Mer om rasismbegreppet, del 2

Jag har precis läst ut ”Rasism: en historisk översikt”, av George M. Fredrickson, som är en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i rasismens historia. Fredrickson uppmanar till en ganska smal använding av begreppet rasism, och verkar helst vilja vika det åt de fall där ett rasbegrepp används i samband med förtryck och herrefolksteorier. Samtidigt har han problem med att hitta en term som kan ersätta rasism, vilket han menar behövs inte minst eftersom begreppet ras nästan helt försvunnit från det samtida samhällslivet som begrepp, eller ideologi. I dag står i dess ställe ”kultur” i centrum som särskiljande begrepp. Begreppsdiskussionen är intressant, inte minst därför att den är applicerbar på den situation vi har i Sverige i dag, där främlingsfientliga partier och politiska aktörer konsekvent använder sig av kulturen som särskiljande faktor i sin argumentation.

Den stora behållningen är dock Fredricksons komparativa studie av de tre samhällen där raslagar spelat en viktig roll under nittonhundratalet: Sydafrika under Apartheid, Tyskland under Nazisternas Nürnberglagar och USA:s sydstater under Jim Crow-lagarna. Fredrickson hinner leverera en rad intressanta jämförelser på de 150 sidorna. Bland annat förvånas han över att det dröjde ända till 1967 innan Jim Crow-lagarna upphävdes i USA, trots att Nazismens grymheter borde ha gjort dessa lagar omöjliga (att Sydafrika tar steget fullt ut med Apartheid 1948 är också anmärkningsvärt). Han konstaterar också att USA var först att förbjuda rasblandning i lag (Sydafrika och Nazityskland införde sådana lagar ungefär samtidigt (1936 resp. 1935)), och att amerikanerna var mycket hårdare än Nazisterna när det gällde vilken grad av rasblandning som var tolerabel. I USA fick det inte förekomma ”en droppe svart blod” i en vit blodslinje. Konsekvenserna av Nazitysklands raslagar fick däremot som vi vet mycket mer katastrofala konsekvenser.

Jämförelsen visar att Nazisternas raslagar ingalunda var ett unikum i världshistorien utan att de snarare utgjorde en kulmen av rasismen som ideologi, en ideologi som var nödvändig för att legitimera kolonisation och imperialism. Sedan portarna till Auschwitz öppnades för allmänhetens ögon har rasismen som begrepp varit tabu inom politiken, på en global nivå (undantag finns förstås, som t.ex. när det gäller rasifieringen av Hutuer och Tutsier i Rwanda). Främligsfientligheten och ”andrafierandet” har däremot inte på något sätt dött ut, utan fortsätter att frodas. Kanske bör man, som Fredrickson menar, förpassa begreppet rasism till historien för att kunna bemöta de främlingsfientliga krafterna i dagens samhälle som lätt glider undan anklagelser om rasism. Vad skulle då kunna vara ett bättre ord? Kulturism? Suprematism? Rasialism? Den som har ett förslag får gärna posta det i kommentarerna.

Uppdatering: Stationsvakt föreslår Etnicist i en färsk postning

Läsning: George M Fredrickson, Rasism: en historisk översikt, historiska media 2003, i pocket sedan 2005, ISBN: 9189442997 eller ISBN: 9185377007.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Andra bloggar om:

Isitts intressanta blå lista

Via CLK Aqurette hamnade jag på ”den blå listan” som är en sammanställning över ”näringslivets utomparlamentariska projekt/organisationer” och innehåller allt från Svenskt Närigsliv och Timbro till en rad olika PR-byråer som t.ex. ökända Prime PR. Juristen som sammanställt detta material heter Elizabeth Isitt och var själv ordförande i Medborgarrättsrörelsens skåneavdelning tills dess att hon fick veta att föreningen finansierades av ”Näringslivets Fond” (NÄFO). Hon skriver:

”Det jag invänder emot är att till synes fristående organisationer finansieras och ideoligiskt styrs av NÄFO/SFN//Svenskt Näringsliv/SAF utan att ens MEDLEMMARNA informeras om det. Att inte allmänheten vet om det är eg. lika allvarligt.

Jag hade varit aktiv i Medborgarrättsrörelsen, MRR, i flera år och satt som ordförande i MRR Skåne när jag efter många påtryckningar på MRRs förbundskassör Sture Eskilsson/Håkan Gergils fick veta att föreningen under flera år finansierats med ett antal hundratusen kronor per år + kanslipersonal av NÄFO. Bidragen åtföljdes av ideologiska krav och handplockad kanslipersonal.

