Månad: september 2006

Lögnen i den informerade samtiden

I går publicerade Aftonbladet en artikel av John Pilger, där den Australiensiske debattören och journalisten går till hårt angrepp mot Bush och Blairs lögner inför Irak-kriget. Pilger tar avstamp i Ronald Reagans propagandainstitution ”Office for Public Diplomacy” som skapades för att rättfärdiga USA-sponsrade kupper i mellanamerika på åttiotalet som exempel och konstaterar att:

På Reagans tid ansågs idén att presidenter och premiärministrar ljuger på ett avsiktligt, beräknande sätt exotisk; Nixons lögner i samband med Watergateskandalen påstods vara chockerande eftersom presidenter inte ljuger utan vidare.

Enligt min erfarenhet har denna allmänhetens kritiska förståelse och moraliska känsla alltid legat steget före dem som påstår sig föra allmänhetens talan. Det som Vandana Shiva kallar ”den undertryckta kunskapens uppror” pågår för fullt i Storbritannien och runtom i världen, kanske på ett sätt som vi aldrig sett motsvarigheten till, tack vare en återupplivad internationalism som understöds av ny teknologi. Reagan kunde komma undan med många av sina lögner, men Bush och Blair kan inte det.

Jag vet inte om det finns siffror på hur folks kunskaper om sin omvärld förändrats i takt med att medialandskapet expanderat och förändrat karaktär, inte minst med tanke på oss ”meborgarjournalister” och den nya teknologins spridning. Men jag föreställer mig, precis som Pilger att ett avsiktligt missledande eller en lögn lättare genomskådas i dag och dissikeras snabbare och i vidare kretsar. Vad händer då med lögnen som sådan? Innebär ovanstående att lögn som ett strategiskt vapen blivit moraliskt accepterat bland politiker? I Seymour Hersh bok Chain of Command så använder flera av författarens källor en liknande argumentering: det gör inget om vi ljuger, så länge som vi befinner oss på den vinnande sidan! Lögnen ingår så att säga i riskkalkylen. Den som förlorar beslås också med sina lögner. Den som inte förlorat än går fri tills slaget är avgjort och fortsätter gå fri om slaget är vunnet. Därför kommer Bush och Blair aldrig att tillstå de lögner som fick dem att bygga ett fall mot Irak, trots deras genomskinlighet och trots att de redan beslagits med dom.

Politiker och företag bemöter också hotet från en mer informerad allmänhet på ett nytt sätt genom att anlita pr-konsulter, omvärldsbevakare och mediastrateger: konsultföretag vars kunder och strategier är och förblir hemliga för omvärlden. Makten blir därigenom inte längre talesmän för folket utan börjar snarare framstå som dess motståndare. Folkets åsikter och krav på sanning har blivit ett ”problem”, som måste bemötas genom mediakampanjer och hemliga operationer, för att skapa och vinna opinioner. De politiska partierna blir mer lika företag än demokratiska institutioner.

Det här är förstås i förlängningen ett stort problem för demokratins trovärdighet som jag ser det. Vi medborgare borde därför ställa krav på fullständig transparens (glasnost) när det gäller våra politikers strategiska arbete och kräva att partiernas användande av mediastrateger och pr-byråer redovisas och regleras.

Andra bloggar om: , , , , , ,

En ny form av demokrati i Somaliland

Jag har hållit ett halvt öra öppet för utvecklingen i Somalia under en tid, men nu när situationen i landet på Afrikas horn tycks gå in i ytterligare ett dramatiskt skeende så är det dags att titta lite närmre på vad det är som händer i landet. Läget verkar just nu vara att det så kallade Högsta Rådet av Islamiska Domstolar (SICC) lägger under sig en allt större del av Somalia i väst och syd. För några dagar sedan föll den sydliga staden Kismayo i SICC:s händer. Den internationellt erkända övergångsregeringen kontrollerar nu bara en liten enklav kring provinsstaden Baidoa. I norr förklarade sig Somaliland självständigt redan 1993, en självständighet som inte erkännts av något annat land. Distrikten Puntland och Jubaland har också brutit sig ur Somalia och bildat autonoma styren (se karta i slutet av artikeln).

Väst anses redan vara inblandat i konflikten genom att USA stödjer vissa krigsherrar i huvudstaden Mogadishu som strider mot SICC, något som USA vägrar kommentera offentligt. Övergångsregeringen har gjort allt för att spela på terroristhotet för att försöka få hjälp att behålla makten medan SICC förnekar all inblandning med internationella terroristorgnisationer. Deras argument för att ta makten i landet är för att få slut på det våldsamma och kaotiska tillstånd som det befunnit sig i sedan diktatorn Said Barre störtades av krigsherrar 1991. Somalia riskerar med andra ord att bli nästa front i ”kriget mot terrorismen” och ett krig med Etiopien är överhängande.

Det är dock framför allt det självständiga Somalilands styre som intresserar mig. Här verkar det ha utvecklats en unik form av demokrati som kombinerar en västligt inspirerad parlamentarism med ett traditionellt klanbaserat styre. Framför allt verkar alla parter ha varit intresserade av att inte hamna i det blodiga kaos som präglat resten av landet. 1993 hölls en serie klanbaserade rådslag för att hamra ut landets styresskick och konstitution. Genom att inkorporera det traditionella ”äldres råd” som ett slags överhus i ett tvåkammarparlament verkar man ha lyckats övergå från ett traditionellt styre till modern demokrati och 2002 tog Somaliland steget fullt ut till att bli en flerpartibaserad demokrati när sex partier deltog i lokala val. Året efter hölls president- och parlamentsval.

Somaliland borde vara det exempel man lyfter fram när man diskuterar hur en fredlig demokratisering av traditionella maktstrukturer kan genomföras. I stället för att belöna de krigsherrar som terroriserat den Somaliska befolkningen under mer än tio år borde det internationella samfundet åtminstone överväga att ge Somalilands styrande den uppmuntran de förtjänar genom att erkänna Somaliland som en självständig nation.

Uppdatering:
Uganda vill skicka soldater till Somalia
Kenya varnar FN för framtida intervention
”Nairobi should take the lead in negotiating a power sharing agreement”
Anti Islamists protest in Gedo region

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati: , , , , ,

Iranska riskkalkyler och amerikanskt atomvapentjatter

Billmons Whiskey Bar är en av mina amerikanska favoritbloggar som jag hela tiden återvänder till. När Billmon sätter full fart på hjärncellerna så är det bloggning när den är som bäst. Om ni frågar mig.

En av Billmons senaste postningar försöker besvara frågan varför iranierna tar det så coolt trots att de riskerar en attack från blå himmel, med vad för helvetesmissilier nu amerikanerna lyckas komma upp med. Och svaret är något förvånande: därför att Iranierna kanske räknar kallt med att gå starkare ur ett sådant krig. Om neo-konnarna nu så gärna vill attackera Iran och verkligen se till att göra det utan att stärka Mullorna, så måste man alltså ta i med hårdhandskarna, och då menar jag hård-handskarna. Billmon snappar upp en del tjatter i informationsflödet som spekulerar om huruvida USA:s arme är beredd att plocka fram sitt mest fruktade vapen ur garderoben: atombomben. Läs Billmons postning. Den vänder definitivt upp och ner på begreppen.

Tidigare postning om Iranska riskkalkyler.

Andra bloggar om: , , , , ,

1,7% röstade blankt i valet

Det är mig veterligen första gången som valmyndigheten har publicerat antalet blankröster (separat från andra ogilitga röster). Jag måste slänga in en liten disclaimer här: det kan vara så att jag inte letat tillräckligt noga efter informationen i tidigare val. Hursomhelst: av alla de 5 650 416 som röstade i årets val valde 96 922 personer att rösta blankt i riksdagsvalet, eller 1,7%. Jag har ingen aning om huruvida det är anmärkningsvärt eller inte eftersom jag inte jämfört med tidigare val, men jag antar att det skulle bli det om antalet blankröster gick över 4%. Då skulle man vara tvungen att börja diskutera även blankrösterna i förhållande till resten av valresultatet. Som det är nu har inte en spaltmillimeter tillägnats de blankröstande trots att antalet röster överskrider en del småpartier, som t.ex. Fi. Även blankröstningen har sin plats i en demokrati och det är bra att valmyndigheten uppmärksammar detta.

Andra bloggar om: , , ,

Visst kommer annat i skymundan av Irak

Nu börjar även de mer trogna anhängarna till kriget mot terrorn i den liberala pressen att backa från nyttan med USA:s Irakäventyr. Per Ahlins ledare i DN i går, i vilken han kritiserade det pågående kriget i Irak är ett bra exempel.

Och det problem som det hemligstämplade dokumentet tar fasta på blir knappast mindre av att Irak slukar tid, pengar, engagemang och trupper. Andra, kanske viktigare, frontlinjer riskerar att hamna i skymundan. Afghanistan är ett oroande exempel.

Rubriken på den signerade ledaren: ”Annat kommer i skymundan av Irak” är ändå en smula paradoxal, för visst har han rätt. Sedan den 11 september är det mycket som har kommit i skymundan, och definitivt inte bara kriget i Afghanistan.

Man kan fråga sig hur många spaltmil som publicerats om kriget i Irak bara i DN. Inte för att jag själv som bloggare har varit speciellt mycket mer ”bred” i min rapportering, det skall villigt erkännas. Irak har på något sätt varit hela västvärldens hotspot, den brännpunkt som vi visste inte skulle avgöra kriget mot terrorn, men som i stället blivit en symbol för allt det som gått snett med västvärldens dominans och USA:s imperiebygge.

Riktar man blickarna mot Afrika så är skeendena där just nu minst lika dramatiska. Miliser håller på att långsamt erövra hela Somalia och den ”legitima regeringen” med säte i Baidoa en bra bit från huvudstaden Mogadishu ropar nu på hjälp från det internationella samfundet samtidigt som Etiopiska styrkor sägs ha gått över gränsen.

I Sudan har Afrikanska Unionen, enligt Washington Post, bestämt sig för att skicka en truppförstärkning på ytterligare 4000 man till Darfurregionen. AU-trupperna lider brist på allt och skulle egentligen lämnat Sudan vid det här laget, men regimen i Karthoum har vägrat att ta in en välutrustad FN-styrka i landet. I stället hjälper nu FN till med materiel och utbildning och Arabländer med de nödvändiga pengarna.

Också dessa krig griper på sina sätt in i kriget mot terrorn, inte minst genom att skiljelinjerna i konflikterna har en religiös karaktär. Debatten om huruvida man bör agera humanitärt i Sudan har till exempel varit hård eftersom många anser att det är att ge ett orättfärdigt stöd till USA:s imperiepolitik. Tyvärr måste jag säga, har det gått så långt så att vi blivit tvungna att se på precis allt i termer av civilisationskrig om det så är en humanitär katastrof i Darfur eller ett moskebygge i Malmö. Det är en utveckling som är tragisk.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Isolera Landskrona en lösning?

Som utopist kan jag faktiskt förstå varför 22% av Landskrona-borna gick och valde Sverigedemokraterna, för någonstans under den främlingsfientliga retoriken så lyckas SD uppenbarligen förmedla att de står för drömmen om det obefläckade samhället. Sörgårdsidyllen där inga begår brott och där svenskeheten som ideal gör homogeniteten så stark så att alla till och med dricker samma kaffe (helst Gevalia). En plats där inga bruna ansikten sticker fram sina fula nunor och stör det rosenröda skrimret. Det är som om Landskrona vill vara som Disney-staden Celebration, en ”gated community” för likatänkande och likakännande.

Kanske är det ändå mest likakännande det handlar om, något som också Helen Lööw från Forum för Levande Historia tar upp i en intervju med DN:s webbtv den 20 september. Trots att statistiken inte visar att Landskrona är överdrivet mer brottsdrabbat än andra kommuner, så känner alla som bor där att det är så och det spelar ingen roll om man klistrar upp statistiken i pannan på dem, de känner vad de känner ändå. Helen Lööw pekar också på det intressanta faktum att de regioner som Sverigedemokraterna varit framgångsrika i, i princip är desamma som Nazisterna var populära i under trettiotalet. Varför det är just så har hon inget svar på men man kan ju tänka sig att även politiskt tänkande går i arv. Det är med andra ord ytterligare ett argument för att inte låta sig luras av Sverigedemokraternas folkhemsretorik.

Så hur skall vi tackla denna nya isolationism? Tja, varför inte isolera Landskrona om de nu så gärna vill stå utanför det övriga samhället och skapa sin perfekta idyll? Gör Landskronaborna statslösa och ge dem tillfälliga pass när de skall resa in i Sverige där det klart och tydligt står var de kommer ifrån. Sätt upp en skyddsmur omkring hela kommunen och skänk den ett tjugotal undermåliga motorbåtar som de kan använda för att ta sig därifrån. Det tar väl en fem sex dygn ner till kanarieöarna och därifrån kan de sedan enkelt ta sig ned till Senegal för att söka asyl.*

Andra bloggar om: , , , , ,

* Jag vet, man bör inte blanda seriösa inlägg med ironiska

En möjlig och märklig allians i mellanöstern på väg att bildas?

Kriget mellan Israel och Libanon verkar inte bara ha skakat om Israel utan också andra länder i mellanöstern vilket kan leda till nya och tämligen oväntade allianser. Den Israeliska tidningen Yedioth Ahronoth rapporterade i måndags att Ehud Olmert skulle ha träffat en högt uppsatt Saudier i Jordanien den 13 september, kanske till och med Kung Abdullah, men Olmert förnekar det kategoriskt. Haaretz satsar på att någon nära rådgivare till Olmert skulle ha träffat Prins Bandar, den förre Saudiske USA-ambassadören, och högt uppsatta källor bekräftar tydligen att någon form av möte ägt rum. Att Saudierna och Israel håller ett hemligt möte är tämligen intressant och man kan undra vad som avhandlades på ett sådant?

Israel och Saudi-Arabien har för det första en gemensam sak och det är att minska det Shiitiska inflytandet i regionen. De sunnitiska Saudierna ser uppenbarligen med oro på Iran-backade Hezbollahs triumf i kriget mot Libanon nyligen och önskar minska det shiitiska Irans inflytande i regionen. Att Israel har samma målsättning behövs knappas nämnas. Men mötet kan också varit avsett att blåsa liv i Arab-Ligans fredsinitiativ från 2002, som fler och fler aktörer nu börjar snegla mot som en lösning på konflikten mellan Israel och Arabvärlden. Jag har tidigare skrivit om det förslaget som togs fram av just Saudierna. Utåt vägrar Israelerna dock att prata om sådana saker. Frågan är vad som sker i det fördolda.

Det verkar med andra ord som om den ytterst svaga fredsbrisen fortsätter att blåsa vidare. Både Shimon Peres och Syriens kung Assad har antytt att det är dags att gå till förhandlingsbordet. Det som är positivt är att fredstrevarna den här gången kommer från länderna i regionen och inte i form av ytterligare en ”vägkarta för fred” ihoprafsad av västpolitiker som vill ha en fredsmäklarfjäder i hatten. Det är bara att hoppas att Israelerna faktiskt tar sitt förnuft till fånga och börjar att förhandla om fred. Att vissa Israeler är ytterligt pessimistiska till att det kommer att ske är kanske inte konstigt.

Uppdatering 26/9: Nu har också Saudierna dementerat att man skulle ha haft ett toppmöte med företrädare för den Israeliska regeringen. Och Peres dödförklarar den Saudiska fredsplanen enligt en artikel i dagens The Guardian.

Bildcollage: Fr.v. Ehud Olmert (fair use), Crown Prince Abdullah of Saudi Arabia (public domain) och Bashar Al Assad (Creative Commons Attribution 2.5 Brazil License).

Andra bloggar om: , , , , , ,
technorati: , , , , , ,

Israel accepterat som medlem i Europeiska Interpol

I Haaretz engelska onlineupplaga kan man i dag läsa att Israel efter fem års väntan blivit medlem av Interpols Europeiska gren, en väntan som delvis förklaras med att man inom Interpol inte velat uppröra Muslimska länder. Signalen är ändå tydlig: Interpol menar att Israel är en lojal vän som kommer att hjälpa dem att förhindra terrorattacker på ett effektivare sätt, och eftersom många anser att terrorister snudd på per definition är muslimer (Not all muslims… etc.) och Israel har stor erfarenhet av Islamistisk terror så förefaller det säkert helt logiskt för de flesta, utom just för…just det…de muslimska länderna. Nästa steg är väl att Israel begär inträde i EU. De skulle säkert få ett medlemsskap snabbare än Turkiet.

Police spokesman Micky Rosenfeld called the decision a ”breakthrough,” noting that 70 percent of Israel’s international police operations take place in Europe. The agreement came during Interpol’s general assembly over the weekend in Rio de Janeiro, Brazil.

Up to now, Israel has been part of the Asia region. The five-year wait reflected traditional European concern of angering Arab nations. Israeli efforts to join European sections in other international groups have met similar delays. Also, Israel was recently admitted to the International Committee of the Red Cross after a decades-long struggle.

Meir Rosenne, a former legal adviser to the Foreign Ministry and ambassador to Washington [said].

”After September 11 and the bombings in Madrid and London, Europeans became increasingly aware that there’s no fight against international terrorism without international cooperation,” he said. ”Israel has a large experience in the war against terrorism. Israel’s official cooperation with European polices will allow them to fight terrorism more efficiently.”

Andra bloggar om: , , , , ,

Technorati: , , , , ,

Underättelsetjänsterna dissar kriget mot terrorn

Dagens mest intressanta nyhet är väl att New York Times har fått läsa en hemligstämplad rapport från National Security Council (som DN beskriver som CIA:s tankesmedja) som är starkt kritiskt till hur Bush-administrationen har fört sitt ”krig mot terrorn” och bland annat bekräftar precis det som många redan framhållit, nämligen att kriget i Irak snarare ökat risken för terrorism i än tvärtom.

Reaktionen från Busken på den här rapporten lär väl bli något i stil med: ”the iraqi people are happy because they had free and fair elections and democracy and we will prevail in the war against whatever, yes we will prevail, we will prevail and now it is democracy in iraq” bladibladibla. Eller från Tony Blair: ”The London bombings on July 7 had nothing whatsoever, and I repeat: nothing whatsoever and just once more: aboslutely indeed nothing whatsoever, to do with the war in Iraq”.

Deprimerande!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Ahmadinejad i New York

Om man kan hålla sin fiende borta från sin egen innergård så blir det också så mycket lättare att demonisera denne. Om fienden får möjligheten att lägga fram sin sak inför ens folk finns alltid risken att denne vinner poäng på att framstå som kämpande för en rättvis sak. Detta är uppenbarligen fallet med Irans president Ahmadinejad som tycks ha gett sig den på att använda förra veckans New York besök till att framställa sig själv, Iran och dess regim i bästa möjliga dager. Jag är övertygad om att han har lyckats, om än i begränsad omfattning. Inte för att jag tror att det amerikanska folket i grunden kommer att ändra uppfattning om Irans regim som en ondskefull diktatur, men kan i alla fall så tvivel om regimens avsikter och förhandlingsvilja. Bara det att Ahmadinejad och Khatami besökt USA vid ungefär samma tidpunkt kan ses som en framgång för regimen i Teheran. Att den första Iranskan åkte upp i rymden samma vecka gör inte saken sämre.

Det verkar dessutom som om den Iranske presidenten har lärt sig den internationella diplomatins spelregler. I den intervju som Times Magazine gjort med Ahmadinejad så försöker han med sina säreget poetiska formuleringar och anspelningar framställa sig som en duva som strävar mot världsfred. Och när nu Iran fortsätter att förhandla med Javier Solana och EU så anlägger han delvis samma ton. Iran är beredda att förhandla, men under ”rättvisa förhållanden” (”We have said that under fair conditions and just conditions, we will negotiate about it — under fair and just conditions, I repeat.”) .

Så inte nog med att USA har en militärt avancerad fiende emot sig, man har också en fiende som kan konsten att förhandla och som vill uppnå speciella mål med denna förhandling, vilket USA och EU verkar ha mycket stora problem med att tackla. Man har erbjudit Iran det ena och det andra för att få dem att stoppa anrikningen, men vad Iran vill ha för att göra eftergifter är uppenbarligen en attitydförändring. ”I recommended to President Bush that he can change his behavior, then everything will change.” säger Ahmadinejad bland annat i intervjun med Times. Budskapet är tydligt. Respektera vår suveränitet och sluta spela översittare så kan vi börja snacka. Frågan är om Washington och Bryssel har förmåga att ens börja tänka i sådana banor.

Andra bloggar om: , , , , ,