since last week (Howard Schneider, Washington Post)
Andra orsaker anges också: som att Kina förväntas införa en striktare ekonomisk politik efter partikongressen i Mars. Det som ändå förvånar mig mest är varför så många hänvisar mig till oro för Iran-krisen. Finns det något belägg för en sådan tes? För jag måste anta att det är en tes och inte en orubblig sanning. Möjligtvis kan jag tänka mig att man reagerar på det faktum att det går dåligt för USA i Irak, eller att många marknadsaktörer ser med oro på instabiliteten i Mellanöstern, men att tvisten om Irans kärnvapenprogram och risken för ett krig skulle vara en av de framträdande anledningarna förefaller vara ett rent hugskott, om det nu inte är ren propaganda som nu repeteras av den ”lydiga” ekonomi-pressen.
Som Andrew Leonard på Salon påpekar så är detta tesmakande kännt som ”diskbänks-förklaringar på marknadens agerande”. Det som han menar skrämmer marknadsaktörerna mest troligen är att det för denna gång inte finns en enda händelse som kan förklara fallet, som efter 9/11.
From that perspective, Tuesday’s drop almost seems more alarming — because the lack of a single all-explanatory factor suggests that traders and investors are in a state of deep nervousness over where the economy is headed, and they are ready to bolt for the exits at a moment’s notice. All it took was a discouraging word from Greenspan, a meltdown in Shanghai and a suicide bomber in Afghanistan, and they were off!
Annars rekommenderas den här artikeln om den Kinesiska ekonomin
Andra bloggar om: politik, ekonomi, börsfallet, börsen, iran, usa, kina, näringsliv, samhälle