Månad: november 2005

Vi sjunker i skit och Frankrike står på våra axlar

Ett klipp från dagens the Guardian. Inte så mycket att kommentera: snacket står Ali och hans kompis för.

”It’s so easy,” said Ali, 16. ”You need a beer bottle, a bit of petrol or white spirit, a strip of rag and a lighter. Cars are better, though, when the tank goes. One of you smashes a window, the other lobs the bottle.”

Ali’s friend was an Arsenal fan: ”Thierry Henry, man! But he never scores for France.” Does he feel French? ”We hate France and France hates us,” he spat, refusing to give even his first name. ”I don’t know what I am. Here’s not home; my gran’s in Algeria. But in any case France is just fucking with us. We’re like mad dogs, you know? We bite everything we see. Go back to Paris, man.”

Sylla summed it up. ”We burn because it’s the only way to make ourselves heard, because it’s solidarity with the rest of the non-citizens in this country, with this whole underclass. Because it feels good to do something with your rage,” he said.

”The guys whose cars get torched, they understand. OK, sometimes they do. We have to do this. Our parents, they should understand. They did nothing, they suffered in silence. We don’t have a choice. We’re sinking in shit, and France is standing on our heads. One way or another we’re heading for prison. It might as well be for actually doing something.”

Paradoxer i debatten om den fria lönesättningen

Efter att ha haft en kort diskussion med Annie och Federley så måste jag fråga mig varför den kampanj för fri lönesättning och mot den ”oflexibla” arbetsmarknaden som förs från högerhåll är så paradoxal. Den är inte mindre intressant. Argumentet är att en flexibel arbetsmarknad och lägre löner bidrar till ökad sysselsättning och därmed ökat välstånd, något som på pappret kan verka logiskt men som har sina brister. Arbetsmarknaden är precis som det sägs en marknad. Arbetsgivare köper arbetskraft från arbetstagare. Förhandlingar förs varje år hur mycket det skall få kosta. Staten reglerar de skatter som arbetsgivare och arbetstagare skall betala till det allmänna. Om man bortser från statens del i det hela och fokuserar på den business som sker mellan löntagare och företagare så kan man konstatera att de förhandlingar som styrt den så kan man konstatera följande:

Under hela efterkrigstiden fram till åttiotalet i princip så styrde Saltsjöbadsandan förhandlingarna d.v.s att företagen köpte arbetsmarknadsfrid i utbyte mot en solidarisk lönepolitik. Företagens ombud är därmed till viss del medskyldiga till den oflexibiliteten. Att man nu vill omförhandla denna deal (om man verkligen vill det) kan förstås utifrån att man tycker sig verka utifrån en styrkeposition nu när så många företag lägger ner sin produktion i Sverige och flyttar den till låglöneländer samtidigt som arbetslösheten är rekordstor. Frågan är om det verkligen finns en reell styrka bakom.

Samtidigt är löntagarnas organisationer starkt pressade av den ökande arbetslösheten. Man kan däremot inte som Annie gör, vädja till vänstern att man skall ”förstå” att en låglönepolitik är bra för även för dem själva. Det är att underskatta vänsterns och fackens förhandlingsposition, som inte är så svag som den verkar. Det är som att gå till en tv-handlare och vädja till honom att sälja dig en tv för halva priset och förklara att han måste ”förstå” att dealen är bra för hans business. Han skulle göra det bara om han var riktigt desperat. Du skulle kanske kunna få 5 eller 10 procents rabatt eftersom det finns inräknat i företagets budgetkalkyler.

Man skulle kunna säga att facket är hårdare än TV-handlaren på ett ytligt plan, men i själva verket tvingas också facket till lägre krav under tuffare tider. Att däremot tro att facket skulle lägga sig platt för företagens krav på fri lönesättning är att vädja till arbetstagarnas ”moral”. Det är definitivt en återvändsgränd. Som att TV-handlaren något tillspetsat skulle säga: men ta Tv-n då, du får den!

Facken i dag är inte så pressade att de inte kan vänta ut den situation som nu råder utan att göra alltför stora eftergifter, det visar inte minst tunnelbanestrejken nyligen. Facken kommer inte att stödja en låglönepolitik om man inte får något substantiellt i gengäld, därför att de har råd att förhindra den än så länge och så länge de ser att företagen går bra. Tvärtom så tror jag att fackföreningarna kommer att bli internationellt offensivare i framtiden för att minska löneklyftorna med låglöneländerna även om det i dag är oklart hur det skall kunna ske.

