Den Tyske regissören Fatih Akin hamnade för några veckor sedan i blåsväder sedan han blivit fotograferad i en T-shirt med ovanstående text och polisanmäld. I Tyskland är det som bekant förbjudet att visa eller publicera svastikan, eller att ”haila” för den delen med. Akin själv menar i en intervju med Der Spiegel att man måste vara dum för att inte inse vilken kontext svastikan är inskriven i. Nå, själva denna strid är kanske inte så intressant, kanske snarare frågan om dessa två statsmän verkligen låter sig jämföras. Man kan vara hur förbannad som helst på Vita Husets politik, men finns det verkligen någon rim och reson i jämförelsen.

Två bloggare som tittat närmre på saken är det Progressiva USA och Andrew Hammels ”German Joys”, skrivet av en amerikansk jurist verksam i Hamburg. Hammel framför ett viktigt argument som man inte bör glömma:

”Thus, the vulgar ’Bush is a Nazi’ argument isn’t a problem because it’s too harsh a judgment on George W. Bush, it’s a problem because it’s too forgiving a judgment of the Third Reich. If you say that George W. Bush is somehow ”worse” than Adolf Hitler, as the poor confused American professor said, you are also saying that Hitler was less morally reprehensible than George W. Bush.”

Han påpekar också att nynazister lätt kan dra fördel av jämförelsen för att göra sin hatideologi rumsren, vilket förstås är ännu värre. Jag menar inte att man nödvändigtvis skall hålla fram Hitler och Nazismen som ett unikum i världshistorien, tvärtom finns det många anledningar att jämföra nazismens förbrytelser med sådana som skett inom den anglosaxiska kultursfären (framför allt under kolonialismen). Man må, som Fatih Hakim, tycka att Bush politik visar upp fascistiska tendenser, men Bush är helt enkelt inte på Hitlers planhalva ännu, även om det finns otäcka paralleller att dra, som till exempel frågan om etnisk registrering som just nu tycks vara på tapeten.

Det progressiva USA gör å sin sida en personjämförelse mellan de två: ”Likheterna och kontrasterna mellan männen Hitler och Bush är mindre intressanta än hur befolkningen i de båda länderna ser på sina ledare. Både det tyska folket och den djupt patriotiska amerikanska folket verkar törsta efter en totalitär ledare, en Führer, eller som Bush jämt kallar sig själv ‘Commander in Chief’.”

Andra bloggar om: politik, bush, hitler, nazism

På Haus der Wannsee-Konferenz såg jag ett intressant diagram som visar vilka yrkesgrupper av befolkningen som stödde det Tyska Nazistpartiet i deras framgångsrika val 1930 och 1932, och framför allt vilka som inte gjorde det. Tyvärr måste jag recitera diagrammet från minnet, så siffrorna kan vara lite felaktiga och skall ses mer som en fingervisning.

NSDAP (Nazistpartiet) fick 30-37 procent av rösterna i de tre val som hölls under tidsperioden. Av de som röstade på Hitler hade i princip alla yrkesgrupper en större representation än motsvarande procentsiffra för hela rikets befolkning, utom i två kategorier: arbetare utgjorde ungefär 40% av befolkningen, men andelen arbetare av NSDAP:s väljarkår var bara 15%. Den mest markanta skillnaden fanns däremot i gruppen ”hushållsarbetare” (i princip enbart hemmaarbetande kvinnor) som utgjorde cirka 20 % av befokningen, men vilken bara några få procent av de som röstade på Hitler tillhörde. Som sagt, siffrorna är inte exakta, men visar ändå det framför allt var kvinnorna som var motståndare till Hitlers politik. Man kanske inte skall dra för stora växlar på det, men det stödjer på sätt och vis min tes om att världen troligen vore fredligare om kvinnorna var vid makten. Å andra sidan kan det ju vara själva maktens natur som gör världen aggressivare.

”Arbetare Vakna! Rösta på Tyska Nationalsocialistiska arbetarpartiet!” Valaffisch från 1932.

Andra bloggar om: politik, nazism

Wannsee är en högst välmående Berlinförort som väl kan jämföras med Saltsjöbaden, Djursholm eller liknande. Det är också det enda större vattendrag som finns i närheten av de centrala delarna av Berlin och är därför kantat av marinor och strandbad. Mitt i denna luxuösa inramning hölls den så kallade Wannsee-konferensen den 20 januari 1942 där förintelsen koordinerades mellan de olika delarna av Nazistpartiet och SS. Ibland brukar det stå i historieböckerna att man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan” här, men i själva verket var förintelsen redan förberedd på hög nivå och hade redan inletts med avrättningar av judar i de ”östra områdena”, bl.a Polen, Litauen, Estland, Lettland och Vitryssland. ”Den fysisika förintelsen av europas judar” torde ha varit en order direkt från Hitler, och för att kunna genomföra hans beslut behövdes mötet för att samordna insatserna från statsmaktens olika delar och stadfästa den hierakiska ordningen, vilket behövdes inte minst därför att olika avdelningarna inom Nazi-apparaten bisarrt nog tävlade om att få ”lösa judefrågan”.