Att plötsligt inse att man som funktionär i en MR-organisation med oberoende som ideal ofrivilligt i flera år spelat rollen som nyttig och användbar idiot för ett organiserat särintresse är lika pinsamt när både organisationen och idioten är högervridna i stället för kommunistiska.”

Sidan är tämligen enkel men mycket matig för den som vill börja nysta i den här härvan. Att sedan CLK tycker att Isitt förtjänar pris för bästa konspirationsteori för hennes förslag att Sture Eskilsson på SAF skulle ha varit inspirerad av kommunistisk cellbildning när han satte igång den här typen av organisering får man väl bara rycka på axlarna åt. Man kan avfärda allt med sådana argument. Tack i alla fall CLK för att du visade mig till Isitts projekt!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Att lära av Nordirlands historia

Jag har ett särskilt intresse för konflikten på Nordirland som går långt tillbaks i tiden och som förstärkts efter att ha bott några månader i Belfast. Konflikten har visserligen episka dimensioner som är intressanta i sig, men dess långa historia och sekteristiska förtecken har på senare år gett mig känslan av att det finns mer än ett att lära av Nordirländarnas blodiga historia i skenet av post-911.

När det nu framkommer att den speciella nordirländska polisen, RUC, som existerade mellan 1922 och 2001, lade ned ett antal undersökningar om politiska mord och andra brott begågna av protestantiska paramilitärer blir jag inte speciellt förvånad. RUC värvade poliser enbart bland protestanter och var därför djupt partisk med den brittiska överhögheten och lika djupt hatad av katolikerna. Att anledningen enbart skulle vara att skydda informatörer tar jag med en rejäl näve salt. Det är inte överdrivet att tro att de lojalistiska (protestantiska) paramilitärerna sågs av RUC som ett slags förlängd arm som måste skyddas. Dessa informatörer betalades också rejäla summor för sina tjänster. En liknande situation har vi i dagens Irak där polisstyrkorna i huvudsak rekryteras bland Shiiter och där element och grupper inom samma polis agerar inom paramilitära eller kriminella organisationer ”vid sidan av”. Troligen är dessa grupper kända inom polisorganisationen som tolererar dem så länge som det huvudsakliga målet att hålla det sunnitiska motståndet på mattan.

Men det finns en annan lärdom man kan dra av konflikten på Nordirland och det är att hur låst och sekteristisk en konflikt än verkar så finns alltid en fredlig lösning runt hörnet, även om den processen kan vara ytterst segdragen och vacklig. När nu forna fiender återigen tar plats sida vid sida i det nordirländska parlamentet Stormont, så är det efter nio år av en högst svajig fredsprocess som brakat ihop och fått revideras många gånger och som lär behöva revideras igen. Men trots alla dessa motgångar fortsätter den ändå framåt på darriga ben. Det tar tid att omvandla terrorister till parlamentariker, men det går.

Bild: ”buren” kring Orangerordens högkvarter i norra Belfast, byggd för att hindra oönskade gäster (läs IRA eller INLA) och för att stoppa ev. RPG:s eller brandbomber.

DN om skyddandet av lojalister

Andra bloggar om: , , , , , ,

Problemet med rasismen och problemformuleringsprivilegiet

Det slog mig plötsligt när jag precis höll på att läsa den här debattartikeln i Guardian att det som debatten om rasism i många avseenden handlar om är vem som skall formulera vad som är ett rasistiskt beteende: offret eller förövaren (vilket naturligtvis definierar om offret är ett offer eller förövaren en förövare). Det blir verkligen extra tydligt i frågan om Celebrity Big Brother-skandalen, men är också applicerbart på till exempel Villaägarnas ordförande Hr Nylens famösa uttalanden om invandrare eller på förkastandet av Kamalis utredning. När jag kommer till slutet av artikeln så förtydligar Martin Jaques min nyss tänkta tanke på ett briljant sätt.

The test of our behaviour, of how racist we are, is no longer what the white British think. That started to change with the self-awareness and growing confidence of our own ethnic minorities. But the matter does not end there. The test now, in this instance, is what Indians in India think, how they perceive us.

Med andra ord: under imperiets glansdagar sket britterna fullständigt i om de blev kallade rasister, eller snarare: de medgav villigt att de var det eftersom rasismen stod vid sin ideologiska höjdpunkt. I dag när britterna börjar bli beroende av ett land som Indien är det en helt annan femma. Rasismens formuleringsprivilegium har förskjutits något litet från förövaren till offret även om mycket återstår innan rasism kan anses vara ett otyg förpassat till historiens skräphög, om det nu någonsin kommer att inträffa.

Och ett litet tillägg: Gordon Brown och Tony Blair har sett sig nödgade att framhäva britterna som ett tolerant folk inte nödvändigtvis därför att de är ”goda” människor eller ”politiskt korrekta”, utan därför att de är livrädda för att alla indiska callcenters och programmerare ska gå i strejk och det brittiska samhället bryta ihop när ingen britt kan få support när DVD’n fastnat i deras nya Samsung.

Andra bloggar om: , , , , ,

Mer om anti-amerikanska känslor

Jag måste säga att jag tycker att Per Jönssons ledare i gårdagens DN är väldigt belysande för det jag skrev i förrgår om antiamerikanska känslor. Han tar bland annat upp en rad undersökningar som gjorts om hur Europeer ser på hot mot global stabilitet som placerar USA som det främsta hotet. Det exempel han tar upp är en undersökning gjord av Harris Interactive / Financial Times från september i fjol gjord med britter, italienarer, fransmän, tyskar och spanjorer. Undersökningen presenteras på Angus Reid Global Monitor (inte ”Scan”, Per). De länder som utgör det största hotet mot global stabilitet är: USA 30%, Iran 23%, Kina 15%, Irak 14%, Nordkorea 8%, Ryssland 2%, Annan 2%, Ingen 6%.

Det kanske inte är så förvånande att Britter och Spanjorer som deltagit i ”de villigas koalition” är bland de mest kritiska mot USA.

På Angus Reids hemsida hittar jag också en annan intressant undersökning, gjord av Angus Reid Strategies / Maclean’s i november i fjol, som består av intervjuer med 5800 vuxna i ”Australia, Britain, Canada, China, Egypt, France, Germany, India, Israel, Italy, Japan, Lebanon, Mexico, Russia, Saudi Arabia, South Africa, South Korea, Spain, Turkey and the United States”. Undersökningen visar ett liknande resultat. Man har dels ställt frågan vilket land som är det största hotet mot global stabilitet och dels frågan vilken fråga (issue) som är det största hotet. Resultatet är som följer:

Land: United States 33%, Iran 18%, China 12%, Israel 12%, Iraq 11%, North Korea 9%, Other Country 5%, Russia 1%

Fråga: American foreign policy 26%, International terrorism 25%, Islamic extremism 18%, Poverty / Unemployment 8%, Global warming 6%, Fundamentalist governments 4%, The rise of China 3%, Israeli foreign policy 3%, Globalization 2%, Iranian foreign policy 2%, HIV / AIDS 2%

Jag drar i alla fall slutsatsen att folk i gemen i världen är oroliga för det våld som är resultatet av kampen om resurserna och makten i mellanöstern. Detta är förstås en oro man bör ta på allvar. Jag är inte säker på att man gör det genom att vifta bort den som anti-amerikanism.

Andra bloggar om: , , ,

Brittiska celebrity big brother i blåsväder på grund av rasism

Jag bryr mig inte särdeles om Big Brother-fenomenet som sådant. Jag såg några avsnitt av den första svenska säsongen och fick en klaustrofobisk, fadd smak i munnen. Det som nu händer i årets upplaga av Brittska Celebrity Big Brother är däremot…ja vad? Intressant? Kanske. Illaluktande? Definitivt. Brittiska motsvarigheten till Radionämnden har tagit emot cirka trettiotre tusen (33000!) anmälningar mot programmet under kort tid, och Channel 4 har polisanmälts av minst 30 personer. Dockor av programmakarna har bränts på gatorna i Indien och debatten rasar. Varför allt detta hullabalå?

Jo, en indiskfödd aktris från Bollywood, Shilpa Shetty, har blivit utsatt för rasistiska påhopp från tre brittiska tjejer som bor tillsammans med henne i BB-huset. I princip pågår något slags utfrysning av den här tjejen, där rasistiskt färgade påhopp som ”åk hem din jävel” och liknande fått den indiska communityn och andra i Sorbritannien att se rött. En av huvudsponsorerna, Carphone Warehouse, har dragit sig ur med motiveringen att ”vissa personer i huset” står för helt motsatta värden än de själva, och den blivande premiärministern Gordon Brown, som är på resa i just Indien, har fått göra ett uttalande som går ut på att britterna minsann är toleranta, samtidigt som han noterar det oroväckande stora antalet anmälningar.

Vad gör då Channel 4, jo försvarar sin omhuldade såpa, som t.ex Direktören Andy Duncan: ”The debate has been heated, the viewing has at times been uncomfortable but, in my view, it is unquestionably a good thing that the programme has raised these issues and provoked such a debate. These attitudes, however distasteful, do persist – we need to confront that truth.” Man gömmer sig som brukligt är bakom den pseudo-sociologiska masken.

Kulturministern Tessa Jowell skräder däremot inte orden: ”I’m disgusted that it has got to this position at all. I think this is racism being presented as entertainment.”

Den här skandalen kommer i efterskalven av en rad uppslitande debatter i Storbritannien under förra året som rör muslimsk kultur och multikulturalism, där bland annat huvuddukar blivit till slagträn i debatten. CBB-skandalen visar att botten är nådd även när det gäller att tolerera att rasistiska påhopp används i underhållningssyfte. Att ett brittiskt TV-program väcker protester på andra sidan jordklotet på ett sätt som liknar muhammed-karikatyrerna gör att man kan börja prata om en rasismens och motrasismens globalisering på allvar. Rasism är inte med nödvändigtvis längre en intern, nationell historia utan protesterna mot den utanför landets gränser kan numera få digra återverkningar och orsaka diplomatiska fnurror. ”What goes around comes around”, som man säger.

Andra bloggar om: , , , ,

Anti-amerikanska känslor?


En diskussion som jag varit involverad i på Mattias blogg ”Utsikt från höjden” om bombningarna av Somalia fick mig att börja fundera lite på det som man brukar kalla för anti-amerikanska känslor (anti-american sentiment) som det har pratats om så mycket de senaste åren. Grunden för diskussionen, framför allt med en Niklas Lindgren gällde huruvida bombkrig var mer, eller mindre, dödliga för civilbefolkningen, och jag måste erkänna att jag skrev mina första kommentarer i affekt. Den fråga jag ställer mig är: varför upprör mig USA:s krigspolitik så mycket? Gudarna skall veta att jag inte är ensam med dessa ”anti-amerikanska” känslor utan att det tvärtom är något som diskuterats frekvent sedan 2003 åtminstone. Det som många av de som inte är ilskna tycks fråga sig när det läser inlägg från ilskna personer som mig är: Varför denna ”bashning”? Är inte USA del av ”oss”, eller ”de goda” om man så vill? Är inte USA bättre än den (oupplysta) horden som vill förgöra oss? Är vi inte beroende av USA:s beskydd för att överleva?

Det är på ett sätt sant att vi lever i ett slags symbios med det stora landet i väster, trots att denna symbios börjat knaka något i fogarna. Men jag upplever inte längre det som att vi är ”familj” på samma sätt som jag kanske skulle ha uttryckt det för tio år sedan. Antingen har det hänt något med mig, med amerikanerna, med Europa eller med alla andra. Men det finns ett annat viktigt argument som jag sällan eller aldrig hör men som sammanfaller i stora drag med den liberala svenska pressens hållning inför t.ex. regeringen Persson (r.i.p), som man ansåg hade för mycket makt och som hade haft den alldeles för länge. ”Makten måste granskas” var parollen. Faktum är att vi befinner oss i en liknande situation på global nivå. Vi har en nation vars makt på många områden är överlägsen alla andra, en nation vars militära utgifter är lika stora som de, har jag för mig, tjugo (insert fact-check here) följande ländernas tillsammans. Vi har en nation som vill utnyttja den makten aggressivt för att skydda sina egna intressen och som låter oss få veta att vi intet har att frukta om vi är på dess sida. Kort sagt: ”the bully on the block”, som Colin Powell en gång uttryckte det. Denna makt måste förstås granskas och jag är glad att jag har tagit mig tid att försöka sätta mig in i den nyneokonservativa agenda som styrt vita husets beslut sedan den 11 september 2001.

För det är förstås de nyneokonservativa det i grund och botten handlar om när jag pratar om ”anti-amerikanska känslor”, inte om Bill och Sue i North Dakota. Fortfarande bär jag en bild med mig av glimmande New York-gator, californiska ökenlandskap, San Franciscos kullar och den stora fredsdemonstrationen i samma stad i februari 2003. Visst är jag seriöst oroad över de neokonservativas despotiska, på gränsen till fascistoida drag, men jag borde också vara rejält sur över att de i sin lusta att erövra också försökt att förstöra mina varma känslor för människorna i väster. De har trots allt inte lyckats. ”I love america and america loves me” för att citera Beuys.

