Montana kommer, Rumsfeld går

Så tjongade också Montana in på den demokratiska sidan i kongressvalet, och nu återstår bara Virginia för att senatsvalet skall vara klart. Som om den demokratiska euforin inte vore nog, så får Donald Rumsfeld sparken! Ok, han hade tjogvis med generaler mot sig. Visst, han är hatad av de amerikanska fotsoldaterna i Irak. Sure, han har vilselett både allmänhet och militär. Men ändå. Den första av Ronald Reagans Bush Seniors guldgossar och den första av centralfigurerna i den neokonservativa kretsen kring Project for a new American Century får nu foten (i rättvisans namn var väl också Colin Powell en av dom). Det är symboliskt.

Andra bloggar om: , , , ,

Virginia blir en rysare

De senaste siffrorna från kongressvalet som NY Times publicerar visar att valet till Senaten kommer att bli en rysare. Dmokraterna behöver vinna de två delstater som återstår att räkna för att ta en majoritet och det ser ut att bli en riktig rysare. I montana leder den demokratiske utmanaren Jon Tester med 49% över republikanen Conrad Burns på 48,4 när 90% av distrikten är räknade. I Virginia leder den demokratiske utmanaren James webb med ynka 0,3%. Det kan leda till att rösterna måste räknas om vilket kommer att öka spänningen ytterligare. Huvva!

Uppdatering 15.20: Och det ser faktiskt ut som om både Webb och Tester tar de två sista platserna för demokraterna när 0,1 resp 0,2 % av rösterna återstår i Virginia resp. Montana, fast med minsta möjliga marginal: 0,3 resp 0,4% av rösterna! Inget finalresultat har presenteras för de två delstaterna ännu dock, så ett visst tålamod behövs ännu. Madre de Dios! Fira rep-hus-vinsten med Dayilkos så länge.

Uppdatering 17.45: Lennart analyserar valresultatet: ”Jag är säker på att européerna kände sig precis så här när de hörde att de allierade hade landstigit i Normandie år 1944. En av USA genom tidernas mörkaste perioder är på väg mot sitt slut.” Lättnad är ordet, sa Bull. Bio-reaktionärerna fick också på pälsen, skriver USAval.se. Från Montana och Virginia intet nytt.

Andra bloggar om: , , , ,

Dem’s back!

Demokraterna är tillbaka! Majoritet i Representanthuset! Om några timmar kan det vara så att de också får majoritet i Senaten, om de vinner i Montana och Virginia där rösterna återstår att räkna. Det är framför allt ett glädjande besked för alla oss som varit starkt kritiska till kriget i Irak, för Demokraterna har helt klart blivit valda på en kritik mot kriget, och något kommer att behöva göras.

Andra bloggar om: , , , ,

Valnatt och Vanity Fair

Jag tror inte att det blir någon valvalka för mig i natt även om det vore intressant att höra vartåt det barkar i det pågående amerikanska kongressvalet innan det är dags att törna in. Trots allt förhandssnack om att Demokraterna kan komma att återta majoriteten i Representanthuset, så tvivlar jag tills jag sett resultatet. Det är nämligen inte helt lätt att norpa till sig platser om man är i opposition i USA. Men om nu det otroliga ändå skulle hända att demokraterna tog majoriteten både i senaten och representanthuset: hoo boy! Kommer Busken att brinna? Yessiree.

Nykonnarna som idogt jobbade på att få till stånd inte bara ett krig mot Irak, utan också ett multifrontskrig med syfte att erövra mellanöstern till den västliga demokratin, drar nu också öronen åt sig och jag har i dag på BBC World Service fått höra hur förre presidentrådgivaren och hök-höken Richard Perle försöker förklarar hur det han sade till Vanity Fair i den här omtalade artikeln, kom att uppfattas som en besk kritik mot Bushy, och hur det kan komma sig att det inte finns några neokonservativa. Hör vad the progressive har att säga om den saken.

Inom 24 timmar kanske det äntligen blir en vändning. Inom 24 timmar kan det vara början till slutet på nykonservatismen vid makten i USA. Jag håller både tummar och tår.

