Postmoderna varianter

Via min tracker så hamnar jag då och då på namedrop.se som är en ganska enkel variant på bloggar.se, och som säkert är gjord för att håva in reklampengar, men som ändå har vissa kvalitéer. Dessutom kan sammanställningen av bloggar som presenteras under ett och samma nyckelord bli ganska absurt intressant. Jimpan och Svenssons utmärkta inlägg om Pomovänstern hittar man följdaktligen under nyckelordet ”postmodern” (liksom mina egna postningar om postmoderna krig) men också länkar till postningar som behandlar postmodern imperialism, postmodern islam och postmodern andlighet. Det slår mig att postmodernism är ett begrepp som för länge sedan lämnat den begränsade filosofiska sfären.

Andra bloggar om: , , , ,

Mer insyn i lobbyisternas verksamhet med nytt EU-initiativ

För några månader sedan efterlyste jag en större insyn och transparens – eller glasnost – i lobbyisterna och pr-byråernas verksamhet på det politiska området. Då skrev jag: ”Min inställning är att pr-byråernas arbete med politiska frågor är ett hot mot demokratin och att deras verksamhet på det politiska området bör vara helt transparent. Deras kontrakt med politiker bör vara lika offentliga som alla andra offentliga handlingar och deras arbete med politiska frågor bör presenteras i detalj. De bör vara lika ansvariga inför oss väljare som någonsin politikerna. Det är vår demokrati och våra pengar som står på spel när politiken ’reklamifieras’.” Jonas Morian kommenterade postningen på följande sätt: ”Om vi börjar med att pr-byråernas arbete med politiska frågor skulle vara ett hot mot demokratin, så kan man ställa sig frågan vad hotet skulle bestå i. Hotas demokratin om ett företag eller en organisation skulle ta professionell hjälp med att bättre förstå de politiska beslutsprocesserna, i vilket läge det är möjligt att påverka politiskt beslutsfattande och hur man lättast gör detta? Jag har svårt att se detta som hotfullt.”

Nu verkar det glädjande nog som om EU kommer att kräva en större insyn i lobbyisterna och pr-byråeras verksamhet som en del av ett öppenhetsinitiativ. Så här skriver Dagens Media om saken:

”När EU-kommissionen sjösätter sitt öppenhetsinitiativ för lobbyister 2008 blir pr-konsulternas rörelsefrihet starkt begränsad. Om inte den frivilliga registrering blir tillräckligt omfattande kommer kommissionen införa obligatorisk registrering. ”Jag tänker inte lämna ut mina kunder”, säger Francisca Herodes, ansvarig för public affairs på Hill & Knowlton.
EU-kommissionens öppenhetsinitiativ innebär att lobbyister ska registrera vilka intressen och klienter de företräder, vilka målsättningar och finansieringskällor de har. I EU-kommissionens definition av lobbyister innefattas förvaltningskonsulter, företagslobbyister, advokatbyråer, NGOs (non governmental organizations t.ex Greenpeace) och tankesmedjor. Registreringen ska också göra det möjligt att ställa lobbyister till svars för sina handlingar.”

Det här är ett utmärkt initiativ från EU:s sida och en signal om att Bryssel bryr sig om den demokratiska processen. Det borde inte vara annat än självklart att PR-byråerna skall vara ansvariga för sina handlingar om de vill vara med och leka i storpolitiken. I dag kan en reklambyrå ställas till svars för vilseledande marknadsföring eller rena lögner medan PR-byråerna går fria när man försöker att vilseleda eller lura politiker och allmänhet.

Tack till osynliga bloggen för länken till DM!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Australiens försvarsminister talar klarspråk om den irakiska oljan

Äntligen talar någon klarspråk inom ”de villigas koalition” och medger att oljan var en av anledningarna att delta i kriget i Irak. Det är Australiens försvarsminister Brendan Nelson som medgett att energisäkerhet var en faktor i Australiens beslut att delta med trupp i en intervju med ABC, Australian Broadcasting Corporation.

