Krav på hårdare tag mot svenskar kanske kan öka FP:s förtroende i integrationsfrågor?

Maria Leissner går i dag i en artikel i Expressen till försvar för Folkpartiets integrationspolitik, eller vad man nu skall kalla den, som fått många att undra om blåklintarna nu blivit ett nationalistparti. Hon menar i princip att Folkpartiet är det enda parti som ”driver integrationsfrågan på ett ickesocialistiskt sätt”, och att det finns två linjer i integrationsfrågan: ”socialfallsmodellen (snällism om man så vill) respektive arbetslinjen”. Hon fortsätter att rada upp vad det är denna icke-socialistiska integrationspolitik handlar om: ”Integration genom att kunna prata språket. Genom att känna sig hemma med kulturarvet. Genom att få jobba. Genom att inte bli sedd som offer utan som en stark och klok individ som kan försörja sig själv.”

Maria, jag måste ändå säga att ni i FP har ett visst PR-problem. Varför? Det förfaller så uppenbart att det är svenskarnas röster som ni försöker värva, snarare än de som skall integreras: invandrarna. Lösningarna som presenteras verkar vara mest framtagna för att gagna de förra snarare än de senare. Du kan säga till mig att så inte är fallet, men hur skall jag kunna tro på det när din ledare, Lars Leijonborg går ut och säger att muslimska religiösa friskolor kan utgöra ett hot och att de därför skall begränsas. Att invandrarna måste genomgå språktester för att få medborgarskap. Att, som Rojas, framhålla invandrargrupper som brottslingar. Alla era åtgärder handlar om att ställa krav på invandrarna utan att för en sekund knysta om de svårigheter som svenskar utsätter invandrare för. Diskriminering, våld, vardagsrasism. Ni skulle få ett större mått av trovärdighet i mina ögon om ni tog ett helhetsgrepp på problematiken och lämnade förslag på vad Sverige och svenskarna kan göra för att minska konflikter och utslagning, men jag förstår att det är svårt eftersom ni riskerar att förlora stöd av de väljargrupper som är missnöjda med invandringspolitiken, som vill ha hårdare tag.

Varför inte lite hårdare tag mot oss svenskar också? Det kanske skulle öka trovärdigheten något. Att kräva att Svenskar bör genomgå språktest för att kunna hantera i alla fall engelska på ett någorlunda bra sätt. Att inte bara peka ut muslimska friskolor som ett hot utan också kristna religiösa friskolor. Att svenskar som begår brott kan riskera att förvisas och fråntas sitt medborgarskap. Men kanske framför allt att erkänna att det finns en diskriminering och rasism i det svenska samhället som är ett lika stort hinder, om inte större, mot en ”lyckad” integration som någonsin ”snällismen”. Då kanske ni också kan bli av med rasism-stämpeln.

Uppdatering: I hell-mans värld har en bra kommentar till den intervju med Lars Leijonborg i Sydsvenskan där han pratar om muslimska friskolor m.m.

Ett litet fel: Leissners debattartikel publicerades redan den 14 augusti. Rätt ska vara rätt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Bush vs Hitler och T-shirtrabaldret i Hamburg

Den Tyske regissören Fatih Akin hamnade för några veckor sedan i blåsväder sedan han blivit fotograferad i en T-shirt med ovanstående text och polisanmäld. I Tyskland är det som bekant förbjudet att visa eller publicera svastikan, eller att ”haila” för den delen med. Akin själv menar i en intervju med Der Spiegel att man måste vara dum för att inte inse vilken kontext svastikan är inskriven i. Nå, själva denna strid är kanske inte så intressant, kanske snarare frågan om dessa två statsmän verkligen låter sig jämföras. Man kan vara hur förbannad som helst på Vita Husets politik, men finns det verkligen någon rim och reson i jämförelsen.

Två bloggare som tittat närmre på saken är det Progressiva USA och Andrew Hammels ”German Joys”, skrivet av en amerikansk jurist verksam i Hamburg. Hammel framför ett viktigt argument som man inte bör glömma:

”Thus, the vulgar ’Bush is a Nazi’ argument isn’t a problem because it’s too harsh a judgment on George W. Bush, it’s a problem because it’s too forgiving a judgment of the Third Reich. If you say that George W. Bush is somehow ”worse” than Adolf Hitler, as the poor confused American professor said, you are also saying that Hitler was less morally reprehensible than George W. Bush.”