Andra bloggar om: , , , , ,

Vi behöver verkligen fler murar


Vän av isolationism och murbyggande torde jubla över att George W Bush i går lagfäste beslutet att bygga ett ”säkerhetsstängsel” mot gränsen till Mexiko, i ett futilt försök att försöka stänga ute de idoga ”wetbacks” som ständigt försöker ta sig in i USA för att hitta ett arbete. Människor tycks älska att bygga murar i stället för broar, och speciellt tycks det mig de som redan sitter på makten, pengarna och härligheten. Kinesiska muren är ju det klassiska exemplet och Berlinmuren den mest bisarra i sin ambition att stänga inne. Den mest anonyma skyddsmur jag sett är den som löper mellan arbetarstadsdelarna Falls och Shankhill i nordvästra Belfast, för att skilja protestanter och katoliker åt. Det är en märklig, cirka sju meter hög, historia i korrugerad plåt och betong som slingrar sig mellan de små gulliga husen i tegel. På senare tid har vi Israelernas makabra mur som knappast kommer att hindra varken självmordsbombare och definitivt inte Quassam-raketer eller andra flygande föremål. De som verkligen vill kan nämligen alltid gräva sig under eller flyga över murar. För den som vill se alla upptänkliga sätt som en människa kan passera en mur på så rekommenderas ett besök på Museum am Checkpoint Charlie i Berlin där en mångfald av ”mur-flykts-objekt” finns att beskåda. Min favorit är det hembyggda, ihopfällbara flygplan som en teknikerstuderande byggde hemma i sin minimala studentlägenhet i Östtyskland och en fullständigt livsfarlig linbaneanordning. Ytterligare ett skyddsmurexempel som jag nyligen stött på är en mur som lär finnas uppförd mellan två stadsdelar i en Fransk stad (kanske någon kan fylla i här), nämligen mellan ett rikt och ett fattigt bostadsområde. Vitsen, som jag har förstått det, är att hindra ”buset” från att dra omkring i ”rikingarnas” kvarter.
Och nu får alltså USA sin egen mur. Grattis världen! Vi behöver verkligen fler murar.

Artiklar om detta i Washington Post och The Guardian
Bilder från murmuseet på Bernauer Strasse i Berlin

Andra bloggar om: , , , ,

Republikanernas skräckis med Bin Ladin i huvudrollen

Det är intensiva dagar just nu och tyvärr blir det lite mer sporadiskt postande. Hittade den här ruggiga skräckisen på YouTube som man kan kura ned sig i soffan med. Det är republikanerna som nu försöker föra tillbaka terrorhotet in i kongressvalet. Stackarna, de måste vara desperata nu. Det menar också demokraterna enligt Toronto Star, som skriver att:

Republicans still can’t find Osama bin Laden, but they know how to showcase him. Without a spoken word, but with the skilful use of a ticking time bomb, the governing party has brought fear back into the U.S. congressional election campaign, with all the subtlety of a sledgehammer blow to the solar plexus.

Enjoy!

Först hittat via informed comment

Andra bloggar om: , , , ,

Diktatorer med en gemensam nämnare

Hittade den här listan över diktatorer som USA vid någon tidpunkt stöttat på forums.bluelemur.com, vilket kanske kan vara intressant läsning för de som hävdar att vänsterdebattörer som Chomsky är ”vek” mot diktatorer, när det snarare är tvärtom. Ett alltför vanligt [sic] förekommande argument. Inte för att inte borde förekomma mer kritik mot diktaturregimer inom vänstern, det borde det. Frågan om Kuba har ju närmast blivit löjeväckande som symbol både för högern och vänstern. Och fråga mig inte var nedanstående lista är hämtad, jag har fått den från användare maheanuu. Jag ser dock att både Saddam Hussein och Pervez Musharraff saknas.

All of these Heads of State were at one time supported by the US Government…

Abacha, General Sani —————————-Nigeria
Amin, Idi ——————————————Uganda
Banzer, Colonel Hugo —————————Bolivia
Batista, Fulgencio ——————————–Cuba
Bolkiah, Sir Hassanal —————————-Brunei
Botha, P.W. —————————————South Africa
Branco, General Humberto ———————Brazil
Cedras, Raoul ————————————-Haiti
Cerezo, Vinicio ———————————–Guatemala
Chiang Kai-Shek ———————————Taiwan
Cordova, Roberto Suazo ————————Honduras
Christiani, Alfredo ——————————-El Salvador
Diem, Ngo Dihn ———————————Vietnam
Doe, General Samuel —————————-Liberia
Duvalier, Francois ——————————–Haiti
Duvalier, Jean Claude—————————–Haiti
Fahd bin’Abdul-’Aziz, King ———————Saudi Arabia
Franco, General Francisco ———————–Spain
Hitler, Adolf —————————————Germany
Hassan II——————————————-Morocco
Marcos, Ferdinand ——————————-Philippines
Martinez, General Maximiliano Hernandez —El Salvador
Mobutu Sese Seko ——————————-Zaire
Noriega, General Manuel ————————Panama
Ozal, Turgut ————————————–Turkey
Pahlevi, Shah Mohammed Reza —————Iran
Papadopoulos, George ————————–Greece
Park Chung Hee ———————————South Korea
Pinochet, General Augusto ———————Chile
Pol Pot———————————————Cambodia
Rabuka, General Sitiveni ————————Fiji
Montt, General Efrain Rios ———————Guatemala
Salassie, Halie ————————————Ethiopia
Salazar, Antonio de Oliveira ——————–Portugal
Somoza, Anastasio Jr. ————————–Nicaragua
Somoza, Anastasio, Sr. ————————-Nicaragua
Smith, Ian —————————————-Rhodesia
Stroessner, Alfredo —————————–Paraguay
Suharto, General ———————————Indonesia
Trujillo, Rafael Leonidas ———————–Dominican Republic
Videla, General Jorge Rafael ——————Argentina
Zia Ul-Haq, Mohammed ———————-Pakistan