I skenet av allt detta kan man säga att varken företagen, arbetstagarna och staten är betjänt av att saker och ting flippar ur, som de nu gör i Frankrike. En låglönepolitik kan i skenet av detta bli ytterst kostsam inte bara för arbetstagarna utan också för företagen. Ju mer man ökar klyftorna desto mindre marginal till gränsen för social oro.

Epilog

Till och med Niccolo Machiavelli, som skrev den berömda furstespegeln ”Fursten” 1513, förstod att påpeka att fursten måste hålla frid på ”arbetsmarknaden” för att kunna behålla makten, annars kunde han få ett besvärligt bondeuppror på halsen. Han fick gärna utföra grymheter i ett tidigt stadium av sitt härskande men måste sedan visa välvilja gentemot folket. That’s realpolitik folks!

Kolonisering, globalisering och upproret i Frankrike

RGR har samlat ihop och kommenterat ett antal bloggartiklar rörande Pariskravallerna, bland andra den jag skrev i går, och påstår att jag har spårat ur. Jag tänker förstås inte låta hans inlägg gå okommenterat förbi.

Om man aldrig försöker hitta orsakssammanhang i historien så kommer man inte heller att kunna hitta några hållbara lösningar på de problem som Europa nu står inför och som kravallerna i Frankrike är ett uttryck för. Man kan ropa på fler polisiära insatser för att skydda egendom, men det löser bara problemet kortsiktigt. Problemet kan bli större i ett värsta scenario än vad polisen mäktar med och om militären tar över kan vi plötsligt få ett nytt inbördeskrig på halsen i Europa.

Globaliseringen drivs av samma mekanismer som kolonialiseringen och därför är det högst relevant att koppla ihop de två i en orsakskedja. Det är bara mindre accepterat att använda våld när man gör business i dag. Så vad har Pariskravallerna med detta att göra?

De ekonomiska och politiska flyktingar som kommer till Europa i dag grupperar sig ganska generellt efter vilket land som kolonialiserade deras hemland på 1800 talet. Västindier, Pakistanier och Indier vill till England, Västafrikaner till Frankrike, Turkar till Tyskland. Det har inte bara med språket att göra. Genom det underkuvandet har kolonisatörerna arbetat in en bild hos de dominerade av sitt land som en ideal plats. Jag menar att den plundring som kolonisatörerna genomförde för över hundra år senare nu dragit med sig de kolonialiserades ättlingarna till våra gränser. Det är först genom globaliseringen, i den mer generella term som jag använder den, som till exempel afrikaner söder om Sahara har fått möjlighet att ta sig hit. De som önskar välstånd följer efter välståndet dit det färdas, om de kan och även om det tar tre generationer.

I den andra änden av balansräkningen har globaliseringen tillåtit företag i väst att outsourca produktion och bedriva global handel. Likheten är slående: företagen väljer precis som väst- och nordafrikanerna att flytta dit välståndet är som störst, där de förväntade vinsterna kan maximeras. Likheten slutar inte där även om den blir något mer långsökt. Kom ihåg att företag med internationella intressen ofta sett till att få väpnad backning hemifrån när deras tillgångar hotats. På samma sätt tenderar den ökade marginaliseringen att utlösa kriminalitet och våld bland invandrargrupper för att försvara de få tillgångar som finns. För att uppfylla de egna förväntningarna på vinst, för att tala marknadsspråk.

Frågan är vad man skall göra? Det som hänt de senaste åren, med ökade flyktingströmmar i samband med byggandet av fästning Europa har redan nu skapat en rad ohållbara situationer varav den mest omskrivna är det dagliga stormandet av Ceutaenklaven. Nu har vi en landsomfattande kravall på halsen. Tidigare i somras bombattentaten i London.

Jag tror att kostnaderna för att bevara fästning Europa riskerar att bli astronomiska inom den närmsta tioårsperioden, och moraliskt ohållbara. Marknaden vill ha stabilitet, inte social oro. Det skulle vara politiskt och moraliskt ohållbart se enorma flyktingläger växa upp i norra Afrika.

