Kanske ett nytt namn att lägga på minnet: al-Baghdadi

Det är en mycket, mycket suddig bild som förmedlas i västmedia av vilka det egentligen är som står bakom de ständiga självmordsbombningarna i Irak just nu. Zarkawi har på ett märkligt sätt kommit att bli den enda person som egentligen symboliserar denna undanglidande guerrilla trots att det uppenbarligen är många grupper som agerar oberoende av varandra eller med okänd grad av koordination. Att Zarkawi fått denna status är troligen på grund av hans tidigare samröre med Al-Quaidas ledarskap, vilket av naturliga skäl får västmedia att blåsa upp hans ryktbarhet. Al-Quaida är trots allt en av de få islamistiska väpnade grupper som människor i väst kan namnet på.

Det är annars kanske dags att lägga ett annat namn på minnet: NY Times rapporterade för några dagar sedan att det beryktade ”Al-Quaida i Irak” i slutet på januari gick samman med fem andra grupper i ett ”råd av heliga krigare”: Mohajedeen Shura, vars ledare skulle vara den betydligt mindre kände Abdullah Rashid al-Baghdadi. Gruppen har redan tagit på sig attacker mot USA:s armé och den Irakiska armén, men har inte tagit ansvaret för attacker mot civila. Som vanligt är den här typen av uppgifter ytterligt svåra att verifiera, men det verkar högst troligt att grupperna nu omformerar sig. Huruvida det är bra eller dåliga nyheter för USA och Iraks arméer återstår att se. Mer omfångsrika guerillagrupper är också lättare att hitta och förgöra.

Mer info:
Site institute
The Jamestown Foundation: Internal Jihadist Criticisms of the War in Iraq
The Jamestown Foundation: Al-Zarqawi’s Group Under Pressure and Seeking Allies

Andra bloggar om:

Kolonialism och ideologi, del 6: Brittiska lik i garderoben

Sedan den förra delen i den här lilla miniserien, som jag började köra i januari så har jag bland annat plöjt igenom större delen av den bok som vållade viss debatt när Per Wirten skrev om den i början av februari: Mike Davis Svält och Kolonialism. Även om boken är mastig så är den verkligen upplysande. I princip så beskriver den två händelser som orsakades av det stora väderlekssystem som benämns ENSO, eller med andra ord El Niño och La Niña, händelser som fick förödande konsekvenser för befolkningar världen över, men kanske allra mest för Indien och Kina. Under 1876-78 och 1896-1902 drabbades dessa länder av uteblivna monsuner och grav torka, vilket ledde till massdöd av monstruösa proportioner. Vi pratar om dödstal i stoleksordningen 30-60 miljoner människor bara i Indien, Kina och Brasilien under dessa två tillfällen. Indierna var kolonialiserat av Storbritannien under de två torkperioderna och Kineserna ansatta av ”kanonbåtsdiplomater” och utländska invasioner.

Det som Davis återkommer till är hur kolonialväldet på ett närmast makabert sätt förstärkte svältkatastrofen bortom allt förnuft, bara för att hålla igång exportmaskineriet. I Indien saknades det inte mat, men den exporterades hem till britterna. Man vägrade blankt sälja spannmål till de svältande till underpris eftersom det var emot frihandelns princip. Man minskade matransonerna till de s.k. kulierna som arbetade för kolonialisterna till det minimala. Järnvägar och andra moderniteter var inte på något sätt en garant för nödhjälp och hjälpinsatserna minimala. Man höll stenhårt på att alla skatter och arrenden skulle drivas in trots den obarmärtiga torkan. Hjälppengar gick till att föra krig i Afghanistan. Kort sagt: Kolonialstyret struntade i om Indierna dog så länge de inte gjorde uppror. De tjänstemän som protesterade fick focken. Britterna var helt enkelt blinda för allt annat än vinsterna. Inget fick rubba vinsterna. Inget fick rubba frihandeln.