THE government has admitted the need to secure oil supplies is a factor in Australia’s continued military involvement in Iraq. Defence Minister Brendan Nelson said today oil was a factor in Australia’s contribution to the unpopular war, as ”energy security” and stability in the Middle East would be crucial to the nation’s future. Speaking ahead of a key foreign policy speech today by Prime Minister John Howard, Dr Nelson said defence was about protecting the economy as well as physical security, and it was important to support the ”prestige” of the US and UK. ”The defence update we’re releasing today sets out many priorities for Australia’s defence and security, and resource security is one of them,” he told ABC radio.

Kors i taket och ta i trä. En försvarsminister i krig som vågar vara rättfram i den här frågan är inte något vi är bortskämda med! All heder åt Brendan Nelson.

mer om detta i the Australian och i Aljazeera magazine

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Sommarläsning: Robert Fisks ”The Great War for Civilization”


Robert Fisks The Great War for Civilization: The Conquest of the Middle East är ett minst sagt massivt dokument över alla de krig som den nitiske och ofta arge brittiske reporten bevakat för the Times och numera the Independent. Ju längre jag vandrar in i detta massiva verk på 1300 sidor, desto mer inser jag att detta verk är ”måste-läsning” för alla som vill hålla ett kritiskt öga på mellanöstern. Det gäller bara att inte bli avtänd av bokens omfattning. Det är en bra taktik att hoppa fritt mellan kapitlen. Själv började jag mitt i boken med att läsa om det Armeniska Folkmordet.

Jag känner ett omedelbart släktskap med Fisks hållning; han lyckas osvikligt med konststycket att dissikera de komplicerade förhållandena i mellanöstern utan att förlora sympati för de svagaste, för offren: de som drabbas av härskarnas vrede och godtycke, av ”våra” bomber, kolonialpolitik och ständiga invasioner och av ”motståndsrörelsernas” våldsamma och blodiga övergrepp. Det är övergrepp mot civilister, hyckleriet, lögnerna och det militärindustriella komplexen som upprör honom oavsett om det handlar om halshuggna algeriska bybor eller sönderbombade flyktingläger i Libanon. Så har också Fisk varit stationerad i Beirut i trettio år och under tiden hunnit bevaka alla de krigsscener som få av oss häruppe i den kalla och blöta nord är speciellt insatta i: alla de frontlinjer som går mellan islamister, monarker, baathister, israeler, falangister, brittiska, franska och amerikanska trupper och vad det nu kan vara. Han har hunnit intervjua Usama Bin Ladin tre gånger i de afghanska bergen och varit nära att mista livet vid flera tillfällen.

För mig representerar han en klarsyn i förhållandet till makten som jag ser som oerhört sällsynt i journalistkretsar (speciellt i Norden) som bara alltför ofta tenderar att repetera invanda föreställningar (om inte ren propaganda) fångade i sina nationella perspektiv utan att ifrågasätta motiven bakom handlingarna. Han ingår så att säga i den lilla skara av journalister som trots allt ”får lov” (trots att de är avskydda av många) att kritisera ”vår” utrikespolitik i ”prime-time”, en skara där Fisk tillsammans med John Pilger, Seymour Hersh, Naomi Klein och Noam Chomsky är affischnamnen. Det säger något om vårt samhälle att de inte är fler.

Boken på Adlibris
svenska (ISBN 9113011944)
engelska (ISBN 1841150088)
Intervju med Fisk i DN

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Tankar om det tredje världskriget

För ungefär ett år sedan skrev jag om en kolumn av Göran Rosenberg där denne konstaterade att många i Israel ser det pågående ”kriget mot terrorismen” eller snarare kriget mot den militanta islamismen som ett tredje världskrig. Vad jag i mycket då höll med honom är att tanken på ett tredje världskrig är absurd och att det framför allt är ett krig som jag inte på något sätt kan identifiera mig med. Det är, med andra ord, inte mitt krig.

Även om jag i dag fortfarande anser att detta inte är mitt krig: jag är inte på något sätt beredd att försvara varken vår (västs) mellanösternpolitik eller islamisternas våldsdåd. Inte heller är jag beredd att försvara de stater som är våra allierade, och vars människorätts-historia är hårresande. Jag pratar till exempel om Turkiet, Algeriet och Egypten.

Däremot undrar jag om det faktiskt inte börjar bli dags att erkänna att detta krig mellan väst och dess allierade och islamisterna och deras allierade är ett slags tredje världskrig, men med ”postmoderna” förtecken om man så vill. Med postmodern menar jag att kriget inte har några centrala fronter och utan tydliga aktörer samt att det inte är begränsat till nationalstater.

Om man vill definiera några fronter, eller ”hotspots” i detta tredje världskrig så skulle man först av allt konstatera att kampen i första hand står mellan stater i den muslimska världen som har en sekulär framtoning och som mer eller mindre fungerar som polisstater och islamistiska aktörer och stater varav Iran är den mest framträdande nationalstaten. Naturligtvis finns undantag från denna regel, där Saudi-arabien är det kanske tydligaste exemplet. Syrien är ett annat undantag på ”andra sidan”. För att ytterligare komplicera saken har vi andra fronter som delvis går på tvärs genom allianserna och jag tänker kanske främst på motsättningarna mellan shiiter och sunniter och Israels speciella position i regionen.

Det är svårare att peka på ett specifikt datum då detta tredje världskrig startade, men låt mig föreslå 1979, detta händelserika år då Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Shahen kastades ut ur Iran. Andra skulle kanske se Usama Bin Ladins krigsförklaring mot USA 1998 som ett nyckeldatum eller Bushs krigsförklaringar mot Al-Quaida efter 911. Man kan gå ännu längre tillbaks: vi må ha glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade mellanöstern efter första världskriget vilket i sin tur ledde till skapandet av Israel, men det har man knappast i arabvärlden.

När detta världskrig nu börjar att flytta upp till Europa gäller det att inse att detta är ett krig som pågått i åratal. Det är alltid lätt att vara på den vinnande sidan i ett krig. Det är lika lätt att ignorera ett krig som pågår någon annanstans. Sedan 11 september 2001 är det tydlgt att detta inte längre är fallet och detta bekräftas bara av de senaste bombningarna i storbritannien. Vi har sedan två år tillbaka också en hotspot i Europa.

Som jag sagt tidigare: jag stöttar inte detta krig och jag kommer inte att varken kämpa eller dö för det (tyvärr måste jag betala skatt för det). Det är dags att på något sätt, om det är möjligt, och trots att det borde ha gjorts för mycket länge sedan, att vända på denna olycksaliga utveckling.

Tidigare postningar om detta:
Om Göran Rosenbergs kolumn om det tredje världskriget
Megafonfri historia om kriget mot terrorismen

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Attack mot Glasgows Flygplats

Nu på eftermiddagen har minst två personer gripts efter att ha försökt att köra en brinnande Cherokee-Jeep rakt in i Glasgow Flygplats huvudterminal. Ingen lär ha skadats utom en av gärningsmännen som fattade eld innan han greps. Vittnen pratar om att en av männen hällde bensin över sig själv och bilen vilket tyder på en självmordsattack. Terminalen har tydligen fått svåra skador även om det kunde varit mycket värre eftersom bilen fastnade i en av ingångarna. Jag får anledning att återkomma.

Mer på BBC

Uppdatering 18:55: DN om händelsen

uppdatering: 00:51: På BBC pratar en säkerhetsexpert nu om ”en attackvåg” och att ”bilbomberna i London måste vara länkade till attacken i Glasgow” och att bilen i Glasgow innehöll tuber med propangas som, om de hade exploderat i terminalen, hade orsakat ofattbara skador och tagit många människoliv. En annan sak som slår mig är hur snabbt man på till exempel BBC tar kontakt med muslimska föreningar eller församlingar som alltid uttrycker sin oro och förskräckelse. Myndigheterna är också rädda för att folk skall ge sig på oskyldiga muslimer som ”hämd”, en farhåga som också uttrycktes på en presskonferens med den skotska polisen alldeles nyss. Den muslimska communityn är de riktigt stora förlorarna i det här vansinniga spelet.

Andra bloggar om: , ,

Bilbomb i London och Blairs eftermäle

Brittisk polis forslade i natt bort en ”massiv bomb” bestående av stora mängder bensin, gastuber och spikar som kunde ha orsakat stor skada Haymarket i centrala London om den hade detonerat, trots att den beskrivs av polisen som amatörmässigt gjord. Polisen kan förstås ännu inte säga om detta är verk av jihadister eller kriminella nätverk eller om fler bomber är att vänta.

På the Guardian misstänker man att detta är en indikation på att den taktik som spritt så mycket förödelse i Bagdad nu nått Europa. Jag pratar då om bilbomber som riktas i första hand mot civila mål. Snarare kan man säga att bilbomben nu återvänder till London efter tio år av frånvaro. Bilbomben var ett av IRA:s favoritverktyg och sista gången man använde det i London var 1998 då affärsdistrikten i Canary Wharf skakades av flera bomber.

Så det är detta som är frukten av det sorgliga krg som Tony Blair kastade in sitt land i när han insisterade på att få följa med Bush på dennes Irak-äventyr (Ja, mannen insisterade faktiskt enligt uppgifter trots att USA menade att Britternas insatser kunde ske på annat sätt än militärt)? Vi vet resultatet: ett blodigt kaos som skördar offer varje dag i ett land långt borta.

Man bör inte ta lätt på risken att denna typ av krigföring också kommer att drabba Europa i större omfattning än tdigare. Det är en helt annan värld vi lever i idag jämfört med 1920 då Britterna invaderade Irak senast. Då kunde man i lugn och ro invadera och kriga på andra kontinenter utan oro för att hemlandet skulle attackeras. I dag måste man tvärtom räkna med att hemmafronten riskerar att drabbas av motattacker och att alternativen för att undvika det är en polisstat, en isolationstisk nationalism och slutet för den ekonomiska globaliseringen. Jag undrar om Tony Blair förstod detta redan när han beslöt att skicka trupper till Irak?

Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. För mig fråmstår det som lika absurt som att att låta Hells Angels ta hand om en brottsofferjour. Skall vi någon gång få se fredsförhandlare i mellanöstern som verkligen är intresserade av fred?

Robert Fisk har en del att säga om saken:

”Not once has he said he was sorry for what he did in our name. Yet Lord Blair actually believes – in what must be a record act of self-indulgence for a man who cooked up the fake evidence of Iraq’s ”weapons of mass destruction” – that he can do good in the Middle East.

For here is a man who is totally discredited in the region – a politician who has signally failed in everything he ever tried to do in the Middle East – now believing that he is the right man to lead the Quartet to patch up ”Palestine”.

In the hunt for quislings to do our bidding – ie accept even less of Mandate Palestine than Arafat would stomach – I suppose Blair has his uses. His unique blend of ruthlessness and dishonesty will no doubt go down quite well with our local Arab dictators.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Kontrasternas obscenitet


I the Guardian läser jag i dag att kvinnliga israeliska ministrar reagerat med upprördhet över att det isralelska konsulatet uppmuntrat Israeliska kvinnliga soldater att vika ut sig i herrtdningen Maxim för att ”förbättra blden av Israel utomlands”. Tidningens målgrupp, som man kan anta är män i 20-35 års åldern, bryr sig nämligen för lite om Israel enligt konsulatet. I de mer vapentokiga delarna av USA är sex och vapen uppenbarligen en oslagbar kombination, men för alla oss andra som snarare ser kombinationen av våld och sex som svårsmält är det knappast någon vidare reklam. Och då skall man inte prata om hur eventuella islamister med sin nästan paranoida inställning tll sex i det offentliga rummet reagerar.

Nu behöver man inte gå så långt för att se det obscena i den överväldgande kontrasten mellan bilden av Israel som ett partytokigt, frisksportande, sexigt och romantiskt lyckans land och den tragedi som utspelar sig Gaza. Det räcker med några snabba knapptryckningar på youtube. Jag erkänner att det är en alltför enkel poäng att ställa upp nedanstående videoklipp mot varandra och jag kan förstå att Israelerna så gärna vill se sitt land som det moderna land det ändå är, men är det inte dags att ta bort skygglapparna och förstå att obsceniteten är uppenbar för de flesta? Det bör påpekas att det egentligen inte på något sätt är ett specifikt problem för Israel och Palestina. Situationen kan utan problem jämföras med Rios favelas och Nairobis gigantiska slumoråden.

