Kategori: demokrati

Den Egyptiska blogosfären och det Muslimska Brödraskapet

Jag har tidigare skrivit om den egyptiska blogosfären och hur bloggar bland annat använts för att avslöja polisövergrepp. Det senaste i utvecklingen tycks vara att en lång rad unga medlemmar av det egyptiska Muslimska Brödraskapet börjat att blogga. Den amerikanske journalisten Marc Lynch uppmärksammade detta i en krönika i the Guardian i mars i år, en krönika som i sig är en bra ingång till den egyptiska blogosfären.

När jag nu läser om hur MB lagt fram ett nytt och mycket omdebatterat utkast till ett nytt partiprogram faller det sig därför naturligt att försöka hitta några egyptiska engelskspråkiga röster om detta och från Lynch artikel hittar jag till Monem press som drivs av Abd al-Monem Mahmoud.

Det finns en postning om MB:s partiplattform på Monem-press, och jag hoppas att Abd al-Monem Mahmoud fortsätter att posta på engelska så att alla vi som är intresserade av utvecklingen kan få en direkt nyhetskanal snarare än att behöva förlita oss på medias tredjehandsuppgfter. Tyvärr har den egyptiska censuren varit stenhård mot stats-kritiska bloggare och Monem är också utsatt. Monem-press har också en utmärkt länklista till andra MB-bloggare, men de allra flesta är på arabiska.

Det finns mycket att kritisera i MB:s utkast till partiprogram och de som redan ser organisationen som en militant rörelse lär få vatten på sin kvarn. Bland annat vill man instifta ett Islamskt råd och hindra kvinnor och kristna från att bli valda till parlamentet. Å andra sidan är förslaget långt ifrån antaget och föremål för en intern debatt som lär rasa vidare.

En intressant vidareutveckling som rapporteras av Islamologi.se är att ordföranden för Brödraskapets politiska byrå, Essam Eryan i en intervju i Al-Hayat den 17/10 sagt att ”om Brödraskapet kommer i regeringsställning kommer det att erkänna Israel och respektera ingångna överenskommelser.”

Brödraskapet är den enda politiska organsation i Egypten som på allvar kan hota Hosni Mubaraks regim i ett någorlunda fritt val och man har ett utbrett stöd hos den egyptiska befolkningen och ses, trots stark demonisering i väst, som en möjlig modererande kraft i den muslimska världen. Inte minst därför bör man följa utvecklingen i Egypten med stort intresse. För den som vill fördjupa sig rekommenderas ovan nämnda Marc Lynchs senaste bloggpostningar. Lynch har varit i Kairo för att träffa företrädare för Muslimska Brödraskapet och kommer att skriva flera långa artiklar om sina möten som jag tror kommer att bli mycket intressanta.

REKOMMENDERAS: Den Egyptiske analytikern Khalil el-Anani’s blogg

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Med ett finger pekat mot ISI

En mycket farlig sida av det pågående kriget mot terrorismen är underrättelsetjänsternas ökade makt i de involverade länderna. Underrättelsetjänsterna finns där för att skaffa informationer som kan garantera medborgarnas säkerhet samtidigt som de själva riskerar att utsätta samma medborgare för risker om de internationella nätverk av militära och halv-militära krafter som de är tvungna att uppmuntra och använda sig av blir instabila. Genom att det mesta de företar sig är hemligstämplat blir det omöjligt att granska om och hur demokratin undergrävs av dessa organisationer. I och med att de är i hög grad militära bör man dock inte tvivla på att demokratin undergrävs av deras verksamhet eftersom den militära klassen inte fungerar enligt demokratiska principer, utanför normala juridiska processer och med en egen kultur som ser till organisationernas egna intressen.

Jag blir med andra ord inte förvånad av att läsa att Benazir Bhuttos man peka fingret mot ISI, den Pakistanska underrättelsetjänsten, som den organisation som genomförde nattens bombattack mot Bhuttos kortege i Islamabad som dödade ungefär 130 personer. ISI är numera lika beryktade som någonsin KGB eller GRU och man är i högsta grad i centrum av kriget mot terrorismen som en partner med USA:s underrättelsetjänster.

På engelska Wikipedia kan man läsa om en lång rad aktioner som ISI tros ha varit involverade i. Bland de mer bisarra anklagelserna är att man under Sovjets ockupation av Afghanistan skulle ha hjälpt USA att förse Sovjetiska soldater med heroin för att försöka göra dom till heroinister. Det finns också de som pekar ut en av ISI:s chefer, General Mahmoud Ahmad, som den som finansierade den utpekade 911-ringledaren Muhammed Attas verksamhet och om den anklagelsen är sann har inte USA bara skjutit sig i foten utan mer eller mindre sprängt sig i ena benet.

Man kan naturligtvis avfärda allt som konspirationsteorier, men i dessa fall är teorier och bristfällig information allt man har att tillgå så länge som hemligstämplarna regerar. I mitt tycke är en demokrati som måste hålla sig med sådana hemligstämplar bara en halv demokrati.

Attacken mot Bhutto i DN och SvD:

ISI på engelska Wikipedia
ISI och 911

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Politikens reklamifiering ett hot mot demokratin

Det finns en hel del att invända mot att Göran Persson nu skall agera konsult åt pr-byrån JKL, men det handlar för min del inte om hur mycket GP får i lön utan om demokratins framtid. Visst kan man hävda att det är så här det politiska rummet ser ut i dag, men jag är dock ytterst skeptisk till att låta pr-byråer hantera den politiska agendan och det finns verkligen anledning att vara en smula paranoid. Kommer ni ihåg kampanjen mot Robin Hood-skatten som Carl Cederschiöld anlitade Prime PR för att mota i grind 1999? Prime PR organiserade bland annat ett pr-stunt i form av ett upprop som valsade runt i media i veckor och fick en rad kändisar att skriva under. Och media hakade villigt på. Janne Dan Josefsson skriver på sin hemsida att:

Ett antal intet ont anande kändisar lurades att skriva på ett upprop mot skatten, vilket helt enligt Prime PR:s på förhand uppgjorda plan publicerades på DN:s debattsida. Undertecknarna hade själva ingen aning om att de ingick i en betald kampanj, och det fick inte heller läsarna veta. Samtidigt skrev framför allt Expressen och Svenska Dagbladet allt mer negativa artiklar om skatten, också detta sannolikt en effekt av kampanjen. Begreppet ”Robin Hood-skatt” ersattes snabbt med ”straffskatt” på löpen.

När det så småningom kom fram att det hela hade gått till på ett minst sagt dubiöst sätt ledde inte det till att några huvuden rullade utan bara till en pinsam tystnad från alla inblandade.

Min inställning är att pr-byråernas arbete med poltiska frågor är ett hot mot demokratin och att deras verksamhet på det politiska området bör vara helt transparent. Deras kontrakt med politiker bör vara lika offentliga som alla andra offentliga handlingar och deras arbete med politiska frågor bör presenteras i detalj. De bör vara lika ansvariga inför oss väljare som någonsin politikerna. Det är vår demokrati och våra pengar som står på spel när politiken ”reklamifieras”.

Jag har skrivit om pr-byråerna tidigare:
Isitts intressanta blå lista
Självets århundrade…

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Andra bloggar om:

En titt i backspegeln: världens mest framgångsrika djurrättsparti


En av de mest intressanta saker som hänt i Europeisk partipolitik inträffade i mitt tycke höstas när Djurpartiet tog 2 mandat i valet till det Holländska parlamentet (179,988 röster, eller 1,8%). Det kan tyckas vara ganska lite med tanke på att parlamentet har 150 platser, men det är ändå något ganska anmärkningsvärt med den här historien, och trots att nyheten är gammal (valet var i november förra året) tycker jag att den är värd att skriva några rader om.

Partiet är det första i världen som har tagit platser i ett parlament med djurens välfärd som den viktigaste punkten på sin agenda. Jag ser Djurpartiets framgång som ytterligare en fördjupning av demokratin och som ytterligare ett tecken på att de etiska frågorna spelar en allt viktigare roll i de västliga välfärdsstaterna, trots att medierna tycks koncentrera sig mest på vad väljaren får i plånboken efter valet. Det nya är med Djurrättspartiet är att det faktiskt ger de holländska djuren representation i parlamentet, vilket är högst relevant och följer en tydlig linje från 1848 års revolutioner och framåt. Mycket förenklat skulle man kunna dra dra upp en tidslinje som börjar med borgarklassens representation vid makten, sedan folkets (männen), sedan kvinnornas, sedan miljöns och nu djurens representation.

På ett annat sätt skulle man kunna säga att den makt åt det arbetande folket som den socialdemokratiska rörelsen utlovade nu är infriat och att det företrädare för grupper som är särskilt utsatta börjar att alltmer stå på egna ben, värva medlemmar, hitta finansiering och framför allt: få väljarna att rösta på dom. Att vi i nästa val kommer att få se ett framgångsrikt invandrarparti är jag övertygad om. Kanske får vi ett djurrättsparti även här, även om jag tror att det är mindre troligt (i förra riksdagsvalet fick pertierna ”Djurpartiet” respektive ”Djurens rätt” en (1) röst var). Men jag låter mig gärna överraskas.

Bilder:
Överst t.h. Djurpartients grundare Marianne Thieme
Nederst t.v. kampanjmaterial


Partiets hemsida
Wikipedia om Djurpartiet
Wikipedia om ledaren Marianne Thieme
Ekot
BBC

Andra bloggar om: , , , , , ,

Ett fascinerande förslag: interparlamentariskt samarbete

Jag tycker att den lilla tidningen Stockholms Fria blir allt bättre och matigare. Under hösten och vintern har man haft en mycket intressant serie om EU och framtiden med titeln ”ett annat Europa” (finns tyvärr inte på nätet), där man har stött och blött EU-projektets framtid och låtit både EU-motståndare och federalister komma till tals. I dag föreslår Anders Erkéus en mycket intressant och visionär modell för internationell samverkan som skulle kunna fungera med eller utan EU eller parallellt med detsamma. I korthet går det som Erkéus kallar för ”interparlamentariskt samarbete” ut på att nationella parlament skulle kunna lägga förslag om lagändringar i andra nationers parlament. Motioner och lagförslag skulle inges till ett Internationellt Parlament (IP) som väljer ut och bereder förslagen innan de går ut till alla andra invoverade parlament inom samarbetet som i sin tur är skyldiga att rösta i frågan. De länder som gillar förslagen inför dem.

Erkéus modell är klart fascinerande. I stället för den likriktning av nationella lagar och förordningar som utgår från EU så förespråkar han ett slags dynamisk mångfald som bygger på att de nationella parlamentens självständighet i kombination med ett utökat internationellt samarbete.

Uppdatering: länk till Erkeus förslag på Engelska.
Andra bloggar om: , , , , ,

Bloggutmaning nr 2: Politiska metoder

Syrrans senaste utmaning som hamnat på mitt ”dashboard” via Charlotte, och som handlar om politiska metoder, verkar till synes vara ganska enkel att ta sig an, men när jag börjar vrida och vända på frågorna så tycks de alla försvinna in i min relativisms dimma. Här är i alla fall svaren:

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?

En av mina käpphästar är att den utomparalmentariska politiska sektorn måste bli större för att demokratin skall kunna fördjupas, och en av mina något utopiska teorier är att parlamentarismen utan det engagemanget kommer att gå i graven som demokratisk form inom kort. Ja, troligen är detta parlamentarismens sista århundrade som vi känner den. I nästa generation demokrati så kommer troligen gränsen mellan inom- och utomparlamentariskt arbete ha suddats ut. Om maktbärarna tillåter det. (Läs också Marcus svar)


Form vs innehåll?

En typ av konstruerad motsättning som inte låter sig göras utan att man är mycket snäv i sin definition om vad som är politik. Från en personlig horisont så måste jag säga att jag lägger mer krut på innehållet (politiska ideer och teori) än formen (organisering), men jag ser inte någon egentlig motsättning mellan de två. Visst kan organisering ske utan en idediskussion, och vice versa, men det blir lätt ett torftigt klimat om inte idéer kan testas i praktiken eller om en organisationsform inte har utrymme för en idédebatt. (se också Charlotte)


Civil olydnad vs laglydighet?

Dessa ständiga dikotymier! Om jag hade varit Derrida hade jag muttrat ”difference” mellan tänderna. Nå, tillåt mig att kila in mig mellan de två. Både Vänstra Stranden och Marcus har bra svar på frågan som jag vill hänvisa till, och i stället för att förorda det ena eller det andra så skulle jag vilja peka på det faktum att gränsen mellan lag och icke-lag inte är så tydlig som det kan verka. En författare som ställer begreppsparen på huvudet är Georgio Agamben i sin lilla skrift om ”undantagstillståndet”, och det bästa exemplet han levererar är att den Tyska grundlagen har en paragraf som påbjuder medborgarna att inte lyda lagen i en nödsituation. Med andra ord: en lagskriven lagolydighet. Obey that!

Icke-våld vs politiskt våld?

I min värld: icke-våld utan undantag. Som politisk metod det mest effektiva i längden. I den verkliga världen ser jag människans hela existens som byggd på våld och förtryck och den stora utmaningen i världen är att reversera den ordningen. Jag skulle med andra ord vilja lägga till en till kategori till ovanstående två: anti-våld.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?

Med tanke på de obehagliga och mycket ”vassa” politiska sekter som orsakat så mycket lidande under det förra århundradet så undrar jag om jag inte föredrar den urvattnade massrörelsen. För övrigt tror jag att den stora politiska utmaningen under detta århundrade är att ”vässa” massrörelserna.

Separatistisk organisering eller inte?

Hrrm..Syrran får föra mitt ord i denna fråga.

Är din blogg en politiskt metod?

Är bloggande en politisk metod? Ja, självfallet, om man skriver bloggen i syfte att undersöka politiska ideer eller skapa opinion, eller förmedla politisk information. Så svaret är ja. Om det sedan är en effektiv politisk metod eller inte är en helt annan fråga

Andra bloggar om: , , ,

Republikanernas nya lagförslag tullar på USA:s demokrati

Lennart Franzells postning om Buskens nya lagförslag måste läsas. Här har alltså denne idoge president lyckats få igenom ett lagförslag i USA:s kongressen som ytterligare inskränker de mänskliga rättigheterna och som kan få vådliga konsekvenser för USA:s framtid. Lagen förvägrar ”illegala kombattanter” (läs: fångarna på Guantanamo Bay) rätten att pröva de bevis som finns mot dem i domstol, det som i juridiska termer kallas för Habeas Corpus. Om jag har fattat det rätt så innebär detta att de här personerna kan dömas till döden i slutna militärdomstolar utan att bevisen mot dem överhuvudtaget granskas. Möjligen kan de gå till högsta domstolen med ett överklagande, men de reublikaner som knackat fram det här förslaget har gjort det tydligt för högsta domstolen att de inte skall lägga sig i. För en lekman på det juridiska området är det inte helt lätt att hänga med i svängarna, men det verkar troligt att USA nu, som Lennart Frantzell skriver ”tar steget in i rättsmörkret”

Att den amerikanska kongressen har kapitulerat inför Bush-regeringen och gått med på att införa det här lagvridiga förfarandet betyder slutet för USA som rättsstat. Bush vill börja avrätta muslimska fångar så snart som möjligt och resultatet kommer att bli att hela USA nu får blod på händerna i ett snabbt eskalerande religionskrig.

American Civil Liberties Union (ACLU) skräder inte orden när de kritiserar det nya lagförslaget:

”Nothing could be less American than a government that can indefinitely hold people in secret torture cells, take away their protections against horrific and cruel abuse, put them on trial based on evidence that they cannot see, sentence them to death based on testimony literally beaten out of witnesses, and then slam shut the courthouse door for any habeas petition,” said Christopher Anders, an ACLU Legislative Counsel. ”But that’s exactly what Congress just approved.”

Det finns också andra effekter av det här beslutet som kan få oanande konsekvenser. För det första kan det bli mycket svårare för USA att spela polis i resten av världen och peka finger åt regimer för att de håller summariska rättegångar. Det blir m.a.o sista spiken i kistan på Buskens demokratiseringsoffensiv.

En ytterligare effekt är hur lagen kan tänjas i framtiden. Jag drar mig till minnes ett exempel på hur en amerikansk lag ändrats för att passa helt andra syften än det var tänkt, och det är tillägget i konstitutionen om egendomsrätten, som tillkom för att ge fattiga svarta rätt till egendom efter det att slaveriet var över i USA. Senare har den lagen i stället åberopats av företag för att hindra inskränkningar i deras rätt att äga vad det nu månde vara. Kommer vi att få se en serie av summariska rättegångar med påföljande avrättningar i USA i framtiden i samma klass som Kina, Iran eller Saudiarabien, baserade på helt andra grunder än kriget mot terrorismen?

Och varför detta hemlighetsmakeri kan jag inte låta bli att fråga mig? Vad är det som inte får komma fram i ljuset? Tortyr? Bristande bevis?

Mer om detta på LA Times

Andra bloggar om: , , , ,

Lögnen i den informerade samtiden

I går publicerade Aftonbladet en artikel av John Pilger, där den Australiensiske debattören och journalisten går till hårt angrepp mot Bush och Blairs lögner inför Irak-kriget. Pilger tar avstamp i Ronald Reagans propagandainstitution ”Office for Public Diplomacy” som skapades för att rättfärdiga USA-sponsrade kupper i mellanamerika på åttiotalet som exempel och konstaterar att:

På Reagans tid ansågs idén att presidenter och premiärministrar ljuger på ett avsiktligt, beräknande sätt exotisk; Nixons lögner i samband med Watergateskandalen påstods vara chockerande eftersom presidenter inte ljuger utan vidare.

Enligt min erfarenhet har denna allmänhetens kritiska förståelse och moraliska känsla alltid legat steget före dem som påstår sig föra allmänhetens talan. Det som Vandana Shiva kallar ”den undertryckta kunskapens uppror” pågår för fullt i Storbritannien och runtom i världen, kanske på ett sätt som vi aldrig sett motsvarigheten till, tack vare en återupplivad internationalism som understöds av ny teknologi. Reagan kunde komma undan med många av sina lögner, men Bush och Blair kan inte det.

Jag vet inte om det finns siffror på hur folks kunskaper om sin omvärld förändrats i takt med att medialandskapet expanderat och förändrat karaktär, inte minst med tanke på oss ”meborgarjournalister” och den nya teknologins spridning. Men jag föreställer mig, precis som Pilger att ett avsiktligt missledande eller en lögn lättare genomskådas i dag och dissikeras snabbare och i vidare kretsar. Vad händer då med lögnen som sådan? Innebär ovanstående att lögn som ett strategiskt vapen blivit moraliskt accepterat bland politiker? I Seymour Hersh bok Chain of Command så använder flera av författarens källor en liknande argumentering: det gör inget om vi ljuger, så länge som vi befinner oss på den vinnande sidan! Lögnen ingår så att säga i riskkalkylen. Den som förlorar beslås också med sina lögner. Den som inte förlorat än går fri tills slaget är avgjort och fortsätter gå fri om slaget är vunnet. Därför kommer Bush och Blair aldrig att tillstå de lögner som fick dem att bygga ett fall mot Irak, trots deras genomskinlighet och trots att de redan beslagits med dom.

Politiker och företag bemöter också hotet från en mer informerad allmänhet på ett nytt sätt genom att anlita pr-konsulter, omvärldsbevakare och mediastrateger: konsultföretag vars kunder och strategier är och förblir hemliga för omvärlden. Makten blir därigenom inte längre talesmän för folket utan börjar snarare framstå som dess motståndare. Folkets åsikter och krav på sanning har blivit ett ”problem”, som måste bemötas genom mediakampanjer och hemliga operationer, för att skapa och vinna opinioner. De politiska partierna blir mer lika företag än demokratiska institutioner.

Det här är förstås i förlängningen ett stort problem för demokratins trovärdighet som jag ser det. Vi medborgare borde därför ställa krav på fullständig transparens (glasnost) när det gäller våra politikers strategiska arbete och kräva att partiernas användande av mediastrateger och pr-byråer redovisas och regleras.