Men Davis går längre än så. I kapitlet ”Tredje världens ursprung” tar Davis upp omfattande statistiska studier gjorda av Paul Bairoch m.fl. som visar att ”skillnaderna i välstånd och inkomst mellan sjuttonhundratalets stora civilisationer var relativt obetydliga”. Bairoch menar till och med att det ”är mycket troligt att levnadsstandarden i Europa under mitten av sjuttonhundratalet var en aning lägre än i resten av världen”. Efter 100 år av kolonisation hade ”tredje världens” andel av världens samlade BNP sjunkit från 65% 1850 till 22 % 1960. Davis slår därmed hål på myten om dessa länder som traditionella ”hungerekonomier”. Det var i och med kolonialiseringen dom blev det.

Jag förstår varför Wirtén tar upp boken i sin artikel. Om och om igen matas siffrorna fram: Stalin dödade 20 miljoner kulaker, Hitler dödade 6 miljoner judar. Vi kunde också lägga till: Britterna dödade 20 miljoner indier. Visst är det att handskas vårdslöst med siffror. Jag håller med. Men det är inte poängen. Om det är ett land inom vår kultursfär som har orsakat ”lite” massdöd, så är det väldigt lätt att det sopas under mattan.

En sak till blir tydlig: det är lätt för oss att prata om tillväxt, frihandel och ekonomiska reformer. Vad Davis bok visar är att vi byggt en stor del av vårt välstånd på likhögar och underutveckling av andra länder. Det är tyvärr fortfarande till stor del så.

Mike Davis: Svält och Kolonialism: hur tredje välden underutvecklades. Leopard förslag ISBN: 91-7343-019-6

Tidigare postningar:

Kolonialism och ideologi, del 5
Kolonialism och ideologi, del 1
Kolonialism och ideologi, del 2
Liberalismens paradoxala självförstöringsmekanism, KoI: del 3
Kolonialism och ideologi, del 4

Kriget i Irak, nu på fjärde året

När kriget i Irak nu passerat sitt tredje år kan man bara konstatera att ingenting verkar ha gått som hökarna i Washington tänkte sig, om det inte möjligtvis är så att de mycket väl kunde tänka sig att Irak kunde hamna i det kaos det nu är. Möjligen underskattade man sin fiende och vilka konsekvenser ett krig kunde få i regionen, möjligtvis led man av ”imperiell hybris”. Inte nog med detta, den försvarsdoktrin som Cheney och Powell utmålade på nittiotalet – där den amerikanska militären skulle kunna verka på flera olika fronter samtidigt – verkar vackla betydligt, och bakslagen på hemmafronten verkar nu komma allt tätare. ”Who does he think he’s f’n foolin?” utbrister MSNBCs Keith Olbermann om Bushs försök att glida undan anklagelsen om att han aldrig försökt koppla ihop Saddam Hussein med Al-Quaida. Men det kanske i första hand är Rummy som är i skottgluggen. ”A former US army general yesterday called for Donald Rumsfeld to resign on grounds of incompetence in Iraq, hours after Ayad Allawi, the former US-backed Iraqi prime minister, dec
lared the country to be in the thick of a civil war that could soon ’reach the point of no return'”, rapporterar The Guardian. Det var kanske inte helt oväntat att militären skulle ropa på Rummys avskedande. Det fanns stark kritik mot honom redan under krigets inledning, inte minst därför att han inte tillgodosåg militärens krav på en större truppstyrka på marken i Irak.

Så vad göra nu, när Irak slits sönder av alltmer intensiva strider mellan olika fraktioner? Iraq Body Count rapporterade nyligen att 2005 troligen var krigets blodigaste år. Juan Cole menar att upprorsmännens senaste fritagning av 32 fångar i Miqdadiyah antyder ”att gerillans kapacitet och fräckhet är större än någonsin” (200 man användes i operationen).

Det är uppenbart att Washington måste ändra riktning på ett eller annat sätt för att få med sig Irakierna och övriga världen. Lennart Frantzells förslag om en Marshallplan för mellanöstern är ingen dum ide men hur uppnå tillräckligt med säkerhet för att sätta en sådan plan i verket? Och skulle USA:s arvfiender i regionen verkligen godta en sådan plan? USA måste i så fall svika sin partner Israel och det är svårt att se det hända med den här administrationen.

Flera ledare i Irak försöker få igång samtal och något slags försoningsprocess, vilket är bra, men utgången är förstås ytterligt oviss. Irans religiöse ledare Khamenei uttalade i går sitt stöd för samtal med företrädare för Bush-administrationen om Irak-frågan vilket också är positivt, om de båda nationernas ledare nu överhuvudtaget kan prata med varandra.

Skulle FN kunna gå in med en så kallad Chapter 7-operation, som har större befogenheter än en fredsbevarande styrka? Möjligen om koalitionen drog bort sina styrkor, men med tanke på att FN redan tidigare varit ett legitimt mål i Irak så verkar det vara ett mindre troligt alternativ.

På sätt och vis känns det tyvärr som om vi som demonstrerade mot kriget i februari 2003 fick rätt. Våldet mot Irakierna skulle obönhörligen leda till mer våld. Kriget skulle kunna riskera att få svåra efterverkningar. Kanske är det dags även för militärer och makthavare att börja lyssna på fredsrörelsen, om fredsrörelsen nu kan svälja en sådan invitation. EU tänker troligen redan i de banorna när det gäller den planerade insatsstyrkan ERRF. Nästa gång ett land skall invaderas, sätt upp de mest klartänkta och prominenta fredsivrarna och människorättskämparna på lönelistan!

bild: USAs DoD/The Memory Hole

En Marshallplan för Mellanöstern?

Det Progressiva USA har alltid välresearchade och intressanta inlägg om amerikansk inrikes- och utrikespolitik. För några dagar sedan skrev Lennart om Bush-administrationens avsaknad av en konstruktiv politisk strategi i Mellanöstern, en artikel som bland annat innehåller några förslag för hur USA skulle kunna arbeta för fred och demokrati i den konflikthärjade regionen:

”På samma sätt kunde Bush-regeringen idag ta ett djärvt initiativ och lägga grunden för att börja lösa Mellanösterns många djupgåpende problem genom en ny Marshallplan. Genom att investera lika i Israel och Palestina kunde man t.ex. på sikt lösa en av jordens farligaste konflikter.
Man kan också hjälpa till att bygga demokratiska infrastrukturer istället för att som idag enbart fokusera på fria val. Bush-regeringens oförmåga att klart formulera mål bortom kriget har idag blivit dess största belastning. Man skall vinna kriget, men vad som händer sedan är det ingen som talar om.”

Varmt och vackert

Jag har faktiskt fått nog av vintern nu! Jag är helt enkelt ingen fan av kyla. Var är stockholmsslasket och den milda brisen? Var är småregnandet och tussilagoknopparna och var i hälsingland är uteserveringarna? För att få lite syntetisk värmemeterapi så började jag i går att skanna in en drös bilder från olika resor och jag började förstås med den varmaste (och vackraste) platsen: Joshua Tree nationalpark i Kalifornien, samma ställe där Anton Corbijn tog bilderna på U2 för omslaget till plattan som bär namnet Joshua Tree. Hoppas bilden värmer er också.

Mer om den pro-israeliska lobbyn

Kul att Jinge tog upp min postning om den pro-israeliska lobbyn på sin blogg i går. Bland annat tillfogade han en länk från Jerusalem Post om artikeln (tack Jinge!). Det finns en hel del saker att fortsätta skriva vidare om när det gäller temat. En sak som är värd att notera och som författarna till artikeln ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy” tar upp är att det är långt ifrån alla av judisk härkomst i USA som känner sig intresserade av den israeliska saken. Enligt artikeln så visar undersökningar av The Jewish Agency for Israel’s Department of Jewish – Zionist Education att ungefär 36% av Judiska Amerikaner är antingen helt eller delvis känslomässigt obundna till Israel. Författarna påpekar också att flertalet amerikanska judar (the bulk of U.S. Jewry) är för att man gör eftergifter till Palestinierna (företrädare för lobbygrupperna torde hävda motsatsen). Som exempel på en grupp som arbetar hårt för en sådan politik tar de Jewish Voice for Peace, som bland annat jobbar för att Palestinierna skall fortsätta få ekonomiskt stöd från omvärlden.

Det är med andra ord värt att betona att AIPAC är en ”hökig organisation” som drivs av hardliners med nära anknytning till Likud-partiet, och en organisation som har kunnat blåsa upp sin makt på grund av stödet från den amerikanska evangelistiska högern.

