ekonomi

Det som också hände under det EU-Afrikanska toppmötet.

Jag tänkte att det skulle kunna gå att få någon information från svensk media om vad som sades på det EU-afrikanska toppmötet i Lissabon och fann inget annat än rapporteringar om vad Mugabe sagt om Sverige och vad Reinfelt svarat. Inget annat. Nada. Nicht. Rien. Nothing. Varken Aftonbladet, Svenskan eller DN har bemödat sig om att nämna att en pakt undertecknades i dag av de närvarande länderna . Inte i någon mening som jag kan hitta i alla fall (uppdatering: Svenskan publicerade en artikel om avtalet kl 16.00). För att få sådan information måste man söka sig till andra nyhetskällor. Informationen i svensk media blir alltmer irrelevant ur ett globalt perspektiv. Så tillåt mig att presentera några andra pressröster:

Yahho News/reuters

Senegalese President Abdoulaye Wade bluntly dismissed Brussels’ pressure to impose new trade deals by December 31, when a waiver by the World Trade Organization on preferential trade arrangements for developing countries expires.

The EU wants to replace expiring trade accords with so-called Economic Partnership Agreements or temporary deals, which anti-poverty groups have criticized for failing to provide protection for Africa’s poor farmers and its fragile industry.

Bakgrund: Europeiska länder har haft speciella nationella avtal med sina forna kolonier vilket bland annat tillåtit Afrikanska länder att exportera varor tullfritt. Nu vill WTO bryta upp de avatalen och man har gett parterna fram till den sista december på sig att förhandla fram nya avtal, s.k. EPA-er. Afrikanska länder är skeptiska till dessa eftersom man menar att de är en sämre deal. EU menar å sin sida att EPA:erna är mer fördelaktiga än WTO:s förslag. Vissa afrikanska länder har redan skrivit på EPA-avtalen.

BBC

”What the Europeans are putting in place is aimed more or less at undermining the attempt by African economies to move away from the dependence on exporting raw materials towards industrial processing,” says Tetteh Homeku of the research and advocacy group Third World Network.

Tetteh Homeku says the Europeans are also interfering with the Ghanaian government’s attempts to nurture its industry, and sidelining other trade agreements which would serve poor countries like Ghana better.

Francisco Contreras skriver på sin blogg att

Fram till år 2006 hade 800 kinesiska företag investerat 1 miljarder dollar i Afrika och ca 480 joint ventures har etablerats mellan Kina och Afrikanska stater. Kina importerar 32 % av Afrikas olja och har investerat över 16 miljarder dollar inom oljabranschen de senaste åren. Dessutom har en kinesisk bank nyligen köpt upp 20 % av Standard Bank, som Afrikas störste långivare.

Yahoo News/AFP:

After two days of what hosts Portugal described as no-holds barred debate, leaders of the two continents put their names to an ”Africa-EU Strategic Partnership” agreement to take their relationship to ”a new, strategic level.”

The two continents will ”forge a new and stronger partnership that builds on their new identities and renewed institutions, capitalises on the lessons of the past and provides a solid framework for long-term systematic and well-integrated cooperation,” the joint declaration said.

In a post-summit address to his guests, Portugal’s Prime Minister Jose Socrates said the often troubled history between the two continents had entered a new era at the first such summit in seven years.

”What is important is that we met each other face-to-face, on an equal setting, in a new spirit,” said Socrates.

”I think I can say the idea that has been expressed most often is that this summit represents the turning of a page in history.”

Andra bloggar om: afrika, eu, politik, ekonomi, reinfelt, mugabe, zimbabwe, wto, handel, frihandel

Ljusår sedan Berlinkonferensen

Det är 123 år sedan de europeiska staterna bestämde sig för att rita om Afrikas karta och gjorde det mycket handgripligen genom att lägga under sig land för land på den enorma kontinenten. Det är däremot bara 27 år sedan den sista afrikanska kolonin blev de jure självständig: Zimbabwe. Det är också detta lands ledare Robert Mugabe som står i fokus i västmedia när EU och AU skall hålla toppmöte i Lissabon och allt som detta toppmöte eventuellt kan åstadkomma kommer att drunkna i denna fråga, samt frågan om hur massmordet i Sudan skall kunna stoppas. Det är med andra ord ganska ointressant att stämma in i den kören även om kritiken är berättigad.

