Para-stater och assymetriska krig: Herfried Münklers ”The New Wars”

När Adlibris-paketen trillar in på närmsta postkontor blir det fest. Man kravlar ner till utlämningsstället som en abstinensriden alkis för att plocka ut ytterligare en ranson böcker att titta på och bläddra nyfiket i efter som man ändå inte har tid att läsa dom. Det paket som kom i går innehöll några hett efterlängtade titlar varav den kanske minst kända är en av de intressantare: Herfried Münklers ”The New Wars” som kom ut på tyska 2002 och nu finns i engelsk översättning. Münkler hävdar att det finns fog för att kalla de flesta krig som förts sedan det kalla kriget avslutades 1989 för ”nya krig” och hans projekt handlar i mångt och mycket om att försöka definiera det nya i dessa krig. Lyfter man blicken från USA och Irak och vänder blicken mot de komplexa krig som just nu hemsöker många länder i Afrika söder om Sahara så finner man stöd för hans teorier i praktiken. Snarare skall kriget mot Irak, så som det fördes innan maj 2003, och kriget mellan USA ledda FN styrkor i Afghanistan ses som ett undantag från regeln.

Münklers grundtes är att staten mer eller mindre gett upp sitt legala monopol på krigföring och han menar att man får gå tillbaks till trettioåriga kriget för att hitta ett motstycke till dagens situation. De krig som förts sedan 1990 är nästan uteslutande sådana där privata armeer, rebellgrupper och terroristnätverk slåss mot en eller flera stater, mot varandra och med hjälp av diverse aktörer och ombud. Denna typ av konflikter kallar Münkler för assymetriska. Rebellgrupper och krigsherrar skapar vad Munkler kallar för para-stater, d.v.s. ett slags illegala stater vid sidan av den legala, som blivit så försvagad att den inte klarar av att behålla kontrollen över sina territorier. De rebell-ledare och krigsherrar som regerar dessa para-stater beskriver Münkler som entrepenörer som får sin jämföreslevis höga inkomst från civilbefolkningen, diamant- och droghandel, trafficking och vad helst annat som kan vara värdefullt.

Krigen är ofta lågintensiva och ekonomiskt betingade. Parterna har inget direkt intresse varken av avgörande slag eller fredsavtal. Sålunda krigas det inte över hövan mycket i dessa krig utan de som dödas, lemlästas och våldtas är i första hand civilbefolkningen. I första världskriget dödades åtta soldater för varje civilist, i andra världskriget två civilister för varje soldat och i krigen efter 1990 är förhållandet det omvända: åtta civila för varje soldat.

Hur kan det komma sig att det blivit så här? Munkler menar att dessa krig i stort sett är en frukt av det Ottomanska imperiets fall efter första världskriget och kolonialismens tillbakagång efter det andra. Krigen i Kaukasus förs just i de regioner där Tsarryssland försökte få inflytande i det Ottomanska imperiet och kriget i Irak och Israel-palestinakonflikten handlar likaså om vakumet efter ottomanernas sammanbrott. Det är intressant att tänka på i tider när många inte klarar av att se längre tillbaks i tiden än till den 11e september 2001.

Jag skulle vilja tillägga att de som hävdar att Afrikanerna måste utveckla sina demokratier innan man kan komma i åtanke för fortsatt hjälp visar upp ett synnerligt cyniskt ansikte. Framför allt Europa men också arabvärlden har först slagit sönder de traditionella strukturerna i Afrika, sedan dragit sig tillbaka utnötta av befrielsekrig och reser nu långfingret mot de fallerade stater som desperat försöker att hålla styrningen på sina länder, när man för länge sedan borde ha varit i full gång med att exportera sin demokratiska know-how och engagerat sig i återuppbyggnaden av dessa länder. Om man inte får sälja JAS-plan och andra leksaker till de fattiga så är det enda man vill göra att förstärka stängslen i Ceuta-enklaven för att förhindra att de kommer till oss med sin aids och fattigdom.

