Kategori: ekonomi

Medan den kyliga höstluften drar in över landet så kan man fundera på om världen verkligen blir bättre? Som världsförbättrare och utopist så är det frågor som man hela tiden måste ställa sig. Vad är då bättre än att ladda ner en bok som heter just ”Blir världen bättre?” som jag hittade på Staffan Landins blogg. Boken ges ut av UNDP – United Nations Development Program – i Sverige och de svar den ger är i princip att: ja, mycket har blivit bättre, men inte tillräckligt bra. Fattigdomen har minskat i många länder, framför allt i Asien, men också ökat i andra, som i Afrika. Utvecklingen går framåt, men inte tillräckligt snabbt.

UNDP har jobbat med ett företag som heter Gapminder för att ta fram en grafisk presentation som gör den här utvecklingen tydlig. Ett besök kan verkligen rekommenderas. Det är både snyggt, intrikat, lärorikt och fascinerande.

Jag har har tagit mig friheten att kopiera nedanstående grafik från UNDPs bok. Det verkar som om UNDP vill att materialet skall spridas så jag gör väl det då. Om UNDP, Gapminder eller Staffan Landin vill att jag skall ta bort den så gör jag det förstås utan dröjsmål.

Angående den uppblossande debatten om Kuba i kölvattnet av Lars Ohlys avhopp från Svensk-Kubanska föreningen så är det intressant att konstatera var landet befinner sig i koordinatsystemet. När det gäller BNP per capita så ligger landet långt efter OECD-nationerna men i fråga om medellivslängd helt i paritet med land som Sverige och Singapore.

Vad kommer härnäst för ideer från den tokideologiska högern? Krav på att Läkare utan gränser drar bort sin verksamhet från krisdrabbade regioner därför att det hämmar inhemsk konkurrens på sjukvårdsområdet? Krav på att vi avreglerar katastrofhjälp därför att det ger Röda Korset konkurrensfördelar? Johan Wennströms dissning av Fairtrademärkningen med sedvanlig nyliberal retorik i dagens SvD är faktiskt obegriplig sett ur ett marknadsliberalt perspektiv.

Fairtrademärkningen finns där därför att företagen inte tar ansvar för sina anställda i låglöneländer. Den är en form av konsumentmakt som slår just mot företagens bristande ansvar och helhetssyn och som är helt i linje med gängse ekonomiska principer för tillgång och efterfrågan. Rättvisa är med andra ord ett fullt gångbart konkurrensmedel på marknaden vilket den ökade efterfrågan visar. Wennström argumenterar därmed mot grundläggande marknadsliberala principer. Obegripligt!

Fairtrademärkningen är ingen ”mirakelmedecin” utan en reaktion på marknadens brister och därmed ett undantag i väntan på att löneskillnader jämnas ut. Wennström skriver att: ”De låga lönerna ger utvecklingsländerna en konkurrensfördel gentemot väst. Rättvisemärkts krav på högre löner slår undan den fördelen och därmed ett tillfälle för fattiga människor att komma undan nöden.” Ekonomerna brukar älska att prata om ökad konsumtionskraft som en bra motor för ekonomin men Wennström har helt utelämnat det argumentet i artikeln denna gång och förespråkar istället status quo och stagnation i kaffeproducerande ekonomier. Obegripligt och dessutom barockt.

Fairtrademärkt produktion kan bli en utmärkt motor i en lokal ekonomi. Bönderna får bättre betalt genom att sälja sitt kaffe direkt till licensierade västdistributörer i stället för att sälja till underpris till lokala mellanhänder. Kooperativ får in mer pengar genom att rosta och mala på plats. Pengarna kan få producenterna att växa genom att de stannar i den lokala ekonomin vilket i sin tur kan generera större välfärd. Voila: klassisk marknadsliberalt tänkande! Jag kanske betalar ett högre pris men det gör jag med glädje eftersom jag betalar inte bara för kaffet utan för en demokratiunderstödjande struktur.

Johan, varför ödsla en hel spaltmeter på att argumentera mot dig själv när du kunde ha sagt din åsikt i en mening: Fairtrade luktar vänster och sånt skall inte människor befatta sig med.

