Kategori: ekonomi

Kritiken mot ”eliterna” skymmer sikten

Jag kan inte låta bli att forsätta rota i den så kallade väskdebatten. När jag tittar igenom de artiklar som skrivits så reagerar jag på att ”eliten” eller ”kultureliten” dyker upp som begrepp titt som tätt. Läs till exempel Isobel: ”Någonstans anar man kulturelitens förvirring i en tid efter decennier av reallöneökningar, när massor av människor faktiskt har råd att efterfråga det som nyss var ouppnåelig lyx.”, eller bloggen med det fantastiska namnet Shampoo Rising: ”Översitteri är alltid otäckt, oavsett om det kommer från brats eller kulturelitister.”

Båda dessa artiklar uttrycker för övrigt samma typ av ambvivalens inför lyxkonsumtion som jag beskrev i den tidigare posten. ”Tro nu inte att jag är någon särskilt entusiastisk anhängare av lifestyle- och varumärkesfetischism. Det kryper i mig av småungar uppklädda till accessoarer och stålblanka kök som ingen nånsin kladdar ner”, skriver Isobel. Shampoo skriver ”Jag vet inte varför de där artiklarna provocerar mig så mycket, jag håller ju till stora delar med om det som sägs i dem. Jag har många gånger hävdat liknande saker själv. Men jag hoppas innerligen att jag aldrig anlagt samma präktiga rättrådighet, samma inverterade snobbism, fisförnäma översittarattityd och ohöljda förakt mot allt som man själv dömer ut som ytlighet”.

Så vad är problemet? Varför kan inte kritiken tas på allvar? Är det möjligen för att den kommer från fel håll? Att det handlar om skönlitteratur som parodierar en viss grupp av människor snarare än en doktorsavhandling? Som jag ser det är det snarare en styrka att det handlar om just skönlitteratur. Det är ingen överdrift att tro att Sisela Lindblom bok kommer att bli en bästsäljare när den släpps på måndag och på så sätt har den tjänat ett syfte: att vidga debatten bortom modevärlden.

Att däremot slåss med näbbar och klor för att avvisa kritiken därför att den kommer från fel håll (trots att man bitvis håller med) är däremot att göra det oerhört enkelt för sig. Om man anstränger sig lite kan man hitta kritiker mot lyxkonsumism som är stenhårda. I jämförelse torde Lindblom snarare vara en insider. Som hon säger till Bo Madestrand i DN: ”Och det är klart att det finns en lockelse i det [lyxkonsumtion]även för mig. Jag är ingen asketisk människa, tyvärr. Jag skulle gärna vara det.”

Så om nu Isobel med flera är kritiska mot lyxkonsumism, vilket de ger uttryck för i sina artiklar, varför inte ta bladet från munnen? Varför inte uttrycka den kritiken och djuploda debatten i stället för att hudflå den pojke som ropade ”kejsaren är ju naken”?

Andra bloggar om: , , , , ,

Åtrå och fetischer (tema makt)

Jag försöker få mitt huvud kring den senaste debatten om lyxkonsumtion där en 50-tusenkronorsväska (eller om det nu var 30 eller 70 tkr) från Hérmes står i fokus. Jag är faktiskt en smula förvånad över den uppsjö av debattartiklar som Sisela Lindbloms ännu ej utkomna roman ”De skamlösa” genererat. Jag är däremot inte så förvånad över vilka det är som går i svaromål. Det är knappast de snuskigt rika, de brukar inte sänka sig ned till den här typen av debatter utan bara rycka på axlarna åt kritiken. Det är snarare den urbana medelklass som brinner för att skaffa sig svindyra modeprylar som känner sig hotade samtidigt som de svävar på målet när de försöker besvara kritiken. De har uppenbarligen fortfarande en moralisk tagg sittande i sidan och även om deras åtrå är stark så lämnar den moraliska aspekten dem inte utan vidare (och låt oss för all del göra klart att det verkligen inte bara handlar om kvinnors lyxkonsumtion. Männens dito är minst lika snuskig och det är synd att debatten har fått ett könsperspektiv).