Varför stödjer då den evangelistiska högern AIPAC? I artikeln dyker begreppet ”kristen zionism” upp ett flertal gånger. Jag var tvungen att kolla upp det på Wikipedia, som säger följande:

Christian Zionism is the belief among some Christians that the return of the Jews to the Holy Land, and the establishment of the State of Israel in 1948, is in accordance with Biblical prophecy, and is a necessary prerequisite for the return of Jesus to reign on Earth. This belief is commonly, though not exclusively, associated with evangelical Protestants around the world. … Christian Zionism, as a specifically theological belief, does not necessarily entail sympathy for the Jews as an ethnicity or for Judaism as a religion.

Det är med andra ord uppenbart att det råder ett komplext förhållande mellan den evangeliska högern och de judiska zionisterna, men att man uppenbarligen lyckats att överbrygga sina teologiska motsättningar. Frågan kvarstår varför de judiska grupper som lobbar för samarbete och fred i USA (och i Israel) inte kommer fram i debatten? är det återigen 911 som har lagt locket på?

Andra bloggar om:

Intressant om den amerikanska pro-israeliska lobbyn

De amerikanska professorerna John Mearsheimer and Stephen Walt, publicerade i går en mycket intressant artikel i London Review of Books om den pro-israeliska lobbyn i USA, och dess idoga kampanj för att främja israeliska intressen. Författarna visar hur flera olika pro-israeliska lobbygrupper, varav AIPAC (1) är den största, tillsammans har blivit så starka att de har kunnat influera ledamöterna av USAs kongress, och presidenten, att driva en ytterst Israelvänlig politik.

Artikeln finns i en kortare version på London review of Books hemsida, men för den som vill nagelfara artikeln så finns en oredigerad version att ladda ned från Harvards hemsida. 39 av de 83 sidorna är nämligen slutnoter. Antingen har författarna räknat med att deras text skulle komma att bli satt under lupp, eller så är de en smula övernitiska.

Författarna är noga att betona att detta inte handlar om nazianstrukna konspirationsteorier, utan om en grupp med nära band till de nykonservativa i administrationen, som förespråkat en aggressiv politik gentemot Israels grannar och palestinierna, och som har den evangeliska högerns öra, vilken i sin tur är en av Bushs viktigaste väljargrupper. Vissa personer i Bush-administrationen, som t.ex. FN-ambassadören John Bolton är dessutom medlemmar i pro-israeliska lobbygrupper. En av anledningarna till att AIPAC har kunnat influera USAs utrikespolitik är att det inte finns någon annan utländsk lobbygrupp i USA som är tillnärmesevis så stor.

Vad författarna ytterst drar för slutsats av sin faktaspäckade och välargumenterade redogörelse är att lobbygrupperna, genom sitt idoga arbete för att skapa säkerhet för Israel, fått kongressen och presidenten att driva en politik som inte nödvändigtvis gynnar USAs egna intressen, och troligen inte israels långsiktiga intressen heller:

(the Lobby’s) ability to persuade Washington to support an expansionist agenda has discouraged Israel from seizing opportunities – including a peace treaty with Syria and a prompt and full implementation of the Oslo Accords – that would have saved Israeli lives and shrunk the ranks of Palestinian extremists. Denying the Palestinians their legitimate political rights certainly has not made Israel more secure, and the long
campaign to kill or marginalize a generation of Palestinian leaders has empowered extremist groups like Hamas, and reduced the number of Palestinian leaders who would be both willing to accept a fair settlement and able to make it work. This course raises the awful specter of Israel one day occupying the pariah status once reserved for apartheid states like South Africa. Ironically, Israel itself would probably be better off if the Lobby were less powerful and U.S. policy were more evenhanded.

Open debate will expose the limits of the strategic and moral case for one – sided U.S. support and could move the United States to a position more consistent with its own national interest, with the interests of the other states in the region, and with Israel’s long – term interests as well.

De fakta som John Mearsheimer and Stephen Walt presenterar är förstås inga hemligheter, men jag tror inte jag läst en så utförlig redogörelse för lobbyns förehavanden tidigare och det är förstås hög tid att dess inflytande diskuteras. Men en sak till slår mig. Varför är den israeliska fredsrörelsen, som var så aktiv på åttio och nittiotalen, så tyst? Den kan väl inte bara ha försvunnit? Är det inte dags att den stiger fram och visar att det finns israeler som vill ha en fredlig lösning på mellanösterns vansinne? En sak torde stå klar: om Ehud Olmert måste gå i koalition med Amir Peretz arbetarparti efter valet i Israel i slutet på mars så kan det förhoppningsvis innebära en radikal omsvängning i Israels politik.