Bakgrunden till mötet är komplex i ordets rätta bemärkelse. Här har vi ett antal nationer som nu skall mötas ”på lika villkor”, men som tidigare kunde delas upp i grupperna ”kolonisatörer” och ”koloniserade”, det vill säga ett slags herre-slav förhållande. Kolonisatörerna har gjort allt för att sopa sina tidigare illdåd under mattan medan de koloniserade aldrig kunnat glömma, fast de möjligen ibland skulle tjäna på att göra det. 1884 bestämde sig kolonisatörerna för att ta de koloniserades rikedomar med våld, nu vill man i stället ”närma sig” de folk man tidigare såg som underlägsna. Det som kunde tas med vapenmakt för hundra år sedan vill man nu i stället köpslå om. De tidigare koloniserade är å sin sida beredda att svälja stoltheten, även om frågan om kompensation uppenbarligen finns i luften och uttrycktes av Mohammar Qaddafi (Gaddafi, Khaddafi, Kadaffi eller hur man nu vill stava hans namn) i ett tal på Lissabons universitet.

Att EU accepterat Mugabes närvaro som tidigare satt käppar i hjulet för eventuella toppmöten, visar hur angelägna man är att förhandla och faktum är att Afrika har mycket att förhandla med. För det första de enorma naturresurserna. Västvärlden är ytterst oroligt för det ökande oljepriset som nu närmar sig 1975 års toppnivå (justerat för inflationen). Afrika kan ha den olja man behöver. Kinas utfästelser gentemot afrikanska länder har väckt en oro för att afrikas resurser skall försvinna österut och Kina stärkas på Europas bekostnad. De ständiga flyktingströmmarna från östafrika, kolonialismens ”blowback”, kan på sikt kan kasta in Europeiska länder i interna konflikter när de dominerade skikten i samhället ser sina rättigheter hotade. Därför har EU allt att vinna på att lägga konflikten med Mugabe och Bashir åt sidan för några dagar. Det fanns en tid då Europa kunde och ville tvinga svagare länder till underkastelse. Den tiden är sedan länge borta. Det är egentligen inte 123 år sedan Berlinkonferensen. Det är ljusår.

DN, SVD , KBC, UU, BBC, Guardian , SAN

Andra bloggar om: politik, samhälle, kolonialism, afrika, eu, au, berlinkonferensen, kina, ekonomi, robert mugabe, zimbabwe, lissabon, kadaffi, qaddafi, europa, handel

Pingat till intressant

Fria icke-konsumenter och marknadsliberala förbudshysteriker

Buynothingday – den köpfria dagen – har precis börjat och jag skall verkligen försöka att hedra den även om jag misstänker att jag kommer att få svårt att hålla löftet att inte köpa något på hela dagen med tanke på hur tomt det ekar i kylen.

Denna mycket stillsamma köpbojkott får ofta ”liberala” debattörer, den här gången anförda av Magnus Andersson på Politikerbloggen, att tävla i förbudshysteri. Inget tycks vara så provocerande och väcka en sådan ilska som köpbojkotter, rättvis handel och etiskt konsumerande och det enda man egentligen kan säga för att lugna ”liberalerna” är att etisk konsumtion ju faktiskt sker som ett utbyte mellan fria individer och marknaden. Kunderna skapar en efterfrågan som marknaden möter. Jag menar, hur klassiskt kan det bli?

Nu kan ju vän av ordning påpeka det orimliga i att marknaden möter en icke-efterfrågan som Buynothingday skapar, men jag är övertygad att den med sin oändliga flexibilitet även kan klara av ett sådant konststycke. Jag har under de senaste dagarna återvänt till de första tre avsnitten av Adam Curtis dokumentärserie The century of the Self (se videos här) som beskriver hur den amerikanska marknaden med hjälp av psykologin lyckats nå grupper som man inte har haft en aning om hur man skall nå fram till: nämligen de individualister som Curtis menar kom ur 1968-års sociala rörelser och förvandlades genom ”känn-dig-själv” kulturen till superindividualister.

