Nu pratas det allt högre om inbördeskrig i Gaza och även om det är svårt att avgöra om det här våldsutbrottet är allvarligare än något av de andra vi har sett under det senaste halvåret så verkar det mer och mer som om det är på väg att spåra ur. Hamas belägrar Fatahs kontor, skjuter Qassam-raketer på Sderot vlket föranleder Israel att i sin tur attackera Hamas-ledare (etcetera).
Nathan Sachar, med hemvist på högerkanten, rapporterar i DN att den ryska mångmiljonären Arkadij Gaydamak bekostat en evakuering av kvinnor och barn från Sderot. Detta verkar inte vara något som den Israeliska staten verkar vara intresserade av att göra. Tydligen förväntar man sig att ens medborgare riskerar livet för en symbol. Denne Gaydamak verkar vara en person man bör kolla upp. Sachar låter inte sin syn på saken gå obemärkt förbi:
Sderot har blivit den israeliska politikens hetaste fråga. Det enda sättet att sätta punkt för raketelden är att skicka marktrupper in i Rafah, staden i södra Gazaremsan där de flesta ramperna finns.
Verkligen? Det enda sättet? Avsaknaden av källhänvisning och nyansering är slående.
Den palestinsk-amerikanska journalisten och bloggerskan Laila El-Haddad skriver på Guardians ”Comment is Free” att Gazas explosion inte är en spontan sådan.
To quote Alistair Crooke, ”the US is not only not interested in dealing with Hamas, it is working to ensure its failure” – a policy promoted and openly acknowledged by the American deputy national security adviser Elliott Abrams.
In his meetings with a group of Palestinian businessmen last January, Abrams said the US had to support Fatah with guns, ammunition and training, so that they could fight Hamas for control of the Palestinian government. And just over a week ago, a 16-page secret American document was leaked to a Jordanian newspaper outlining an action plan for undermining and replacing the Palestinian national-unity government. The document outlines steps for building up Abbas and his security forces, leading to the dissolution of the parliament, a strengthening of US allies in Fatah in the lead-up to new elections.
Events have unfolded according to plan, with not so much as a peep or word of protest from the major world governments.
El-Haddads blogg rekommenderas för övrigt.
Sanningen är väl den att ingen i väst vill ha med Hamas att göra och att vad vi återigen ser är ett slags desperat proxykrig för att betvinga Hamas, som inte bara lamslår den Palestinska myndigheten och hotar att förgöra deras innevånare utan också hotar att polarisera mellanöstern ytterligare.
I morgon går Algeriet till valurnorna och det känns på ett sätt som att återvända till den punkt då hela den här vansinnga kulturkrigshistorien startade: när den Islamska Räddningsfronten utestängdes från den regeringsmakten som man var på väg att vinna stort i valen 1992 och som följdes av ett fullständigt vanvettigt blodbad på civila som pågick i flera år och en stenhård repression från den Algeriska regimen. Om demokratin spårar ur igen i Algeriet kan samma våldsspiral sätta hela arabvärlden i brand.
För mig är det egentligen omöjligt att förstå varför inte islamistiska partier kan tillåtas att komma till makten på demokratisk väg. Det är hög tid att världen får se en islamsistisk demokratiskt vald regim fungera och regera, utan att man omdelbart försöker att störta den. Jag brukar ju ta Somaliland som ett exempel på en sådan stat, men landet är ju ännu inte erkänt som nation av något annat land trots att man varit de facto självständiga sedan 1991. Nu verkar Afrikanska Unionen vilja ändra på den saken och jag hoppas innerligt att man också gör det.
Uppdatering: Anna Vedeer presenterar en utmaning som nog är svårare än den kan verka.
Andra bloggar om: politik, gaza, palestina, israel, hamas, fatah, usa, somaliland, afrikanska unionen, islamism