Det finns bättre sätt som balanserar företagens ”nya” globaliserade vinster, med större välstånd för de fattigaste länderna vilket i sin tur minskar statsmaktens ökade utgifter på hemmafronten för flyktingproblemet och därmed minskar skatteintaget som drabbar företagen. Slopandet av jordbrukssubventioneringar är inget universalmedel. I stället borde man stimulera de lokala ekonomierna för de minst gynnade länderna i till exempel västafrika till produktion, skapa investeringsprogram om än på mikronivå för att minimera riskerna för västliga företag, att börja samarbeta politiskt med de utsatta länderna för att minska deras korruption och bidra till stabilitet. Att skapa hopp för de som inte ser någon annan utväg än att komma hit, så att de kan känna stolthet för sina länder och kunna göra något åt situationen i dem.

Vad är alternativet? Att få en konfliktzon i hela västeuropa med rasande marknader och minskad frihet som följd?

Bush egen kyrka kritiserar kriget i Irak

Nu kommer kritiken mot kriget i Irak även från det håll som torde vara mest kännbart för Bush och Cheney, nämligen deras egen kyrka. Det är al-jazeera och the Nation som rapporterar att the United Methodist Church Board of Church and Society i en intern omröstning beslutat sig för att göra ett uttalande där man vädjar till de båda metodisterna att avsluta kriget i Irak snarast och ta hem trupperna.

Denna styrelses sammansättning verkar innehålla både konservativa och liberaler och den torde inte befinna sig längst ut till höger. Det är trots detta ganska anmärkningsvärt och ger en fingervisning om att Bush-regimen nu förlorar stöd bland de moderata religiösa krafterna i USA. Dessa krafter har hitintills hållit tillbaka sin kritik.

”As people of faith, we raise our voice in protest against the tragedy of the unjust war in Iraq,” said a statement issued last week by–the social action committee of the church that both President Bush and Vice President Cheney belong to, The Nation reported.

”Thousands of lives have been lost and hundreds of billions of dollars wasted in a war the United States initiated and should never have fought.”

”We grieve for all those whose lives have been lost or destroyed in this needless and avoidable tragedy. Military families have suffered undue hardship from prolonged troop rotations in Iraq and loss of loved ones. It is time to bring them home.”

It is my hope and prayer that our statement against the war in Iraq will be heard loud and clear by our fellow United Methodists, President Bush and Vice President Cheney,” said Jim Winkler, General Secretary of the UMC’s Board of Church and Society. ”Conservative and liberal board members worked together to craft a strong statement calling for the troops to come home and for those responsible for leading us into this disastrous war to be held accountable.”

Nattamat

Några intressanta artiklar uppsnappat i natten medan datorn står och tuggar fram nya avi-filer.

Raed Jarrar konstaterar med sedvanlig sarkasm att det nya initiativet från Iraks försvarsministerium att erbjuda Irakiska ex-militärer tjänster i den nya administrationen är en ny intressant taktik att komma tillrätta med upproret.

I think they should have announced it this way: ”Dear Ex-Iraqi Army officers, after trying to kill you for the last two years, we figured out that you are acctually winning the battle, so can you please come and join us, we don’t want to die. Please. We beg”

Raed har också synpunkter på vilka han vill se som ockupanter i landet.

At least the Israeli government evacuates Plestinians’ houses before demolishing them! Can we please have Sharon occupy Iraq instead? Now I think he is a humane man of peace.

Billmon får celebert besök av Juan Cole inte bara i Whiskeybaren utan hemma. Det händer tydligen att bloggare träffas på riktigt för att diskutera över en öl! Fascinerande.

Juan Cole börjar bli mer och mer övertygad om att motståndet i Irak till största delen drivs av Saddams tidigare trupper och att alla, d.v.s. USA, motståndet och Iraks regering gör allt för att peka ut Zarqawis ”Al-Quaeda i Irak” fastän det egentligen handlar om en fortsättning på kriget mellan Saddam och USA. Intressant läsning.

Observer online berättar att 607 bilar satts i brand i Frankrike under söndagen varav hälften utanför Paris.

De Villepin called the emergency cabinet meeting to attempt to regain the momentum and show a united front. He called on ministers to speed up plans for urban renewal and asked the influential imam of the Paris mosque, Dalil Boubakeur, to appeal for calm.
But it was Sarkozy who again came in for attack. After his meeting with De Villepin, Boubakeur launched a veiled attack on the minister’s outbursts, in which he called the disaffected young men on estates ’louts’.
Police trade union official Gilles Petit said the rioters would ’stop at nothing’ in their attacks.

Pariskravallerna ett släggslag mot fästning Europa

Jag är egentligen inte speciellt chockad över det som händer i Frankrike just nu. I mina ögon är det en obeveklig konsekvens av de senaste årtiondenas Europeiska invandringspolitk och globaliserade flyktingströmmar.