Paradoxalt nog misstänker jag att många av dagens nyliberaler är sprungna ur den kulturen fast de lämnat den sociala biten helt bakom sig. Deras avsky mot vänstern är ett fadersmord, ett slutgiltigt avklippande av den politiska navelsträngen (jag måste nog stoppa psykologiserandet här, det blir lätt för mycket annars). Och för att vrida klockan 360 grader vill man nu i stället förbjuda alla försök till intrång från vänsterns sida i det som har kommit att bli deras egen domän: marknaden. Därför avskyr man CSR och Fairtrade. Därför är buynothingday den största förolämpningen av dem alla.

***
Jag vill passa på att göra reklam för Agenda 2010 som är ett nätverk av progressiva bloggar. Listan växer!

Andra bloggar om: politik, samhälle, ekonomi, buynothingday, köpfri dag, köp inget dagen, vänstern, 1968, politikerbloggen, century of the self
Andra bloggar om: konsumtion, en köpfri dag, buy nothing day

Ett försök att förstå slaveri-debatten

Nu i efterhand har jag tittat tillbaka på slaveri-debatten som förts på DN:s kultursidor och försökt förstå vad den egentligen handlar om. Dick Harrison arbetar på en triologi om slaveriets historia som Kitimbwa Sabuni, samordnare på Afrosvenskarnas förbund, reagerat starkt på. I sin kritik har han fått visst eldunderstöd av Stefan Helgesson, Jan Lönn och Viveca Motsieloa varpå lundaprofessorn Harrison anklagat dessa för pajkastning och lögner. So what is the deal?

Jag har inte läst Harrisons böcker och det gör det naturligtvis svårt att gå in på en diskussion om sakfrågorna. Men som jag förstått det handlar debatten om något helt annat; om professorns ”tonläge”, dvs det sätt som han framställer historien på, snarare än sakfrågorna. Helgesson pratar om att Harrison fastnat i carte-blanche dogmen som ”…yttrar sig i att den humanistiske forskaren anser sig kunna vandra fritt mellan platser och epoker utan att behöva skärskåda sin egen position. Utan att fundera på hur historien återverkar på samtiden”.

Sabuni i sin tur skriver att professorns ”…resonemang faller i en mycket god rasistisk jordmån hos dem som är mot solidaritet och ansvarstagande och anser att historiska och nutida orättvisor som drabbar Afrika är ointressanta. Alla de som menar att Afrika ska skylla sig självt gottar sig nu åt Lundaprofessorns bidrag till deras sak”.

Sabuni verkar alltså anklaga Harrison för en alltför eurocentrisk historieskrivning men väcker också frågan om vem som hade makten och vad det får för konsekvenser för skuldfrågan. Det är en fråga som inte är helt olik den ständigt återkommande våldtäktsdebatten. Gjorde hon tillräckligt med motstånd? Var hon utmanande? Sade hon verkligen nej på ett sätt som inte kunde missförstås?

Sabuni verkar dessutom kräva en specifik förståelse av slaveriet som Harrison varken kan eller vill leverera. I stället för att bemöta den inte helt uttalade anklagelsen om eurocentrism drar han sig tillbaka bakom sina fakta (bokens alla källor, ”läs min bok”, etc. etc.) vilket är helt meninglöst. Igen: Debatten handlar om något annat.

Kanske kan jag belysa det hela med att ta ett exempel från en bok som jag just nu läser: Immanuel Wallersteins ”Europeisk Universalism” som kom ut på svenska 2006 på Tankekraft förlag. Det är en fantastisk liten skrift om man hoppar över en del wallersteiniana.

Wallerstein försöker förstå dynamiken bakom den påstådda universalism som ligger bakom den vurm för att sprida demokrati i världen, med våld om så krävs. Det är en universalism som menar att den liberala demokratin är den perfekta samhällsformen och om alla jordens länder anammade den skulle vi uppnå den eviga freden. Iden om att den liberala demokratin är bäst är universell. Wallerstein menar att vi egentligen talar om en ”europeisk universalism”. Om vi vill nå ett sådant tillstånd som de europeiska universalisterna förfäktar måste vi i stället skapa en universalistisk universalism.