1) AIPAC: American Israel Public Affairs Committee
Andra bloggar om:

Dialog om blodbadet i Irak mellan USA och Iran

Dagens citat:

”We’re talking to Iran all the time: We make statements; they make statements.”

Detta dråpliga citat kommer från Bushs säkerhetsrådgivare Stephen J Hadley och återfinns i en artikel i dagens New York Times angående nyheten att Iran och USA skall ha ett möte i Irak om möjligheten att begränsa det blodbad som just nu pågår i landet. Citatet är en utmärkt bild av den fastfrusna diplomatiska situation som råder mellan USA och Iran. Vi talar till Iranierna, inte med dom. Att samtal nu skall föras om krisen i Irak är visserligen positivt, men jag har inga större förhoppningar om att någon is skall brytas. Irans chefsförhandlare Ali Larijani vill att USA skall granska sitt eget beteende i mellanöstern och börja ”lära sig att uppföra sig om man vill vara en supermakt”, det vill säga: sluta att förödmjuka andra nationer. USA i sin tur meddelar genom Condi att samtalen på inga sätt skall ses som förhandlingar om kärnvapen. Misstänksamheten är visserligen ytterligt stor på båda sidor, men intresset är gemensamt. Både USA och Iran torde vilja ha ett slut på det Sunnitiska motståndet i norra och västra Irak. Vad Iran kan erbjuda för att minska våldet är visserligen inte helt klart, men jag är övertygad om att de har en massa trådar att dra i, som inte bara rör IED’s. Genom sitt inflytande över religiösa ledare, som Al-Sistani, kan man påverka attityden hos viktiga grupper som verkar utanför det Irakiska parlamentet.

Noterat om Israel, antisemitism och det tredje världskriget

Göran Rosenberg har skrivit en av de mest klarsynta kolumner som jag läst på länge i DN: ”Rapport från det tredje världskriget”, där han uttrycker en djup förvåning, och bestörtning, över det faktum att många i Israel ser det tredje världskriget som pågående, här och nu. Hans sammanfattar en känsla som nästan på pricken motsvarar den jag själv har inför föreställningen om ett pågående civilisationskrig.

”Vad som likväl förundrar mig är att så många runt konferensbordet tycks dela uppfattningen att Israels krig också har blivit hela västvärldens krig, eftersom den islamistiska fundamentalismen numera har blivit allas vår gemensamma fiende i ett ändlöst tredje världskrig som redan har börjat.

Jag förundrar mig, eftersom något sådant krig inte existerar i min värld. Vad som existerar i min värld är tills vidare ett huvudsakligen politiskt och socialt fenomen (religiös fundamentalism) och ett huvudsakligen polisiärt och legalt problem (terrorism). Ingetdera kan bekämpas med krig, bådadera tenderar att underblåsas av krig.

Av Israels föreställningar om ändlöst krig har västvärlden därvid ingenting att lära.”

I dag har också Forum för levande historia kommit ut med en rapport om antisemitism i Sverige. Rapporten visar att 41% av deltagarna i enkäten visar upp en negativ eller djupt negativ bild av judar, och att 5% visar upp en helt negativ bild. Det är förstås ett skrämmande resultat, som bekräftar min misstanke om att rasismen går djupare än vad man tror i det här landet. Under året kommer Forum för levande historia att genomföra två undersökningar om islamofobi respektive homofobi. Det skall bli mycket intressant att se vad resultatet blir.

En film att se om!

Det är mycket sällan jag går på en film tre dagar efter premiären, men jag hade liksom en känsla av att den skulle vara något extra och holy baloney, jag tror inte att Syriana kommer att ge mig någon lugn och ro framöver. Jag kommer definitivt att se den igen så snart som möjligt för att försöka reda ut trådarna. A attans bra film. Men vad hände egentligen på slutet???

recension på bloggywood
the movie database
Hemsida på Warner bros.