Precis som jinge, som skriver om upploppen i dag, tror jag att det vi ser nu är en del av en ökande globalisering. Medan Europeiska företag stirrar sig blinda på outsourcingmöjligheter och billiga förtjänster så blundar regeringarna för den oerhörda dragningskraft som Europa har på de som vill skaffa sig en drägligare tillvaro och hjälpa sina familjer. Politiken som syftat till att till varje pris behålla den Europeiska enheten är i längden ohållbar, fästning Europa kommer obönhörligen att nötas ner mot ett mer integrerad enhet med resten av världen. Om man ser pessimistiskt på saken är det enda alternativet konflikt. Att folk är beredda att ta oerhörda risker för att komma hit är bara bevis nog.

Jag undrar om vi inte kommer att få se en ny värld växa fram i gränsområdena kring europa bebodd av flyktingar som desperata försöker ta sig in i värmen. Ceutaenklaven, Gibraltar, Turkiet och andra länder i södra europa kan komma att få helt nya städer bebodda av flyktingar som lever under miserabla förhållanden. Det är inte acceptabelt om vi vill fortsätta kalla oss demokrater.

Vad är lösningen om vi inte vill ta den konflikt som nödvändigtvis kommer att komma? Naturligtvis att hjälpas åt för att skapa bättre förhållanden i de länder där flyktingarna kommer ifrån. Öka de civila insatserna i dessa länder, öka biståndet, öka bidragen till de organisationer som verkar i dessa länder, slopa subventioner, öka investeringarna. Jag kan inte se annat än att fästning Europa oundvikligen leder till konflikter som kommer att urholka det välstånd som vi nu har. Det är bättre att dela med sig av det välståndet medan det fortfarande finns.

Kanske ryste någon kolonisatör på 1800-talet inför tanken på att de folk han förslavade och mördade någon gång skulle slå tillbaks mot Europa. Det är nu det börjar hända.

Samarbeten med Iran i det fördolda

När man läser om Iran så glömmer man ofta att landet är en av regionens stormakter. När Afghanistan är dominerat av krigsherrar så till den grad att dess president knappast kan lämna huvudstaden, och Irak är en krigszon med allt vad det innebär, så framstår Iran som tämligen stabilt. Faktum är att väst vid flera tillfällen, om än motvilligt, bett Iran om favörer. Ibland har det skett på officiell väg, oftast i hemlighet.

USA bad Iran om hjälp inför kriget mot Afghanistan med både underrättelser och användande av territorium vilket de också fick. I vilken omfattning är oklart och jag måste kolla upp det ytterligare. Detta utbyte verkar ha lett till bitterhet bland många Iranier i det allt kyligare klimatet emellan USA och Iran, men man skulle ockå kunna ange Iraniernas tillmötesgående som ett skäl till att USA faktiskt inte pressat Irans regering så hårt som förväntat.

1993, under kriget i Bosnien, ”smugglade” Iran vapen till den Bosnisk-Kroatiska koalitionen med USAs godkännande. Ofta framförs åsikten att detta var en infiltration av Iranska Muhajeedin-krigare men enligt Jürgen Elsässer som i år kommit ut med boken Wie der Dschihad nach Europa kam. Gotteskrieger und Geheimdienste auf dem Balkan var koalitionen mellan Kroatien och Bosnien noga med att fråga USAs sändebud om det var acceptabelt att köpa vapen från Iran. De fick ett förbryllande icke-nej. När de ville ha ett förtydligande fick de svaret ”Lyssna inte bara på vad jag säger utan också vad jag inte säger”. Grönt ljus med andra ord. Iran flög in ungefär åtta plan i månaden med vapen, materiel och rådgivare till Bosnien under 1993.

När detta uppdagades blev det ramaskri i USAs kongress. Hade USA hjälpt till att få in jihadister i Europa? Saken verkar inte ha fått några större efterverkningar, kanske därför att det faktiskt aldrig fanns några ”jihadister” på Bosnisk mark.

Vi i väst tenderar att bli vettskrämda inför tanken på samarbeten med länder i mellanöstern. De är totalitära, islamistiska, terrorister och jihadister, och sällan något annat. Kanske är det tvärtom så att det enda sättet att sprida demokrati i mellanöstern är att i stället för att hota med bomber och underblåsa skräckpropagandan faktiskt närma sig länderna i fråga och visa respekt, och inte bara fråga efter hjälp när det kniper. Bosnien skulle faktiskt kunna bli ett land som skulle kunna öppna upp för ett sådant samarbete.