Andra bloggar om: , , ,

Rykten: Ledeen död och krig mot Iran

Jag vet inte vad man skall likna vita huset vid? Terminator, kanske? Roboten från framtiden som förlorar kroppsdel efter kroppsdel och ändå kommer tillbaka för att i ett sista försök ge sig på hjältinnan Sarah Connor. Nu är Iran på tapeten igen (sic.)! Plötsligt surrar rykten om att ett krig är nära förestående, underblåsta av den nya policyn att försöka rensa Bagdad från Iranska nationalgardister som påstås finnas där. Baker-rapportens uppmaning att förhandla tycks ha körts genom pappers-strimlaren. Populäritetssiffror bryr Busken sig uppenbarligen inte heller om. Han skall ju rent statistiskt starta ett nytt krig vart tredje år så det är väl dags igen och fan vet om han ens kan tänka sig att avsluta sin sista period i Vita Huset utan att ha satt åtministone en bomb i Persernas rike. Att Fru Rice orkar åka omkring och prata fred i Palestina med en sån chef är ett mysterium.

Samtidigt kommer nu en ännu obekräftad blogg-rapport om att en av de mer obehagliga nykonnarna Michael Ledeen, med Iran som specialitet, skulle vara död. Detta enligt Jon Swift som påstår sig ha uppgifter från säkra, men anonyma källor. Jag har skrivit om Ledeen förut och då hans konspiratoriska ideer om att Tyskland och Frankrike försöker störta USA från tronen som stormakt genom att använda självmordsbombare. Han lär också ha sagt att USA ”måste plocka upp ett litet skitland ungefär vart tionde år och slänga det i väggen för att visa världen vem som bestämmer”. Ledeen fick dock inte se den invasion av Iran som han så hett eftertraktade, om nu uppgifterna om hans död stämmer.

Till sist ett tips om ytterligare en intressant Guardian-artikel (vad skulle jag göra utan the Guardian?). Ghaith Abdul-Ahad är en av de få reportrar som har lyckats intervjua ledare från Sunniternas motstådsgrupper. Han finner att det sekteristska våldet mellan Sunniter och Shiiter nu gjort att Sunniterna börjat prata om att inleda förhandlingar med den amerikanska ockupationsmakten.

Uppdatering: Dang! Måste tyvärr erkänna att jag troligen gått på en bluff. Det verkar som om rapporten om Ledeens död var en hoax, eller? Frågetecknen hopar sig. Ledeen intervjuas i Salon i alla fall, men den artikeln kan ju vara skriven för några dagar sedan.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Wael Abbas och uppmärksamheten kring de Egyptiska bloggarna

Här är en av de många videoklipp som den Egyptiske bloggaren Wael Abbas har laddat upp till YouTube, klipp som har skapat rubriker runt om i världen. Jag hörde först talas om dom i förra veckans upplaga av Stockholms Fria (artikeln här). Uppenbarligen har övergrepp filmats av poliser med mobilkameror och dessa klipp har de själva distribuerat på nätet och i mail för att förnedra offret. Sedan Abbas och andra bloggare började lägga upp filmerna på YouTube så har det blivit svårt för den Egyptiska polisen att förneka den systematiska tortyr och det övervåld som den anklagas för. Nu löper Abbas och hans likar att själva bli utsatta för polisens brutalitet.

Den här historien visar vilken politisk sprängkraft bloggen som medium kan ha i ett land där de demokratiska institutionerna är svaga och där media är hårt kontrollerad. Det är här som jag tycker att bloggen som publiceringsverktyg visar sin riktigt starka sida. Säga vad man vill, men i Sverige är vi bloggare inte på samma sätt vid den politiska frontlinjen som i ett land som Egypten även om vi gärna vill tro det. Det är kanske inte så konstigt att vi numera drunknar i modebloggar.

Andra bloggar om: , , , , ,

Blogosfär under isen?

WTF? RGR meddelade strax innan jul att han lägger av med bloggandet. Därmed försvinner en av den svenska högerns mer balanserade bloggar. Nu läser jag att också Xiomara lägger ned! Synd på rara ärtor. Är det en trend eller är blogosfären på väg att möbleras om? Har Per Wirten rätt när han menar att den politiska svenska blogosfären är under isen i senaste Arena?

Uppdatering: Arenaredaktionen ville med detta lite beska uttalande meddela att de numera har sina egna bloggar och eftersom jag är ett fan så länkar jag till Per Wirten, Karolina Ramqvist och Magnus Linton. Välkomna till blogosfären! Själv firar jag min trehundrade postning med detta korta inlägg.

Andra bloggar om: ,