Uppdatering: några nya namn till listan
Saddam Hussein —————————–Irak
Anwar Sadat ——————————–Egypten
Pervez Musharraff ————————–Pakistan

Andra bloggar om: , , , ,

Ett cyniskt och farligt spel

Så har Bush-regimen återigen gjort ett utspel när det gäller det omhuldade kriget mot terrorn (eller vad det nu heter), den här gången i form av en ny handlingsplan mot global terrorism. Fokus ligger som vanligt på Al-Quaida, men gamle hederlige Usama har nu fått sällskap av Ahmadinejad och Nasrallah, vilket visas i det paper där vita huset försöker belysa vad det är ”terroristerna vill”. Det första som slår mig är dels att man i och med detta lämnar det klassiska terrorismbegreppet bakom sig. Iran är som vi vet en stat och Hezbollah en milis med mandat från en stat (Libanon) att inneha vapen. Därmed borde också annan stats-sponsrad terrorism, eller statsterrorism komma ifråga för Mr Bushs aktiviteter, men därom nämns inget. Det andra är att man mer och mer öppet fokuserar enbart på mellanöstern och islamism. Bush verkar inte ens längre anstränga sig för att ha en bra relation med muslimer eller att försäkra dem att islam inte är USA:s måltavla vilket uppmärksammats av bl.a. CAIR (Committee for American – Islamic Relations).

Nu erkänner han dessutom att CIA har haft ett nätverk med förhörscentraler runt om i världen, och låter meddela att de fjorton viktigaste fångarna har flyttats till Guantanamo Bay. Samtidigt föreslår han för kongressen att en speciell militärdomstol skall inrättas för att döma dessa. ”Nobody should fall for the latest gambit in Bush’s war on human rights. It is time to re-embrace the principle on which America was founded. Genuine respect for the rule of law will make everyone safer.” utbrister Clive Stafford Smith i en kolumn i The Guardian. Så sant! Ett rävspel är vad det är för att Busken skall kunna bita sig kvar i sitt krig mot terrorn, slippa lägga ned Guantanamo, och säkerligen kunna behålla sina utländska fångcentraler.

Andra, som forskaren Brigitte Nacos, menar i en intervju med San Francisco Chronicle att Bushy hjälper terroristerna genom att blåsa upp Usama och Al-Quaida till världsstjärnor och därmed åstadkommer en rädsla bland USA:s befolkning som tjänar terroristerna väl. Dom behöver inte längre bomba något för att väcka rädsla, det räcker med att Vita Huset fibblar med terrorvarningarna. För Vita Huset är det förstås utmärkt eftersom det höjer presidentens populäritetssiffror. Och det behövs inför höstens kongressval.

Det är ett cyniskt och farligt spel som vita huset bedriver med den amerikanska befolkningen och resten av världen.

Uppdatering: läs mer om nyheten hos Jinge och Lennart Franzell

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Totalitarism och ”The Business Plot”

Allt har ett samband heter undertiteln till en utmärkta filmen Syriana, och så kan det ibland kännas när man nästan slumpartat plockar fram information omrking sig: ur böcker, filmer, tidskrifter och framför allt nätet. Det senaste ”sambandet” började väl i och med att jag såg den kanadensiska filmen The Corporation på video förra helgen samtidigt som jag började kolla närmre på begreppet Islamofascism som Mr GW Bush har börjat strö omkring sig. I ett kort avsnitt i fimen berättas om ett försök att genomföra en fascistisk statskupp i USA mot FD Roosevelts administration på 1930-talet, en händelse som jag aldrig tidigare hört talas om.