Han påpekar också att nynazister lätt kan dra fördel av jämförelsen för att göra sin hatideologi rumsren, vilket förstås är ännu värre. Jag menar inte att man nödvändigtvis skall hålla fram Hitler och Nazismen som ett unikum i världshistorien, tvärtom finns det många anledningar att jämföra nazismens förbrytelser med sådana som skett inom den anglosaxiska kultursfären (framför allt under kolonialismen). Man må, som Fatih Hakim, tycka att Bush politik visar upp fascistiska tendenser, men Bush är helt enkelt inte på Hitlers planhalva ännu, även om det finns otäcka paralleller att dra, som till exempel frågan om etnisk registrering som just nu tycks vara på tapeten.

Det progressiva USA gör å sin sida en personjämförelse mellan de två: ”Likheterna och kontrasterna mellan männen Hitler och Bush är mindre intressanta än hur befolkningen i de båda länderna ser på sina ledare. Både det tyska folket och den djupt patriotiska amerikanska folket verkar törsta efter en totalitär ledare, en Führer, eller som Bush jämt kallar sig själv ‘Commander in Chief’.”

Andra bloggar om: , , ,

Avväpning av Hezbollah?

Guardian har i dag en artikel om osannolikheten i att den Libanesiska armén skulle avväpna Hezbollah, vilket Washington enligt artikeln kräver. Det är ett krav som visar hur fastlåsta i nationalismens hörnstenar vi i väst är. Hezbollah är ju en del av den Libanesiska armén! Det är en motståndsorganisation med mandat att inneha vapen enligt Libanensisk lag.

”Reinforcing the fears of many in Israel that Hizbullah would continue to pose a threat, Amal Saad Ghorayeb, a Hizbullah specialist, said the arrival of the army and Hizbullah’s redeployment further north was a largely superficial transformation. ”The fact they have insisted on retaining their weapons in that area suggests that they intend to use them if and when the time comes.””

”Suggestions from Washington that the Lebanese army should forcibly disarm Hizbullah have been met with alarm by the army command. ”If the mission of the army is to defend the people then the whole country will be behind it, but if it is to act against the resistance, it puts a big question mark over the future of the country,” Gen Hoteit said.”

I övrigt rekommenderas den här podcast-intervjun med Juan Cole (informed comment) angående den brittiska terrorcell som sprängdes i förra veckan.

Andra bloggar om: , , ,

Vilka stödde Nazisterna i valen 1930 och 1932?

På Haus der Wannsee-Konferenz såg jag ett intressant diagram som visar vilka yrkesgrupper av befolkningen som stödde det Tyska Nazistpartiet i deras framgångsrika val 1930 och 1932, och framför allt vilka som inte gjorde det. Tyvärr måste jag recitera diagrammet från minnet, så siffrorna kan vara lite felaktiga och skall ses mer som en fingervisning.

NSDAP (Nazistpartiet) fick 30-37 procent av rösterna i de tre val som hölls under tidsperioden. Av de som röstade på Hitler hade i princip alla yrkesgrupper en större representation än motsvarande procentsiffra för hela rikets befolkning, utom i två kategorier: arbetare utgjorde ungefär 40% av befolkningen, men andelen arbetare av NSDAP:s väljarkår var bara 15%. Den mest markanta skillnaden fanns däremot i gruppen ”hushållsarbetare” (i princip enbart hemmaarbetande kvinnor) som utgjorde cirka 20 % av befokningen, men vilken bara några få procent av de som röstade på Hitler tillhörde. Som sagt, siffrorna är inte exakta, men visar ändå det framför allt var kvinnorna som var motståndare till Hitlers politik. Man kanske inte skall dra för stora växlar på det, men det stödjer på sätt och vis min tes om att världen troligen vore fredligare om kvinnorna var vid makten. Å andra sidan kan det ju vara själva maktens natur som gör världen aggressivare.

”Arbetare Vakna! Rösta på Tyska Nationalsocialistiska arbetarpartiet!” Valaffisch från 1932.