Man skulle med andra ord kunna se Harrisons projekt som vilande i en eurocentrisk universalistisk tradition och att det är just det som Sabuni försöker att kritisera utan att helt lyckas med sitt uppsåt. Jag kan i alla fall rekommendera boken för de båda debattörerna.

Harrisons inlägg 1 och 2
Sabuni, Helgesson och Motsieloa

Andra bloggar om: politik, slaveriet, kolonialism, harrison, sabuni, dn, slaveri, afrika, samhälle, ekonomi, wallerstein, demokrati

När kommer Sverige att gå över till ODF?

Det är ytterst imponerande att se hur open source utvecklats under de senaste åren. numera går det att hitta programvaror för de flesta applikationer som är både gratis och bra, i bland till och med bättre än de kommersiella motsvarigheterna. Jag är ingen Linux-användare, vilket i bland är en nackdel i OS-världen, men numera går det att få tag på bra mjukvaror även för windows och mac. Det började med att jag installerade OpenOffice för några år sedan och sedan dess är jag såld. Inga fler besök på porr- och virusinfekterade ryska warez-sajter. Inga fler krånglande torrenter eller trials! Nu senast behövde jag ett layoutprogram och hittade ett alldeles utmärkt tyskutvecklat proffs-program som heter Scribus som jag gärna gör reklam för.

Nu har också organisationer runt om i världen börjat att intressera sig för OS-applikationer. För utvecklingsländer finns förstås enorma summor att spara på att installera Linux eller OpenOffice i förvaltningens datorer snarare än att köpa tusentals Microsoft-licenser, men det finns också en annan anledning. I och med att mer och mer information lagras i digital form av myndigheter runt om i världen så frågar man sig om det verkligen är lämpligt att informationen bara kan läsas genom att man använder upphovsrättskyddad mjukvara (läs: Microsofts mjukvaror). Företaget Microsoft skulle med andra ord kunna stänga ner hela statsförvaltningar om man så ville. Lösningen stavas Open Document Format (ODF) som är det dokumentformat som används av OpenOffice och det är ett format som delvis har utvecklats av SUN microsystems. SUN har dock avsagt sig upphovsrätten till det man skapat för all framtid.

Förra månaden beslutade Sydafrika att göra ODF till standardformat för förvaltningens kommunikation. Liknande initiativ kommer från bland annat Ryssland, Holland, Malaysia och Norge. Den amerikanska delstaten Massachusetts är också på väg att satsa på ODF. Det som är intressant med dessa exempel är att idén att den gemensamma information som är till för oss alla anses vara för viktig för att kontrolleras av ett enda företag. För mig är det ett tecken på att idén om en offentlig sektor till allas nytta fortfarande är en stark och levande idé trots alla år av nyliberalt attackerande. När kommer Sverige att gå över till ODF?

Andra bloggar om: politik, ekonomi, samhälle, offentlig sektor, sydafrika, open document, openoffice, upphovsrätt

Om skattefelet och skattekostnader för externalisering

Med anledning av nyheten att moderater ånyo blivit avslöjade som köpare av svarta hushållstjänster så kan det vara på sin plats att påpeka några saker rörande det så kallade ”skattefelet” som Skatteverket har beräknat uppgår till 133 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter.

Svartjobb, som har fått mycket uppmärksamhet, upptar cirka 66 miljarder av felet. Notabelt är dock att privatpersoner bara står för 22 av de missade miljarderna varav 9 är svartjobb. Resten står i princip näringslivet för och framför allt de små företagen med 59 miljarder. Så när Stefan Fölster i sin debattartikel nyligen vill att svinnet i socialförsäkringssystemen skall granskas noggrannare så kan man bara konstatera att han riktar sin energi åt helt fel håll. Svinnet i socialförsäkringen skall enligt Sakattemyndigheten stå för bara 1 till 1,7 miljarder av de 113. Inte så värst mycket att lägga krut på på om man verkligen vill ha in skatten med andra ord. Inte för att jag är så säker på att Fölster är så värst intresserad av skatterättvisa. Som anställd av Svenskt Näringsliv är han knappast intresserad av att storföretagens användande av skatteparadis för avancerad skatteplanering skall granskas.