I dag plockade jag upp tråden och hittade en massa information om det som tydligen brukar kallas ”The Business Plot”. 1933 kontaktades den dekorerade generalen Smedley Butler av en man vid namn Gerald MacGuire som uppgav sig företräda en rad amerikanska storföretagare. Dessa ville enligt MacGuire genomföra en statskupp i USA och insätta en diktaturregim av fascistisk modell och ville att General Butler skulle leda en 500 000 man stark arme till Washington för att ta över Vita Huset. Butler blev inte alls glad över det förslaget och gick till kongressen med sin information, som tillsatte en kommission vilken sedemera bekräftade Butlers anklagelser, men utan att höra, eller vidta några åtgärder mot de utpekade konspirerande storföretagarna (Du Pont, Singer, J.P. Morgan et al). Historien föll sedemera i glömska.

Jag tenderar rent reflexmässigt att se transnationella, globala storföretag som något ont i sig (i The Corporation ställer filmmakarna diagnosen ”psykopati”). Den inverterade humanism som den representerar upplever jag som frånstötande och ociviliserad, ja faktiskt som en form av totalitarism som har likheter med fascism. Samtidigt är jag fullt medveten om att jag gör en orättvis generalisering med min kära ryggmärg. Alla storföretag agerar inte på samma sätt. Vissa kan säkert vara mer humana än andra. Jag har bara sett allt för många bevis på motsatsen.

Är nationalstaten då så mycket bättre? Förvisso inte! Det förtrycköverskott vi har i världen har väl i stort sett varje stat på denna jord någon gång bidragit till. Demokratin innebär dock ett visst tryck på våra regeringar att agera ansvarsfullt. Företaget å andra sidan är en ”familj”, en ”klan”, en sluten enhet med makt att påverka långt utanför sin familjs gränser. Och den makten är reell, och det är möjligen lärdomen av av ”the Business Plot”.

Så, ja. Jag tycker man bör vara vaksam när vissa företags ekonomier är större än de flesta länders, och när staten avvecklar sina monopol, ett efter ett. När våldsmonopolet tillslut faller, vilket det redan gjort på många ställen i världen, så kommer det att visa sig om den företagsstyrda staten är fascismens högsta stadium, eller inte.

Bild: Smedley Butler himself

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat till:

”Utrikespolitik medelst rapportkort”

Attempts to explain the vehemence of anti-U.S. feeling abroad correctly home in on Iraq and other unpopular policies of the current administration. But over the past three decades the kudzu-like growth of another U.S. practice, used by Congress and by Democratic and Republican administrations alike, has nurtured seething resentment abroad.

This is what might be called ”foreign policy by report card,” the issuing of public assessments of the performance of other countries, with the threat of economic or political sanctions for those whose performance, in our view, doesn’t make the grade. The overuse of these mandated reports makes us seem judgmental, moralistic and bullying.

Det här skriver John R. Hamilton, som varit USA:s ambassadör både i Guatemala och Peru, i dag i en ledare i Washington Post under rubriken ”Scold War Buildup: The Perils of Foreign Policy by Report Card”. Hamilton menar att USA har gått för långt i sina försök att agera både polis, jury och domare i internationella frågor. De många bevakningslistorna över andra länders uppförande (och medföljande hot om olika typer av sanktioner) bortser alltför ofta från de ekonomiska och politiska realiteterna i dessa länder, och skapar därmed ilska och frustration eftersom ländernas ledare och befolkning aldrig tycks kunna göra tillräckligt bra ifrån sig för att uppfylla den enda stormaktens krav. Resultatet är ”demoralisering, ilska och buttert motstånd [i länder] där vi annars skulle kunna ha haft gemensamma målsättningar.” Hamilton föreslår att det här verktyget undviks i framtiden och att USA börjar att agera i sina hjärtefrågor genom multilaterala organisationer i stället för att alltid agera på egen hand.

Äntligen finns det alltså ett ord för det fenomen som jag funnit så irriterande när det gäller USA:s utrikespolitik, nämligen det moraliska översitteri som manifesteras i de många listor över andra länders beteenden som ständigt refereras till. Dessa listningar som också USA:s Bushadministrationens vänner i det här landet ständigt rapar upp som om de vore något slags moraliska stentavlor givna från gud, med vilka de oupplysta vildarna skall straffas till bättring. ”Utrikespolitik medelst rapportkort” kan man kanske översätta det till.

Andra bloggar om: , ,
Pingat till: