När Adlibris-paketen trillar in på närmsta postkontor blir det fest. Man kravlar ner till utlämningsstället som en abstinensriden alkis för att plocka ut ytterligare en ranson böcker att titta på och bläddra nyfiket i efter som man ändå inte har tid att läsa dom. Det paket som kom i går innehöll några hett efterlängtade titlar varav den kanske minst kända är en av de intressantare: Herfried Münklers ”The New Wars” som kom ut på tyska 2002 och nu finns i engelsk översättning. Münkler hävdar att det finns fog för att kalla de flesta krig som förts sedan det kalla kriget avslutades 1989 för ”nya krig” och hans projekt handlar i mångt och mycket om att försöka definiera det nya i dessa krig. Lyfter man blicken från USA och Irak och vänder blicken mot de komplexa krig som just nu hemsöker många länder i Afrika söder om Sahara så finner man stöd för hans teorier i praktiken. Snarare skall kriget mot Irak, så som det fördes innan maj 2003, och kriget mellan USA ledda FN styrkor i Afghanistan ses som ett undantag från regeln.
Münklers grundtes är att staten mer eller mindre gett upp sitt legala monopol på krigföring och han menar att man får gå tillbaks till trettioåriga kriget för att hitta ett motstycke till dagens situation. De krig som förts sedan 1990 är nästan uteslutande sådana där privata armeer, rebellgrupper och terroristnätverk slåss mot en eller flera stater, mot varandra och med hjälp av diverse aktörer och ombud. Denna typ av konflikter kallar Münkler för assymetriska. Rebellgrupper och krigsherrar skapar vad Munkler kallar för para-stater, d.v.s. ett slags illegala stater vid sidan av den legala, som blivit så försvagad att den inte klarar av att behålla kontrollen över sina territorier. De rebell-ledare och krigsherrar som regerar dessa para-stater beskriver Münkler som entrepenörer som får sin jämföreslevis höga inkomst från civilbefolkningen, diamant- och droghandel, trafficking och vad helst annat som kan vara värdefullt.
Krigen är ofta lågintensiva och ekonomiskt betingade. Parterna har inget direkt intresse varken av avgörande slag eller fredsavtal. Sålunda krigas det inte över hövan mycket i dessa krig utan de som dödas, lemlästas och våldtas är i första hand civilbefolkningen. I första världskriget dödades åtta soldater för varje civilist, i andra världskriget två civilister för varje soldat och i krigen efter 1990 är förhållandet det omvända: åtta civila för varje soldat.
Hur kan det komma sig att det blivit så här? Munkler menar att dessa krig i stort sett är en frukt av det Ottomanska imperiets fall efter första världskriget och kolonialismens tillbakagång efter det andra. Krigen i Kaukasus förs just i de regioner där Tsarryssland försökte få inflytande i det Ottomanska imperiet och kriget i Irak och Israel-palestinakonflikten handlar likaså om vakumet efter ottomanernas sammanbrott. Det är intressant att tänka på i tider när många inte klarar av att se längre tillbaks i tiden än till den 11e september 2001.
Jag skulle vilja tillägga att de som hävdar att Afrikanerna måste utveckla sina demokratier innan man kan komma i åtanke för fortsatt hjälp visar upp ett synnerligt cyniskt ansikte. Framför allt Europa men också arabvärlden har först slagit sönder de traditionella strukturerna i Afrika, sedan dragit sig tillbaka utnötta av befrielsekrig och reser nu långfingret mot de fallerade stater som desperat försöker att hålla styrningen på sina länder, när man för länge sedan borde ha varit i full gång med att exportera sin demokratiska know-how och engagerat sig i återuppbyggnaden av dessa länder. Om man inte får sälja JAS-plan och andra leksaker till de fattiga så är det enda man vill göra att förstärka stängslen i Ceuta-enklaven för att förhindra att de kommer till oss med sin aids och fattigdom.