Apropå debatten om fattigdomens utrotande och tillväxtekonomi så finns det en intressant forskare och debattör i Australien vid namn Ted Trainer som utifrån gängse ekonomiska principer och med hjälp av enkel matematik visar att vi aldrig kommer att kunna minska fattigdomen om vi i väst fortsätter att ställa krav på ständig tillväxt. I den omfattande boken The Simpler Way, som finns att läsa på Universitetet av NSW hemsida, så radar han upp exempel efter exempel på hur tillväxt är oförenligt med en rättvis fördelningspolitik.

Ted Trainer skriver: ”Rika länder, med ungefär en femtedel av jordens befolkning, konsumerar ungefär tre fjärdedelar av världens produktion. Vår konsumtion per capita är cirka 15-20 gånger så stor som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Befolkningstalet kommer förmodligen att stabiliseras kring 9 miljarder någon gång efter 2060. Om alla dessa 9 miljarder skulle ha samma konsumtion per capita som Australiens innevånare så skulle världens årliga produktion behöva vara 8 gånger så stor som i dag. Om vi försökte att höja produktionen till den nivån till 2060 så skulle vi ha fullständigt uttömt en tredjedel av alla mineraler som vi använder. Alla befintliga resurser av olja, gas, tjärsand och uran skulle ha varit förbrukade redan 2045.”

När det gäller hjälpen till utvecklingsländer skräder han inte heller orden: ”Vi kan uttala en ytterst viktig ekonomisk lag som konventionella ekonomer aldrig använder. Tillväxt utarmar! Om man gör tillväxtmaximering av BNP till det främsta utvecklingsmålet så kommer det att understödja ett flöde av utvecklingsresurser till de mest lönsamma näringarna, och dessa kommer alltid att innebära produktion av varor för rika människor, speciellt exportvarukonsumenter i utvecklingsländerna. Den fattiga majoriteten har liten nytta av en sådan utveckling. Det kommer tvärtom beröva dem deras produktionskapacitet och speciellt deras mark, eftersom det kommer förskjuta produktionskapaciteten till produktion för de rika”.

Vad är det då egentligen Trainer säger, jo i princip att idrottsekonomin, som jag kallar den, där det gäller att slå ut så många konkurrenter som möjligt, inte har verktyg för att ta hand om de som inte varit så lyckligt lottade. Den som leder ett lopp på löparbanan stannar inte gärna upp för att invänta de som ligger sist i fältet, det är mot idrottens själva idé. Att ett land som Kina lyckats ta sig över fattigdomsgränsen är inget bevis för motsatsen. Länderna i Afrika riskerar att bli varvade gång på gång på gång. Visst finns det hjälpsamma funktionärer vid sidan av banan som kastar till de sista löparna vattenflaskor och energikex, men vad hjälper det i långa loppet. Kort och gott: en human politik parat med det mest elementära rättvisetänkande är inte förenligt med dagens ekonomiska teori och praktik. Dikotymin vinnare-förlorare måste revideras för att en riktig förändring skall kunna uppstå. Milleniemålen är med andra ord ett omöjligt projekt redan från början eftersom det inte förutsätter en förändring av synen på tillväxt.

I och med Kinas expanison börjar många analytiker i väst att varna för utarmade naturresurser och miljöförstöring i spåret av den ökade produktionen. Man nämner dock aldrig alternativet att vi i väst skulle kunna dra ner på vår egen konsumtion.

Om nån börjar babbla om att tillväxtekonomin inte är ett nollsummespel, trickle-down, och andra floskler: ladda ner Trainers text, skriv ut den, rulla ihop den, slå kärvänligt babblaren i huvudet med den och sätt den i handen på honom eller henne.

Föreställ er att ett storföretag är som en nation med sin egen regering och sitt eget folk. Även om demokratin är viktad, dvs att ”en man en röst” inte gäller, så kan man se aktieägarna som folkets ”medelklass” eller en aristokrati. Styrelsen skulle kunna beskrivas som ett slags regering och VD:n som en president. Sen finns naturligtvis alla de personer som producerar företagets produkter, de anställda, men för att inte hamna på ett marxistiskt spår så lämnar jag dom därhän så länge.

Låt oss säga att vi applicerar en frihetlig nykonservativ ideologi på detta företag. Hur skulle det då se ut? Säg att företaget inte är ansvarsskyldigt gentemot staten utan bara mot sig själv. Skulle företaget överhuvudtaget kunna fungera utan ett demokratiskt styrelseskick? Hur skulle det organiseras i ett klimat där individens frihet är grundläggande princip, där allt baseras på frivillighet, där givande sker därför att det är ”inspirerande”?

Jo, företaget skulle nog kunna fungera så länge som alla var nöjda med allting (precis som en del av IT boomens företag) men så fort minsta konflikt eller motgång uppenbarade sig så skulle friheten kräva ansvar, plikt och impopulära åtgärder med intrigmakeri och ständiga palatsrevolutioner som följd. Produktiviteten skulle hämmas oerhört. Krigsekonomier skulle uppstå.

I en liten organisation med starka band mellan ägarna skulle det säkert fungera, som i exemplet med bondesamfälligheterna i det förrevolutionära Ryssland, eller i sekteristiska organisationer med ett dominerande ledarskap. På en nationell eller global arena kan jag inte se annat än att ett sådant företag skulle slås ut omedelbart av sina konkurrenter. Det tänkandet skulle vara helt oförenligt med kravet på vinst och tillväxt vilket kanske förklarar varför det finns väl fungerande anarkistiska kollektiv överallt i världen.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att den rena frihetstanken som den förfäktas av många nyliberaler är praktiskt ohållbar i de flesta fall som rör mänsklig organisation. Jag skulle till och med påstå att friheten leder till stagnation och förtryck. Man måste balansera frihetstanken med ord som respekt och ansvar för att överhuvudtaget kunna diskutera den. I ärlighetens namn skall sägas att många nyliberaler, som till exempelvis frihetsfronten, gör det på ett väldigt tydligt sätt. För andra har däremot frihet blivit ett buzzword som antyder tillhörighet till en viss kultur men som bara är en tom symbol som inte kan användas i en verklighetsbaserad diskussion och därmed blir kontraproduktiv.

”Enligt World Economic Forum så behåller Sverige sin tredjeplats på rankningen av världens mest konkurrenskraftiga länder. Hur ska företrädare för högern kunna bortförklara den lilla godbiten?” Det skriver olydig på sin blogg. Aftonbladet och DNs rapportering av resultatet, som också Olydig länkar till, är intressant. För det första skall noteras att det är 11.000 företagsledare som har svarat på en enkät vilket sedan vägts mot statistik. Det är alltså varken svenssons, journalisters eller politikers uppfattning som speglas.

”Sverige har rasat på välståndslistan” ropar DN ut i artikelns rubrik. Ingressen meddelar att ”Sverige har rasat från fjärde till tolvte plats i världen när det gäller företagens förmåga att skapa välstånd”. Längre ner så visar det sig att sverige behåller sin tredjeplacering när det gäller ”…makrotillväxt, där det ingår sådant innovationskapacitet, ekonomisk-politisk miljö och offentliga institutioner.” USA och Finland toppar för övrigt listorna.

Aftonbladet å sin sida är lite mer utförlig i sin analys och har frågat både Per Juth på Svenskt Näringsliv och näringsminister Thomas Östros om vad dom anser om resultatet. Att Östros är glad och Juth skeptisk är väl egentligen naturligt. ”Men jag tror ingen kan säga emot att högt skattetryck, stor offentlig sektor och arbetsmarknaden är problemområden i Sverige” säger Juth till Aftonbladet.

Frågan är om det inte är hög tid att de många företrädare för svenskt näringsliv som ständigt gnäller på det Svenska skattetrycket och statens förmyndarskap att slänga myten om Sverige som ett uselt land för företagande i papperskorgen. Det kanske är så att Sverige hela tiden har haft en smart skattepolitik som har gjort oss till ett av de bästa klimaten i världen för investeringar och näringslivsverksamhet? Det kanske är så att samspelet mellan stat och kapital har varit en företagsekonomisk success-story? I guess that would be the day when hell freezes over när näringslivet erkänner sådana saker. Frågan är vad som sägs på krogen efter styrelsemötena.

Att arbetsmarknaden är ett problemområde säger jag inte emot, men det är å andra sidan inte en fråga som den Svenska Regeringen själv kan lösa. Att arbetsmarknaden är ett problem för hela västeuropa som måste lösas med gemensamma åtgärder tror jag att de flesta politiska och ekonomiska analytiker kan skriva under på.