Cheneys inblandning i Plame-affären

Den här veckan kommer förmodligen bli avgörande när det gäller Plame-målet. Frågan är om åklagaren Fitzgerald kommer att väcka åtal eller inte i ett mål som verkar ytterst komplext. NY Times rapporterar nu att anteckningar från vicepresident Cheneys rådgivare I Lewis Libby, som åklagaren har fått tag i, visar att Libby fick veta att Plame var agent direkt från Cheney, vilket leder härvan djupare in i Vita Huset. Även om Fitzgerald bara väcker åtal mot Libby för mened så ”kommer en rättegång att leda till en ständig kinesisk vattentortyr av nya avslöjanden för an administration som redan har massiva problem på många fronter” skriver Lennart på sin blogg Det Progessiva USA.

Tidigare artiklar om målet
plame-libby-rove-cheney-och-whig
dick-cheney-i-fokus-i-plame-affren
det-verkar-som-om-vita-huset-skjutit

Fransmännens försök att skapa en policy för att skapa en bättre bild av sin roll under kolionalismen och dess kopplingar till dagens postkoloniala krig berättar Olydig mer om.

Usla och utmärkta nyheter från Irak

Det finns ett mycket bra engelskt ord som heter quagmire, vilket betyder ungefär ”en hopplöst snårig situation” eller dyl. Jag skulle vilja vara den förste att rapportera om goda nyheter i Irak, vilket skulle innebära: slut på kriget, el och vatten till irakierna och så vidare, men som det ser ut nu så verkar det som vi har ytterligare ett lågintensivt krig på halsen som kan fortsätta i princip hur länge som helst utan att någondera sidan tar överhanden. En quagmire, med andra ord, och en quagmire som måste få en lösning snart. The Telegraph rapporterade i går om en hemlig undersökning som det Brittiska försvarsdepartementet gjorde i Augusti i år för att få reda på hur stort stödet är för det väpnade motståndet respektive koalitionsstyrkorna, med ett deprimerande resultat för USA och Storbritannien:

45 % av Iraks befolkning tycker att attacker mot Britter och Amerikansk trupp är berättigat (65% i Maysan-provinsen)
82% Är starka motståndare till närvaron av koalitionstrupper
72% Har inget förtroende för koalitionsstyrkorna

Lägg då på minnet att undersökningen är gjord av koalitionen och i hela landet. Andrew Robathan, som är Tories skuggförsvarsmnister, säger enligt artikeln att han inte stödjer ett tillbakadragande av Brittisk trupp men: ”if British soldiers are putting their lives on the line for a cause which is not supported by the Iraqi people then we have to ask the question, ’what are we doing there?’ ”

Uppenbarligen är Britterna beredda att packa ihop och dra. Iraks President Jal-Talabani bönföll i går de brittiska styrkorna att stanna kvar i landet, rapporterar The Telegraph.”If British troops withdrew, the terrorists would say, ’Look, we have imposed our will on the most accomplished armed forces in the world and terror is the way to oblige the Europeans to surrender to us’.” Kort sagt: det handlar som vanligt om att visa vem som har makten. Frågan är om Britterna tycker att den prestigetävlingen är lika rolig längre.

Här slutar den pessimistiska delen av denna postning, för det finns faktiskt en riktigt bra nyhet att rapportera när det gäller kriget i Irak och det är att The Arab League nu har tagit ett viktigt steg för att försöka förhindra fortsatt konflikt mellan Shiiter och Sunniaraber. Iden är att arrangera en konferens med alla grupperingar i Irak någon gång i november. USA har välkomnat initiativet och den inflytelserika religiösa ledaren Al-Sistani gav i går klartecken.

Jag har tidigare hävdat att den enda hållbara lösningen på Irakkriget är en Arabisk lösning och att The Arab League nu tar detta initiativ är oerhört goda nyheter.

Uppdatering
Det ante mig att Juan Cole skulle ha skrivit om Arabligans initiativ och mycket riktigt. Juan är försiktigt positiv.

Rojas och The Human Security Report 2005

Statistik kan tolkas på en massa olika sätt. Ta till exempel The Human Security report som ges ut av Human Security Centre i Kanada. Rapporten fäster uppmärksamhet på att antalet krig faktiskt minskat drastiskt sedan murens fall 1989 och att de dessutom blivit dramatiskt mindre dödliga. Terrorismen är ett stort undantag men fortfarande en liten del i det stora perspektivet. Mauricio Rojas tar upp rapporten i en ledare i GP och betecknar de dramatiskt förbättrade villkoren för människor som en revolution och ett paradigmskifte. Han definierar tre samverkande anledningar till denna framgång.

”Den första är spridningen av det öppna samhällets institutioner, nämligen kapitalism, rättsstat och demokratin, världen över.
…
Den andra kraften är informationsrevolutionen som har gjort denna institutionella spridning så snabb och gett den fria ekonomin den oerhörda framstegskraft som uppvisats på sistone.
…
Till sist har vi Pax Americana, den internationella ordningen som under USA:s hegemoni fick sitt definitiva genombrott efter Sovjetunionens kollaps. Denna ordning har inte varit klanderfri, men minskningen av våldsanvändning världen över är, som Human Security Report konstaterar, dramatisk sedan Pax Americana fick sitt världsomspännande genombrott. Det har gett bland annat FN helt andra möjligheter än tidigare att utföra sitt fredsbevarande arbete”.

Vad säger då Human Security Centres rapport om orsakerna till den fredligare världsordningen?

”The Human Security Report identifies three major political changes over the past 30 years that, Andrew Mack says, “have radically altered the global security landscape.”

First, was the end of colonialism. From the early 1950s to the early 1980s, colonial wars made up 60–100% of all international conflicts depending on the year. Today there are no such wars.
…
Second, was the end of the Cold War, which had driven approximately one-third of all conflicts in the post–World War II. This removed any residual threat of war between the major powers, and Washington and Moscow stopped fueling “proxy wars” in the developing world.
…
Third, was the unprecedented upsurge of international activities designed to stop ongoing wars and prevent new ones starting that took place in the wake of the Cold War.”

HSC:s och Rojas båda tredje punkter är intressanta. I dom sammanfaller till synes ståndpunkterna, men där Rojas upphöjer ”Pax Americana” talar HSC om den ökade aktiviteten inom FN i samverkan med t.ex. Världsbanken som en av huvudorsakerna. Det här är naturligtvis en ideologiskt färgad motsättning: Rojas vill gärna att USA:s roll som hegemon skall ha gett resultat, HSC likaledes att FN:s aktivism är den avgörande faktorn. Andra världskrigets kataklysm och den de-kolonialisering som följde på den skulle jag nog själv sätta som en avgörande faktor för dagens fred.

Jag skulle kunna vara nöjd och glad med denna jämförelse om inte Rojas var tvungen att låta vargtänderna glimta fram i ledarens slutkläm.

”En dag kommer vi förhoppningsvis att leva i en ännu bättre värld där kapitalism, rättsstat, mänskliga rättigheter, demokrati och fred råder överallt. Då kommer vi också att leva under Pax Democratica i stället för Pax Americana. Den dagen ska vi glädjas åt det och kan ta det lugnare, men vi är inte där än. För närvarande finns det alldeles för många antikapitalister, antidemokrater och anti-amerikaner för att kunna sänka garden och betrakta de redan gjorda framstegen som säkrade”.

Ja du Rojas, om du med ”antikapitalister, antidemokrater och anti-amerikaner” menar 65% av Iraks befolkning, västvärldens alla vänsteranhängare och den globala rättviserörelsen, en stor del av den muslimska världen etc… etc…, så lär du knappast kunna slappna av än på ett tag. För att nå ditt Pax Democratica verkar det som om det krävs en stor portion ofrihet och krigföring.
—
Länk till Human Security Reports press release som PDF

Inte lika sexigt som att försöka sätta dit Kofi

Det är inte direkt någon huvudnyhet att de första företagen börjat trilla dit i Oil-for-Food programmet, men det är väl inte lika sexigt som att försöka sätta dit Kofi Annan. Faktum är att de som nu åtalas i USA riskerar långa fängelsestraff för att ha betalat stora summor till Saddam Hussein för att få köpa olja från honom. Och det är ändå bara de små fiskarna. Washington Post rapporterar:

