”Jag kommer alltså envetet att fortsätta att hävda att Bushregimen är det farligaste som drabbat vår kultursfär sedan – ja, faktiskt! – trettiotalet. Eftersom den kroniskt freudianskt felsägande George W Bush kan hävda att man måste upprepa saker många gånger för att ”få sanningen att sjunka in”, då gäller det motsvarande att man gång på gång måste upprepa fakta som avslöjar lögnerna och propagandan”, skriver Thomas Lindström i sin senaste post på ”Krigskrönikan”.
Är Bush så pass farlig som Thomas hävdar? Ja på sätt och vis. GWB har i den nykonservativa ideologins fotspår tagit väldigt stora risker. Man skulle med visst fog kunna hävda att han, och framför allt hans ministrar, försökt sig på att genomföra en palatsrevolution för att tillskansa sig extraordinära befogenheter. Jag pratar om Patriot Act, Powell- och Bushdoktrinerna, försöken att underminera CIA, söndertrasandet av förtroendet för de internationella rätten, unilateralismen och saboterandet av FN. Man skulle kunna hävda att de nykonservativa egentligen är revolutionära och som sådana egentligen inte konservativa i strikt mening, vilket Thomas också är inne på.
Om man skall jämföra Bush-admin med andra berömda revolutionärer så ligger Hitler närmre till hands än Stalin. En yttre, religiöst formerad, fiende finns där, den expansiva krigspolitiken finns där, den Göbbelsinspirerade nationalistiska retoriken likaså. Ok, ok, jag vet! Hitler dödade 6 miljoner Judar, Stalin tog kål på 20 miljoner bönder och meningsmotståndare. Detta är också den stora skillnaden. Vi lever i dag i en tid där folkmord av den magnituden svårligen kan äga rum ostraffat i någon del av världen, utom möjligen i Afrika. Efter andra världskriget har regelverken varit extremt tighta för att förhindra ett nytt världskrig och nya folkmord. Är dessa skyddsmekanismer på väg att brytas upp? Om så är fallet står vi i värsta fall inför en mörk tidsålder.
En utmärkt bok som handlar om dessa saker är Seymour Hershs ”Chain of Command” (På Given Order på svenska). Den handlar inte bara om kriget i Irak utan också om hela det skeende som ledde fram till kriget. Seymour Hersh förmedlar genom ett imponerande nätverk av anonyma och namngivna källor inom flertalet underättelsetjänster och regeringsadministrationer en bild av en administration som sett som sin uppgift att föra sitt totala krig på ett flertal samtidiga fronter med hjälp av bristfälliga och i bland falsifierade underrättelser och orealistisk planering.
Den Australiensiske författaren och journalisten John Pilger skrev angående en intervju ha gjorde med Bush-rådgivaren Richard Perle en gång:
”I interviewed Perle when he was advising Reagan, and when he spoke about ‘total war,’ I mistakenly dismissed him as mad. He recently used the term again in describing America’s ‘war on terror.’ ‘No stages,’ he said. ‘This is total war. We are fighting a variety of enemies. There are lots of them out there. All this talk about first we are going to do Afghanistan, then we will do Iraq … This is entirely the wrong way to go about it. If we just let our vision of the world go forth, and … just wage a total war … our children will sing great songs about us years from now.’”
Besattheten av totalt krig är inte ny. Den som vill hitta analogier kan gå till 1943. Nazisternas propagandaminister Joseph Göbbels håller tal i Berlins Sportpalats:
Engelsmännen tror att det tyska folket vänder sig mot sin regerings krigshandlingar. Att de inte vill ha ett totalt krig, utan kapitulation. Jag frågar er. Vill ni ha ett totalt krig? Vill ni ha det, om nödvändigt, totalt och radikalt på ett sätt som vi i dag inte kan föreställa oss?
Jag kommer ihåg att dokumentärfilmen sände en isande kylning längsmed min ryggrad när tusen välregisserade åhörare skriker ett rungande JA! på Goebbels fråga.