Jag skulle också gärna vilja se lite statistik över vad externalisering kostar samhället varje år; det vill säga hur mycket av skattemedel som används för att rensa upp efter företagens miljöförstöring. Externalisering är ett finare ord för att ”vi tar hand om skiten senare, d.v.s. låter någon annan ta hand om skiten”. Den senaste utvecklingen när det gäller denna fina näringslivstradition tycks vara att använda Väst-Afrika som avfallsplats. DN rapporterar om misstankar om dumpat uran i Kongo-Kinshasa men det är inte det enda fallet. Kommer ni till exempel ihåg det starkt giftiga avfallet som dumpades i Elfenbenskusten förra året som gjorde att tusentals människor insjuknade med förgiftningssymptom? Här är några artiklar att fräscha upp minnet med (NYT, Greenpeace, Wikipedia, DN, MP, Trafigura)

Cynikern kanske vill inflika här att han inte bryr sig eftersom det inte påverkar hans ekonomi, och man måste nog i många fall ge honom rätt. Men när man någon väl bestämmer sig för att städa upp efter företagen så är påfallande ofta det gemensamma som pröjsar. Jag läser till exempel att den kraftigt oljenedsmutsade Ogoniprovinsen i Niger-deltat i Nigeria nu skall städas upp efter fyrtio år av oljeutvinning av skrupellösa oljebolag. Uppstädningen skall organiseras av FN och jag antar då att det är det gemensamma som skall bekosta det hela – det vill säga också av den svenska staten som på det sättet ger utländska oljebolag en skatterabatt.

uppdaterat: missade det här!

Tidigare postning

Andra bloggar om: politik, miljöfrågor, skattepolitik, ekonomi, samhälle, nedsmutsing, avfall, afrika, skattefusk

Vem skall jagas? Folket eller företagen?

Låt oss vara ärliga. Det fuskas med skatten. Hur mycket vet ingen, och inte lär det bli tydligare för att man frågar 1 257 slumpvis valda personer om deras skattefusk, som Stefan Fölster och Fredrik Bergström gjort i en nyutkommen bok. Jag har inte läst boken, men väl Fölsters debattartikel i DN. Det mesta av artikeln handlar just om hur ”vanliga svenskar” bättrar på sin välfärd genom allehanda fusk. Boken är naturligtvis skriven för att att väcka opinion och Fölster undviker också mycket riktigt i debattartikeln att diskutera det som kan misstänkas är den riktigt omfattande skatteflykten, som jag skrev om i går; de multinationella företagens användande av skatteparadis för att undgå att betala skatt i Sverige. Jag skall vara rättvis mot Fölster. I en bisats, och på ett mycket kryptiskt sätt, antyder han faktiskt att också detta skulle vara ett problem i det ”verkliga Sverige”.

Ett grundläggande krav är då att myndigheters utvärdering och forskningsanslag bör ha skarpa krav på sig att visa hela bilden. Exempelvis bör den omfattande utrednings- och forskningsverksamhet som använder officiella siffror för inkomst- och förmögenhetsfördelning lägga betydligt mer kraft på att belysa det ”verkliga Sverige”, det vill säga ett Sverige där det finns svarta inkomster och där det också finns stora dolda förmögenheter som har placerats i andra länder (min kursivering).

Faktum är att skatteverk världen över med amerikanska IRS i spetsen börjat att ta fusket med internprissättning på största allvar. Kartläggningen av skatteparadisen tog fart först efter 11 september därför att de använts för att överföra pengar till terrorister, och i och med det började de nationella skatteverken få upp ögonen för de olika sätt som används för att undandra sig skatt. Organistationer som Tax Justice Network föreslår nu en internationell skatteorganisation som liksom interpol kan underlätta utbytet av information mellan länder. Det kan kanske verka som en Orwelliansk mardröm, men något måste göras och en sådan lösning kan vara den mest effektiva vägen att kontrollera pengaflödena.

Raymond Baker, som försökt att skingra dimmorna kring skattepradisen, menar det är omöjligt att införa en total kontroll över de globala kapitalrörelserna eftersom det skulle innebära en kontrollapparat av sällan skådade mått. Men om det är sant att vi skulle kunna få en skattelättnad på 10-15% genom att så långt det är möjligt tvinga företagen att skatta sina vinster i Sverige så bör man kanske ta en funderare på vad som bör prioriteras.