Det pratas mycket i debatten om åtrå till tingen, om en ren och skär fetischsim med andra ord. Jag är i grunden och botten freudian, med vilket jag menar att jag tror att människan är mer styrd av sina drifter än hon i sin påstådda rationalitet vill medge. Jag vill verkligen instämma i den kritik som både Sisela Lindblom och Nina Björk riktar mot lyxkonsumtionen, men jag menar också att man måste fråga sig varför människor inte är lika styrda av en filantropisk drift. De som åker på uppdrag för t.ex. läkare utan gränser är inte på något sätt mindre driftstyrda än andra, med skillnaden att deras fetischer genererar värden för människor som är ljusår från de gyllene väskornas universum. Om majoritetens driftsliv var mer inriktat på humanitärt arbete skulle världen helt klart se annorlunda ut.

Mitt enda svar på frågan varför fler väljer Hermesväskorna, är att vi som människor är programmerade att i första hand försöka erövra mer makt, inte att hjälpa andra att erövra makt, och femtiotusenkronorsväskan är just en symbol för makt mer än något annat. Det paradoxala är att fetischen bara blir just det, en symbol. Den skänker ingen reell makt att tala om för den som inte redan är maktfull. Människan är i sanning en överpatetisk varelse.

Ett urval av DN-artklar om ämnet:
Shopping och Religion
Väskdebatt ett tecken i tiden
Nina Björks söndagskolumn
Lamentation eller Vad f-n gör männen hela dagarna?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Postmodern politik och det multikulturella paradigmet

Jag gillar Dan Jönsson. Han uttrycker något slags buttert driv i sina försöka ta reda på de underliggande drivkrafterna till människors val här i livet och hur de valen förhåller sig till helheten. Jag uppskattar verkligen den intentionen. I gårdagens DN försöker han i ett reportage att få en bild av vad som egentligen hände i Landskrona när SD fick sina uppmärksammade 22 procent i kommunalvalet och artikelns rubrik är upplysande: Skånes uppror mot eliterna. I slutet mot artikeln intervjuar han forskaren Göran Adamsson som levererar en intressant förklaring till SD:s framgångar.

Aje Carlbom och Göran Adamson är överens om att Sverigedemokraternas framgångar främst måste förstås just som ”ett uppror mot eliterna”. Adamson, som forskat på Sverigedemokraternas österrikiska systerparti FPÖ, jämför med övriga Europa och ser hur vänstern – framför allt – har övergett idén om likhet för en postmodern diskurs om ”olikhet”. Mångkulturalismen, säger han, har urartat i en välment spegelbild av kolonialismens gamla världsbild, en ”rasism med mänskligt ansikte” som under toleransens täckmantel tycks lika envist upptagen med att dra gränser, göra skillnad. Tanken om etnisk och kulturell identitet har ersatt solidariteten som princip. Högerpopulismens frammarsch måste därför ses som ”konsekvensen av ett demokratiskt misslyckande”.

Man skulle kort sagt säga att det inte bara är ett demokratiskt misslyckande utan ett misslyckande för en postmodern politisk hållning, uttryckt genom det multikulturella paradigmet. Kanske kan man också förklara det som ett misslyckande för en politisk anpassning till globaliseringen. Som jag ser det finns det en diskrepans mellan den globala marknaden och den nationella politiken, en skillnad som jag antar att många politiker anser måste överbryggas. Det har egentligen inget med postmodernitet att göra utan med hårda politiska frågor. Hur hanterar man en ekonomi som tenderar att helt springa förbi den nationella sfären? Som slutar att bidra till samhällets gemensamma resurser? Kanske har multikulturalismen varit ett räddhågset sätt att försöka ta ett grepp på den frågan utan att beröra det som man egentligen behöver hantera: den globala ekonomin. Nu riskerar den att slå tillbaka och driva in nationalstaterna ännu längre in i den nationella fållan genom isolationistiska partier som till exempel SD.

Andra bloggar om: , , , , ,

Andra bloggar om:

Ett fascinerande förslag: interparlamentariskt samarbete

Jag tycker att den lilla tidningen Stockholms Fria blir allt bättre och matigare. Under hösten och vintern har man haft en mycket intressant serie om EU och framtiden med titeln ”ett annat Europa” (finns tyvärr inte på nätet), där man har stött och blött EU-projektets framtid och låtit både EU-motståndare och federalister komma till tals. I dag föreslår Anders Erkéus en mycket intressant och visionär modell för internationell samverkan som skulle kunna fungera med eller utan EU eller parallellt med detsamma. I korthet går det som Erkéus kallar för ”interparlamentariskt samarbete” ut på att nationella parlament skulle kunna lägga förslag om lagändringar i andra nationers parlament. Motioner och lagförslag skulle inges till ett Internationellt Parlament (IP) som väljer ut och bereder förslagen innan de går ut till alla andra invoverade parlament inom samarbetet som i sin tur är skyldiga att rösta i frågan. De länder som gillar förslagen inför dem.