Andra bloggar om: ,

Fortsatt resa i förintelsens fotspår

Wannsee är en högst välmående Berlinförort som väl kan jämföras med Saltsjöbaden, Djursholm eller liknande. Det är också det enda större vattendrag som finns i närheten av de centrala delarna av Berlin och är därför kantat av marinor och strandbad. Mitt i denna luxuösa inramning hölls den så kallade Wannsee-konferensen den 20 januari 1942 där förintelsen koordinerades mellan de olika delarna av Nazistpartiet och SS. Ibland brukar det stå i historieböckerna att man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan” här, men i själva verket var förintelsen redan förberedd på hög nivå och hade redan inletts med avrättningar av judar i de ”östra områdena”, bl.a Polen, Litauen, Estland, Lettland och Vitryssland. ”Den fysisika förintelsen av europas judar” torde ha varit en order direkt från Hitler, och för att kunna genomföra hans beslut behövdes mötet för att samordna insatserna från statsmaktens olika delar och stadfästa den hierakiska ordningen, vilket behövdes inte minst därför att olika avdelningarna inom Nazi-apparaten bisarrt nog tävlade om att få ”lösa judefrågan”.

Om detta och mycket mer berättar Hanna Arendt i sin bok ”Eichmann in Jerusalem: Ein bericht von der Banalität des Bösens” (ung. Eichmann i Jerusalem: en berättelse om ondskans banalitet) som jag passande nog håller på och läser. Trots min skrangliga tyska går det hyggligt bra med ett ok lexikon tillhanda. Berättelsen handlar om rättsprocessen mot Adolf Eichmann, som var Rikssäkerhetstjänstens (RSHA) specialist i deportations- och utvandringsfrågor och som sådan en av deltagarna i Wannsee-konferensen. Hans chef inom RSHA, Hans Heydrich, var den som blev den högst ansvarige för förintelsens genomförande. Eichmann själv, lyckades fly till Argentina efter kriget, men kidnappades av Israeliska agenter 1960, och smugglades till Jerusalem för att ställas inför rätta där för sina brott under nazitiden.

Arendt följde rättsprocessen under den tid den varade som korrespondent för the New Yorker och boken baseras på till stor del på det omfattande materialet från processen, såsom förhörsprotokoll, rättens utskrifter, m.m. Den är ett fascinerande försök att dissikera psyket bakom den man som av många setts som hjärnan bakom förintelsens logistik, och därmed dess onda genius. Den bild som framträder av denne byråkrat är verkligen mer banal än så. Det är en berättelse om en egocentrerad människa med dålig självbild men med törst efter en karriär. Eichmanns relativa framgång inom Nazirörelsen bestod i hans lydighet och organisationsförmåga. Arendt uppehåller sig länge kring frågan om Eichmanns samvete och medverkan. Hans karriärism och tillkortakommanden. Kort sagt kring de frågor som så många ställt sig kring frågan om vem som visste vad, och varför inget gjordes. I hennes bok blir det olustiga svaret, som jag tolkar det, att vem som helst kan genomföra ett massmord bara de rätta förutsättningarna finns. Hennes svar på frågan varför, verkar vara att de flesta tyskar trodde på Hitler, och var beredda att göra mycket för hans tusenårsrike.

Under min lilla resa i förintelsens fotspår så frågar jag mig också hur jag själv skulle förhållit mig om jag hade varit tysk 1942? Vad hade jag gjort för att förhindra Nazismen eller förintelsen? Om jag hade varit jude, hade jag då emigrerat, gått under jorden eller flytt? Hade jag gått med i någon av de få judiska partisankommandona? Eller, hade jag fogsamt inställt mig för att fraktas bort till en säker död?

Bild 1: utsikt över Wannsee
Bild 2: Haus der Wannsee-Konferenz, sett fran sjösidan
Bild 3: Rummet där konferensen hölls. Husets nedre plan är numera en permanent utställning.