Andra bloggar om: , , , , , ,

En ny form av demokrati i Somaliland

Jag har hållit ett halvt öra öppet för utvecklingen i Somalia under en tid, men nu när situationen i landet på Afrikas horn tycks gå in i ytterligare ett dramatiskt skeende så är det dags att titta lite närmre på vad det är som händer i landet. Läget verkar just nu vara att det så kallade Högsta Rådet av Islamiska Domstolar (SICC) lägger under sig en allt större del av Somalia i väst och syd. För några dagar sedan föll den sydliga staden Kismayo i SICC:s händer. Den internationellt erkända övergångsregeringen kontrollerar nu bara en liten enklav kring provinsstaden Baidoa. I norr förklarade sig Somaliland självständigt redan 1993, en självständighet som inte erkännts av något annat land. Distrikten Puntland och Jubaland har också brutit sig ur Somalia och bildat autonoma styren (se karta i slutet av artikeln).

Väst anses redan vara inblandat i konflikten genom att USA stödjer vissa krigsherrar i huvudstaden Mogadishu som strider mot SICC, något som USA vägrar kommentera offentligt. Övergångsregeringen har gjort allt för att spela på terroristhotet för att försöka få hjälp att behålla makten medan SICC förnekar all inblandning med internationella terroristorgnisationer. Deras argument för att ta makten i landet är för att få slut på det våldsamma och kaotiska tillstånd som det befunnit sig i sedan diktatorn Said Barre störtades av krigsherrar 1991. Somalia riskerar med andra ord att bli nästa front i ”kriget mot terrorismen” och ett krig med Etiopien är överhängande.

Det är dock framför allt det självständiga Somalilands styre som intresserar mig. Här verkar det ha utvecklats en unik form av demokrati som kombinerar en västligt inspirerad parlamentarism med ett traditionellt klanbaserat styre. Framför allt verkar alla parter ha varit intresserade av att inte hamna i det blodiga kaos som präglat resten av landet. 1993 hölls en serie klanbaserade rådslag för att hamra ut landets styresskick och konstitution. Genom att inkorporera det traditionella ”äldres råd” som ett slags överhus i ett tvåkammarparlament verkar man ha lyckats övergå från ett traditionellt styre till modern demokrati och 2002 tog Somaliland steget fullt ut till att bli en flerpartibaserad demokrati när sex partier deltog i lokala val. Året efter hölls president- och parlamentsval.

Somaliland borde vara det exempel man lyfter fram när man diskuterar hur en fredlig demokratisering av traditionella maktstrukturer kan genomföras. I stället för att belöna de krigsherrar som terroriserat den Somaliska befolkningen under mer än tio år borde det internationella samfundet åtminstone överväga att ge Somalilands styrande den uppmuntran de förtjänar genom att erkänna Somaliland som en självständig nation.

Uppdatering:
Uganda vill skicka soldater till Somalia
Kenya varnar FN för framtida intervention
”Nairobi should take the lead in negotiating a power sharing agreement”
Anti Islamists protest in Gedo region

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati: , , , , ,

1,7% röstade blankt i valet

Det är mig veterligen första gången som valmyndigheten har publicerat antalet blankröster (separat från andra ogilitga röster). Jag måste slänga in en liten disclaimer här: det kan vara så att jag inte letat tillräckligt noga efter informationen i tidigare val. Hursomhelst: av alla de 5 650 416 som röstade i årets val valde 96 922 personer att rösta blankt i riksdagsvalet, eller 1,7%. Jag har ingen aning om huruvida det är anmärkningsvärt eller inte eftersom jag inte jämfört med tidigare val, men jag antar att det skulle bli det om antalet blankröster gick över 4%. Då skulle man vara tvungen att börja diskutera även blankrösterna i förhållande till resten av valresultatet. Som det är nu har inte en spaltmillimeter tillägnats de blankröstande trots att antalet röster överskrider en del småpartier, som t.ex. Fi. Även blankröstningen har sin plats i en demokrati och det är bra att valmyndigheten uppmärksammar detta.

Andra bloggar om: , , ,