Erkéus modell är klart fascinerande. I stället för den likriktning av nationella lagar och förordningar som utgår från EU så förespråkar han ett slags dynamisk mångfald som bygger på att de nationella parlamentens självständighet i kombination med ett utökat internationellt samarbete.

Uppdatering: länk till Erkeus förslag på Engelska.
Andra bloggar om: , , , , ,

Börsens fall och Iran-krisen

Så nu faller börserna runtom i världen. USA drar med sig Kina, som drar med sig Sverige och Europa som igen drar med sig Kina etcetera. Antingen är det en ”korrigering” eller en djupare recession får vi veta. Kanske är vi på väg in i en ”björnmarknad” med en lång nedgång i ekonomin. Varför föll börserna, frågade jag mig i går, och försökte hitta ett tillfredsställande svar i mediefloran. Det verkar som om det enda svaret är att det inte går att ge något svar. Ändå repeteras en rad olika orsaker i media, varav vissa verkar ha tenderat att bli till sanningar. Jag har samplat några:

En bidragande orsak till den dystra öppningen (på Stockholmsbörsen) var New York-börsernas nedgångar på över 3 procent på tisdagskvällen. Nasdaq och Dow Jones tyngdes av svagare orderstatistik än väntat och ett dystert tal av den förre centralbankschefen Alan Greenspan som pekade på en snar recession i USA. (Karin grundberg www.di.se/nyheter)

Nervositeten tilltog under tisdagen av en oväntat svag rapport om industrins orderingång för varaktiga varor som föll med hela 7,8 procent under januari. Därtill fördystrades börsstämningen av negativa politiska nyheter, som det osäkra läget i Irak och Afghanistan och Irans trotsiga försäkringar om att gå vidare med landets nukleära program, inklusive egen anrikning av uran. (Lennart Pehrson, DN)

Det är en kraftig nedgång i Kina och i hela Asien, som skapar oro i hela aktiemarknaden och många gör vinsthemtagningar, säger Anders Bruzelius, analyschef på Swedbank. (Anna-Karin Storwall, e24)

The sell-off on global stock markets has continued today amid fears over the US and Chinese economies – the twin engines of global growth – and possible US airstrikes against Iran. (Julia Kollewe, Guardian)

Recent increases in oil prices, edginess about the standoff over Iran’s pursuit of nuclear technology, and expectations of a slowing U.S. economy added to a string of losses that have pushed the Dow down steadily since last week (Howard Schneider, Washington Post)

Andra orsaker anges också: som att Kina förväntas införa en striktare ekonomisk politik efter partikongressen i Mars. Det som ändå förvånar mig mest är varför så många hänvisar mig till oro för Iran-krisen. Finns det något belägg för en sådan tes? För jag måste anta att det är en tes och inte en orubblig sanning. Möjligtvis kan jag tänka mig att man reagerar på det faktum att det går dåligt för USA i Irak, eller att många marknadsaktörer ser med oro på instabiliteten i Mellanöstern, men att tvisten om Irans kärnvapenprogram och risken för ett krig skulle vara en av de framträdande anledningarna förefaller vara ett rent hugskott, om det nu inte är ren propaganda som nu repeteras av den ”lydiga” ekonomi-pressen.

Som Andrew Leonard på Salon påpekar så är detta tesmakande kännt som ”diskbänks-förklaringar på marknadens agerande”. Det som han menar skrämmer marknadsaktörerna mest troligen är att det för denna gång inte finns en enda händelse som kan förklara fallet, som efter 9/11.

From that perspective, Tuesday’s drop almost seems more alarming — because the lack of a single all-explanatory factor suggests that traders and investors are in a state of deep nervousness over where the economy is headed, and they are ready to bolt for the exits at a moment’s notice. All it took was a discouraging word from Greenspan, a meltdown in Shanghai and a suicide bomber in Afghanistan, and they were off!