Andra bloggar om: , , , , ,

Bomber och granater

Brittiska terrorister grips innan deras långt gångna planer på att ”fira” ettårsdagen av 911 skall sättas i verket, bomberna fortsätta falla i Libanon och norra Israel. Och någon brandbombade min vännina C:s föräldrars nya fina bil till svart skrot för knappt en vecka sedan, där den stod i stillhet längs med kanalen i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Föräldrarna som hade ilat ned från Sverige för att besöka sin utvandrade dotter fick snopet och ilsket ta sig hem på annat sätt. Ett litet bombdrama mitt i alla stora världshändelser. Så är dessa föräldrar hemliga agenter eller mafiosos eller något annat känsligt, vilket motiverar ett så brutalt skickande av bilen till bilhimmelen? Inte alls, men fadern är i bilbranschen och har därför tillgång till de senaste och snyggaste modellerna av ett känt amerikansk-tyskt märke med viss status. I Berlin kan sådana bilar med lite otur råka ut för ”olyckor” iscensatta av extremister från alla håll och kanter. Attentatet var med andra ord högst troligen inte genomfört med avsikt att hota någon utan helt enkelt att förstöra egendom. Några budskap som kunde visa på eventuella politiska motiv fanns däremot inte kvarlämnade på platsen. Inte verkar någon av stadens tidningar verkat ha bemödat sig om att skriva om händelsen heller, men så är ju en gång så i den här tokiga staden med alla sina motsättningar, att det extrema tenderar att kännas ganska vardagligt.

Andra bloggar om: ,

Rakt ner i utrotningens avgrund



Det känns på ett sätt paradoxalt att besöka Judiska museet i Berlin medan vapenstillestånd råder (trots fortsatta strider) i Libanon. Som om det fanns en kort stund att försöka förstå något om konflikten innan den brakar igång igen. Berlin är förstås varken Beirut eller Haifa. Här beslutades om den slutgiltiga lösningen på judefrågan vid Wannseekonferensen och härifrån dirigerades dess genomförande. Europa blev sig aldrig riktigt mer likt. Traumat påverkar fortfarande Tyskland trots 61 år av fred.

Visst är Liebeskinds arkitektur enastående (bara ”Holocaust-tornet” och ”Exilträdgården” är värda ett besök) och utställningen fullmatad med information och finurliga lösningar, men det är framför allt förintelsen som jag är intresserad av. Museets historieskrivning leder också obönhörligen dit, och till frågan hur vi, som individer och kollektiv, kan få för oss att vi måste utrota andra folk i vår närhet som vi antar är ett hot mot oss på något sätt. Varför samexistens är så svår i praktiken. Hutuer mot tutsier i Rwanda, färgade nomader mot muslimska bofasta i Sudan, hinduer mot muslimer i Indien, katoliker mot protestanter på Nordirland, indianer mot spanskättlingar i Latinamerika, kristna mot afrikaner i det koloniala Afrika.

Förintelsen är ”the same shit with a different name”, fast på en annan skala. Hur det kunde ske har frågats så många gånger förut, utan att svaret för den skull blivit så mycket tydligare. Kanske därför att det hotar oss alla. Bigotteri och utestängningsmekanismer verkar i olyckliga fall, och de är många, förr eller senare leda rakt ner i våldets avgrund. Du kanske aldrig kommer att delta i ett förintelsemaskineri men kan du vara säker på att inte dina barn eller barnbarn kommer att göra det?

Många debattörer på högerkanten ondgör sig över den ”politiska korrektheten” och ”hetslagarna” och vill att man skall kunna ”berätta sanningen” som det alltid heter (att ge fritt spelrum för att ventilera hat är en annan tolkning). Som jag ser det är det som man föraktfullt kallar för den ”politiska korrektheten” snarare ett humanistiskt bålverk mot våldet. Med andra ord något man borde vara stolt över. Hur långt bort är vi från att legalisera dödande av de andra om vi släpper efter på de människorättsprinciper som tar avstånd från bigotteri? Jag frågar. Hur långt bort är vi? (ett möjligt svar: det beror på vad samhällets ledning tillåter. Ett annat: det beror på vad medborgarna vill) I går var det judarna som blev offer för ”herrefolkets” utrotningsiver. I dag riskerar invandrare till Europa från öst och syd att hamna i en liknande position om våldet skulle ta över.