För den som gillar tyska finns ett utdrag ur Elsässers bok att läsa i det Tyska onlinemagasinet Freitag.
En intressant artikel om Bosnien som också tar upp Iran.
Iran Press Service Public Forum: vad iranier tycker om symbiosen med USA, på engelska

Det revolutionära USA

”Jag kommer alltså envetet att fortsätta att hävda att Bushregimen är det farligaste som drabbat vår kultursfär sedan – ja, faktiskt! – trettiotalet. Eftersom den kroniskt freudianskt felsägande George W Bush kan hävda att man måste upprepa saker många gånger för att ”få sanningen att sjunka in”, då gäller det motsvarande att man gång på gång måste upprepa fakta som avslöjar lögnerna och propagandan”, skriver Thomas Lindström i sin senaste post på ”Krigskrönikan”.

Är Bush så pass farlig som Thomas hävdar? Ja på sätt och vis. GWB har i den nykonservativa ideologins fotspår tagit väldigt stora risker. Man skulle med visst fog kunna hävda att han, och framför allt hans ministrar, försökt sig på att genomföra en palatsrevolution för att tillskansa sig extraordinära befogenheter. Jag pratar om Patriot Act, Powell- och Bushdoktrinerna, försöken att underminera CIA, söndertrasandet av förtroendet för de internationella rätten, unilateralismen och saboterandet av FN. Man skulle kunna hävda att de nykonservativa egentligen är revolutionära och som sådana egentligen inte konservativa i strikt mening, vilket Thomas också är inne på.

Om man skall jämföra Bush-admin med andra berömda revolutionärer så ligger Hitler närmre till hands än Stalin. En yttre, religiöst formerad, fiende finns där, den expansiva krigspolitiken finns där, den Göbbelsinspirerade nationalistiska retoriken likaså. Ok, ok, jag vet! Hitler dödade 6 miljoner Judar, Stalin tog kål på 20 miljoner bönder och meningsmotståndare. Detta är också den stora skillnaden. Vi lever i dag i en tid där folkmord av den magnituden svårligen kan äga rum ostraffat i någon del av världen, utom möjligen i Afrika. Efter andra världskriget har regelverken varit extremt tighta för att förhindra ett nytt världskrig och nya folkmord. Är dessa skyddsmekanismer på väg att brytas upp? Om så är fallet står vi i värsta fall inför en mörk tidsålder.

En utmärkt bok som handlar om dessa saker är Seymour Hershs ”Chain of Command” (På Given Order på svenska). Den handlar inte bara om kriget i Irak utan också om hela det skeende som ledde fram till kriget. Seymour Hersh förmedlar genom ett imponerande nätverk av anonyma och namngivna källor inom flertalet underättelsetjänster och regeringsadministrationer en bild av en administration som sett som sin uppgift att föra sitt totala krig på ett flertal samtidiga fronter med hjälp av bristfälliga och i bland falsifierade underrättelser och orealistisk planering.

Den Australiensiske författaren och journalisten John Pilger skrev angående en intervju ha gjorde med Bush-rådgivaren Richard Perle en gång:

”I interviewed Perle when he was advising Reagan, and when he spoke about ‘total war,’ I mistakenly dismissed him as mad. He recently used the term again in describing America’s ‘war on terror.’ ‘No stages,’ he said. ‘This is total war. We are fighting a variety of enemies. There are lots of them out there. All this talk about first we are going to do Afghanistan, then we will do Iraq … This is entirely the wrong way to go about it. If we just let our vision of the world go forth, and … just wage a total war … our children will sing great songs about us years from now.’”

Besattheten av totalt krig är inte ny. Den som vill hitta analogier kan gå till 1943. Nazisternas propagandaminister Joseph Göbbels håller tal i Berlins Sportpalats:

Engelsmännen tror att det tyska folket vänder sig mot sin regerings krigshandlingar. Att de inte vill ha ett totalt krig, utan kapitulation. Jag frågar er. Vill ni ha ett totalt krig? Vill ni ha det, om nödvändigt, totalt och radikalt på ett sätt som vi i dag inte kan föreställa oss?

Jag kommer ihåg att dokumentärfilmen sände en isande kylning längsmed min ryggrad när tusen välregisserade åhörare skriker ett rungande JA! på Goebbels fråga.