Annars rekommenderas den här artikeln om den Kinesiska ekonomin

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Latinamerikas systemskifte ett exempel för mellanöstern

Magnus Linton försöker i senaste numret av Arena att sammanfatta det grundläggande systemskifte som latinamerika genomgått på bara några år. I land efter land har makten på demokratisk väg tagits över av vänsterinriktade partier och presidenter. I Bolivia har indianbefolkningen i Evo Morales för första gången fått en ”egen” president. När jag läser Lintons artikel slår det mig att systemskiftet egentligen är så anmärkningsvärt att det borde kunna jämföras med vad berlinmurens fall var för Europa 1989. En kontinent har befriats från tyrraniets ok, skulle man kunna säga om man vill uttrycka sig lite dramatiskt. Det är trots allt bara trettio år sedan som i princip alla latinamerikas nationer styrdes av despoter, diktatorer och militärjuntor med ekonomiskt och militärt stöd från USA. Det är bara tio år sedan IMF’s och Världsbankens vanvettiga politik fick Mexikos ekonomi att braka ihop och initiera en våldsam ekonomisk kris som kulminerade i de Argentinska upploppen år 2000.

Kort sagt: latinamerika har efter hundra blodiga år äntligen verkat ha nått fram till stabilitet, demokrati och ekonomisk återhämtning. Frågan jag vill ställa är om vi har något att lära från det latinamerikanska exemplet också när det gäller en region som mellanöstern? Om det nu är så att vi verkligen vill stödja en demokratisering av repressiva regimer, och inte bara tillsätta handelsvilliga ”puppet”-regimer, så anser jag att Latinamerikas exempel tydligt visar att en militarisering (i form av truppnärvaro, underrättelseoperationer, svarta aktioner) av mellanöstern är kontraproduktiv. Om vi verkligen ville att Iran (för att ta ett exempel) skulle förvandlas till en demokrati som håller en ”västlig standard” borde vi, i enlighet med det Latinamerikanska exemplet, släppa på kontrollen. Fredrik Malms bombastiska och groteska uttalande ”USA in Iran” härförleden är uttryck för ett givet recept för katastrof. Det latinamerikanska exemplet visar snarare att det är först när vi inte längre vill eller kan behålla kontollen över ett land som Iran, som nya demokratier kan ges tillfälle att spira.

Historien visar också att länder som utsatts för denna typ av ekonomisk och militär intervention riskerar att vända sig ifrån de länder som stått för den. The Economist konstaterade nyligen att den brittiska handeln med Indien varit en stor besvikelse för britterna. Trots att Indien har en kraftig tillväxt så lyckas inte Britterna sälja annat än metallskrot och pärlor till sin forna koloni. Indierna handlar helt enkelt mycket hellre med sina östasiatiska grannar än med Europa. Det paradoxala, som jag ser det är att Britterna uppenbarligen hade förväntat sig något annat, vilket jag finner oerhört svårt att förstå. En kanske något drastisk liknelse är att det vore som om en våldtäktsman förväntade sig att den kvinna han just förgripit sig på skulle bli förälskad i honom.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Isitts intressanta blå lista

Via CLK Aqurette hamnade jag på ”den blå listan” som är en sammanställning över ”näringslivets utomparlamentariska projekt/organisationer” och innehåller allt från Svenskt Närigsliv och Timbro till en rad olika PR-byråer som t.ex. ökända Prime PR. Juristen som sammanställt detta material heter Elizabeth Isitt och var själv ordförande i Medborgarrättsrörelsens skåneavdelning tills dess att hon fick veta att föreningen finansierades av ”Näringslivets Fond” (NÄFO). Hon skriver:

”Det jag invänder emot är att till synes fristående organisationer finansieras och ideoligiskt styrs av NÄFO/SFN//Svenskt Näringsliv/SAF utan att ens MEDLEMMARNA informeras om det. Att inte allmänheten vet om det är eg. lika allvarligt.

Jag hade varit aktiv i Medborgarrättsrörelsen, MRR, i flera år och satt som ordförande i MRR Skåne när jag efter många påtryckningar på MRRs förbundskassör Sture Eskilsson/Håkan Gergils fick veta att föreningen under flera år finansierats med ett antal hundratusen kronor per år + kanslipersonal av NÄFO. Bidragen åtföljdes av ideologiska krav och handplockad kanslipersonal.