Andra bloggar om: , , ,

Demonstration mot kriget i Libanon

Jag ramlade i går rakt in i en demonstration mot Israels krig i Libanon vid Potsdamer Platz i Berlin. Det är alltid vanskligt att försöka uppskatta antalet människor i en massa men jag skulle säga att ungefär tvåtusen människor gick i tåget. Intressant att notera är att väldigt få Hezbollah-flaggor förekom (mest Libanesiska och Palestinska) och att bara ett fåtal sympatidemonstrerande tyskar syntes i tåget. Några få bilder av Nasrallah syntes här och där, medan Bush nuna faktiskt var mer flitigt förekommande med den mindre smickrande titeln ”Terrorist No 1”. Här är några bilder från tåget och samlingen vid Potszdamer Platz. Och just det, glöm bilderna av rasande människohopar som vi är vana vid att se från mellanöstern. Det här var en mycket städad demo. Glöm KPML(r)-arnas fanor. Visst fanns det flaggor från solidariserande vänsterorganisationer i tåget och linksruck.de verkar ha varit en av organisatörerna, men de verkade för denna dag vara i marginalen. Berlin är förvisso beryktat för sina våldsamma demos, men det här var mer av en familjetillställning. Vilket tycks logiskt. Det är trots allt i första hand civila familjer som drabbas av kriget. De är de som borde protestera.












Andra bloggar om: , , ,

Tysklands känsliga position i mellanösternfrågan

Tillbaks i Berlin igen. Kvicksilvret dallrar omkring 35-strecket och i tidningarna diskuteras på allvar att införa siesta. Inte ens de få sjöar som stadsborna har tillgång till verkar kunna erbjuda svalka. Berlin är inte precis ett badparadis om man säger så. Jag plockade upp Berlintidningarna TAZ och Der Tagesspiegel (vänster resp. typ ob. lib.) samt framför allt den välmatade klassikern Der Spiegel, som utkommer en gång i veckan, för läsa om Tysklands perspektiv på mellanösternkonflikten. På tyska heter mellanöstern ”nära-östern” (Nahost), vilket visserligen kan förklaras av landets geografiska position, men Tyskland har traditionellt sett, sett Balkan som sin en del av sin intressesfär och därifrån är inte steget långt till Libanon.

Tyskland är uppenbarligen berett att skicka trupper till en eventuell FN styrka i Libanon men eftersom relationen till Israel är minst sagt komplicerad så är frågan en het potatis och Angela Merkel har klart deklarerat att man inte tänker gå i första ledet. Dessutom har Tyskland en motvillig hållning till militära insatser, som visserligen har luckrats upp betydligt under de senaste åren då Tyskland bidragt med trupp till FN-ledda styrkor, men som fortfarande präglar debatten.

Israel är inte heller speciellt suget på att ha Tyska soldater i sin närhet och enligt Spiegel har den Israeliske ambassadören i Berlin Shimon Stern höjt ett varnande finger att Israel knappast skulle tillåta Tysk trupp i mellanöstern så länge det fortfarande finns överlevare från förintelsen kvar i livet. Samtidigt är det en förtroendefråga för den tyska kanslern. Tyskland vill spela en stor roll i Europa och har visst fog för det samtidigt som man är ytterst känslig för nationella strömningar och sitt rykte. Själv måste jag säga att jag finner den Tyska positionen mycket intressant. Här är ett land som blivit så märkt av det våld som strömmat från dess nationella ledare och befolkning att de utvecklat en naturlig försiktighet i militära spörsmål och en diplomatisk ådra. Kanske är det dags att låta dessa egenskaper få komma till tals på riktigt snarare än att Tyskland faller in i en ”hökig” position som övriga västvärlden kommer att ha stora problem att tolerera?

Andra bloggar om: , , ,

”Israel is the Holy Land, not the homo-land”

Just när jag trodde att jag hade hört alla argument i Israel-Libanon konflikten så dyker det här upp: det är bögarna som har orsakat kriget!

Tack till Billmons Whiskey Bar för den länken.

För övrigt bloggar jag från den tyska huvudstaden de närmsta två veckorna, vilket kan bli lite sporadiskt, men ändå.

Andra bloggar om: , ,