Näringslivet argumenterar som om de ville ha absolut makt över allt de företar sig. I dagens komplexa värld är det enda sättet de kan få det på att flytta hela verksamheten och inte bara fabrikerna till länder med djupt odemokratiska och korrupta regimer där man kan köpa sig frihet mot att slippa tänka på sådana störningsmoment som skatter, mänskliga rättigheter och välfärd. Varför inte prova Kirgizistan som ligger på 116e plats?

BBC World Service kör just nu en serie som heter ”Who Runs Your World” som undersöker det samtida maktbegreppet och maktförhållandena i världen. Eftersom jag tycker att makt i alla dess former är oerhört central för alla konflikter och förhandlingar som vi är involverade i, från stormiga partnerrelationer till terrorbalanser, så följer jag serien med stort intresse.

BBC presenterar i samband med serien undersökningen ”The Voice of the People” som gjorts av Gallup (en riktig gallup-undersökning m.a.o, bara det) i 68 länder. Även om både Kina och större delen av arabvärlden saknas så är det en både tankeväckande och lärorik sammanställning. Världen ser inte alltid ut som man tror.

BBC skriver om undersökningens resultat att:

”I do not find it surprising that the main result of a survey of world public opinion suggests that only 30% of people feel that their country is governed by the will of the people. This in my view indicates a healthy disrespect for governments in those countries which are governed reasonably well and an understandable lack of trust in those which are not.
…
What is new these days perhaps is that more people around the world can actually express an honest opinion.
…
It would have been an even worse sign if the results had been otherwise. We do not want any of those referendums in totalitarian and dictatorial countries which regularly showed over 90% government approval and, in Saddam Hussein’s case, over 100%.

Some examples of the levels of dissatisfaction with modern government: 65% in Western Europe, 73% in Eastern and Central Europe (worrying that post-communist governments have not done that well), 60% in North America, 61% in Africa, 65% in Asia-Pacific, 69% in Latin America.
…
Only in Scandinavia, South Africa and Israel did citizens think their countries were governed in line with popular demands.”

Source: http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4245282.stm

Som en uppföljning till Jinges och Marcus postningar som återfinns under respektive länk så kan man undra om det inte är dags att outsourca hela Sverige för enkelhetens skull. Lägg ut hela rasket! Inte bara fabrikerna, utan närlinglisvet, statsförvaltningen, den offentliga sektorn, ja till och med regering och riksdag. När omställningen är gjord kan man avskeda alla (och då menar jag verkligen alla) och ge alla en god pension eller avgångsvederlag.

Förslag till kampanjsticker.

Ryska exmilitärer med erfarenhet av brottsbekämpning i Tjetjenien kan få ta över polisväsendet med ledning och allt. Näringslivet kan outsourca stryrelser, ledningar och administration till de länder där fabrikerna ligger. Det sparar kulor. Ägarna i Sverige kan håva in vinsterna, som eftersom de blir så oerhört stora kommer att räcka till allas vår välfärd. All sjukvård kan läggas på polska företag, alla telefontjänster på indiska call centers. Blackwater kan ta över militären. Jorbruken kan tas över av bönder från Thailand och Mozambique. Vägskyltar kan göras i Kina. Ja, till och med regering och riksdag kan få skötas av inhyrda konsulter från säg Colombia och Nigeria. Brittiska Connex sköter ju redan tunnelbanan.

Arrangemanget skulle dels kunna ses som en slags arbetslöshetsamnesti, d.v.s att man befriar de arbetslösa från sin arbetslöshet. Man skulle också kunna ersätta biståndet med dessa mer konkreta åtgärder. För jämlikhetens skull måste verkligen alla vara arbetslösa. De som ändå vill jobba eller bedriva näringsverksamhet kan ju alltid emigrera och de som svartjobbar, d.v.s försöker utföra betalt arbete i smyg, kan man alltid frånta medborgarskapet och utvisa som man gör med terrorister i dag i England.

Varför skall bara 20% vara arbetslösa när 100% kan vara det?

Gustaf Dymov påpekade i en kommentar i går att anledningen till att ”ingen nämner jak kan bero på att dom inte är mediala för en jota och i vissa pm skriver så rena stolligheter att ingen seriös tidning ens kan tänka tanken”. Ok, fine. Jag är varken seriös eller tidning så jag publicerar gärna deras rent stolliga pressmeddelanden, varav det senaste är från den 14:e september, och passar på att kolla stollighetsfaktorn med små inpass inom parentes.

JAK Medlemsbank växer utan ränta 2005-09-14
JAK Medlemsbank fyller 40 år den 18 september. Detta firas på 15 olika platser i landet.
JAKs uppgift är att sprida information om räntefri ekonomi och räntans skadeverkningar på samhället.

(Hallå? Vadå räntans skadeverkningar? Det är ju jättebra med ränta! Hur skall annars bankerna tjäna pengar? Räntefri ekonomi har man ju aldrig hört talas om. Visst ja, jag glömde bort hela den muslimska världen.)

Banken är unik genom att den ägs av sina medlemmar, dvs. inga aktieägare som kräver utdelning. Inlåningen är för närvarande 790 milj. kr och utlåningen 700 milj.kr.

Antalet medlemmar uppgår till 30 000. Varannan timme tillkommer en ny medlem. Intressant är att medlemsantalet i åldersgruppen 15-24 ökar starkt.

(Verkligen helstolliga ungdomar, tänker dom inte på sin framtid!? När dom kan investera i fina fonder och spela på ryska oljeaktier och investera i Telia. Gillar inte alla som har pengar kapitalism?)

”JAK är en växande folkrörelse inom ekonomins område som vill ge människor större handlingsfrihet” säger JAK Medlemsbanks ordförande Kåre Olsson.

”Det bästa med JAK är rättvisan. Ekonomisk styrka styr inte villkoren utan alla medlemmar behandlas lika” säger VD Sten-Inge Kedbäck.

(Hyperstolligt!! En bank som använder ord som rättvisa, folkrörelse och ekonomisk handlingfrihet har förstås ingen chans att få uppmärksamhet på ekonomisidorna. Då kan ju alla andra banker uppfattas som orättvisa, elitistiska och begränsande och är ju ingen betjänt av.)

Mer information om JAK Medlemsbank finns på www.jak.se

Trots det magnifika utbudet på varor i våra förträffliga butiker och ett stort genomslag för ekologiska produkter, så finns det en vara som är attans svår att få tag på: rättvisemärkt malet espressokaffe. Fairtrademarknaden verkar i huvudsak vara inriktad på att arbetsplatser skall köpa mellanrost till sina kaffebryggare och det är oftast det man hittar på hyllorna. Mellanrost tar jag inte i med tång, vad jag är ute efter är ett bra kaffe att stoppa i min espressobryggare utan att behöva köpa bönor. Att hitta ett sånt är inte omöjligt men svårt om man verkligen vill ha ett gott kaffe. Långt bättre är det i Tyskland. Min absoluta favorit hittills kan man nämligen köpa lite överallt, både i s.k. bioladens och på stormarknader. Märket heter Italiensischer Espresso Öko och saluförs av den Tyska firman Gepa. Kostnaden för ca 225 g är cirka 4,50 Euro.

Chingada, detta är ett gott kaffe! Djupt mörk och samtidigt avrundad smak. Bra crema. Inte för mycket chokladsmak. Ett riktigt räcerkaffe som får dig att gå från 0-100 på sju sekunder på morgonen. Det är förbaskat synd att man inte kan få tag på det i Sverige bara. Nu är det så att Gepas produkter säljs av hälskosthandlarna genom importören North & South Fairtrade AB i Hjo, men av någon anledning inte detta kaffe. Inte går det att beställa det från Gepa’s hemsida heller om man inte bor i Tyskland. Schade, men fortsättning följer.

Här hittar du kaffet

Vad säger till exempel Zoegas om fairtrade? Jag mailade deras kundkontakt för att höra vad dom har för planer för att möta fairtrademarknaden och fick ett A4-långt statement till svar. Summan av kardemumman är att Zoegas försöker betala rimliga priser för sitt kaffe men om de kan kolla leverantörerna är en öppen fråga. Det är just det som fairtrademärkningen är bra för.