Att plötsligt inse att man som funktionär i en MR-organisation med oberoende som ideal ofrivilligt i flera år spelat rollen som nyttig och användbar idiot för ett organiserat särintresse är lika pinsamt när både organisationen och idioten är högervridna i stället för kommunistiska.”

Sidan är tämligen enkel men mycket matig för den som vill börja nysta i den här härvan. Att sedan CLK tycker att Isitt förtjänar pris för bästa konspirationsteori för hennes förslag att Sture Eskilsson på SAF skulle ha varit inspirerad av kommunistisk cellbildning när han satte igång den här typen av organisering får man väl bara rycka på axlarna åt. Man kan avfärda allt med sådana argument. Tack i alla fall CLK för att du visade mig till Isitts projekt!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Chinatown i Småland

Av alla de entrepenadstinna projekt som det småländska näringslivet lyckats frambringa så torde Kalmars nya Chinatown vara det mest aparta och samtidigt helt i linje med västs nya intresse för ostasien: från den gula faran till den gula medicinen. Jag pratar om det nya spektakulära byggnadsprojekt som är på gång på en stor tomt utanför Kalmar där ett kinesiskt grossistföretag beslutat att bygga ett huvudlager för kinesiska varor på väg till övriga Europa. Mina småländska vänner berättar om de förhållanden som omgärdar projektet och de rykten som förföljt det. Är denna deal med det kinesiska företaget måhånda bara en bluff? Enligt uppgift skall detta projekt vara det kinesiska företagets första inom grossist-branschen. Nu har visserligen det faktum att markarbetena påbörjats tagit udden av de ryktena, men det är ett så spektakulärt val av ort att skeptikerna förstås fått vatten på sin kvarn. Bara det att Kalmar vann budet i strid med en stad som Amsterdam! Det verkar också som om det här projektet kommer att involvera kinesiska arbetare som kommer att sätta upp de moduler för lagerbyggnader som förstås byggs i Kina och fraktas hit. Arbetarna skall visserligen bli garanterade svenska lönenivåer, något som knappast kan kontrolleras eftersom de aldrig kommer att komma in i det svenska skattesystemet, och sedan historien med de kinesiska kranmontörerna i Göteborg, där vissa arbetare lär ha fått så lite som fyra (4) kr i timmen, så kan man gott tänka sig att facket har sina ögon på det här projektet. Vad som kommer att bli ännu mer intressant är att Småland kanske får sitt första Chinatown i och med att bostäder också skall byggas för den hitskeppade arbetskraften. Allt snack om den gula faran verkar numera vara som bortblåst och snarare har Kinas överhettade ekonomi blivit den gula medicin som Europa begärligt suktar efter för att försöka behålla tillväxt och vinster. Blickarna vänds efter etthundra år av frånvaro åter mot öster, men denna gång har kanonbåtarna bytts ut mot containerfartyg. Som min sinofil till vän brukar hävda: inom tio år kommer kinesiska att vara ett vanligt språk i Europa. Vad som är mer intressant är att många tonåringar i dag tycks blicka mot öst, kanske framför allt mot Japan, snarare än mot USA. Det är en föraning om de förskjutningar i världsekonomin som långsamt är på väg.

Hur många energisparlampor finns på Aftonbladets redaktion?

Det är något snurrigt med Aftonbladets nya drive i klimatfrågan på ett sätt som är så typisk för kvällspressen. Man braskar på med en massa feta rubriker och grafik, nu i samband med Stern-rapporten, men lyckas aldrig nå längre än den traditionella ”vad kan du göra för x”-retoriken. Genom att byta till energisparlampor kan du göra något. ”Skriv på här!” Det är i grund och botten samla gamla journalistiska soppa av typen ”ät 50 kilo tjurfett om dagen och gå ned i vikt”. Allt skall vara normalt och framför allt skall man inte ställa sig några mer ingående frågor om vad man egentligen kan göra, som till exempel att sluta köpa Aftonbladet tills blaskan har bytt till energisparlampor i sina lokaler och deras reportrar skrotat sina SUV:ar och skaffat sig miljöbilar.

