De amerikanska professorerna John Mearsheimer and Stephen Walt, publicerade i går en mycket intressant artikel i London Review of Books om den pro-israeliska lobbyn i USA, och dess idoga kampanj för att främja israeliska intressen. Författarna visar hur flera olika pro-israeliska lobbygrupper, varav AIPAC (1) är den största, tillsammans har blivit så starka att de har kunnat influera ledamöterna av USAs kongress, och presidenten, att driva en ytterst Israelvänlig politik.
Artikeln finns i en kortare version på London review of Books hemsida, men för den som vill nagelfara artikeln så finns en oredigerad version att ladda ned från Harvards hemsida. 39 av de 83 sidorna är nämligen slutnoter. Antingen har författarna räknat med att deras text skulle komma att bli satt under lupp, eller så är de en smula övernitiska.
Författarna är noga att betona att detta inte handlar om nazianstrukna konspirationsteorier, utan om en grupp med nära band till de nykonservativa i administrationen, som förespråkat en aggressiv politik gentemot Israels grannar och palestinierna, och som har den evangeliska högerns öra, vilken i sin tur är en av Bushs viktigaste väljargrupper. Vissa personer i Bush-administrationen, som t.ex. FN-ambassadören John Bolton är dessutom medlemmar i pro-israeliska lobbygrupper. En av anledningarna till att AIPAC har kunnat influera USAs utrikespolitik är att det inte finns någon annan utländsk lobbygrupp i USA som är tillnärmesevis så stor.
Vad författarna ytterst drar för slutsats av sin faktaspäckade och välargumenterade redogörelse är att lobbygrupperna, genom sitt idoga arbete för att skapa säkerhet för Israel, fått kongressen och presidenten att driva en politik som inte nödvändigtvis gynnar USAs egna intressen, och troligen inte israels långsiktiga intressen heller:
(the Lobby’s) ability to persuade Washington to support an expansionist agenda has discouraged Israel from seizing opportunities – including a peace treaty with Syria and a prompt and full implementation of the Oslo Accords – that would have saved Israeli lives and shrunk the ranks of Palestinian extremists. Denying the Palestinians their legitimate political rights certainly has not made Israel more secure, and the long
campaign to kill or marginalize a generation of Palestinian leaders has empowered extremist groups like Hamas, and reduced the number of Palestinian leaders who would be both willing to accept a fair settlement and able to make it work. This course raises the awful specter of Israel one day occupying the pariah status once reserved for apartheid states like South Africa. Ironically, Israel itself would probably be better off if the Lobby were less powerful and U.S. policy were more evenhanded.
…
Open debate will expose the limits of the strategic and moral case for one – sided U.S. support and could move the United States to a position more consistent with its own national interest, with the interests of the other states in the region, and with Israel’s long – term interests as well.
De fakta som John Mearsheimer and Stephen Walt presenterar är förstås inga hemligheter, men jag tror inte jag läst en så utförlig redogörelse för lobbyns förehavanden tidigare och det är förstås hög tid att dess inflytande diskuteras. Men en sak till slår mig. Varför är den israeliska fredsrörelsen, som var så aktiv på åttio och nittiotalen, så tyst? Den kan väl inte bara ha försvunnit? Är det inte dags att den stiger fram och visar att det finns israeler som vill ha en fredlig lösning på mellanösterns vansinne? En sak torde stå klar: om Ehud Olmert måste gå i koalition med Amir Peretz arbetarparti efter valet i Israel i slutet på mars så kan det förhoppningsvis innebära en radikal omsvängning i Israels politik.
1) AIPAC: American Israel Public Affairs Committee
Andra bloggar om: Politik