Man kan prata i evigheter om händelsekedjor. Vem som gjorde vad mot vem och när. Det gör inte obsceniteten mindre tydlig. För den som tycker att denna postning är moralistisk vill jag säga att det inte är så svårt att bli moralist. Pröva!

Andra bloggar om: , , , , ,
Andra bloggar om:

Hoppfullt om enstatslösningen

Trots att det förefaller som om striderna i Gaza producerat tre statsbildningar i Palestina så finns det fortfarande de som förespråkar en stat, en lösning som jag personligen tror är den enda som kan bringa fred åt regionen i längden. Jag blev därför väldigt glad när jag i dag läste Ilan Pappes essä om Gaza ur ett historiskt perspektiv på Electronicintifada. Äntligen en hoppfull röst! Kanske är det kärleken som till slut blir det som får judar och araber att komma samman? Eller för att citera Morrisey: ”If it’s not love then it’s the bomb that will bring us together”

”There are quite a few Jewish mothers and wives in the Gaza Strip — some sources within Gaza say up to 2000 — married to local Palestinians and parents to their children. There are many more Jewish women who married Palestinians in the Palestine countryside. An act of desegregation that both political elites find difficult to admit, digest or acknowledge. If despite the colonization, occupation, genocidal policies and dispossession such harmonies of love and affection were possible, imagine what could happen if these criminal policies and ideologies would disappear. When the Wall of Apartheid is removed and the electric fences of Zionism dismantled — Gaza will become once more a symbol of Fernand Braudel’s coastal society, able to fuse different cultural horizons and offer a space for new life instead of the war zone it has become in the last sixty years.”

Ilan Pappe: ”Towards a Geography of Peace: Whither Gaza?”

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Från två till trestatslösning på 72 timmar?

”Hello Condoleezza Rice. You have to deal with me now, there is no Abu Mazen anymore.”

När nu Hamas tagit kontroll över Gaza-remsan så hänger spekulationerna om vad som kommer att hända härnäst som en våt filt i luften. Det kanske inte finns någon som på allvar dskuterar en trestatslösnng: ett islamistskt ”Hamastan” i Gaza och ett sekulärt ”Fatahstan” på Västbanken (för att använda Cordelia Edvardsssons ord) plus Israel), men det verkar som om det faktskt är det som håller på att hända i praktken.
EU och USA har snabbt förklarat sig stödja Abu Mazen (Abbas) och i Israel uttrycker man en ide som är ett paradoxalt resultat av Hamas seger över Fatah i Gaza: att man nu i realiteten anser att koalitionen mellan Fatah och Hamas är upplöst och att man nu kan öppna upp för att överösa Fatah med militärt och finansiellt stöd. Andra varnar för att denna strategi bara kommer att göra Hamas ännu starkare eftersom vapnen riskerar att hamna i Hamas händer så småningom (jag har läst att så många som 40% av Fatahs säkjerhetsstyrkor som nyligen tränades och rustades av USA gick över till Hamas under konflikten och tog med sig sina vapen).

Jinge pekar på att Israel faktiskt stödde Hamas ekonomiskt och militärt för att försöka balansera Fatahs makt, så i princip har man själv fött den islamistiska rörelse som nu tagit makten också militärt.

Strategin att ständigt försöka hitta lokala krigsherrar och militärer att stötta för att försöka behålla en dominant position eller få inflytande i ett land är ngen ny strategi, men det har bevisats så många gånger att den är kontraproduktiv att man undrar varför den ständgt återupprepas. Afghanistan, Rwanda, Palestina och Algeriet är alla exempel på hur tidigare vänner snabbt blivit fiender. Blowback, som det också kallas, för att använda underrättelsetjänst-språk.

Andra bloggar om: , , , , , ,