Aftonbladet pratar följdaktligen tyst om vad industrin borde göra för att minska sina utsläpp, hur mycket skit den kinesiska fabrik som tillverkar dina IKEA-plastbaljor släpper ut i atmosfären, etcetera. Jag menar inte att folk i gemen inte borde bry sig om det här, tvärtom, men den b-skrämsel-journalistik som Aftonbladet presterar kommer knappast att göra någon skillnad. Av alla som har kommenterat detta i bloggosfären vill jag bara för tillfället bara rekommendera en postning: bloggaren KAS som jag citerar nedan.

Några exempel på verksamma åtgärder som fungerar mer än sju generationer
Inför vätgasdrift på alla statliga och kommunala bilar omedelbart.
Förbjud all semestertrafik med flygplan.
Släck all gatubelysning.
Inför barnbegränsning till ett barn (provokation).
Förbjud alla nöjesresor och semesterresor med bil som inte går på vätgas , vätgas son framställts med hjälp av vind, vattenkraft , solkraft eller vågenergi.
Återinför matproduktion på lokal nivå och med lokal energi.
Bygg bara hus som går att bo i med uppvärmning enbart av sol och vind.
Inför lokal cykelproduktion i landet.

Andra bloggar om: , , , ,

Kineserna plockar fram morötterna.

Att Kina går ut och erbjuder 5 miljarder dollar i lån till afrikanska länder, vilket Peking deklarerade under det pågående Sino-Afrikanska toppmötet som hålls i den Kinesiska huvudstaden, är både tankeväckande och remarkabelt. För det första är den Kinesiska oräddheten när det gäller att se afrikanska länders potential som handelspartners värd att notera. När det Europeiska näringslivet gör sitt bästa för att ignorera kontinenten i syd och skyller på ”bad governance” och korruption som svar på varför man inte investerar i Afrikanska länder så tvekar inte kineserna (bara 1,5% av världens direktinvesteringar sker i dag i Afrika). Inte nog med att man lånar ut 5 miljarder dollar, man gör det också utan villkor. Inga strukturprogram eller andra villkor är, vad jag hört rapporteras, knutna till lånen. Till skillnad från IMF och Världsbanken försöker man inte styra ländernas ekonomier på detaljnivå. Man kräver med andra ord inte att låntagarna skall anpassa sig till Kineserna. Det är klart att skillnaden är stor. Kineserna vill trots allt handla med afrikanerna, något som varken IMF eller VB varit intresserade av (även om de senare tycks ha gjort själva långivandet till en handel i sig), och det är framför allt de stora afrikanska råvaruresurserna som är attraktiva för den upphettade kinesiska industrin.

Man kan förstås vara mycket kritisk till att Kineserna struntar i om de ger pengar till diktatorer eller om pengarna hamnar i korrupta politikers fickor men jag måste säga att jag tycker att det betyder mindre i det här läget. De länder som har uppnått stabilitet, fred och demokrati är också de länder som kommer att kunna dra fördel av lånen, och ett nytt ekonomiskt uppsving för många länder torde också leda till ökad demokratisering. Och vad bryr sig väl västvärlden egentligen om hur kineserna spenderar sina pengar? Det är ju inte våra skattepengar som kineserna lånar ut.
Men problem finns som kan leda till problem mellan öst och väst. Kinserna har till exempel sålt massor med vapen till Sudans regering som sedan använt dem i det krig man för mot rebellgrupper och civilbefolkning i Darfur. Kravaller utbröt i Zambia (om jag inte minns fel) för någon månad sedan på grund av konflikter mellan invandrande kinesiska och affärsinnehavare och lokala handlare (uppdatering: det verkar ha varit flera konflikter i just Zambia, men mest fokuserat kring ett Kinesiskt gruvbolag)

Om Pekings gambling tar skruv så kan det innebära att Europa och USA kan få betala ett högt pris för sin ignorans och övertro på våldsamma lösningar för att tillsätta ”följsamma” marionettregimer. Samtidigt som man gräver ned sig i kostsamma krig i mellanöstern utan att få kontroll över regionens naturresurser så lägger Kineserna bort piskan och pekpinnarna och plockar fram morötterna. I mina ögon en mer fruktbar politik.

Uppdatering: Här är en utmärkt artikel av Lindsay Beck på Mail & Guardian som sammanfattar situationen efter toppmötet.

Mer om det sinoafrikanska toppmötet:
US State Department
Mail and guardian (sydafrika)
China people’s daily
DN och Svenskan har lite om det här. DI har inget!

Andra bloggar om: , , ,