Om detta och mycket mer berättar Hanna Arendt i sin bok ”Eichmann in Jerusalem: Ein bericht von der Banalität des Bösens” (ung. Eichmann i Jerusalem: en berättelse om ondskans banalitet) som jag passande nog håller på och läser. Trots min skrangliga tyska går det hyggligt bra med ett ok lexikon tillhanda. Berättelsen handlar om rättsprocessen mot Adolf Eichmann, som var Rikssäkerhetstjänstens (RSHA) specialist i deportations- och utvandringsfrågor och som sådan en av deltagarna i Wannsee-konferensen. Hans chef inom RSHA, Hans Heydrich, var den som blev den högst ansvarige för förintelsens genomförande. Eichmann själv, lyckades fly till Argentina efter kriget, men kidnappades av Israeliska agenter 1960, och smugglades till Jerusalem för att ställas inför rätta där för sina brott under nazitiden.

Arendt följde rättsprocessen under den tid den varade som korrespondent för the New Yorker och boken baseras på till stor del på det omfattande materialet från processen, såsom förhörsprotokoll, rättens utskrifter, m.m. Den är ett fascinerande försök att dissikera psyket bakom den man som av många setts som hjärnan bakom förintelsens logistik, och därmed dess onda genius. Den bild som framträder av denne byråkrat är verkligen mer banal än så. Det är en berättelse om en egocentrerad människa med dålig självbild men med törst efter en karriär. Eichmanns relativa framgång inom Nazirörelsen bestod i hans lydighet och organisationsförmåga. Arendt uppehåller sig länge kring frågan om Eichmanns samvete och medverkan. Hans karriärism och tillkortakommanden. Kort sagt kring de frågor som så många ställt sig kring frågan om vem som visste vad, och varför inget gjordes. I hennes bok blir det olustiga svaret, som jag tolkar det, att vem som helst kan genomföra ett massmord bara de rätta förutsättningarna finns. Hennes svar på frågan varför, verkar vara att de flesta tyskar trodde på Hitler, och var beredda att göra mycket för hans tusenårsrike.

Under min lilla resa i förintelsens fotspår så frågar jag mig också hur jag själv skulle förhållit mig om jag hade varit tysk 1942? Vad hade jag gjort för att förhindra Nazismen eller förintelsen? Om jag hade varit jude, hade jag då emigrerat, gått under jorden eller flytt? Hade jag gått med i någon av de få judiska partisankommandona? Eller, hade jag fogsamt inställt mig för att fraktas bort till en säker död?

Bild 1: utsikt över Wannsee
Bild 2: Haus der Wannsee-Konferenz, sett fran sjösidan
Bild 3: Rummet där konferensen hölls. Husets nedre plan är numera en permanent utställning.

Andra bloggar om: intressant, politik, israel, förintelsen, tyskland, nazism

Det känns på ett sätt paradoxalt att besöka Judiska museet i Berlin medan vapenstillestånd råder (trots fortsatta strider) i Libanon. Som om det fanns en kort stund att försöka förstå något om konflikten innan den brakar igång igen. Berlin är förstås varken Beirut eller Haifa. Här beslutades om den slutgiltiga lösningen på judefrågan vid Wannseekonferensen och härifrån dirigerades dess genomförande. Europa blev sig aldrig riktigt mer likt. Traumat påverkar fortfarande Tyskland trots 61 år av fred.

Visst är Liebeskinds arkitektur enastående (bara ”Holocaust-tornet” och ”Exilträdgården” är värda ett besök) och utställningen fullmatad med information och finurliga lösningar, men det är framför allt förintelsen som jag är intresserad av. Museets historieskrivning leder också obönhörligen dit, och till frågan hur vi, som individer och kollektiv, kan få för oss att vi måste utrota andra folk i vår närhet som vi antar är ett hot mot oss på något sätt. Varför samexistens är så svår i praktiken. Hutuer mot tutsier i Rwanda, färgade nomader mot muslimska bofasta i Sudan, hinduer mot muslimer i Indien, katoliker mot protestanter på Nordirland, indianer mot spanskättlingar i Latinamerika, kristna mot afrikaner i det koloniala Afrika.

Förintelsen är ”the same shit with a different name”, fast på en annan skala. Hur det kunde ske har frågats så många gånger förut, utan att svaret för den skull blivit så mycket tydligare. Kanske därför att det hotar oss alla. Bigotteri och utestängningsmekanismer verkar i olyckliga fall, och de är många, förr eller senare leda rakt ner i våldets avgrund. Du kanske aldrig kommer att delta i ett förintelsemaskineri men kan du vara säker på att inte dina barn eller barnbarn kommer att göra det?

Många debattörer på högerkanten ondgör sig över den ”politiska korrektheten” och ”hetslagarna” och vill att man skall kunna ”berätta sanningen” som det alltid heter (att ge fritt spelrum för att ventilera hat är en annan tolkning). Som jag ser det är det som man föraktfullt kallar för den ”politiska korrektheten” snarare ett humanistiskt bålverk mot våldet. Med andra ord något man borde vara stolt över. Hur långt bort är vi från att legalisera dödande av de andra om vi släpper efter på de människorättsprinciper som tar avstånd från bigotteri? Jag frågar. Hur långt bort är vi? (ett möjligt svar: det beror på vad samhällets ledning tillåter. Ett annat: det beror på vad medborgarna vill) I går var det judarna som blev offer för ”herrefolkets” utrotningsiver. I dag riskerar invandrare till Europa från öst och syd att hamna i en liknande position om våldet skulle ta över.

Andra bloggar om: politik, israel, förintelsen, tyskland