Skattefusket bidrar som jag ser det att urholka fördelningen av tillgångar oavsett om den sker på en ”folklig” eller ”multinationell” nivå och jag håller på sätt och vis med Fölster om att något borde göras. Men till skillnad från honom är jag övertygad om att åtgärderna måste riktas mot ett helt annat håll, nämligen det svenska näringslivet.

MER LÄSNING
Dan Axelssson och Mats Revland: Internprissättning i svenska multinationella koncerner

Björn Elmbrant: Fel, fusk, fiffel för miljarder

Svensson: Frågorna – Plan B

ATT FÖLJA UPP: Riksdagen har i juni 2006 beslutat att internationellt verksamma bolag ska upprätta skriftlig dokumentation avseende internprissättningen vid transaktioner med företag som är begränsat skattskyldiga i Sverige (prop. 2005/06:169, rskr. 2005/06:349). Ramarna för dokumentationskraven anges i lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter. Reglerna gäller från den 1 januari 2007. Skatteverket ska meddela närmare föreskrifter om vad som ska ingå i dokumentationen.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, skattefusk, stefan fölster, skatteparadis, skatteflykt, näringsliv, elmbrandt, välfärdsstaten, samhälle

Skatterättvisa på dagordningen

Det finns vissa fenomen här i världen som får mig att tvivla på möjligheterna till ekonomisk rättvisa och får vissa politiska förslag att framstå som skämt, eller snarast förolämpningar. Till dessa förslag hör till exempel det senaste utspelet från moderaterna att avskaffa det enprocentiga biståndet och det ständiga lobbandet för platt skatt och gnällandet från Svenskt Näringsliv om skattetrycket. Det senaste i raden av dessa fenomen som det har börjat skrivas om i vänsterpressen (ja, inte skriver de liberala tidningarna om det i alla fall) är skatteparadisen, ni vet, dessa pytteöar med minimal skatt som är översållade med banker.

En mycket intressant artikel som tar upp ämnet, skriven av Matti Kohonen, hittar ni i senaste numret av Arena. Kohonen, som har varit med och startat en svensk avdelning av Tax Justice Network som är en internationell organisation som lobbar för skatterättvisa, berättar bland annat att utvecklingsländerna varje år bestjäls på cirka 250 miljarder dollar genom felaktig s.k. internprissättning vilket i så fall skulle vara det enskilt största hindret för utveckling p.g.a illegal eller regelvidrig verksamhet (jämför t.ex. med mutor som skulle stå för trettio miljarder). I dagens Stockholms Fria intervjuas det amerikanska läkemedelsföretaget Pfizers före detta vice vd Peter Roost, som menar att skatten för alla svenska medborgare skulle kunna sänkas med 10-15 procent om man på allvar försökte komma tillrätta med det här problemet. Om jag har förstått trixandet rätt så kan det gå till på flera sätt:

1.
Ett multinationellt företag har sin produktion i ett dotterbolag som är registrerat i ett skatteparadis.
För att varorna skall komma från dotterbolaget till moderbolaget (i t.ex. Sverige) för att sedan säljas på moderbolagets marknad så säljer dotterbolaget varorna till moderbolaget, men till överpris. Moderbolaget får alltså betala extra mycket för varor man i princip redan äger men använder detta överpris till att få ner skatten i Sverige. Samtidigt hamnar vinsten hos dotterbolaget i skatteparadiset. Pengarna har bara flyttats runt inom bolaget och skatten minimerats.

2.
På samma sätt kan t.ex. volvo sälja bilar som är monterade i sverige till sina dotterbolag i asien till rejäla underpriser för att minska kostnaden för importtullar. (jepp, Kohonen berättar att volvo gjort just så och fått böta 218 miljoner kronor).

3.
Stockholms fria berättade i förra veckan om hur Malmö Aviation och SAS leasar sina flygplan från partners som t.ex. British Airways som i sin tur har leasingföretagen registrerade i skatteparadis. Paradisen har förstås inte mycket till produktion men enligt Kohonen faktureras förbluffande 50% av alla kostnader i världshandeln från skatteparadisen.

Den globala rättviserörelsen lyckades aldrig med sin kamp att försöka få igenom en global skatt på finanstransaktioner, men jag har en känsla av att skatterättvisa kommer att bli nästa stora stridsfråga. För borde det inte ligga i statens intresse att få in de förlorade skattekronorna? Och borde det inte ligga i medborgarnas intresse? Nästa gång du läser att den nya budgeten kan ge dig 500 kronor mer i plånboken varje månad, tänk då på att du redan borde ha 10-15% lägre skatt redan från början. Nästa gång någon är ilsk på skatterna, påpeka då gärna att vi skulle ha ett bra mycket lättare skattetryck om storföretagen faktiskt betalade sin del och att det går att göra något åt det. Kohonen antyder en lösning i underrubriken till sin artikel som lyder: ”Om att släcka ned skatteparadisen”.

REKOMMENDERAS: Ekonomen Raymond Baker har skrivit boken ”Kapitalismens akilleshäl” Läs hans tal ”The Ugliest Chapter in Global Economic Affairs Since Slavery” som PDF.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, skattepolitik, skatt, skatteparadis, skattefusk, skattesmitning, moderaterna, arena, skatterättvisa

Om budgeten, yttrandefriheten och ärlighetens omöjlighet

Jag har inte satt mig in dagens budgetförslag, men däremot tittat lite på reaktionerna. Att både Per Nuder och Mona Sahlin reagerar starkt är inte konstigt. Det tycks som om den här budgeten innehåller några mycket kontroversiella åtgärder som kommer att sticka i ögonen på folk och slutligen montera ned moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”.

Men det som får mig att tänka till är några tydliga ståndpunkter i kommentarerna till Aftonbladets artikel:

Äntligen en regering som visar musklerna år detta totalt passiva samhälle. Så fruktansvärt synd om folk att det blir mindre pengar i A-kassa osv. Nu måste man ju faktiskt ut och söka jobb. Och alla våra nysvenskar som kunnat dra in ibidrag i alla år medans dom suttit och spelat brädspel på kaffer, dom har nog svårt att göra det i fortsättningen. Nä detta är helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle. jag är supernöjd, och hoppas att detta varar länge. Då kanske Sverige kan resa sig till slut. Postat av: Henryhurle

Man kan förstås enkelt avfärda den här typen av ”nationell populism” eller vad man skall kalla den, som varande auktoritär och endimensionell, men med tanke på SD:s framgångar i senaste valet, som spelade på just dessa strängar är det kanske dags att ta en djupare titt på argumenten i stället för att gå i stridsläge.

Jag hakar framför allt upp mig på en mening i ovanstående kommentar, nämligen att budgeten är ”helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle”. Det här är en formulering som ständigt återkommer i den högerpopulistiska retoriken och som hänger tätt samman med den fråga om yttrandefriheten som återigen blossat upp i samband med Vilks-affären. Frågan är vad det betyder att ett samhälle är ”rakare och ärligare”. Låt oss först konstatera att människan till sin natur knappast är varken rak eller ärlig. Vi döljer våra drivkrafter och agendor för alla som inte står oss allra närmast, vilket man skulle kunna se som ett slags överlevnadsinstinkt. Att blotta sig är att göra sig sårbar, att förlora i anseende, att göra bort sig.

Att vara rak och ärlig kan visserligen anses som en dygd av många, men det är ofta bara ett fåtal som verkligen kan leva upp till epitetet och även de torde ha dolda agendor som de aldrig avslöjar. En fullständig ärlighet är med andra ord omöjlig. Troligen skulle den få samhället att braka ihop om man släppte den lös. Jag har inte sett filmen Liar Liar med Jim Carey men jag tror att den kan vara ett bra exempel på hur fullständigt galet det skulle bli om alla var raka och ärliga. I princip innebär det att man stänger av all form av diplomati vilket skulle få alla förhandlingar att omedelbart gå i stå och därmed stänga ned hela samhället med massdöd som följd. Fullständig ärlighet blottar omedelbart de mörka sidorna i människans psyke, ett mörker som vi alla har, och vi har helt enkelt varken viljan eller metoder att släppa lös det mörkret över mänskligheten.

Vad man pratar om är alltså en annan typ av ärlighet som kanske skulle kunna ersättas med begreppet ”intellektuell hederlighet”, och troligen är det så att debattören vill att det framför allt är makthavare och media som skall praktisera den. Allra troligast är att man vill att ärligheten skall begränsas till vissa frågor där föreställningen om frågans vikt och natur inte motsvarar det man hör från media och politiker.

Samtidigt kan jag förstå argumentet och jag tror faktiskt att samhället i stort skulle tjäna på en större öppenhet. En större öppenhet innebär också mer och intensivare debatt, men också en möjlighet för personer att kunna medge sina fel och brister utan att förlora ansiktet. En fråga som man därmed skulle kunna ställa oftare är: ”varför påstår du det?” och min motfråga till ”Henryhurle” skulle därför bli: ”kan du ärligt svara på varför du vill ha ett ärligare och rakare samhälle?”

DN 1, 2 och 3 om budgeten

Andra bloggar om: politik, ekonomi, ärlighet, intellektuell hederlighet, budgeten, mona sahlin, per nuder, sverigedemokraterna, moderaterna, moral

Intressant: intressant

Intressant intervju med Alan Greenspan

Jag håller med Jinge om att intervjun med före detta Fed-chefen Alan Greenspan i måndagens DN är något man måste läsa. Det är kanske den mest intressanta intervju som DN publicerat i höst. Att Greenspan tar bladet från munnen och pratar om risken för en ordentlig nedgång i ekonomin bör man inte ta med en nypa salt, tvärtom torde karln veta mycket väl vad han pratar om. Därför bör man också läsa hans svar noggrannt.

Mycket fokus ligger just nu på bostadsmarknaden och eventuella sänkningar i bostadspriserna och man kan förstå varför media är så intresserade av detta. Det är precis det som deras läsare oroas av. Greenspan själv är däremot oroad för en helt annan sak, och det är att konsumtionen skall sjunka. Aldrig har väl uttrycket ”shop til you drop” varit mer välfunnet. Kanske borde man döpa om det till ”shop or we’ll drop”. Så vad kan då jag göra för att rädda världsekonomin? Jag inser ju efter att ha läst artikeln att min frapperande underkonsumtion kan bidra till att förvärra krisen. Måste jag nu ut på stan och köpa Hugo Boss-kostymer och storbilds-tv med Dolby surround-system? Det bär mig emot att lägga mina slantar på sådant, men vad gör man inte för att undvika recession?

Skämt åsido. Nyheter kommer i stället i dag om att Greenspans efterträdare valt att chock-sänka räntan med en halv procent för att ”hetta till” ekonomin så att den inte går i sank. En ”liten” sidoeffekt av det är att man bucklar till marknadsekonomin självsanering och hjälper de företag och spekulanter som borde rensas bort enligt den marknadsliberala evolutionära principen. Marknaden borde inte ens reagera med glädje över ett sådant besked, men det gjorde den genom att börserna i New York rusade i höjden av pur lycka av beskedet. Jag antar att när rädslan blir kännbar så får också moralen ge vika för tryggheten. Då är det skönt med en fast hand som kan gå in och styra upp. Som t.ex. staten. Sa jag moral? Jag glömde att marknaden inte har någon sådan i praktiken, de har bara moraliska teoretiker. För övrigt så får man inte heller glömma bort att den amerikanska centralbanken är vad Wikipedia kallar en ”kvasi-statlig/kvasi-privat” institution. Vad nu det betyder.

Och vad gäller moral så påpekar Greenspan att rushen som skapades av den låga räntan också ledde till oegentligheter: – Skrupelfria personer började då slarva med säkerheterna. Det begicks brottsliga handlingar, som bör få rättsliga följder för de inblandade. I fortsättningen behövs det en striktare övervakning för att liknande situationer inte ska uppstå, understryker Alan Greenspan.

Om räntesänkningen: DN och New York Times

Andra bloggar om: politik, ekonomi, alan greenspan, riksbanken, federal reserve, bolånekrisen, konsumtion, globalisering, usa