U.S. prosecutors have charged a Texas oil tycoon and two Swiss executives and their companies with paying secret kickbacks to Iraq in the U.N. oil-for-food program. Tycoon Oscar Wyatt, the former Coastal Corp. chairman, was arrested in Houston, Texas, on Friday, prosecutors said, becoming one of the highest profile figures ensnared so far in the scandal. The two Swiss nationals are being sought for extradition. The U.S. Attorney for the Southern District of New York charged Wyatt along with Catalina del Socorro Miguel Fuentes, alias Cathy Miguel, and Mohammed Saidji. All three face up to 62 years in prison and heavy fines if convicted. … ”Wyatt, Miguel and Saidji obtained oil under the United Nations’ oil-for-food program by paying millions of dollars in secret kickbacks to Saddam Hussein’s regime in Iraq. These kickbacks were allegedly paid to the government of Irq for oil allocated by the Saddam Hussein regime to the Wyatt Foreign Companies and the Coastal Corporation,” prosecutors said.

Om jag vore som Kofi Annan så skulle jag pusta ut även om jag tror att han visste att dessa åtal skulle komma. FN har tagit otroligt mycket stryk för ett program som man inte ens själv initierat. Visst har man säkert misskött programmet men hela konceptet verkar ha uppmuntrat till korruption redan från början. BBC rapporterar att cirka 4000 företag handlade med Saddam Hussein och påstår att man beräknar att hälften av dem kan ha varit involverade i korruption. Det är en ganska omfattande härva om det stämmer!

Uppdatering: 22 oktober, 14.22. Varken SvD eller DN verkar ha skrivit någonting om den här historien. Anmärkningsvärt? 142 svenska företag har varit involverade i handeln med Irak. Ett Danskt företag, Grundfos, har redan erkänt mutbrott efter att Berlingske Tidene avslöjat affärerna, men Danska UD har enligt den här bloggen agerat som om företaget vore ett Tsunamioffer. Om alla mutar lika mycket, så har ju ingen mutat, eller hur?

Förhållandet mellan jämlikhet och tillväxt

Äntligen sägs det i liberal media! Det kan lika vara så att ökad jämlikhet kan bidra till högre tillväxt snarare än tvärtom. Visserligen sägs det i en debattartikel i SvD av biståndsminister Carin Jämtlin och Världsbankens chefekonom François Bourguignon, men ändå. Skribenterna, som refererar till Världsbankens nyligen publicerade rapport om utvecklingen i världen, Equity and Development 2006, menar att det lika gärna kan vara så att en utjämning av klyftor i ett fattigt samhälle kan bidra till ökad produktion och därmed ökad tillväxt. Undermeningen är att krav på ekonomisk tillväxt som det enda incitamentet för välstånd för dessa länder snarare riskerar att hålla dem kvar i fattigdom. I princip handlar det om att ge de allra fattigaste länderna en möjlighet att överhuvudtaget skapa möjligheter för inhemsk produktion. Detta resonemang är förstås inte någon nyhet för den globala rättviserörelsen men det är skönt att någon bemöter den liberala ståndpunkten på dess hemmaplan. Jag har skrivit om förhållandet mellan bistånd och tillväxt tidigare.

”Rapporten hävdar att jämlikhet och tillväxt i det långa loppet kompletterar varandra. Större jämlikhet främjar större välstånd. Det finns två huvudorsaker till att jämlikhet är bra för tillväxten. För det första hämmar brist på möjligheter initiativkraften och berövar samhällen vissa av deras medborgares begåvning och ansträngningar. För det andra är jämlikhet bra för tillväxten eftersom samhällen med jämlikare fördelning av resurser för det mesta har rättvisare politiska system, där en majoritet av medborgarna och inte bara en elit direkt eller indirekt deltar i samhällets beslutsfattande”.

/…/

Vi anser att jämlikhet åter måste föras in i samtalen och åtgärderna för minskning av fattigdom och för ekonomisk utveckling. Jämlikhet har en betydelse inte bara för sin egen skull utan också för skapandet av en dynamisk, nyskapande och effektiv ekonomi både på nationell och global nivå.”

Högern sörjer den förlorade vänstern i Storbritannien.

En fascinerande tanke uppsnappad på BBCs nätradio under en diskussion angående den nya brittiska Torykandidaten David Cameron och hur Tories skall göra för att vinna tillbaka makten från Blairs Labour: högern har ”förlorat” vänstern eftersom den inte finns längre!

U-hu?

Nå, vad debattören Michael Cendiya menade, som för övrigt är historiker, är att folk inte är rädda för vänstern längre, i jämförelse med hur det varit från revolutionseran i början av nittonhundratalet och ända fram till 1990-talet. Vänstern i gemen är ingen revolutionär rörelse längre och rycker därmed bort en massa konservativa väljare från Tories. En av anledningarna till tories framgångar under Tatcher-eran lär för övrigt ha varit en orolig arbetsmarknad i Storbritannien.

Det skulle kunna föklara högerbloggarnas ursinne mot ”tokvänstern”. Egentligen vill man hemskt gärna att vänstern skall vara revolutionär, att det skall finnas bolsjeviker och röda hot. Framför allt vill man att det skall finnas en revolutionär massa. Utan massa, inget hot och ingen möjlighet att erövra regeringsmakten åt en nyliberal agenda. Man kan undra om inte nyliberalerna egentligen försöker uppvigla vänstern?

ICC:s första arresteringsorder utfärdad

Apropå debatten om huruvida rättegången mot Saddam Hussein kommer att bli rättvis eller inte och huruvida den borde förts av till exempel den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) så rapporterar Stockholms Fria i dag om att nämnda ICC faktiskt utfärdat sina första arresteringsorder den 14 oktober. En av de åtalade är Joseph Kony, den ökände ledaren för Ugandas bisarra rebellgrupp Herrens Befrielsefront, ett val som torde vara okontroversiellt. Att hävda att Saddam husseins mål borde prövas av ICC är orealistiskt eftersom domstolen, som SF rapporterar skyndat oerhört långsamt. Ett sådant högprofiljobb vore en alltför bombastisk inledning på den ifrågasatta domstolens verksamhet. Lets face it, en oberoende tribunal för att pröva Saddam skulle USA aldrig tillåta på grund av att det oundvikligen skulle bringa ljus på amerikansk och sovjetisk inblandning i Saddams brutala affärer innan 1990, t.ex. gasningen av Kurder i Halabja.

ICC är ett ytterligt intressant verktyg i en alltmer globaliserad värld, men jag är ganska pessimistisk när det kommer till möjligheten att den kommer att få ett reellt inflytande. Den kan lätt bli en marionett för de stater som har makt över den, till dem som betalar dess räkningar och undersökningar. Att åtala Joseph Kony kommer inte att trampa någon på tårna, besvärligare blir det när det kommer till ledare som syltat in sig för mycket med OECD-länderna. Se på Internationella Domstolen i Haag. Visst är det bra att Milosevic ställs inför rätta, men viktigare är att se på vilka man inte arresterat, till exempel de kroater som drev ut och mördade tusentals Krajinaserber i inledningen av kriget. Med andra ord: rättvisa är en knepig ekvation utan givet resultat.

Det verkar som om Vita Huset skjutit sig i foten med granatgevär

I går ställdes frågan i en kommentar vilken skada som avslöjandet av Valery Plame-Wilson som agent kan ha fått för USA och efter att ha rotat runt lite i blogosfärens omfattande mylla av information i ämnet så verkar det vara ganska allvarligt. Hundratals agenter har jobbat för en fima som heter Brewster, Jennings and Associates, en fejk-firma som har varit en fasad för CIA-operationer med uppgift att skaffa underrättelser om spridning av massförstörelsevapen m.m. Ett speciellt vaksamt öga har firman haft riktat mot det Saudiarabiska oljebolaget ARAMCO. DailyKos har en utmärkt artikel om detta från i Juli i år. Vad innebär då avslöjandet? Jo, att åratal av investeringar i underrättelseverksamhet, som bland annat rör kriget mot terrorn, raserats och stora personliga risker för de som arbetar för CIA i företaget som agenter. Inte konstigt att CIA är fly förbannat!

Om avslöjandet nu är ett misstag som det spekuleras så har verkligen Vita Huset skjutit sig i foten, och med granatgevär. Om det inte är ett misstag så framstår det som ett ytterst sinistert drag som bara kan syfta till att ikullkasta CIA:s auktoritet inom underättelseområdet, kanske för att i förlängningen ersätta CIA med Rumsfelds nystartade konkurrent. Däremellan finns naturligtvis den sedvanliga arrogansen inför oliktänkande som ju ofta tenderar att utlösa irrationella beteenden. Någon var tvungen att trakassera Joseph Wilson lite för hans motstånd mot Irakkriget och fann sig ha petat i en myrstack.

Det verkar mer och mer som om Cheney m.fl. ville ha ett krig med Irak, kosta vad det kosta ville, oavsett vad deras underrättelsetjänst gav för svar och prognoser. I den ivern verkar det som om man gjort det mesta fel.

Här är några länkar till de som verkligen vill ta ett djupt dyk ner i Plame-Wilson-affären!
http://www.markarkleiman.com
http://parkdep.blogspot.com

Dick Cheney i fokus i Plame-affären

Det var uppenbarligen Washington Post som var först med att rapportera att USAs vicepresident Dick Cheney nu kan ligga löst till i utredningen om vem som läckte CIA-agenten Valery plames namn till pressen och därmed blåste hennes cover. Jim VandeHei and Walter Pincus beskriver bland annat de intensiva motsättningarna mellan Vita Huset och CIA om underrättelseverksamheten inför Irak-kriget, hur Cheney varit den som varit pådrivande för att bygga ett mål mot Saddam Hussein och varit beredd att försvarat målet med alla till buds stående medel. Michael Whitney verkar med andra ord inte ha varit ute och cyklat när han skrev artikeln jag refererade till i går. USNews rapporterar till och med att rykten surrar om vicepresidentens avgång (tack Yabosid för länken).

Washington Post skriver bland annat att:

”As the investigation into the leak of a CIA agent’s name hurtles to an apparent conclusion, special prosecutor Patrick J. Fitzgerald has zeroed in on the role of Vice President Cheney’s office, according to lawyers familiar with the case and government officials. The prosecutor has assembled evidence that suggests Cheney’s long-standing tensions with the CIA contributed to the unmasking of operative Valerie Plame … It is not clear whether Fitzgerald plans to charge anyone inside the Bush administration with a crime. But with the case reaching a climax — administration officials are braced for possible indictments as early as this week– it is increasingly clear that Cheney and his aides have been deeply enmeshed in events surrounding the Plame affair from the outset. …It was a request by Cheney for more CIA information that, unknown to him, started a chain of events that led to Wilson’s mission three years ago. His staff pressed the CIA for information about it one year later. And it was Libby who talked about Wilson’s wife with at least two reporters before her identity became public, according to evidence Fitzgerald has amassed and which parties close to the case have acknowledged.”

En strålande sammanfattning av den pressstorm som utbrutit i samband med denna story hittar ni på WPs blog.

Så kommer verkligen Cheney att vara den som till sist hålls ansvarig för läckan? De flesta journalister verkar hålla det för mindre troligt, även om man är osäker på vilka ess Fitzgerald har i rockärmen. Med ett ilsket och besviket CIA finns säkert många källor att ösa ur. En sak är säker: långsamt glider nu Washingtons hökar av banan. Med Wolfovitz som Världsbankens president, GW Bushs minskade stöd och den hårda kritik som riktats mot Rumsfeld både från konservativt och liberalt håll (och inte minst från soldaterna i Irak), så verkar det tillslut som om de förlorat momentum.

Bild: Wolfovitz, Rumsfeld och Cheney med svärd i hand! Bildkälla: Defenselink